Basalmetabolism, vanligen uttryckt som basal metabolic rate (BMR), utgör den mängd energi (kalorier) som kroppen behöver för att upprätthålla livsnödvändiga funktioner i vila – t.ex. cirkulation, andning, cell- och organfunktion – under tillstånd som fastande, vila och termoneutral miljö.
Att förstå basalmetabolism och därefter uppskatta det totala dagliga kaloribehovet (total energy expenditure, TEE) är kliniskt relevant i flera sammanhang: viktmanagement, nutritionsplanering, kritisk vård, kardiometabol riskbedömning och vid läkemedelsdosering eller interventionsstudier.
Definitioner och uppdelning av energibehov
- BMR (basal metabolic rate): Energiförbrukningen i vila, under fasta och vid termoneutrala förhållanden.
- RMR (resting metabolic rate): Nära BMR men något högre, eftersom det inkluderar lätt aktivitet (t.ex. att vara vaken, sitta). Många kliniska studier använder RMR som mått eftersom det är enklare att mäta än strikt BMR.
- TEE (total energy expenditure): Summan av BMR/RMR, termisk effekt av mat-ätande (DIT/TEF) och energi för fysisk aktivitet (AEE).
Att uppskatta kaloribehov innebär ofta följande schematiska form:
\text{TEE} \approx \text{BMR} \times \text{Fysisk aktivitetsfaktor} + \text{DIT}
DIT brukar uppskattas till ca 10 % av TEE under normala förhållanden.
Faktorer som påverkar basalmetabolism
Flera faktorer påverkar BMR och därmed kaloribehovet hos individen:
- Kroppsstorlek och kroppssammansättning: Mer fettfri massa ökar BMR eftersom muskelvävnad har högre energiförbrukning än fettvävnad.
- Ålder: BMR minskar med stigande ålder, delvis beroende på minskad muskelmassa och förändrad hormonnivå.
- Kön: Män har oftast högre BMR än kvinnor, framför allt på grund av större muskelmassa och kroppsstorlek.
- Hormonella och metabola tillstånd: Tyroideastatus, feber, inflammation, infektioner, skadestatus och katabola tillstånd påverkar energiförbrukning.
- Genetik och etnicitet: Vissa studier pekar på att metabolismen varierar mellan etniska grupper och genetiska bakgrunder.
- Miljöfaktorer: Temperatur, fasta, extrem aktivitet och sjukdom kan modulerar BMR.
Vanliga formler för uppskattning
Direkt mätning av BMR (t.ex. med indirekt kalorimetri) är optimal men sällan praktisk i rutin. Flera prediktiva formler används kliniskt för att uppskatta BMR utifrån vikt, längd, ålder och kön:
- Harris–Benedict‑ekvationen (original och reviderad): Till exempel för män: BMR ≈ 88.362 + (13.397 × vikt kg) + (4.799 × längd cm) − (5.677 × ålder år).
- Mifflin–St Jeor‑ekvationen: Har visat bättre precision än Harris–Benedict i moderna populationer, särskilt när övervikt/fetma föreligger.
- Schofield‑ekvationen (och FAO/WHO/UNU-baserade): Används i nutritionsforskning och folkhälsosammanhang; har kritiserats för att överestimera BMR i vissa populationer.
Valet av formel bör ta hänsyn till populationsbakgrund, kroppssammansättning och klinisk situation eftersom olika formler har varierande precision. T.ex. en studie visade att Henry och Mifflin-St Jeor-ekvationerna uppnådde högst noggrannhet hos kaukasiska, överviktspopulationer.
Klinisk tillämpning – uppskattning av kaloribehov
För att uppskatta ett dagligt kaloribehov i klinisk praxis kan följande steg användas:
- Välj lämplig formel för uppskattning av BMR/RMR baserat på patientens profil (ålder, kön, vikt, längd, kroppssammansättning).
- Multiplicera med en aktivitetsfaktor (t.ex. stillasittande 1.2, lätt aktivitet 1.4, måttlig aktivitet 1.6, hög aktivitet >1.8) för att få TEE.
- Vid viktkontroll (viktnedgång eller viktuppgång) justera energiintaget enligt målsättning (t.ex. underskott på 500 kcal/dag för viktminskning ≈ ca 0.5 kg/vecka).
- Vid speciella tillstånd (kronisk sjukdom, kirurgi, kritisk vård) överväg att använda indirekt kalorimetri eller modifierade faktorer eftersom energibehovet kan vara förändrat.
Specifika kliniska situationer och begränsningar
- Kritiskt sjuka patienter: Energiförbrukningen kan vara mycket variabel och traditionella estimat kan ge felaktiga resultat. Indirekt kalorimetri rekommenderas för optimal nutritionsbehandling.
- Extrem kroppssammansättning (fetma, kachexi, hög muskelmassa): Förutsatt formel kanske inte valid, eftersom förhållandet mellan fettfri massa och fettmassa skiftar och formeln kan över- eller underskatta BMR.
- Äldre patienter: På grund av reducerad muskelmassa och ändrad metabolism kan uppskattningar bli felaktiga.
- Nutritionsintervention och viktreglering: Att förstå relationen mellan energiin- och utgång är avgörande. Felaktigt beräknat behov kan leda till över- eller undernäring. Enligt en studie var missbedömning av energibehov associerad med negativa fysiologiska och ekonomiska konsekvenser.
Praktiska rekommendationer för läkare
- Välj formel med kännedom om dess begränsningar och anpassa efter patientens kontext (ålder, kön, kroppssammansättning).
- Dokumentera vikt, längd, ålder, kön och kroppssammansättning (om tillgängligt) noggrant före beräkning.
- Vid viktminskningsprogram – använd uppskattat TEE som referens och planera underskott/överskott med realistisk nivå (ofta 500–1000 kcal per dag för viktnedgång) samt återkommande uppföljning.
- I komplexa patienter (t.ex. kritiskt sjukdom, omfattande kirurgi, fetma, geriatrik) överväg att konsultera dietist och använda indirekt kalorimetri vid behov.
- Beakta att BMR och kaloribehov är uppskattningar – tolka resultaten i klinisk kontext och följ upp med faktisk viktutveckling, kroppssammansättning och funktion.
Sammanfattning
Basalmetabolism och kaloribehov utgör fundamentala begrepp i klinisk nutritionsoch metabol medicin. Genom att använda uppskattningsformler och aktivitetsfaktorer kan läkaren få ett rimligt mått på energibehovet, vilket är centralt för viktreglering, nutritionsplanering och hantering av patientspecifika metabola krav. Samtidigt är kännedom om de metodologiska begränsningarna viktig för att undvika felbedömningar.