Riskpoäng·

Gillmores stadieindelning för transtyretinamyloid kardiomyopati (ATTR-CM)

Prognostiskt stadium baserat på två biomarkörer vid ATTR-hjärtamyloidos (wild type eller ärftlig).

Uppdaterad 22 augusti 2026
På denna sida (6)
Gillmores stadieindelning för transtyretinamyloid kardiomyopati (ATTR-CM)
NT-proBNP
ng/L
eGFR
mL/min/1.73m2
Fyll i fälten ovan för att se resultatet.

Endast beslutsstöd. Ersätter inte klinisk bedömning. Ingen av kalkylatorerna är granskad och signerad av namngiven kliniker.

När den används

  • Prognostisk stadieindelning av bekräftad ATTR-hjärtamyloidos (wild type eller ärftlig) vid diagnos eller inför start av sjukdomsmodifierande behandling.

Formel

Stadium I: NT-proBNP <=3000 ng/L och eGFR >=45 mL/min. Stadium III: NT-proBNP >3000 ng/L och eGFR <45 mL/min. Stadium II: endast ett av värdena avvikande.

Fallgropar och tips

  • Validerad vid både ATTRwt och ärftlig ATTRv-kardiomyopati, samt externt validerad i en fransk kohort.
  • Enklare än Grogan-systemet (Mayo), som använder troponin T och NT-proBNP istället för njurfunktion.

Referenser

  1. Gillmore JD, Damy T, Fontana M, et al. Eur Heart J. 2018;39(30):2799-2806.

Klinisk bakgrund

Transtyretinamyloid kardiomyopati (ATTR-CM) är en progressiv och potentiellt dödlig sjukdom där prognosen spänner från flera års överlevnad vid tidig diagnos till månader vid avancerad sjukdom. Behandlingslandskapet har förändrats i grunden sedan tafamidis godkändes, och ytterligare sjukdomsmodifierande behandlingar har tillkommit. I detta landskap är det avgörande att vid diagnos kunna klassificera patienten i ett prognostiskt skede, dels för att vägleda samtal om prognos, dels för att bedöma när och hur snabbt sjukdomsmodifierande behandling bör startas.

Gillmores stadieindelning togs fram just för detta syfte: att med två biomarkörer som mäts rutinmässigt vid diagnos, NT-proBNP och eGFR, snabbt och reproducerbart placera patienten i ett av tre prognostiska skeden. Systemet kallas i litteraturen även NAC-staging (National Amyloidosis Centre) och är det mest spridda staging-systemet för ATTR-CM i Europa.

Beräkning av Gillmores stadieindelning

Indelningen bygger på två variabler som vid diagnos redan föreligger i de flesta patienters journal: NT-proBNP i ng/L och uppskattad glomerulär filtrationshastighet (eGFR) i mL/min/1,73 m². Trösklarna är fasta och binära:

Stadium I:NT-proBNP3000 ng/L och eGFR45 mL/min\text{Stadium I:} \quad \text{NT-proBNP} \leq 3000 \ \text{ng/L} \ \text{och} \ \text{eGFR} \geq 45 \ \text{mL/min}

Stadium III:NT-proBNP>3000 ng/L och eGFR<45 mL/min\text{Stadium III:} \quad \text{NT-proBNP} > 3000 \ \text{ng/L} \ \text{och} \ \text{eGFR} < 45 \ \text{mL/min}

Stadium II:endast en av variablerna avvikande\text{Stadium II:} \quad \text{endast en av variablerna avvikande}

Härledningskohorten utgjordes av 869 patienter med bekräftad ATTR-CM (553 med wild-type ATTR och 316 med ärftlig variant ATTR) som behandlades vid UK National Amyloidosis Centre [1]. Systemet validerades externt i en fransk kohort om 318 patienter från Henri Mondor Teaching Hospital i Créteil [1]. Kohorterna härrör från perioden före allmän tillgång till sjukdomsmodifierande behandling, vilket är viktigt att beakta vid tolkning av de absoluta överlevnadssiffrorna.

Medianöverlevnaden i härledningskohorten var 69,2 månader för stadium I, 46,7 månader för stadium II och 24,1 månader för stadium III (p < 0,0001) [1]. Efter justering för ålder var hazard ratio för död 2,05 (95 % KI 1,54 till 2,72) för stadium II och 3,80 (95 % KI 2,73 till 5,28) för stadium III, jämfört med stadium I [1]. Hazardkvoterna påverkades inte nämnvärt av transtyretingenotyp och bibehölls i den externa valideringskohorten [1].

Tolkning i praktiken

Stadieindelningen översätts till klinisk handling främst genom att styra tidpunkt för initiering av sjukdomsmodifierande behandling och intensiteten i uppföljningen. En post-hoc-analys av ATTR-ACT och dess långtidsuppföljning, omfattande 350 patienter med tillgänglig NAC-stadieindelning, visade att tafamidis reducerade mortaliteten signifikant i stadium I (HR 0,43, p < 0,001) och stadium II (HR 0,51, p = 0,003), med en numerisk trend i stadium III (HR 0,75, p = 0,298) [2]. Vid studiens slut var all-cause-mortaliteten 36 % vs 61 % i stadium I, 55 % vs 74 % i stadium II och 69 % vs 88 % i stadium III, för kontinuerlig tafamidis respektive placebo-till-tafamidis [2].

Stadium Kriterier Klinisk innebörd Handläggning
I NT-proBNP ≤3000 och eGFR ≥45 Tidig sjukdom, längst förväntad överlevnad Starta sjukdomsmodifierande behandling; störst dokumenterad absolut nytta av tafamidis
II Endast en variabel avvikande Intermediär prognos Starta behandling; signifikant nytta dokumenterad, men överlevnadskurvorna separerar senare än i stadium I
III NT-proBNP >3000 och eGFR <45 Avancerad sjukdom, kortast förväntad överlevnad Behandling bör övervägas; den numeriska trenden för tafamidis gynnar behandling, men den absoluta nytten är mindre och evidensen svagare. Bedöm individuellt med hänsyn till frailty och samsjuklighet

Ett viktigt budskap från behandlingsdata är att överlevnadskurvorna för tafamidis vs placebo separerar tidigt i stadium I men först senare i stadium II och III [2]. Detta understryker värdet av tidig diagnos och snabb behandlingsstart.

Validering och prestanda

Den ursprungliga externa valideringen i den franska kohorten (318 patienter) bekräftade att hazardkvoterna bibehölls [1]. Sedan dess har systemet testats i en kontemporär kohort i tafamidis-eran. Skov m.fl. studerade 441 patienter med nydiagnostiserad ATTR-CM vid Mayo Clinic 2019 till 2023, varav 85 % startade tafamidis och 94 % hade wild-type ATTR [3]. Treårsöverlevnaden enligt NAC-systemet var 92,0 % för stadium I, 67,5 % för stadium II och 47,0 % för stadium III [3]. Jämfört med det modifierade Mayo-systemet (som använder högkänsligt troponin T >65 ng/L och NT-proBNP >3000 ng/L) presterade NAC-systemet likvärdigt: motsvarande treårsöverlevnad för Mayo-stadierna var 92,3 %, 71,6 % respektive 43,5 % [3]. Båda systemen åtskiljde alltså kliniskt meningsfulla prognostiska grupper även i en kohort där majoriteten stod på sjukdomsmodifierande behandling.

En utökad version av NAC-systemet med fyra skeden har föreslagits, där stadium IV definieras av NT-proBNP >10 000 ng/L [2,3]. I den kontemporära Mayo-kohorten hade stadium IV en treårsöverlevnad på 34,4 %, vilket identifierade en grupp med mycket hög mortalitet som inte särskiljs inom stadium III i det ursprungliga treskedesystemet [3]. Denna utökning är dock inte en del av den kalkylator som presenteras här.

Det finns ingen publicerad c-statistik eller formell kalibreringsanalys för NAC-systemet i den ursprungliga härledningsartikeln, eftersom systemet är en tröskelbaserad indelning och inte en kontinuerlig riskmodell. Prestandan har i stället utvärderats genom Kaplan-Meier-analys och Cox-regression i samtliga publicerade kohorter.

Begränsningar

Systemet är validerat för ATTR-CM (både wild-type och ärftlig variant) och ska inte tillämpas på lättkedjeamyloidos (AL-amyloidos), där biomarkörsmönstret och prognosen är annorlunda. Det är heller inte applicerbart på patienter där NT-proBNP eller eGFR inte kan tolkas på ett meningsfullt sätt, till exempel vid terminal njursvikt med dialys, där eGFR inte speglar den underliggande njurfunktionen och NT-proBNP är kumulativt förhöjt oberoende av amyloidsjukdomens svårighetsgrad.

En grundläggande begränsning är att härledningskohorten samlades in före eran av sjukdomsmodifierande behandling [1,4]. De absoluta överlevnadssiffrorna från 2018 återspeglar alltså en naturhistorik som inte längre gäller för patienter som startar tafamidis eller andra behandlingar i tidigt skede. Den kontemporära valideringen av Skov m.fl. visar att överlevnaden i samtliga skeden är betydligt bättre idag än i härledningskohorten [3], men att den relativa ordningen mellan skedena bibehålls.

NT-proBNP påverkas av ålder, njurfunktion, förmaksflimmer och obehandlad hjärtsvikt av annan genes. En patient med ATTR-CM och samtidig kronisk njursjukdom av annan orsak kan hamna i stadium III på grund av njursvikt som inte är amyloidrelaterad, vilket överdriver den amyloidspecifika prognosen. Tvärtom kan en patient med tidig ATTR-CM men samtidig förmaksflimmer ha måttligt förhöjt NT-proBNP som skjuter upp värdet över 3000 ng/L och därmed flyttar patienten till stadium II trots begränsad amyloidinfiltration.

Systemet beaktar inte funktionell klass (NYHA), diuretikados eller frailty, vilka alla bär oberoende prognostisk information [4]. Columbia risk-modellen, som lägger till NYHA-klass och baseline-diuretikados till biomarkörsbaserade staging-system, har visats förbättra den prognostiska prestandan [4]. För klinisk beslutsfattning bör Gillmores stadieindelning därför kompletteras med en bedömning av funktionell kapacitet och samsjuklighet, inte användas som enda underlag.

Källor

  1. Gillmore JD, Damy T, Fontana M, m.fl. A new staging system for cardiac transthyretin amyloidosis. Eur Heart J. 2018;39(30):2799-2806. PMID: 29048471
  2. Damy T, Wang R, Maurer MS, m.fl. Long-term efficacy of tafamidis in patients with transthyretin amyloid cardiomyopathy by National Amyloidosis Centre stage. Eur J Heart Fail. 2025;27(12):2998-3009. PMID: 40488446
  3. Skov JK, Clemmensen TS, Scott CG, m.fl. Utility of Prognostic Staging Systems in Transthyretin Amyloidosis Cardiomyopathy in the Era of Available Disease-Modifying Treatment. J Am Heart Assoc. 2026;15(16):e048585. PMID: 42568056
  4. Vaishnav J, Bampatsias D, Boursiquot BC, m.fl. Disease Prognosis and Progression in Transthyretin Amyloidosis: JACC: CardioOncology State-of-the-Art Review. JACC CardioOncol. 2026;4:120-136. PMID: 42017563
Nyckelord
amyloidosisATTRcardiomyopathyNT-proBNP