En stor infarkt leder till utveckling av patologiska Q-vågor inom 6 till 16 timmar efter smärtdebuten, ibland ännu tidigare. Traditionellt framhåller litteraturen patologiska Q-vågor som permanenta EKG-förändringar vilka representerar genomgången transmural infarkt. Faktum är att Q-vågor orsakade av hjärtinfarkt är övergående i upp till 30 % av fallen och de representerar inte nödvändigtvis transmural infarkt utan korrelerar bättre med subendokardiell omfattning.
Förekomst av patologiska Q-vågor i minst två anatomiskt intilliggande avledningar uppfyller kriterierna för Q-vågsinfarkt. STEMI leder oftast till Q-vågsinfarkt. NSTEMI leder oftast inte till Q-vågsinfarkt. Liksom för ST-höjningar, matchar Q-vågslokalisation infarktens lokalisation. Vid inferior infarkt regredierar faktiskt Q-vågorna hos 30 % av patienterna inom ett år. Dock kvarstår ofta flacka eller inverterade T-vågor och ST-förändringar. Vid anterior infarkt sker normalisering hos 10 % av patienterna inom 2 år. Ännu fler patienter får en minskad Q-vågsamplitud. Återhämtning av hibernerande myokardium och stunned myocardium efter akutskedet bidrar till detta. Detaljerade kriterier för patologiska Q-vågor framgår av Tabell 5. Notera att man numera inte beaktar Q-vågens amplitud (tidigare ansåg man att Q-vågens amplitud inte fick överstiga 25% av R-vågens amplitud).
Kriterier för patologiska Q-vågor (genomgången infarkt)
Normalvarianter
Exempel på Q-vågor vid hjärtinfarkt
Innehåll för medlemmar
Bli medlem och få tillgång till allt innehåll på sajten — alla artiklar, kurser och prov, utan begränsning. Det här avsnittet ingår i kursen EKG-boken.
R-vågor som tecken på genomgången infarkt (patologiska R-vågor)
Det finns även patologiska R-vågor, vilka talar mycket starkt för genomgången hjärtinfarkt. Kriteriet är som följer:
R/S-kvot > 1 innebär att R-vågen är större än S-vågen.