Lucker och tät bindväv

Lucker och tät bindväv består av samma principiella cell- och matrixkomponenter men skiljer sig genom mängden, typen och orienteringen av fibrer i förhållande till grundsubstansen. Skillnaderna avgör vävnadernas diffusionsegenskaper, immunologiska tillgänglighet, eftergivlighet, belastningsriktning och läkningsförmåga.

Definition, avgränsning och klassifikation

Bindväv i egentlig mening, connective tissue proper, omfattar lucker och tät bindväv. Båda utvecklas ur embryonalt mesenkym och består av celler omgivna av extracellulär matrix, men proportionerna skiljer sig. Lucker bindväv har relativt många och varierade celler, riklig hydratiserad grundsubstans och glest fördelade fibrer. Tät bindväv domineras i stället av fibrer, framför allt typ I-kollagen, medan celltäthet, interstitiell volym och mängd grundsubstans är mindre.

I modern histologisk nomenklatur används lucker bindväv i praktiken synonymt med areolär bindväv. Äldre framställningar räknar ibland areolär vävnad, fettväv och retikulär vävnad som tre former av lucker bindväv. En mer funktionellt och histogenetiskt användbar klassifikation betraktar dock fettväv som en adipocytdominerad specialiserad bindväv och retikulär vävnad som ett specialiserat stroma uppbyggt av retikulära celler och typ III-kollagen, exempelvis i benmärg, lymfkörtlar och mjälte.

Tät bindväv delas efter fiberinnehåll och fiberorientering i tät oregelbunden, tät regelbunden kollagen och tät elastisk bindväv. Gränserna är inte absoluta. Papillär dermis övergår gradvis i retikulär dermis, och fascior, kapslar och senfästen kan innehålla både parallella och korsande kollagenbuntar. Klassifikationen beskriver därför den dominerande arkitekturen snarare än ömsesidigt skilda vävnadskategorier.

Extracellulär matrix: övergripande organisationsprinciper

Extracellulär matrix, ECM, utgörs av fibrer och grundsubstans. Fibrerna ger huvudsakligen draghållfasthet och elastisk återfjädring, medan grundsubstansen bildar en hydratiserad gel som fyller utrymmet mellan fibrer och celler. Till grundsubstansen räknas glykosaminoglykaner, proteoglykaner, adhesiva glykoproteiner, lösta joner och den interstitiella vätska som står i utbyte med kapillärplasma och lymfa.

Matrixens mekaniska egenskaper bestäms inte enbart av mängden kollagen. Fiberdiameter, korsbindningsgrad, orientering, krusning, interaktioner med proteoglykaner och belastningshastighet påverkar vävnadens svar. Parallella kollagenfibrer fördelar drag längs en bestämd axel, medan korsande buntar tar upp belastning från flera riktningar. En vattenrik proteoglykanmatrix motstår kompression genom att vatten måste pressas undan från ett laddat, svällande nätverk.

I lucker bindväv överstiger grundsubstansens och de interstitiella rummens volymandel vanligen fibrernas. Den öppna arkitekturen ger hög eftergivlighet och korta diffusionsvägar men låg förmåga att bära stora, ihållande dragkrafter. I tät bindväv ligger fiberknippen tätt, vilket minskar utrymmet för vätska, leukocytmigration och kapillärer. Den mekaniska styrkan ökar, men metabolism, omsättning och läkning blir i regel långsammare.

Kollagena, retikulära och elastiska fibrer

Kollagensyntesen börjar i fibroblastens korniga endoplasmatiska retikel. Prepro-α-kedjor translateras, signalpeptiden avlägsnas och utvalda prolin- och lysinrester hydroxyleras. Prolyl- och lysylhydroxylaser kräver bland annat askorbat, järn och syre. Hydroxiprolin stabiliserar trippelhelixen, medan hydroxylysin kan glykosyleras och senare bidra till intermolekylära bindningar. Tre pro-α-kedjor sammanfogas från C-terminalen till en trippelhelikal prokollagenmolekyl, bearbetas i Golgiapparaten och utsöndras.

Extracellulärt klyver specifika proteinaser bort prokollagenets N- och C-terminala propeptider. De bildade tropokollagenmolekylerna ordnas förskjutna i fibriller. Den regelbundna förskjutningen ger typ I-kollagenets karakteristiska tvärstrimmighet på cirka 67 nm i elektronmikroskop. Lysyloxidas, ett kopparberoende enzym, oxiderar lysin- och hydroxylysinrester så att kovalenta korsbindningar kan bildas. Korsbindningarna ökar fibrillernas och fiberbuntarnas draghållfasthet.

Typ I-kollagen bildar grova fibriller och fibrer i bland annat dermis, senor, ligament, fascior, kapslar och benmatrix. Typ III-kollagen bildar tunnare, förgrenade retikulära fibrer som omsluter celler och kapillärer och bygger finmaskiga stromala nätverk. Retikulära fibrer framträder svagt i rutinmässig hematoxylin–eosinfärgning men är argyrofila och kan påvisas med silverimpregnering. De förekommer bland annat under basalmembran och i hematopoetiska och lymfatiska organ.

Elastiska fibrer består av en amorf elastinkärna omgiven av fibrillinrika mikrofibriller. Elastin innehåller hydrofoba segment och korsbindningar, däribland desmosinrelaterade strukturer, som möjliggör reversibel deformation. Fibrillinmikrofibrillerna fungerar både som byggnadsställning vid elastinavsättning och som mekanisk komponent. Elastiska fibrer kan förlängas till omkring 150 procent av vilolängden och därefter återfjädra. Kollagenfibrer i samma vävnad begränsar översträckning och skyddar elastinnätverket mot mekanisk skada.

Grundsubstans och interstitiell vätska

Grundsubstansen innehåller långsträckta glykosaminoglykaner, GAG, varav hyaluronan är osulfaterat och inte kovalent bundet till något kärnprotein. Sulfaterade GAG, exempelvis kondroitinsulfat och dermatansulfat, sitter vanligen bundna till proteoglykaners kärnprotein. Versikan är ett stort aggregatbildande proteoglykan som kan binda hyaluronan och påverkar vävnadens hydrering, cellmigration och organisation av kollagen- och elastinnätverk.

Karboxylat- och sulfatgrupperna ger matrixen fasta negativa laddningar. Dessa attraherar katjoner, framför allt natrium, och därmed osmotiskt bundet vatten. Skillnaden i fördelning av diffusibla joner mellan matrix och omgivande vätska ger ett Donnan-osmotiskt svällningstryck. Kollagenfibrerna begränsar svällningen, så att vävnaden utvecklar ett förspänt system som både bibehåller volym och motstår kompression.

Fibronektin och andra adhesiva glykoproteiner binder samtidigt till matrixkomponenter och cellernas integriner. Därigenom kopplas ECM mekaniskt till aktincytoskelettet och kan påverka cellform, migration, proliferation och differentiering. Matrixen är således inte ett passivt fyllnadsmaterial utan en signalmiljö där mekaniska krafter och bundna tillväxtfaktorer reglerar fibroblaster, endotelceller och leukocyter.

Den interstitiella vätskan möjliggör diffusion av syre, glukos, aminosyror, elektrolyter, metaboliter och signalmolekyler mellan kapillärer och celler. Vätska som inte återtas på den venösa sidan av mikrocirkulationen förs bort via lymfkapillärer. Lymfdränaget återför också extravaserade plasmaproteiner; utan denna funktion stiger interstitiets proteinhalt och därmed dess kolloidosmotiska kraft.

Vid rutinmässig fixering, dehydrering och paraffininbäddning extraheras en stor del av vattnet och vissa lösliga matrixkomponenter. Grundsubstansen kollapsar eller krymper och kan i hematoxylin–eosinsnitt framstå som optiskt tom. Tomma eller spruckna områden ska därför inte automatiskt tolkas som verkliga hålrum, ödem eller vävnadsnekros.

Cellpopulationer och matrixomsättning

Fibroblasten är den huvudsakliga matrixproducerande cellen. En aktiv fibroblast är ofta spolformad eller stellat, med ljus, relativt stor kärna, tydlig nukleol och basofilt cytoplasma på grund av rikligt kornigt endoplasmatiskt retikel. Den syntetiserar kollagener, elastinassocierade komponenter, proteoglykaner, hyaluronan, fibronektin och andra matrixproteiner. En fibrocyt betecknar ett mer vilande stadium med mindre cytoplasma och mörkare, smal kärna; övergången mellan fibroblast och fibrocyt är funktionell snarare än en skarp cellinje.

Matrixremodellering kräver både syntes och nedbrytning. Fibroblaster producerar matrixmetalloproteinaser, MMP, som kan bryta ned kollagen, proteoglykaner och andra matrixmolekyler. Aktiviteten regleras bland annat av vävnadshämmare av metalloproteinaser, TIMP. Balansen mellan MMP och TIMP avgör om matrix netto bryts ned, bibehålls eller ackumuleras, exempelvis vid sårläkning respektive fibros.

Myofibroblasten utvecklar kontraktila stressfibrer med bland annat α-glattmuskelaktin och starka adhesioner till matrix. Vid sårläkning överför cellen kraft till sårkanterna och bidrar till sårkontraktion samtidigt som den producerar kollagen. När läkningen är avslutad elimineras många myofibroblaster genom apoptos. Kvarstående aktivering, ofta driven av TGF-β och hög matrixstyvhet, bidrar till ärrkontraktur och fibros.

Residenta celler omfattar dessutom vävnadsmakrofager, mastceller, pericyter och enstaka adipocyter. Makrofager fagocyterar mikroorganismer och cellrester, producerar cytokiner och presenterar antigen. Mastceller ligger ofta perivaskulärt och innehåller granula med bland annat histamin och proteaser. Pericyter omsluter kapillärer och postkapillära venoler och medverkar till kärlstabilitet, angiogenes och reparativa reaktioner.

Invandrande celler utgörs av neutrofiler, eosinofiler, lymfocyter, monocyter och plasmaceller. Deras antal varierar med vävnadens exponering och inflammatoriska tillstånd. Neutrofili i interstitiet talar vanligen för akut inflammation, eosinofili kan ses vid allergisk reaktion eller parasitinfektion, och plasmacellsrika infiltrat är vanligare vid långvarig antigenstimulering.

Lucker bindväv: mikroskopisk uppbyggnad

Lucker bindväv har ett glest, oregelbundet nät av vågiga typ I-kollagenfibrer. Mellan dessa löper tunnare, förgrenade elastiska fibrer och mindre mängder typ III-kollagen. Fibrerna korsar varandra i flera riktningar men bildar inte de tätt packade buntar som kännetecknar tät oregelbunden bindväv. Den rikliga grundsubstansen ger vävnaden en mjuk och eftergivlig konsistens.

I vävnadssnitt identifieras fibroblaster främst genom sina avlånga eller spolformade kärnor mellan kollagenfibrerna; cellgränserna är ofta svåra att se. Makrofager har mer oregelbunden kontur och kan innehålla fagocyterat material. Mastceller är runda till ovala och påvisas bäst med färgningar som tydliggör deras metakromatiska granula. Plasmaceller känns igen på excentrisk kärna, grovt radiärt kromatin och en ljus perinukleär Golgizon.

Kapillärer framträder som tunna endotelklädda lumen, ibland endast med en rad erytrocyter. I utstryk eller membranpreparat kan hela fibroblastutskott och förgrenade elastiska fibrer ses bättre än i tunna paraffinsnitt. Snittriktningen påverkar däremot kraftigt hur kollagenfibrer och cellkärnor uppfattas: samma långsträckta struktur kan se rund ut om den skärs tvärs.

Histologiskt ”tomma” interstitier motsvarar till stor del tidigare vattenrik grundsubstans. Dehydrering kan separera fibrer, skapa sprickor och få vävnaden att verka lösare än den var in vivo. Omvänt kan krympning och kollaps ge ett falskt kompakt intryck. Bedömningen bör därför baseras på fiberandel, fiberorientering, celltäthet, kärlinnehåll och anatomiskt läge tillsammans.

Lucker bindväv: distribution och lokala variationer

Lucker bindväv ligger typiskt direkt under epitel. I slemhinnor bildar den lamina propria under epitelet i mag–tarmkanalen, luftvägarna, urinvägarna och delar av reproduktionsorganen. Eftersom epitel saknar egna blodkärl måste syre och näringsämnen diffundera från kapillärer i denna underliggande bindväv genom basalmembranet till epitelcellerna.

I huden finns lucker bindväv framför allt i papillär dermis, medan djupare retikulär dermis domineras av tät oregelbunden bindväv. Lucker bindväv förekommer även i serösa hinnor, mesenterium, körtelstroma och kring kapillärer, små blodkärl, nerver och muskelfibrer. Den följer ofta kärl och nerver in i organ och fyller smala utrymmen där rörelse, diffusion och anpassning krävs.

Sammansättningen varierar betydligt mellan lokaler. Tarmens lamina propria är kärlrik och innehåller normalt många lymfocyter, plasmaceller, makrofager och andra leukocyter till följd av den kontinuerliga exponeringen för mikrobiella och födoämnesrelaterade antigen. Perivaskulär lucker bindväv kan vara mer fiberfattig och innehålla färre immunceller i vila, men fungerar som en snabb rekryteringszon vid kärlskada eller inflammation.

Även mekanisk miljö påverkar vävnaden. Nära rörliga ytor är matrixen ofta mer eftergivlig och rik på hyaluronan, medan områden som utsätts för återkommande drag utvecklar fler och grövre kollagenfibrer. Övergången mot tät bindväv är därför gradvis och kan förändras vid såväl normal belastning som kronisk inflammation.

Lucker bindväv: normalfysiologiska funktioner

Lucker bindväv förankrar epitel till djupare strukturer utan att fixera dem stelt. Den omsluter kärl, nerver och körtelgångar och tillåter samtidigt att strukturer glider i förhållande till varandra. Kollagenfibrernas multidirektionella organisation fördelar låga dragkrafter, medan grundsubstansen minskar friktion och tar upp mindre kompressionsbelastningar.

Vävnaden utgör en central utbyteszon mellan mikrocirkulationen och parenkymceller. Detta är särskilt viktigt under avaskulära epitel, där diffusion genom lamina propria och basalmembran är den enda vägen för tillförsel av syre och näringsämnen. Metaboliter och koldioxid transporteras i motsatt riktning till kapillärer och lymfkärl.

Den hydratiserade matrixen fungerar som en lokal reserv för vatten och elektrolyter, även om volymen kontinuerligt regleras av kapillärfiltration, osmotiska krafter och lymfdränage. Eftersom matrixen är porös kan leukocyter migrera genom den med hjälp av integrinberoende adhesion, cytoskeletal kontraktion och lokal proteolys. Den öppna arkitekturen underlättar både kemotaxi och kontakt mellan antigenpresenterande celler och lymfocyter.

Efter en barriärskada blir lucker bindväv den första större vävnadsarenan för immunsvaret. Residenta mastceller och makrofager känner igen skadesignaler och mikrobiella strukturer, varefter mediatorer aktiverar lokalt endotel. Neutrofiler och monocyter lämnar framför allt postkapillära venoler, och vid fortsatt antigenstimulering tillkommer lymfocyter och plasmaceller. Samma egenskaper som möjliggör effektivt försvar gör vävnaden benägen att snabbt utveckla svullnad.

Tät oregelbunden bindväv

Tät oregelbunden bindväv domineras av grova typ I-kollagenknippen som korsar varandra i flera plan. Fibroblasterna är relativt få och ligger inklämda mellan buntarna; deras kärnor kan ses i längs-, tvär- eller snedsnitt. Grundsubstansen är sparsam jämfört med i lucker bindväv, och diffusionen genom vävnaden är mer begränsad.

Den tredimensionella fiberorienteringen ger motstånd mot drag från varierande riktningar. I retikulär dermis motverkar den deformation av huden oavsett belastningsaxel. I organ- och ledkapslar begränsar den uttänjning samtidigt som en viss rörelse tillåts. Fascior överför och fördelar krafter över större ytor, medan periost och perikondrium bildar mekaniskt starka höljen kring ben respektive brosk.

Andra lokaler är submukosan i delar av mag–tarmkanalen och bindvävskapslar kring flera organ. Kärl följer ofta septa eller luckrare partier eftersom tätt kollagen begränsar utrymmet för mikrocirkulation. Vävnadens läkning är därför långsammare än i kärlrik lucker bindväv, men vanligen bättre än i tät regelbunden senmatrix.

Övergången från lucker till tät oregelbunden bindväv sker utan skarp gräns. Ökad fiberandel, grövre buntar och minskad interstitiell volym talar för tät vävnad. Vid fibros kan en tidigare lucker vävnad anta en tät, oregelbunden och ärrliknande arkitektur med försämrad diffusion och minskad rörlighet mellan vävnadsskikt.

Tät regelbunden kollagen bindväv

Tät regelbunden bindväv består av parallella typ I-kollagenbuntar med mycket liten mängd grundsubstans. Mellan buntarna ligger tillplattade fibrocyter eller specialiserade fibroblaster i rader. I sena benämns de ofta tenocyter. Kärnorna är långsträckta när snittet följer senans längdaxel men runda eller ovala i tvärsnitt.

Senans hierarki sträcker sig från kollagenmolekyl till fibrill, fiber, fiberbunt eller fascikel och slutligen hela senan. Fasciklar omges av tunnare bindvävsskikt som förmedlar kärl och nerver, medan ett yttre hölje möjliggör glidning mot omgivningen. Kollagenets parallella orientering ger hög draghållfasthet i senans längdriktning men sämre motstånd mot skjuvning och drag tvärs mot fiberriktningen.

I obelastat tillstånd är kollagenet lätt vågigt eller krusat. Vid initial belastning rätas krusningen ut, vilket ger den första eftergivliga delen av senans kraft–förlängningskurva. Vid högre belastning sträcks fibrillerna och kraften stiger brantare. Kollagen är inte i sig elastiskt på samma sätt som elastin; återgången beror på fibrillernas molekylära organisation, matrixinteraktioner och begränsad reversibel deformation.

Senor, ligament och aponeuroser är typiska exempel. Ligament kan innehålla mer elastin än senor och utsätts ofta för mer komplex belastning, men kollagenet är fortfarande huvudsakligen orienterat i belastningsriktningen. Hornhinnans stroma är en specialiserad regelbundet lamellär kollagenvävnad. Där bidrar en noggrant kontrollerad fibrilldiameter och regelbunden inbördes ordning till transparensen.

Låg cellularitet och begränsad vaskularitet medför långsam omsättning och läkning. Efter senruptur bildas initialt en mer cellrik och oregelbunden reparationsvävnad, som successivt remodelleras mot belastningsriktningen. Den återbildade matrixen får dock inte alltid den ursprungliga senans organisation eller mekaniska styrka, vilket ökar risken för adherenser och reruptur.

Tät elastisk bindväv

I tät elastisk bindväv dominerar elastiska fibrer eller sammanhängande elastiska lameller. De deformeras under belastning och återgår därefter mot viloläget. Kollagenfibrerna ligger mellan eller kring de elastiska elementen och fungerar som ett mekaniskt stopp mot översträckning. Fibroblaster svarar för matrixunderhållet, men celltätheten är vanligen låg.

Ligamenta flava mellan kotornas laminae är elastinrika och bidrar till att föra ryggraden tillbaka från flexion samt bibehålla spänning så att ligamenten inte veckas in mot spinalkanalen. Ligamentum nuchae innehåller också rikligt med elastiska fibrer och hjälper till att stödja och återföra huvudets position. Proportionerna mellan elastin och kollagen anpassas efter lokal belastning.

Stora elastiska artärer innehåller koncentriska elastiska lameller i tunica media. Under systole lagras en del av slagvolymens energi genom att kärlväggen tänjs ut; under diastole frigörs energin genom elastisk återfjädring, vilket upprätthåller blodflödet. Kärlväggens elastiska vävnad är emellertid integrerad med glatta muskelceller, kollagen, proteoglykaner och endotelrelaterade skikt och klassificeras därför inte alltid som en ren form av tät elastisk bindväv.

Elastin har mycket lång biologisk livslängd och begränsad nybildning i vuxen vävnad. Fragmentering, kalcifiering eller enzymatisk nedbrytning kan därför få bestående mekaniska konsekvenser. Kollagenet tar då upp belastning tidigare, vilket gör vävnaden styvare och minskar dess reversibla eftergivlighet.

Utveckling, anpassning och åldersvariation

Bindväv utvecklas ur embryonalt mesenkym, vars celler är glest ordnade i en hyaluronanrik matrix. Mesenkymala celler differentierar till bland annat fibroblastlinjer, adipocyter, kondrogena och osteogena celler. Lokala signaler från epitel, kärl, parenkym och mekanisk miljö avgör vilken matrix som produceras och hur den organiseras.

Mekanisk belastning registreras genom integriner, fokala adhesioner och cytoskelettet. Drag i matrix förändrar adhesionernas sammansättning och aktiverar intracellulära signalvägar som påverkar kollagensyntes, MMP-uttryck och cellöverlevnad. TGF-β kan frisättas eller aktiveras ur matrixbundna komplex när vävnaden belastas och stimulerar fibroblastdifferentiering, kollagenproduktion och hämning av matrixnedbrytning.

Fiberorienteringen följer över tid de dominerande kraftlinjerna. Regelbunden belastning kan öka senans kollagensyntes och förbättra fibrernas organisation och mekaniska kapacitet. Immobilisering leder däremot till minskad belastningssignalering, sämre fibrillorganisation och reducerad draghållfasthet. För snabb eller ensidig belastningsökning kan överstiga remodelleringskapaciteten och bidra till tendinopati.

Med stigande ålder förändras både grundsubstans och fibrer. Minskad eller förändrad hyaluronanomsättning reducerar matrixens hydrering och glidförmåga. Kollagen kan få fler icke-enzymatiska korsbindningar, bland annat genom glykering, vilket ökar styvheten och minskar fibrillernas förmåga att glida mot varandra. Elastin fragmenteras och blir mindre funktionellt, samtidigt som nybildningen är begränsad.

Åldersförändringarna innebär minskad vävnadseftergivlighet, långsammare läkning och större risk för mekanisk skada. Effekten beror dock på lokal kärlförsörjning, sjukdomar och belastningsnivå. Anpassad träning kan bevara en del av senans mekaniska funktion, medan inaktivitet förstärker den åldersrelaterade förlusten av matrixkvalitet.

Histologisk diagnostik och vanliga felkällor

I hematoxylin–eosinfärgning är kollagen vanligen eosinofilt och framträder rosa till rött. Fibroblastkärnor blir blåvioletta, medan deras tunna cytoplasma ofta är svåravgränsat. Elastiska och retikulära fibrer syns dåligt eller kan inte säkert skiljas från tunna kollagenfibrer. Grundsubstansen färgas svagt och förloras till stor del under prepareringen.

Specialfärgningar används när matrixens sammansättning är diagnostiskt viktig. Masson-trikrom skiljer kollagen från muskulatur och cytoplasma, medan Van Gieson tydliggör kollagen i kontrast till andra vävnadskomponenter. Verhoeff–Van Gieson och orcein demonstrerar elastiska fibrer. Silverimpregnering används för retikulin och visar typ III-kollagen som ett mörkt, förgrenat nätverk.

Snittriktningen är en central felkälla. En regelbunden sena kan se oregelbunden ut i ett snett eller tangentiellt snitt, och glatta muskelceller kan likna fibroblaster om deras cytoplasma inte framträder. Muskelceller ligger dock tätare, har mer enhetligt eosinofilt cytoplasma och cigarformade kärnor, medan kollagenmatrix har färre kärnor och mer extracellulärt material.

Dehydrering och paraffininbäddning orsakar krympning och vätskeextraktion. Preparationssprickor kan efterlikna ödem, och kollapsad matrix kan dölja lucker arkitektur. Verkligt ödem ger en breddökning av interstitiet och separation av normala strukturer, ofta tillsammans med kärldilatation eller inflammation, men måste alltid värderas mot fixeringskvaliteten.

Myxoid matrix kan förväxlas med uttalat lucker bindväv. Den är dock ofta mer homogen, basofil och rik på sura mukopolysackarider, med få kollagenbuntar och ibland atypiska stromaceller. Tät oregelbunden bindväv skiljs från lucker vävnad genom sin större kollagenandel och lägre interstitiella volym. Anatomiskt läge och specialfärgningar är ofta avgörande.

Klinisk relevans: ödem, inflammation, fibros och matrixsjukdom

Lucker bindväv ackumulerar lätt vätska eftersom den har stor interstitiell kapacitet och relativt låg fiberpackning. Ökat kapillärt hydrostatiskt tryck, exempelvis vid venös stas eller hjärtsvikt, driver mer vätska ut ur mikrocirkulationen. Sänkt plasmakolloidosmotiskt tryck vid uttalad hypoalbuminemi minskar återhållandet av vatten i kärlbanan. Dessa mekanismer ger i regel ett relativt proteinfattigt transudat.

Vid inflammation ökar endotelbarriärens permeabilitet, så att plasmaproteiner och vätska lämnar kärlet och bildar ett proteinrikt exsudat. Interstitiets kolloidosmotiska tryck stiger när proteiner ansamlas och förstärker vätskeutträdet. Nedsatt lymfdränage ger både vätske- och proteinretention och kan med tiden framkalla kronisk inflammation och fibros. Periorbital lucker bindväv är särskilt eftergivlig, varför systemisk vätskeretention eller hypoalbuminemi tidigt kan ge synlig svullnad kring ögonen.

Vid akut inflammation frisätter mastceller bland annat histamin, vilket medför vasodilatation och ökad permeabilitet i framför allt postkapillära venoler. Endotelet uttrycker adhesionsmolekyler, leukocyter rullar längs kärlväggen, aktiveras av kemokiner och adhererar fast via integriner. Därefter passerar de mellan endotelcellerna och migrerar genom lucker bindväv längs kemotaktiska gradienter. Neutrofiler dominerar ofta tidigt, följda av monocyter och makrofager.

Om skadan kvarstår aktiveras fibroblaster och myofibroblaster av bland annat TGF-β, cytokiner, mekanisk spänning och signaler från makrofager. Kollagen och andra matrixkomponenter produceras snabbare än de bryts ned. En ursprungligen lucker, diffusionsvänlig vävnad ersätts då av tätare fibrotisk matrix. Konsekvenserna blir ökad styvhet, minskad glidförmåga, längre diffusionsavstånd och ibland kompression eller arkitektonisk distortion av parenkym och mikrokärl.

C-vitaminbrist försämrar prolin- och lysinhydroxyleringen under kollagensyntesen. Trippelhelixen stabiliseras sämre och efterföljande fibrillbildning och korsbindning blir otillräckliga. Kliniskt ses därför kapillär skörhet, petekier, ekkymoser, gingivala förändringar och bristande sårläkning. Effekten blir särskilt tydlig i vävnader som kontinuerligt utsätts för mekanisk belastning eller kräver snabb kollagenomsättning.

Ehlers–Danlos syndrom omfattar genetiskt heterogena tillstånd med defekter i kollagen, kollagenbearbetning eller matrixanknytning. Beroende på subtyp kan följderna bli hudhyperextensibilitet, atrofiska ärr, ledöverrörlighet, vävnadsskörhet och kärl- eller organruptur. Manifestationerna speglar att både lucker och tät bindväv är beroende av korrekt fibrillstruktur, korsbindning och koppling mellan kollagen och övrig matrix.

Senor läker långsamt på grund av låg cellularitet, begränsad vaskularitet och den högt ordnade kollagenarkitekturen. Tendinopati kännetecknas ofta av desorganisation av kollagen, förändrad proteoglykanmatrix, ökad cellularitet och varierande neovaskularisering snarare än enbart akut inflammation. Rehabilitering kräver därför gradvis mekanisk belastning som stimulerar matrixsyntes och orientering utan att överbelasta den strukturellt försvagade senan.

Flera läkemedelsgrupper påverkar dessa processer indirekt. Antihistaminer minskar histaminmedierade symtom, medan mastcellsstabiliserande läkemedel kan hämma mediatorfrisättning i allergiska tillstånd. Glukokortikoider dämpar inflammatorisk genexpression men kan vid långvarig eller lokal exponering samtidigt hämma fibroblastaktivitet och kollagensyntes, med hudatrofi och senförsvagning som möjliga konsekvenser. Antifibrotisk behandling syftar i olika organsjukdomar till att minska fibroblastaktivering, profibrotisk signalering eller fortsatt vävnadsskada.

Källor

• Loose connective tissue
• Lucker bindväv
• Loose connective tissue
• Bild: File:Anatomy and physiology of animals loose connective tissue.jpg — The original uploader was Sunshineconnelly at English Wikibooks, CC BY 2.5
• Bild: File:Connective Tissue Loose Aerolar (41743649122).jpg — Berkshire Community College Bioscience Image Library, CC0