Måltidssvar vid typ 1- och typ 2-diabetes, med dosförslag räknat enligt de regler som används kliniskt.
Bergmans minimalmodell för glukoskinetik, kopplad till en subkutan insulinabsorption i två steg och en tarmmodell för kolhydratupptag. Det är samma struktur som ligger under de flesta slutna-loop-algoritmer, bara med färre tillstånd.
G är plasmaglukos, X insulinets verkan ute i vävnaden och I plasmainsulin. Leverns glukosproduktion ligger på ungefär 2 mg/kg/min, hämmas av insulin och stiger när glukosen faller — det är den som lyfter en patient ur en hypoglykemi, och utan den blir varje överdos permanent i modellen. Insulinets halveringstid i plasma är fem minuter, medan tiden till maximal absorption från underhuden är 55 minuter för en snabbverkande analog och 100 minuter för humaninsulin. Det är den skillnaden som avgör hur tidigt dosen måste ges.
Typ 1 och typ 2 skiljs åt av två reglage och inget annat: egen insulinproduktion satt till noll respektive kvarvarande, och insulinkänsligheten hög respektive låg.
dG/dt = −(SG + X)·G + SG·Gb + Ra/(V_G·vikt)dX/dt = −p2·X + p2·SI·(I − Ib)dS1/dt = u(t) − S1/tmax dS2/dt = (S1 − S2)/tmaxICR = 500 / TDD ISF = 100 / TDDdos = kolhydrater/ICR + (G − mål)/ISF − aktivt insulin
Förenklingar. Modellen har en kompartmentstruktur och beskriver en genomsnittlig respons, inte en enskild patient. Den saknar fysisk aktivitet, gastropares, alkohol och den dygnsvariation i insulinkänslighet som gör att samma måltid kräver olika dos på morgonen och på kvällen. Fett- och proteininnehåll påverkar upptaget i verkligheten men inte här. Lägg också märke till att kurvan svarar SVAGARE på en enstaka enhet än vad korrektionsregeln lovar: modellen räknar med leverns motreglering, som regeln inte gör. Skillnaden är avsiktligt synlig — reglerna är startpunkter som ska justeras mot uppmätta värden, inte facit. Dosförslaget beräknas ur reglerna och inte ur simuleringen, precis som i verkligheten.
0,5 E/kg, bolus 15 min före måltid, ingen egen insulinproduktion.