HDL-kolesterol (high-density lipoprotein) är den kolesterolfraktion som transporterar överskott av kolesterol tillbaka till levern och ingår i etablerade riskalgoritmer för hjärt-kärlsjukdom, men det utgör inte längre ett behandlingsmål i sig.
Indikation
HDL-kolesterol ingår som rutinkomponent i lipidstatus vid kardiovaskulär riskbedömning, tillsammans med totalkolesterol, LDL-kolesterol och triglycerider, och används vid beräkning av riskalgoritmer som SCORE2 och för att beräkna LDL enligt Friedewalds formel. Provet beställs vid hälsoundersökningar, vid utredning av dyslipidemi och hos patienter med etablerad eller misstänkt aterosklerotisk sjukdom, samt vid uppföljning av livsstilsintervention.
Fysiologisk bakgrund
HDL-partiklar bildas i lever och tarm och medierar omvänd kolesteroltransport, där överskott av kolesterol i perifer vävnad (inklusive artärväggens makrofager) förs tillbaka till levern för utsöndring i gallan. HDL har även antiinflammatoriska, antioxidativa och endotelskyddande egenskaper som bidrar till dess association med lägre kardiovaskulär risk. Nivån påverkas av genetik, kön (kvinnor har generellt högre HDL), fysisk aktivitet, rökning, alkoholkonsumtion i måttlig mängd, kroppsvikt och vissa läkemedel.
Provtagning och preanalys
Venöst blodprov, serum eller plasma. Fasta krävs inte längre rutinmässigt för lipidstatus enligt moderna riktlinjer, men lokal praxis kan variera, särskilt om triglycerider ska tolkas strikt. Provet är stabilt vid kylförvaring. Kraftig fysisk ansträngning strax före provtagning kan ge övergående sänkning.
Referensintervall
Typiska riktvärden: HDL-kolesterol >1,0 mmol/L hos män och >1,2 mmol/L hos kvinnor betraktas som normalt/skyddande, medan värden <1,0 mmol/L (män) respektive <1,2 mmol/L (kvinnor) förknippas med ökad kardiovaskulär risk. Mycket höga värden (>2,5–3 mmol/L) är ovanliga och har oklar klinisk betydelse. Intervallen är metod- och laboratoriespecifika; använd det lokala laboratoriets angivna referensvärden.
Tolkning
Förhöjda värden
Högt HDL ses vid regelbunden fysisk aktivitet, måttlig alkoholkonsumtion, östrogenbehandling/graviditet, samt vid vissa genetiska tillstånd som CETP-brist. Till skillnad från LDL har högt HDL traditionellt betraktats som gynnsamt, men mycket höga nivåer (särskilt vid genetiska CETP-defekter) har i vissa studier inte visat motsvarande riskreduktion, och senare mendelsk randomiseringsforskning har ifrågasatt ett direkt kausalt kardioprotektivt samband — högt HDL bör alltså inte ensamt tolkas som frånvaro av kardiovaskulär risk.
Sänkta värden
Lågt HDL är vanligt vid metabolt syndrom, typ 2-diabetes, fetma (särskilt bukfetma), rökning, fysisk inaktivitet, hypertriglyceridemi (HDL och triglycerider är omvänt korrelerade via lipoproteinmetabolismen) samt vid vissa läkemedel (anabola steroider, betablockerare, progestiner). Genetiska orsaker inkluderar Tangiers sjukdom och ApoA-I-brist. Lågt HDL är en etablerad oberoende riskfaktor för aterosklerotisk hjärt-kärlsjukdom och ingår i definitionen av metabolt syndrom.
Felkällor och interferens
Uttalad hypertriglyceridemi kan ge metodinterferens vid vissa HDL-analysmetoder. Akut sjukdom, infektion och kirurgi sänker HDL tillfälligt som del av en negativ akutfasreaktion, varför lipidstatus inte bör tas i akutskedet av allvarlig sjukdom för långsiktig riskbedömning. Nyligen genomgången kraftig fysisk ansträngning eller nyligen avslutad graviditet kan ge tillfälligt avvikande värden.
Vidare utredning
Lågt HDL bör alltid tolkas i kontext av övrig lipidpanel och kardiovaskulär riskprofil (SCORE2), inte som isolerat behandlingsmål — läkemedel som specifikt höjer HDL (t.ex. CETP-hämmare, niacin) har inte visat minskad kardiovaskulär händelserisk i stora studier och rekommenderas inte. Vid uttalat lågt HDL med samtidigt hög triglyceridnivå bör metabolt syndrom och typ 2-diabetes uteslutas. Livsstilsåtgärder (rökstopp, fysisk aktivitet, viktnedgång) är förstahandsåtgärd för att förbättra HDL-nivån som en del av den övergripande riskreduktionen.
Sammanfattning
HDL-kolesterol är en etablerad komponent i kardiovaskulär riskbedömning där låga nivåer förknippas med ökad risk, men provet är inte ett behandlingsmål — farmakologisk höjning av HDL har inte visat klinisk nytta, och åtgärder bör istället riktas mot LDL-sänkning och livsstilsfaktorer.
Källor
- Mach F m.fl. 2019 ESC/EAS Guidelines for the management of dyslipidaemias. Eur Heart J. 2020. PMID: 31504418
- Voight BF m.fl. Plasma HDL cholesterol and risk of myocardial infarction: a mendelian randomisation study. Lancet. 2012. PMID: 22607825
- Barter P m.fl. Effects of torcetrapib in patients at high risk for coronary events. N Engl J Med. 2007. PMID: 17982182
- Rader DJ, Hovingh GK. HDL and cardiovascular disease. Lancet. 2014. PMID: 24801121
