Beräkning och klinisk tolkning av BMI hos vuxna #
Bakgrund
Body Mass Index (BMI) är den mest använda antropometriska indikatorn för att uppskatta kroppsfett och bedöma risk för övervikt och fetma. Trots sin enkelhet är BMI ett centralt verktyg i klinisk vardag, epidemiologi och folkhälsovetenskap. Det används för att klassificera viktstatus, bedöma kardiometabol risk och följa effekter av behandlingar riktade mot vikt och metabolism.
Beräkning
BMI beräknas enligt följande formel:
Exempel: En person som väger 80 kg och är 1,75 m lång har ett BMI på 26,1 kg/m². Resultatet uttrycks alltid i kg/m².
Klassifikation enligt WHO (vuxna)
- <18,5: Undervikt
- 18,5–24,9: Normalvikt
- 25,0–29,9: Övervikt
- 30,0–34,9: Fetma grad I
- 35,0–39,9: Fetma grad II
- ≥40,0: Fetma grad III
För vissa populationer, särskilt asiatiska, rekommenderas lägre gränsvärden (övervikt ≥23, fetma ≥25) på grund av högre risk för metabol sjukdom vid lägre BMI.
Klinisk användning
BMI används rutinmässigt för att:
- Identifiera övervikt och fetma i primärvård, företagshälsovård och specialistmottagningar.
- Bedöma risk för följdsjukdomar såsom typ 2-diabetes, hypertoni, dyslipidemi, hjärt–kärlsjukdom, sömnapné och vissa cancerformer.
- Följa viktrelaterade interventioner, inklusive kost, fysisk aktivitet, farmakologisk behandling eller bariatrisk kirurgi.
- Ingå i riskalgoritmer såsom SCORE2, Framingham och QRISK.
Fördelar
BMI är enkelt, snabbt och kostnadsfritt att beräkna, vilket gör det användbart i alla vårdnivåer. Det korrelerar väl med total fettmassa i befolkningen och har god prediktiv förmåga för mortalitet och kardiometabol risk.
Begränsningar
BMI skiljer inte mellan fett- och muskelmassa. Personer med hög muskelmassa kan därför klassificeras som överviktiga trots låg fettprocent. Hos äldre och kachektiska patienter kan däremot normalvikt dölja sarkopeni. BMI tar inte heller hänsyn till fettfördelning; visceralt fett, som är starkare kopplat till metabol risk, varierar kraftigt vid samma BMI.
Kompletterande mått
För att öka den kliniska precisionen bör BMI kombineras med andra antropometriska mått:
- Midjeomfång: Speglar abdominal fetma och korrelerar starkt med kardiometabol risk. Riskgränser: >94 cm (män) och >80 cm (kvinnor), med hög risk vid >102 respektive >88 cm.
- Midje–höftkvot (WHR): Alternativ markör för fettfördelning, särskilt i forskning.
- Midje–längdkvot (WHtR): Risk vid kvot >0,5.
Särskilda populationer
Hos barn används ålders- och könsjusterade BMI-kurvor (iso-BMI). Hos äldre kan ett något högre BMI (23–28 kg/m²) vara förenat med bättre överlevnad, sannolikt på grund av skyddande effekt av fettreserver och minskad risk för undernäring. Vid graviditet, amputation eller vätskeretention krävs särskild försiktighet vid tolkning.
Klinisk tolkning
BMI ska alltid bedömas i relation till patientens ålder, kön, kroppssammansättning, etnicitet och komorbiditet. Ett förhöjt BMI är en signal om ökad risk men inte en diagnos i sig. Kombinationen av BMI, midjeomfång och metabola markörer (glukos, lipider, blodtryck) ger den mest tillförlitliga riskbedömningen.
Sammanfattning
BMI är ett robust, standardiserat och globalt använt mått på kroppsfett, med väldokumenterat samband till mortalitet och kardiometabol sjukdom. Det bör ses som ett screeningverktyg som kompletteras med klinisk bedömning och andra riskmarkörer för att identifiera individer med fetmarelaterad sjukdom och vägleda behandling.