Midja-höft-kvot

Klinisk bakgrund

Midja-höft-kvot fyller en funktion som kroppsmasseindex (BMI) inte klarar: den fångar fettfördelningen, inte bara fettmängden. Två personer med identiskt BMI kan ha radikalt olika kardiometabol risk beroende på om fettet är subkutant och perifert eller visceral och centralt. Det var just detta Ohlson och medarbetare visade i den prospektiva Göteborgskohorten av män födda 1913: midja-höft-kvot var associerat med incidens av diabetes oberoende av BMI [1]. Ett instrument som särskiljer central fetma från total fetma har därmed ett självständigt kliniskt värde som komplettering till BMI, särskilt vid bedömning av patienter där BMI underskattar den metabola risken.

Beräkning av Midja-höft-kvot

Midja-höft-kvot beräknas som kvoten mellan midjeomfång och höftomfång, båda i samma längdenhet:

$$\text{Midja-höft-kvot} = \frac{\text{midjeomfång}}{\text{höftomfång}}$$

Midjeomfång mäts vid mittpunkten mellan nedersta revbenet och höftbenskammens topp, i stående ställning, vid slutet av en normal utandning, med måttbandet i horisontalplanet utan att komprimera mjukvävnaderna. Höftomfång mäts vid den bredaste punkten över sätesmuskulaturen, likaledes horisontellt.

Härledningskohorten utgjordes av 792 män födda 1913 i Göteborg, 54 år gamla vid baseline 1967 [1]. Efter 13,5 års uppföljning relaterades baseline-mätningarna till incidens av diabetes mellitus. Midja-höft-kvot var positivt och signifikant associerat med risk för diabetes även efter justering för BMI som mått på total fettmassa.

Tolkning i praktiken

WHO:s vedertagna trösklar för väsentligt ökad kardiometabol risk är könsspecifika:

En patient som passerar tröskeln har inte per se en diagnos men ska föranleda en samlad bedömning av kardiometabol risk: blodtryck, lipidstatus, fasteplasma-glukos och HbA1c, samt diskussion om livsstilsfaktorer. Hos en patient med normalt BMI men förhöjd midja-höft-kvot är kvoten ett skäl att inte fästa sig vid BMI utan att bedöma den faktiska risken. En patient som ligger under tröskeln med samtidigt normalt BMI har låg risk för central fetma-relaterad metabolsjukdom och ytterligare riskmarkörer kan prioriteras lägre i utredningen.

Validering och prestanda

Association med hjärt-kärlsjukdom och mortalitet. I INTERHEART-studien, en fall-kontrollstudie med 27 098 deltagare i 52 länder, visade midja-höft-kvot en graderad och starkt signifikant association med akut hjärtinfarkt (OR 2,52 för högsta mot lägsta kvintilen, justerat för ålder, kön, region och rökning) [2]. BMI:s association försvann i stort sett efter justering för midja-höft-kvot. Den populationsattribuerbara risken för hjärtinfarkt var 24,3 % för de två högsta kvintilerna av midja-höft-kvot jämfört med 7,7 % för motsvarande kvintiler av BMI.

En systematisk översikt och dos-responsmetaanalys av 72 prospektiva kohortstudier med över 2,5 miljoner deltagare fann en HR på 1,20 (95 % KI 1,15–1,25) per 0,1 enhets ökning av midja-höft-kvot för total mortalitet, med en positiv monoton dos-responsrelation [3].

Tilläggsvärde gentemot konventionella riskfaktorer. Emerging Risk Factors Collaboration analyserade 221 934 individer i 58 prospektiva kohorter med 14 297 kardiovaskulära händelser under 1,87 miljoner personår [4]. HR per 1 standardavvikelse högre midja-höft-kvot (0,083 enheter) var 1,12 (1,08–1,15) efter justering för ålder, kön, rökning, systoliskt blodtryck, diabeteshistoria och lipider. Tillägg av midja-höft-kvot till en modell med konventionella riskfaktorer förbättrade dock inte diskriminationen meningsfullt (C-indexändring 0,0008). Slutsatsen var att midja-höft-kvot, liksom BMI och midjeomfång, inte bidrar väsentligt till kardiovaskulär riskprediktion när blodtryck, lipider och diabeteshistoria redan är kända.

Prestanda hos patienter med typ 2-diabetes. I ADVANCE-studien, 11 140 patienter med typ 2-diabetes följda i genomsnitt 4,8 år, var midja-höft-kvot den starkaste prediktorn för kardiovaskulära händelser och död bland tre antropometriska mått [5]. HR per 1 SD (0,08) var 1,12 (1,05–1,19) för kardiovaskulära händelser och 1,19 (1,09–1,31) för kardiovaskulär död. BMI var inte signifikant associerat med något utfall. AUC skilde sig inte signifikant mellan de tre måtten, men integrated discrimination improvement var högre för midja-höft-kvot än för BMI.

Köns- och åldersskillnader. I den tyska KORA-kohorten (13 307 deltagare, 25–74 år, 15,4 års uppföljning) var midja-höft-kvot signifikant associerat med total och kardiovaskulär mortalitet hos båda kön, men associationen var särskilt uttalad hos kvinnor [6]. Kvinnor i tredje och fjärde kvartilen hade kraftigt förhöjd total mortalitet jämfört med referenskvartilen, medan mönstret hos män var mer komplext med bidrag från flera antropometriska index.

Reproducerbarhet. I en studie av självmätt och teknikermätt midje- och höftomfång var intra-class-korrelationen mellan självmätning och tekniker 0,97 för midja och 0,96 för höft, med små systematiska skillnader [7]. Emerging Risk Factors Collaboration fann dock lägre reproducibilitet för midja-höft-kvot (regressionsutspädningskvot 0,63) än för BMI (0,95) och midjeomfång (0,86), vilket återspeglar att ett förhållande mellan två mätningar ackumulerar mätfel från båda [4].

Begränsningar

Midja-höft-kvot tillför inte kardiovaskulär riskprediktion utöver etablerade riskfaktorer som blodtryck, lipider och diabeteshistoria [4]. Dess främsta kliniska värde ligger i att identifiera central fetma hos patienter där BMI inte återspeglar den metabola risken, inte i att ersätta formell riskkalkyl.

Reproducerbarheten är lägre än för BMI, och mättekniken är avgörande. Landmärkena (mittpunkten mellan nedersta revbenet och höftbenskammens topp respektive bredaste punkten över sätesmuskulaturen) ska identifieras konsekvent. Olika mätprotokoll kan ge systematiskt olika resultat och försvåra jämförelser över tid och mellan vårdgivare.

Trösklarna ≥0,90 för män och ≥0,85 för kvinnor är befolkningsekologiskt härledda och kan behöva justeras för vissa etniska grupper där kroppssammansättningen och fettfördelningen skiljer sig. Midja-höft-kvot gäller inte för gravida, barn eller patienter med tillstånd som förändrar buk- eller höftkonfiguration (ascites, större buktumörer, ostomi, lumbopelagisk kirurgi). Hos mycket gamla patienter kan förändrad kroppscomposition och muskelmassa påverka både midje- och höftomfång och därmed kvotens tolkbarhet.

Källor

1. Ohlson LO, Larsson B, Svärdsudd K m.fl. The influence of body fat distribution on the incidence of diabetes mellitus. 13.5 years of follow-up of the participants in the study of men born in 1913. Diabetes 1985;34(10):1055–8. PMID: 4043554
2. Yusuf S, Hawken S, Ounpuu S m.fl. Obesity and the risk of myocardial infarction in 27,000 participants from 52 countries: a case-control study. Lancet 2005;366(9497):1640–9. PMID: 16271645
3. Jayedi A, Soltani S, Zargar MS m.fl. Central fatness and risk of all cause mortality: systematic review and dose-response meta-analysis of 72 prospective cohort studies. BMJ 2020;370:m3324. PMID: 32967840
4. Emerging Risk Factors Collaboration, Wormser D, Kaptoge S m.fl. Separate and combined associations of body-mass index and abdominal adiposity with cardiovascular disease: collaborative analysis of 58 prospective studies. Lancet 2011;377(9771):1085–95. PMID: 21397319
5. Czernichow S, Kengne AP, Huxley RR m.fl. Comparison of waist-to-hip ratio and other obesity indices as predictors of cardiovascular disease risk in people with type-2 diabetes: a prospective cohort study from ADVANCE. Eur J Cardiovasc Prev Rehabil 2011;18(2):312–9. PMID: 20628304
6. Rost S, Freuer D, Peters A m.fl. New indexes of body fat distribution and sex-specific risk of total and cause-specific mortality: a prospective cohort study. BMC Public Health 2018;18(1):427. PMID: 29609587
7. Barrios P, Martin-Biggers J, Quick V m.fl. Reliability and criterion validity of self-measured waist, hip, and neck circumferences. BMC Med Res Methodol 2016;16:49. PMID: 27145829