Q-vågor
Det är viktigt att särskilja normala från patologiska Q-vågor. Vissa Q-vågor är normalfysiologiska eller normalvarianter medan andra är relativt säkra tecken på tidigare (genomgången) hjärtinfarkt. Man särskiljer normala från patologiska genom att bedöma Q-vågens duration och amplitud. Patologiska Q-vågor definieras enligt följande kriterier (se även Figur 10):
- Alla Q-vågor i V2-V3.
- Alla QS-komplex i V2-V3.
- QS-komplex eller Q-våg ≥0.03 sekunder och ≥1 mm djup i två grannliggande avledningar i följande grupper:
- I, aVL
- V1-V6
- II, aVF, III
Normalvarianter och normalfynd
Septala q-vågor är små q-vågor i laterala avledningar (V5, V6, aVL och I, sällan i V4) och uppstår då septum depolariserar vilket ger en vektor riktad framåt höger (dvs bort från dessa avledningar).
En isolerad och inte sällan stor Q-våg kan ibland ses i avledning III. Denna Q-vågens djup varierar med andningen och kallas därför respiratorisk Q-våg.
Abnormala och/eller nytillkomna Q-vågor
Q-vågsinfarkt (genomgången hjärtinfarkt som efterlämnat patologiska Q-vågor) är den vanligaste orsaken till patologiska Q-vågor på EKG. Kriterier för Q-vågsinfarkt visas i Figur 10. Om kriterierna är uppfyllt i två anatomiskt intilliggande avledningar så uppfyller patienten kriteriet för Q-vågsinfarkt. Notera att även vänstersidig pneumothorax, dextrocardia, extensiv perimyokardit, kardiomyopati, amyloidos, skänkelblock (vänstergrenblock), preexcitation, kammarhypertrofi (vänsterkammarhypertrofi) och akut cor pulmonale kan ge nytillkomna eller abnormala Q-vågor. Den kliniska bilden får vägleda differentialdiagnostiken mot Q-vågsinfarkt. Ytterligare exempel visas i Figur 11.
