Retikulocyter är nybildade, ännu inte fullt mogna erytrocyter, och räkning av dem visar om benmärgen svarar adekvat på en anemi eller inte — en av de mest användbara men underanvända parametrarna i anemiutredning.
Indikation
Retikulocyter beställs vid all oklar anemi för att avgöra om benmärgens erytropoes är adekvat (regenerativ, "hyperproliferativ" anemi som vid blödning eller hemolys) eller otillräcklig (hyporegenerativ anemi som vid järnbrist, benmärgssvikt eller kronisk sjukdom), vid uppföljning av behandling för järnbrist-, B12- eller folatbristanemi för att bekräfta behandlingssvar, samt vid monitorering av benmärgsåterhämtning efter cytostatikabehandling, stamcellstransplantation eller EPO-behandling.
Fysiologisk bakgrund
Retikulocyter frisätts från benmärgen till blodet och innehåller kvarvarande ribosomalt RNA, vilket gör dem urskiljbara från mogna erytrocyter med supravital färgning eller flödescytometri. De mognar till fullvärdiga erytrocyter inom cirka 1–2 dygn i blodbanan. Antalet retikulocyter speglar direkt benmärgens aktuella erytropoetiska aktivitet — vid ökad erytropoesbehov (blödning, hemolys) eller efter adekvat behandling av en bristanemi ökar retikulocytproduktionen inom några dagar, medan otillräcklig benmärgsrespons (aplasi, infiltration, obehandlad bristanemi) ger kvarstående lågt eller olämpligt normalt retikulocytantal trots anemi.
Provtagning och preanalys
Venöst helblod i EDTA-rör, samma rör som används för hematologistatus. Provet bör analyseras relativt snart efter provtagning, då retikulocyterna fortsätter mogna in vitro. Automatiserad flödescytometrisk analys ingår numera i de flesta moderna hematologimaskiner och ger både absolut antal och procentandel.
Referensintervall
Vuxna: cirka 25–100 x 10⁹/L absolut retikulocytantal, eller 0,5–2,5 % av totala erytrocytantalet. Det absoluta antalet är att föredra framför procentandelen, eftersom procentandelen påverkas av det totala erytrocytantalet och kan vara missvisande vid samtidig anemi (falskt hög procentandel trots normalt absolut antal). Retikulocytproduktionsindex (RPI), som korrigerar för anemigrad och förlängd mognadstid i blodet, ger en ännu mer tillförlitlig bild av benmärgsrespons. Använd alltid lokalt laboratoriums referensintervall.
Tolkning
Förhöjda värden
Förhöjt retikulocytantal (regenerativ anemi) ses vid akut blödning, hemolytisk anemi (autoimmun, medfödd som sfärocytos eller G6PD-brist, mekanisk som vid klaffprotes), samt som förväntat och önskat svar under de första dagarna till veckorna efter insatt behandling av järnbrist-, B12- eller folatbristanemi ("retikulocytkris"). Förhöjt värde utan uppenbar anemi kan ses efter nyligen genomgången blödning som redan kompenserats eller vid EPO-behandling.
Sänkta värden
Sänkt eller olämpligt normalt retikulocytantal trots anemi (hyporegenerativ anemi) talar för otillräcklig benmärgsproduktion: obehandlad järnbrist-, B12- eller folatbrist, benmärgssvikt (aplastisk anemi), benmärgsinfiltration (leukemi, myelodysplastiskt syndrom, metastaser), kronisk njursvikt (EPO-brist), samt anemi vid kronisk sjukdom/inflammation. Ett lågt retikulocytantal hos en anemisk patient pekar utredningen mot benmärgen eller bristtillstånd snarare än mot ökad destruktion eller blödning.
Felkällor och interferens
Procentandel retikulocyter utan hänsyn till totalt erytrocytantal kan ge falskt intryck av god benmärgsrespons vid samtidig uttalad anemi — absolut antal eller RPI bör alltid användas vid anemiutredning. Nyligen given blodtransfusion sänker den relativa andelen egenproducerade retikulocyter och kan maskera en dålig endogen respons under de första dagarna efteråt. Vid mycket höga retikulocytantal kan äldre manuella räknemetoder ha sämre precision jämfört med automatiserad flödescytometri.
Vidare utredning
Vid förhöjt retikulocytantal utan uppenbar blödningsanamnes bör hemolysutredning göras: haptoglobin, LDH, bilirubin (okonjugerat), direkt antiglobulintest (DAT/Coombs) och blodutstryk. Vid sänkt retikulocytantal och anemi bör järnstatus, B12, folat och eventuellt benmärgsundersökning övervägas beroende på klinisk bild och övriga blodvärden (MCV, leukocyter, trombocyter).
Sammanfattning
Retikulocyter avgör om en anemi beror på otillräcklig benmärgsproduktion eller på ökad förlust/destruktion av erytrocyter, och styr därmed hela den fortsatta anemiutredningen. Absolut antal eller retikulocytproduktionsindex bör användas framför procentandel för korrekt tolkning.
Källor
- Hillman RS m.fl. Hematology in Clinical Practice. McGraw-Hill.
- Piva E m.fl. Clinical utility of reticulocyte parameters. Clin Lab Med 2015. PMID: 25939304
- Bain BJ. Diagnosis from the blood smear. N Engl J Med 2005. PMID: 15829538
- Hoffman R m.fl. Hematology: Basic Principles and Practice. Elsevier.
