Hemoglobinets mättnad vid varierande pH, temperatur, 2,3-DPG och koldioxidtryck.
Siggaard-Andersens ekvation från 1984, alltså den som ligger under Oxygen Status Algorithm och därmed under p50-siffran på patientens eget blodgassvar. Den är skriven i Hill-diagrammets egna koordinater — x = ln(PO2) och y = ln(S/(1−S)) — och dess derivata ÄR Hill-lutningen n. Skillnaden mot Hills egen ekvation är att n här räknas fram som en avläsning i stället för att antas: modellen ger 2,65 vid normala förhållanden, och n faller när 2,3-DPG kollapsar, vilket är vad som mättes i ketoacidos.
Fyra modulatorer flyttar kurvan, och de går in på två ställen samtidigt: i kurvans läge x0 och i dess form h. pH och base excess och 2,3-DPG samlas i termen a, temperaturen i termen b. Base excess härleds ur pH och PaCO2 med Van Slykes ekvation i Siggaard-Andersens form, med hemoglobinet som buffertkapacitet. Det är den termen som skiljer respiratorisk från metabol acidos vid samma pH: pH 7,17 av koldioxid ger p50 34,7 mmHg, pH 7,20 av laktat ger 30,9.
Hemoglobinet påverkar tre saker och inte bara innehållet. Det sätter syrgasinnehållet genom Hüfners tal, det sätter buffertkapaciteten i Van Slyke-ekvationen, och därmed sätter det hur mycket pH faller i kapillären — alltså hur stor Bohr-effekten blir.
Vävnadspunkten är det som gör Bohr-effekten synlig. Koldioxidtrycket stiger med uttaget, och vävnadens pH löses ur samma Van Slyke-ekvation vid det högre PCO2 och OFÖRÄNDRAT base excess. Det är ingen förenkling utan modellens tes: ingen fast syra tillförs på en kapillärpassage, så pH ska falla längs buffertlinjen och inte godtyckligt. Med Hb 150 g/L ger det PvCO2 46 mmHg och pH 7,36, alltså blandvenösa referensvärden, utan att något av dem matats in.
Figuren ritar tre kurvor: standardkurvan i grått, artärkurvan vid de inställda förhållandena, och vävnadskurvan när Bohr-växeln står på. Standardkurvan ligger alltid kvar, för en kurva ensam på ett rutnät ser likadan ut oavsett var den ligger — det är avståndet till en fast kurva som är informationen. Bandet mellan de två arbetspunkterna är det avgivna syret.
Framåtriktningen är sluten form: mättnaden vid ett givet PO2 räknas utan iteration. Bara p50 och den omvända riktningen — PO2 ur innehållet — kräver rotsökning, och båda funktionerna är strikt växande över hela reglagerymden, vilket är det som gör bisektionen säker och inte förhoppningsfull.
x = ln(PO2 / kPa) y = ln( S / (1 − S) )y = 1,875 + (x − x0) + h · tanh[ 0,5343 · (x − x0) ]x0 = 1,946 + a + b h = 3,5 + aa = 1,04·(7,40 − pH) + 0,005·BE + 0,07·(2,3-DPG − 5)b = 0,055·(T − 37)n = dy/dx = 1 + h·k·[ 1 − tanh²(k·(x − x0)) ]BE = (1 − 0,023·cHb)·( HCO3⁻ − 24,4 + (2,3·cHb + 7,7)·(pH − 7,40) )CaO2 = 1,34 · (Hb/10) · SaO2 + 0,0031 · PaO2 [mL/dL]ΔPCO2 = RQ · C(a−v)O2 / 0,667 = 1,2 · C(a−v)O2
Förenklingar. Modellen räknar på jämvikt i en behållare blod, och följande gör den inte. INGA DYSHEMOGLOBINER: kolmonoxid, methemoglobin och sulfhemoglobin finns inte, trots att kolmonoxid gör två saker samtidigt — upptar bindningsplatser och vänsterförskjuter de kvarvarande. En förgiftad patient skulle få en normal kurva och en normal SaO2 ritad åt sig. INGA HEMOGLOBINVARIANTER: kurvan är vuxet HbA, så simuleringen gäller varken nyfödda eller sicklecellsjukdom. INGEN LUNGA: PaO2 är en inparameter och inte ett resultat, och modellen känner varken shunt, ventilations-perfusionsobalans, diffusion eller FiO2 — den kan aldrig svara på varför PaO2 är det det är. INGEN CIRKULATION: hjärtminutvolym, syrgasleverans och syrgaskonsumtion finns inte, och C(a−v)O2 är ett tal du sätter och inte en följd av flöde och förbrukning; modellen kontrollerar bara att uttaget ryms i innehållet. INGEN KAPILLÄRGRADIENT: artär och ven är två punkter, inte en bana, och tvåpunktsapproximationen säger ingenting om transittid, diffusionsbegränsning eller heterogen perfusion. INGEN HALDANE-EFFEKT: avsyresatt hemoglobin är en bättre buffert än syresatt, så verklighetens venösa pH faller något mindre — modellen överdriver alltså Bohr-effekten en aning. INGEN REGLERING: ingenting svarar, och en högerförskjutning utlöser ingen ändring av ventilation, hjärtminutvolym eller DPG-syntes, trots att 2,3-DPG stiger över 12–24 timmar hos en verklig patient. ANPASSAD, INTE HÄRLEDD: ekvationen är en empirisk anpassning till poolat vuxet humanblod över ungefär pH 7,1–7,6, base excess ±20 mmol/L, 2,3-DPG 0–8 mmol/L och 20–40 °C; utanför det ritas kurvan ändå men talet är en extrapolation. De fyra bidragsstaplarna beräknas en faktor i taget och summerar därför inte till nettoförskjutningen — nära normalvärdena inom några procent, vid ytterlägena inte alls. TOPPEN ÄR NÅGOT FÖR HÖG: modellen ger 99,1 % vid PaO2 150 mmHg där uppmätt blod ger knappt 99 %; kliniskt betydelselöst, men läs inte av toppen som data. SYRETS LÖSLIGHET HÅLLS KONSTANT vid 0,0031 mL/dL per mmHg, medan den i verkligheten är cirka 5 % högre vid 33 °C och nära 30 % högre vid 20 °C. Och modellen känner inte orsaken: att en kombination av pH och PaCO2 är fysiologiskt orimlig hindrar den inte från att rita en kurva.
Standardförhållandena: pH 7,40, PaCO₂ 40 mmHg, 37 °C och 2,3-DPG 5,0 mmol/L. Uttaget 5 mL/dL följer av syrgasförbrukningen 250 mL/min delat med hjärtminutvolymen 5 L/min, och ger blandvenösa referensvärden utan att någon av dem matats in.