Rome IV-diagnoskriterier för IBS (irritable bowel syndrome) hos barn

Klinisk bakgrund

Rome IV-diagnoskriterier för IBS hos barn och ungdomar syftar till att sätta en symtombaserad diagnos på barn med återkommande buksmärta och förändrade tarmvanor, utan att i förstone behöva utesluta all organisk sjukdom. Detta är en medveten vändning från tidigare praxis. I Rome III krävdes att det inte fanns nån påvisbar organisk orsak till symtomen, vilket innebar att diagnosen blev kvarstående uteslutningsdiagnos och ofta krävde omfattande utredning. I Rome IV har kravet formulerats om till att symtomen efter adekvat utredning inte kan tillskrivas annan medicinsk sjukdom, vilket tillåter selektiv eller ingen testning för att stödja en positiv diagnos [1, 2].

Beslutet som instrumentet tjänar är alltså om ett barns buksmärta och avföringsrubbning kan etiketteras som IBS, och därmed handläggas symtomatiskt, snarare än att fortsätta utreda mot organisk sjukdom. Utan kriterierna blir diagnostiseringen av pediatriskt IBS otydlig, särskilt i primärvården där majoriteten av dessa patienter förekommer [3].

Beräkning av Rome IV-diagnoskriterier

Rome IV-diagnoskriterier för IBS hos barn är en checklista där samtliga villkor ska vara uppfyllda. Diagnosen kräver buksmärta minst 4 dagar per månad under minst 2 månader, där smärtan är kopplad till minst ett av tre förhållanden: tarmtömning, förändrad tarmtömningsfrekvens eller förändrad avföringsform (utseende). Om barnet samtidigt har förstoppning får smärtan inte gå över när förstoppningen läker ut, annars är korrekt diagnos funktionell förstoppning, inte IBS. Till sist ska symtomen inte förklaras fullt ut av annan medicinsk sjukdom efter adekvat utredning. Logiskt kan villkoren uttryckas som:

$$\text{IBS (Rome IV, barn)} = \left(\text{Buksmärta} \geq 4 \text{ dagar/månad}\right) \wedge \left(\text{Duration} \geq 2 \text{ månader}\right) \wedge \left(\text{Koppling till tarmtömning} \vee \text{Förändrad frekvens} \vee \text{Förändrad form}\right) \wedge \neg\text{Smärtfrihet vid läkt förstoppning} \wedge \neg\text{Annan medicinsk förklaring}$$

Kriterierna togs fram av en expertgrupp inom Rome Foundation och publicerades 2016 av Hyams, Di Lorenzo, Saps med flera [1]. De utgör en konsensusbaserad revision av Rome III från 2006, inte en statistisk modell härledd ur en prospektiv kohort. Revisionsarbetet tog sikte på att förbättra tydligheten i diagnostiseringen av funktionella gastrointestinella störningar hos barn och ungdomar, och för IBS innebar det en strukturerad omformulering av kraven kring smärtans koppling till tarmfunktion. I tillägg infördes de nya diagnoserna funktionell illamående och funktionell kräkning, samt en omstrukturering av buksmärtsstörningarna till fyra subgrupper: IBS, funktionell dyspepsi, bukmigrän och funktionell buksmärta, inte annars specificerad [2].

Tolkning i praktiken

Kalkylatorn ger ett binärt utfall: kriterierna uppfyllda eller inte uppfyllda.

Den avgörande skillnaden mot funktionell förstoppning ligger i det sista kriteriet: om smärtan går över helt när förstoppningen läker ut, är den korrekta diagnosen funktionell förstoppning, inte IBS [1]. Om smärtan kvarstår trots läkt förstoppning, och övriga IBS-kriterier är uppfyllda, stämmer IBS-diagnosen.

Validering och prestanda

Eftersom kriterierna är konsensusbaserade och inte härledda ur en statistisk modell, saknas traditionella mått på diskrimination (c-statistik, AUC) och kalibrering. Vad som finns är prevalensjämförelser mellan Rome III och Rome IV i populationer.

I en tvärsnittsstudie av 3 567 skolbarn i Colombia (ålder 8–18 år, medelålder 13,7 år, 56,5 % flickor) minskade den samlade prevalensen av funktionella gastrointestinella störningar signifikant vid övergång från Rome III till Rome IV (p = 0,004) [3]. Prevalensen av bukmigrän sjönk (p < 0,001) och prevalensen av funktionell dyspepsi ökade (p < 0,001). Den relativa fördelningen mellan subgrupper förblev dock oförändrad, med avföringsstörningar som vanligast, därefter buksmärtsstörningar.

En systematisk översikt och metaanalys från 2026, som omfattade 67 studier med 82 populationer och totalt 1 712 737 individer från 34 länder, fann att den globala prevalensen av funktionella buksmärtsstörningar var 10,89 % (95 % KI 9,51–12,48 %) [4]. Uppdelat efter kriterier gav Rome III en prevalens på 11,84 % (95 % KI 10,29–13,61 %) mot 8,42 % (95 % KI 6,10–11,62 %) för Rome IV. För IBS specifikt var prevalensen 6,12 % (95 % KI 5,04–7,42 %) med Rome III jämfört med 1,95 % (95 % KI 0,91–4,17 %) med Rome IV. Flickor hade högre prevalens än pojkar i båda systemen. Den kraftiga minskningen av IBS-prevalens under Rome IV speglar att kriterierna är strängare, särskilt genom det högre kravet på smärtdagar per månad och den obligatoriska durationen på minst 2 månader.

I en spansk prospektiv studie av 574 barn under 16 år som remitterades till pediatrisk gastroenterologmottagning, uppfyllde endast 32,4 % Rome IV-kriterierna för nån funktionell gastrointestinell störning, trots att 44,6 % var misstänkta fall [5]. Nästan 30 % av patienterna med misstänkt funktionell störning uppfyllde alltså inte Rome IV-kriterierna, vilket antyder att kriterierna i klinisk verksamhet lämnar en betydande andel symtombärande patienter utan specifik diagnos.

Begränsningar

Rome IV-kriterierna är konsensusbaserade och inte validerade mot ett guldstandard i prospektiva kohortstudier. Det finns inget objektivt biomarkör-test för IBS hos barn och ingen extern validering har rapporterat diskrimination eller kalibrering i traditionell mening.

Kriterierna gäller för barn från 4 års ålder och uppåt, med en särskild uppsättning kriterier för spädbarn och småbarn (neonates/toddlers) som inte omfattar IBS. För yngre barn använder man andra Rome IV-diagnoser.

Den strängare formuleringen i Rome IV jämfört med Rome III minskar falskt positiva diagnoser men ökar risken för falskt negativa: barn med verkliga symtom som inte når tröskeln för smärtdagar, duration eller koppling till tarmfunktion får ingen diagnos och kan förbli utan adekvat symtomatisk handläggning [4, 5].

Den vanligaste felanvändningen är att ställa IBS-diagnosen hos ett barn där smärtan försvinner vid behandling av samtidig förstoppning. I sådana fall är diagnosen funktionell förstoppning. En annan fell är att tillämpa kriterierna som ett skalsystem och därmed kräva alla tre kopplingarna (tarmtömning, frekvensändring och formändring), när det räcker med att minst ett av dem föreligger.

Samtidig organisk sjukdom utesluter inte en IBS-diagnos. Rome IV betonar att funktionella störningar kan samexistera med annan medicinsk sjukdom, exempelvis inflammatorisk tarmsjukdom, där symtomen inte fullt ut kan förklaras av den organiska diagnosen [1].

Källor

1. Hyams JS, Di Lorenzo C, Saps M m.fl. Functional Disorders: Children and Adolescents. Gastroenterology 2016;150(6):1456–1468. PMID: 27144632
2. Koppen IJ, Nurko S, Saps M m.fl. The pediatric Rome IV criteria: what's new? Expert Rev Gastroenterol Hepatol 2017;11(3):193–201. PMID: 28092724
3. Saps M, Velasco-Benitez CA, Langshaw AH m.fl. Prevalence of Functional Gastrointestinal Disorders in Children and Adolescents: Comparison Between Rome III and Rome IV Criteria. J Pediatr 2018;199:212–216. PMID: 29747935
4. Jeong YD, Kim S, Son Y m.fl. Global Prevalence of Functional Abdominal Pain Disorder among Children and Adolescents According to the Rome III and IV Criteria: A Systematic Review and Meta-Analysis. Gut Liver 2026. PMID: 40852741
5. Alonso-Bermejo C, Barrio J, Fernández B m.fl. Functional gastrointestinal disorders frequency by Rome IV criteria. An Pediatr (Engl Ed) 2022;96(5):441–447. PMID: 35534416