Kronotrop insufficiens innebär att hjärtat inte förmår öka hjärtfrekvensen tillräckligt mycket vid fysisk ansträngning. Kliniskt yttrar detta sig som nedsatt fysisk prestationsförmåga och lättväckt andfåddhet. Kronotrop insufficiens är en oberoende prediktor för totalmortalitet och kardiovaskulär mortalitet. Tillståndet är mycket vanligt bland personer med hjärtsvikt. Långvarig betablockerarbehandling vid hjärtsvikt kan dock paradoxalt nog förbättra den kronotropa responsen, även om betablockerare samtidigt försvårar bedömningen (Brubaker och Kitzman, Circulation 2011). Bland personer utan hjärtsvikt kan beta-blockare, amiodaron och digitalis vara orsaken till kronotrop insufficiens. I övrigt kan kronotrop insufficiens orsakas av sinusknutedysfunktion.
Kronotrop insufficiens definieras som oförmåga att öka hjärtfrekvensen med minst 80% av den förväntade ökningen. För att bedöma detta genomförs ett arbetsprov och det är viktigt att personen ansträngt sig maximalt för att undersökningen skall vara konklusiv. Endast två variabler behövs, nämligen hjärtfrekvensen i vila samt den maximala hjärtfrekvensen som uppnåddes under arbetsprovet. Uppgifterna matas in i följande formel:
Täljaren är frekvensökningen som noteras under arbetsprovet. Nämnaren är den förväntade frekvensökningen (formeln 220 − ålder approximerar maxfrekvensen för åldern). Denna kvoten beskriver hur stor (%) frekvensökningen är i relation till den förväntade frekvensökningen. Mindre än 80% innebär kronotrop insufficiens.
Behandling av kronotrop insufficiens
För behandlingsalternativ vid kronotropinsufficiens, se behandling av sinusknutedysfunktion (behandlingsstrategin är densamma).