Tvåkompartmentmodell med laddningsdos, underhållsdos och ackumulering vid njursvikt.
Läkemedlet går in i ett centralt kompartment (V1 — det som mäts), utbyts med ett perifert (V2 — vävnaden) genom interkompartmentclearance Q, och elimineras enbart ur det centrala med clearance CL. Plasmakoncentrationen är A1/V1 och är det enda som går att mäta; vävnadskoncentrationen A2/V2 ritas i den nedre figuren men finns aldrig i ett provsvar.
De två mikrokonstanterna k10 = CL/V1 och k12 = Q/V1, k21 = Q/V2 ger hybridkonstanterna α och β som rötter till en andragradsekvation. Distributionshalveringstiden är ln2/α och den terminala ln2/β — de skiljer sig med en faktor 20 till 60 hos förvalen, och det är den skillnaden hela simuleringen handlar om.
Njurfunktionen skalas linjärt enligt Dettlis ansats: CL = vikt · cl · [(1 − fe) + fe · CrCl/100], där fe är den renala andelen och cl är clearance per kg vid referensvärdet CrCl 100. Referensen är 100 därför att Cockcroft–Gault för en 40-årig man på 70 kg med S-kreatinin 90 µmol/L ger 95 mL/min. Ansatsen reproducerar Jelliffes digoxinmodell exakt — CL vid CrCl 25 blir 4,41 L/h på båda vägarna — och Matzkes vankomycinregression på tiondelen.
Ordinationen är en följd av segment med konstant infusionshastighet, och på varje segment löses systemet slutet: nollinsignalsvaret plus nolltillståndssvaret. Ingen numerisk integration används. Skälet är styvhet — vid volymreglagets ytterkant är α 120 000 gånger β, och en explicit RK4 med den steglängd figuren behöver är instabil där. Den analytiska lösningen har ingen stabilitetsgräns: varje segment är exakt och steglängden tjänar bara ritupplösningen.
Laddningsdosen ersätter den första underhållsdosen, den läggs inte ovanpå den. Därför har den heldragna kurvan och spökkurvan identiska dostillfällen och skiljer sig i exakt en sak — hur stor den första dosen är. Det är vad som gör jämförelsen ärlig.
Steady state-avläsningarna kommer ur den periodiska lösningens fixpunkt, x = (I − Φ(τ))⁻¹ · b(τ), och inte ur sista intervallet i figuren. Horisonten är fem halveringstider, alltså 97 % av steady state, och ett dalvärde avläst där hade berott på hur lång axeln råkade bli — och hade smittats av en laddningsdos som per definition inte påverkar steady state.
Horisonten härleds: fem terminala halveringstider eller fyra doseringsintervall, avrundat uppåt till ett helt antal intervall, med tak vid 21 dygn. Att axeln byter längd när halveringstiden gör det är en del av lärdomen — gentamicin får fyra dygn och digoxin vid njursvikt arton. Att den är ett helt antal intervall är ett räknekrav och inte en estetisk detalj: avläst rakt vid fem halveringstider hamnar digoxinets 'dalvärde' på 1,42 i stället för 0,50 µg/L, alltså 184 % fel i den enda siffra en läkare handlar på.
Tidigaste tolkbara provtid härleds ur α − β: kravet att distributionstermen ska vara under 5 % av elimineringstermen ger en enda formel, och ur den faller varje läkemedels inlärda provtagningsregel — 6,0 h för digoxin, 2,7 h för vankomycin, 1,9 h för gentamicin, 0,9 h för lidokain.
Varje läkemedel bär vad dess fönster ÄR — en topp, en dal eller en nivå — och vad underhållsdosen ska räknas mot, och det är två frågor och inte en. MD = CL · C_mål · τ håller MEDELkoncentrationen på målet och gäller därför bara nivåfönstren, digoxin och lidokain. Gentamicinets 16–24 mg/L är en topp avläst en halvtimme efter infusionens slut; vankomycinets 10–20 mg/L är en dal, medan doseringsmålet sedan Rybak 2020 är AUC24 400–600. Kinetiken är linjär, så varje avläsning vid steady state är proportionell mot dosen: en referenskörning med dosenheten 1 ger måttet per dosenhet, och dosen blir målet delat med det — samma rad räknar topp, dal, medel och AUC. Räknat som medelvärde blev gentamicinets förslag 2 883 mg mot förvalets egna 490; räknat mot toppen vid provtiden blir det 470 mg, och AUC24 hamnar på 78 inom läkemedlets eget fönster 70–120. Tre avläsningar som förutsätter att koncentrationen ska ligga i fönstret — andel av intervallet i fönstret, tid tills dalvärdet når fönstret, provets fel mot dalvärdet — lämnas tomma vid ett toppfönster i stället för att renderas: vid engångsdosering ska koncentrationen lämna fönstret, och provets fel mot en dal på 0,03 mg/L blev +39 822 %.
dA1/dt = R(t) − (CL/V1)·A1 − (Q/V1)·A1 + (Q/V2)·A2dA2/dt = (Q/V1)·A1 − (Q/V2)·A2 C = A1/V1, Cp = A2/V2α, β = ½·[ s ± √(s² − 4·k10·k21) ], s = k10 + k12 + k21t½,dist = ln2/α t½,elim = ln2/βCL(CrCl) = vikt · cl · [ (1 − fe) + fe · CrCl/100 ]LD = V · C_mål MD = CL · C_mål · τ (medelvärdesmål)Css,medel = (MD/τ)/CL AUC24 = dygnsdos/CLRac = 1/(1 − e^(−β·τ))t_tolkbar = ln( (A/B)/0,05 ) / (α − β), A = (α−k21)/(α−β), B = (k21−β)/(α−β)horisont = ceil( max(5·t½,elim, 4·τ) / τ ) · τ, tak 21 dygntopp/dal: MD = C_mål / C(dosenheten 1) AUC: MD = AUC24,mål · CL · τ/24
Förenklingar. Enbart intravenöst: F = 1, ingen absorption, ingen förstapassage. Peroralt digoxin går inte att visa, och peroralt vankomycin mot Clostridioides difficile i tarmen är begreppsligt omöjligt här. Kinetiken är linjär rakt igenom — clearance mättas inte, så fenytoin, etanol och salicylat i höga doser kan inte modelleras, och det är just fenytoin som är det viktigaste läkemedlet där resonemanget om doseringsintervall havererar. Varje parameter är konstant över hela förloppet: modellens patient med CrCl 20 har haft CrCl 20 sedan före första dosen och kommer att ha det för alltid, vilket är det enda som aldrig stämmer om den patient vars koncentrationer stiger. Det finns inget effektkompartment, och modellen kan därför inte säga vilken laddningsdos som är rätt — den räknar fram V1 · C_mål och Vss · C_mål bredvid varandra, och vilken som gäller avgörs av var receptorn sitter: natriumkanalen jämviktar med plasma på minuter, Na/K-ATPas sitter i det perifera kompartmentet. Laddningsdosens målkoncentration är fönstrets mittpunkt oavsett vad fönstret är; underhållsdosen räknas däremot mot det fönstret ÄR — en topp för gentamicin, en AUC för vankomycin, en nivå för digoxin och lidokain — och en topp avläses vid den provtid fönstret förutsätter, en halvtimme efter infusionens slut, och inte vid modellens Css,max, som för gentamicin står på 31,9 mg/L där samma dos ger 20,9 vid en timme. Den provtiden är en konvention som står i läkemedelsprofilen och inte något modellen kan härleda: ett fönster citerat utan sin provtagningsregel går inte att räkna en dos ur. Gentamicin bär två publicerade mål samtidigt, toppen 16–24 mg/L och AUC24 70–120, och modellen doserar mot toppen; vankomycin bär ett dalfönster och ett AUC-mål, och doserar mot AUC eftersom dalvärdet 15 mg/L ger AUC24 651 — över taket, alltså precis den överdosering konsensusdokumentet skrevs mot. Tre avläsningar lämnas därför tomma vid ett toppfönster — andel av intervallet i fönstret, tid tills dalvärdet når fönstret, provets fel mot dalvärdet: alla tre mäter att koncentrationen LIGGER i fönstret, och vid engångsdosering ska den inte det. Volymen hålls konstant när njurfunktionen ändras, vilket är falskt för digoxin, vars steady state-volym faller med ungefär en tredjedel vid uttalad njursvikt — så digoxinets laddningsdos måste sänkas vid njursvikt trots att laddningsdosen är oberoende av clearance. Clearance faller linjärt med kreatininclearance och med ingenting annat: ingen mättad tubulär sekretion, ingen interaktion via P-glykoprotein, ingen leversvikt, ingen effekt av hjärtminutvolym på flödesbegränsade läkemedel, ingen förändrad proteinbindning. Ingen dialys — intermittent hemodialys är en clearance som slås på i fyra timmar och av i fyrtiofyra, och modellen har en enda kontinuerlig. Koncentrationen är total och inte fri; vid hypoalbuminemi läser den totala fenytoinkoncentrationen lågt medan den fria är normal, vilket är sjukhusets vanligaste enskilda feltolkning av ett läkemedelsprov och något modellen inte återger alls. Delad laddningsdos finns inte: en laddning, given en gång, medan digoxin i verkligheten laddas i tre steg och amiodaron över veckor just för att toppen ska undvikas. Siffrorna är populationsmedelvärden och inte denna patient — Koups sju patienter spände över 2,5 gånger i volym och 3,5 gånger i halveringstid, och modellen har ingen interindividuell variabilitet alls; det är precis därför terapeutisk läkemedelsmonitorering finns. Ingen farmakodynamik: koncentration är inte effekt, det terapeutiska fönstret ritas därför att källorna rapporterar ett och inte därför att en passerad gräns utlöser något. En topp över den toxiska tröskeln som ligger i distributionsfasen är inte toxicitet — 500 µg digoxin på 20 minuter tar den centrala koncentrationen över 4 µg/L och är ändå en normal ordination, eftersom effektorgat ännu inte jämviktat sig. Amiodaron går med flit inte att visa: distributionsvolym 66 L/kg och terminal halveringstid 40–55 dygn ligger utanför både volymreglaget och horisonttaket, och en x-axel på ett halvår gör varje annat fall oläsbart. Enheterna är läkemedlets och modellen kontrollerar dem inte — räkningen är dosenhet per liter, så en vankomycindos inskriven medan ett digoxinförvals etiketter står kvar ger ett tal som är tusen gånger fel utan varning. Digoxin rapporteras dessutom i nmol/L i Norden och i µg/L i Tyskland och Frankrike; modellen räknar i µg/L, faktorn är 1,28. Kreatininclearance här är Cockcroft–Gault och inte ett CKD-EPI-eGFR: varje doseringsregel som citeras härleddes mot det förra, och de två skiljer sig mest hos precis de patienter där det spelar roll. Vikt är inte ett tal — vankomycin doseras på totalkroppsvikt, gentamicin på justerad, digoxin på idealvikt, och modellen har ett viktreglage som den applicerar på allt. Ingenting animeras: kurvorna ritas om när ett reglage flyttas och rör sig aldrig av sig själva, så prefers-reduced-motion har ingen verkan här.
Normalfallet: 1500 mg laddning på 90 minuter, sedan 1000 mg var tolfte timme. Dalvärdet landar i fönstret och AUC24 mitt i målintervallet 400–600.
Provet är taget i distributionsfasen. Det speglar omfördelningen och inte elimineringen, och är därför inget dalvärde.