Formeln estimerar underskott på vätska vid intorkning.
Dehydrering
Dehydrering innebär att kroppens vätskemängd och därmed ofta även elektrolytbalans och cirkulationsvolym är otillräcklig för att upprätthålla normal fysiologi. Tillståndet kan uppstå genom minskat vätskeintag, ökad vätskeförlust eller en kombination av dessa. Man skiljer mellan hyperton dehydrering (primärt vattenförlust med ökad osmolalitet) och isoton/isonatrem dehydrering (förlust av både vatten och salt utan osmolalitetsökning). Dehydrering är ett vanligt tillstånd, särskilt hos äldre, kritiskt sjuka och barn.
Patofysiologi
När vätskeförlusten överstiger tillförseln påverkas flera system. Volym‐ och osmolalitetsförändringar leder till aktivering av renin‐angiotensin‐aldosteron‐systemet, ADH‐sekretion och sympatikusaktivering för att bevara blodtryck och perfusion. Vid förlust av extracellulär vätska kommer circulationsvolymen att minska, vilket kan leda till hypotoni, njurperfusion‐nedsättning, akut njurskada och organpåverkan. Vid hyperton dehydrering ökar osmolaliteten och vatten flyttas från celler till interstitium och blodkärl, vilket kan påverka cellfunktion och CNS‐påverkan.
Riskfaktorer
Vissa patientgrupper har förhöjd risk för dehydrering. Äldre personer har ofta minskad törstkänsla, nedsatt njurfunktion, läkemedel som diuretika och mindre reservkapacitet. Barn, särskilt små barn med diarré och kräkningar, är också utsatta. Komorbiditeter såsom hjärtsvikt, njursvikt, leversjukdom, endokrina störningar, feber och infektion ökar risken för vätskeförlust och dehydrering.
Klinisk bild
Symtom vid dehydrering varierar beroende på grad och typ. Vanliga tecken är törst, torr mun och slemhinnor, minskad urinmängd, mörk urin, oliguri, viktnedgång, hypotoni och takykardi. Allvarligare dehydrering kan ge yrsel, syncope, njursvikt, delirium, elektrolytstörningar och cirkulatorisk kollaps. Hos äldre kan symtomen vara mer subtile och klinisk undersökning mindre tillförlitlig.
Diagnostik
Dehydrering kan ofta diagnostiseras kliniskt, på basen av anamnes, torra slemhinnor, hudturgor, urinproduktion, puls och blodtryck. Blodprover (elektrolytstatus, kreatinin, hemoglobin) stärker diagnostiken. Mått på vätskestatus och osmolalitet (serum osmolalitet) kan användas, men är inte alltid snabb tillgänglig eller diagnostiskt klart vid isoton dehydrering. Andra hjälpmedel, såsom ultraljudsmätning av vena cava inferior är användarberoende.
Behandling av dehydrering #
Vid dehydrering är målet att återställa vätskebalans (volym och/eller osmolalitet), korrigera eventuella elektrolyt- och cirkulationspåverkande tillstånd samt behandla bakomliggande orsak (t.ex. diarré, kräkningar, feber, diuretika). Val av intravenös kontra oral vätskebehandling styrs av grad av dehydrering, patientens hemodynamiska status, förmåga att inta vätska samt risk för komplikationer.
Behandlingsråd för vuxna patienter #
Mild till måttlig dehydrering (utan cirkulatorisk instabilitet)
- Om patienten kan dricka och har bevarad medvetandegrad → oral rehydrering i första hand. Exempelvis användning av oral rehydrationslösning (ORS) eller alternativ som mild elektrolytlösning.
- Riktlinjeexempel: ge små frekventa mängder vätska — t.ex. 100 mL var 5-10 minut tills total volym motsvarar uppskattad behov (och samtidigt följa urinmängd, output, vikt).
- Undvik att endast ge stora mängder vatten eller sportdryck med hög sockerhalt och låg elektrolytinnehåll – sådana kan ge osmotisk belastning och fördröjd absorption.
- Uppföljning: kontrollera urinproduktion, blodtryck (stående/sittande), puls, vikt och ev. elektrokemi efter 4-6 timmar.
Allvarlig dehydrering eller tecken på volymsvikt (hypotoni, takykardi, oliguri)
- Starta intravenös vätsketillförsel: t.ex. crystalloid som Ringer‐acetat eller natriumklorid 0,9 % enligt lokal rutiner.
- Exempel från humanitär riktlinje: vid “svår” dehydrering – inför bolus och fortsätt rehydrering med 75 mL/kg ORS över 4 h efter initial volymbehandling.
- Övervakning är viktig: vitalkontroller, urinmängd, elektrolytstatus, njurfunktion och eventuell hjärtpåverkan.
Speciella aspekter
- Patienter med njur- eller hjärtsvikt: undvik överdriven volym och följ strikt volymbehov och infusionshastighet.
- Beakta bakomliggande orsaker: feber, diarré, diuretika, läkemedel (t.ex. metformin vid dehydrering), vilket kräver justering och uppföljning.
- När patienten har återhämtat vätskestatus – övergång till underhålls- och förebyggande behandling.
Äldre patienter #
Äldre är särskilt utsatta för dehydrering och kräver individuell strategi.
Riktlinjer och råd
- Screening: rutinmässigt bedöma vätskestatus och riskfaktorer vid inläggning eller vid förändrad klinisk status.
- Oral rehydrering första linjen vid mild till måttlig dehydrering: främja dryckestillgång, påminnelser, stöd från personal, och erbjuda olika alternativ (små koppar, smaksättningar etc).
- Vid volymdeficit eller hemodynamisk påverkan: IV eller alternativt subkutan vätskebehandling (hypodermoclysis) då venös access kan vara svårare.
- Volymer och hastigheter bör anpassas: äldres törstkänsla och vätskeintag är ofta nedsatt, och överhydrering riskerar hjärta/njurar.
- Förebyggande: säkerställ enkel tillgång till dryck, kontroll av läkemedel (diuretika, laxantia), uppmuntra dryck regelbundet och utbilda vårdpersonal.
Barn och pediatriska patienter #
Mild till måttlig dehydrering
- Oral rehydration med godkänd ORS-lösning är förstahandsval (så länge patienten kan dricka, har behållning och inga varningssignaler).
- Dosering: t.ex. enligt riktlinje – “vikt × 75 mL över 4 timmar” vid en viss grad av dehydrering.
- Efter initial rehydrering – återgå till normal diet och dryck så snart som möjligt.
Svår dehydrering (t.ex. med cirkulatorisk påverkan, chock)
- IV‐bolus: exempelvis enligt riktlinje: barn >1 år och vuxna 30 mL/kg Ringer‐Laktat första ½ timmen, sedan 70 mL/kg nästa 2½ timme (WHO‐modell).
- Uppmärksamhet på bakomliggande orsak (t.ex. gastroenterit, sepsis) och överväg intensivvård.
Speciella aspekter
- Undvik drycker med högt sockerinhåll eller sportdrycker som primär rehydrering vid diarré, eftersom dessa kan förvärra diarrén.
- Monitorera vikt, urinmängd, kapillär återfyllnad, mental status och elektrolyter.
Övergång till underhåll och uppföljning #
- När rehydreringen har uppnått effekt (normalisering av puls, blodtryck, urinmängd, mentalt status) – övergå till underhållsrekommendationer (t.ex. 30 mL/kg/dag vätska som riktmärke, men individuellt).
- Dokumentera volymer och tidsplan. Kontrollera återkommande patienter med riskfaktorer för re-dehydrering.
- I vårdmiljö för äldre: kontinuerlig fluid‐monitorering, dryckesplaner, utbildning av personal, ev. hjälpmedel.
Uppföljning och prevention
Efter initial behandling är det centralt att följa upp vätskestatus, urinproduktion, vikt och elektrolyter. För äldre patienter och andra riskgrupper bör förebyggande åtgärder implementeras – t.ex. regelbunden uppmaning att dricka, möjliggörande av dryck tillgängligt, kontroll av läkemedel (diuretika, laxantia), förebyggande av feber och infektioner.