Albumin är plasmans mest förekommande protein och syntetiseras uteslutande i levern. Nivån speglar leverns syntesförmåga, nutritionsstatus, kroppens vätskefördelning och graden av proteinförlust via njure, tarm eller hud, men albumin är samtidigt ett negativt akutfasprotein och sjunker vid all form av systemisk inflammation oavsett näringsstatus.
Indikation
Albumin ingår i utredning av misstänkt leversjukdom, nefrotiskt syndrom, malnutrition, ödem av oklar orsak och kroniska inflammatoriska tillstånd. Provet används också för att beräkna albuminkorrigerat kalcium och som en del av bedömningen av sjukdomens allvarlighetsgrad vid till exempel levercirros (Child-Pugh) och inflammatorisk tarmsjukdom. Lågt albumin vid inläggning är en etablerad prognostisk markör för ökad mortalitet och vårdtid, oberoende av grundsjukdom.
Fysiologisk bakgrund
Albumin syntetiseras i hepatocyterna med en produktionshastighet på cirka 10–15 gram per dygn och har en halveringstid i plasma på ungefär 20 dagar, vilket gör att nivån reagerar långsamt på akuta förändringar. Proteinet svarar för ungefär 75–80 procent av plasmans kolloidosmotiska tryck och fungerar som transportprotein för bilirubin, fettsyror, hormoner och många läkemedel. Syntesen regleras nedåt av proinflammatoriska cytokiner (IL-6, TNF-alfa), vilket förklarar varför albumin faller snabbt vid sepsis och andra akuta inflammatoriska tillstånd trots bevarad leverfunktion.
Provtagning och preanalys
Provet tas venöst utan krav på fasta. Man bör undvika långvarig venstas eftersom hemokoncentration ger falskt förhöjt värde. Albumin är stabilt i serum/plasma vid rumstemperatur i flera dagar och tål upprepad infrysning/upptining relativt väl, vilket gör provet robust preanalytiskt jämfört med många andra plasmaproteiner.
Referensintervall
Typiskt referensintervall för vuxna är cirka 36–48 g/L, men intervallet varierar mellan laboratorier beroende på analysmetod (bromkresolgrönt kontra bromkresolpurpur ger systematiska skillnader) och det lokala laboratoriets angivna referensintervall ska alltid användas. Hos nyfödda och äldre ses fysiologiskt något lägre nivåer.
Tolkning
Förhöjda värden
Isolerat förhöjt albumin är sällsynt och ses nästan uteslutande vid dehydrering med hemokoncentration. Äkta hyperalbuminemi förekommer inte som eget sjukdomstillstånd.
Sänkta värden
Hypoalbuminemi kan bero på minskad syntes, ökad förlust, ökad katabolism eller utspädning. Minskad syntes ses vid leversvikt/cirros och vid svår malnutrition. Ökad förlust ses vid nefrotiskt syndrom (urinförlust), proteinförlorande enteropati och vid brännskador eller stora sårytor (transkutan förlust). Ökad katabolism och omfördelning till extravaskulära rummet dominerar vid sepsis, trauma, kirurgi och annan svår systemisk inflammation, där albumin fungerar som negativt akutfasprotein. Överhydrering, till exempel vid intensiv vätsketillförsel, ger utspädningshypoalbuminemi utan att den totala mängden albumin i kroppen minskat.
Felkällor och interferens
Albuminnivån påverkas kraftigt av kroppsläge — provtagning i stående ger cirka 5–10 procent högre värde än liggande på grund av vätskeförskjutning. Vid akut inflammation kan albumin sjunka inom timmar till dygn utan att detta reflekterar nutritionsstatus, vilket gör provet olämpligt som ensam nutritionsmarkör hos akut sjuka patienter. Kraftig hemolys och ikterus kan ge metodberoende interferens beroende på analysprincip. Vid gravt sänkt albumin bör man alltid beräkna albuminkorrigerat kalcium, eftersom en stor andel av totalkalcium är albuminbundet.
Vidare utredning
Vid nyupptäckt hypoalbuminemi bör orsaken riktas utifrån klinisk bild: leverprover och koagulationsstatus vid misstänkt leversvikt, urinsticka och urin-albumin/kreatinin-kvot vid misstänkt nefrotiskt syndrom, CRP och SR för att bedöma inflammatorisk komponent, samt anamnes på kost, viktnedgång och gastrointestinala symtom vid misstänkt malnutrition eller proteinförlorande enteropati. Vid oklar hypoalbuminemi utan uppenbar orsak kan avföringsprov för alfa-1-antitrypsin-clearance övervägas för att påvisa enterisk proteinförlust.
Sammanfattning
Albumin är ett robust men ospecifikt prov som påverkas av leverfunktion, nutrition, vätskestatus och framför allt systemisk inflammation. Lågt albumin ska alltid tolkas i sitt kliniska sammanhang och inte automatiskt likställas med undernäring. Provet har stort värde som prognostisk markör och som underlag för albuminkorrigering av kalcium.
Källor
- Fanali G m.fl. Human serum albumin: from bench to bedside. Mol Aspects Med 2012. PMID: 22212715
- Levitt DG, Levitt MD. Human serum albumin homeostasis: a new look at the roles of synthesis, catabolism, renal and gastrointestinal excretion, and the clinical value of serum albumin measurements. Int J Gen Med 2016. PMID: 27042133
- Don BR, Kaysen G. Serum albumin: relationship to inflammation and nutrition. Semin Dial 2004. PMID: 15660573
- Gatta A m.fl. Hypoalbuminemia. Intern Emerg Med 2012. PMID: 22045379
- Tietz Textbook of Clinical Chemistry and Molecular Diagnostics. Elsevier.
