Diafysär humerusfraktur hos vuxna: diagnostik och behandling

Sammanfattning

Diafysär humerusfraktur drabbar både yngre efter högenergitrauma och äldre, framför allt kvinnor, efter fall i samma plan. Diagnosen ställs vanligen med slätröntgen i två projektioner som inkluderar axel och armbåge. Dokumentera hudstatus, distal cirkulation och radialnervens funktion före och efter varje reposition eller immobilisering. Datortomografi behövs sällan vid en isolerad diafysfraktur men kan vara motiverad vid misstänkt proximal eller distal ledförlängning, patologisk fraktur eller inför komplex rekonstruktion.

Slutna, isolerade frakturer med bibehållen acceptabel ställning kan behandlas icke-operativt, initialt med skena och därefter funktionell ortos. Behandlingen kräver tidig klinisk och radiologisk kontroll, välpassande ortos och aktiv rörelseträning av axel, armbåge, handled och hand. Modern litteratur visar läkning hos ungefär 85 till 90 procent efter ortosbehandling, men resultaten varierar betydligt. Operation minskar risken för pseudartros och ger ofta snabbare tidig funktionsåterhämtning, men innebär risk för infektion, implantatproblem och iatrogen radialnervspares. Vid 12 månader är den genomsnittliga armfunktionen ofta likartad efter framgångsrik ortosbehandling och primär operation.

Absoluta eller starka operationsindikationer är öppen fraktur, kärlskada, hotad hud, kompartmentsyndrom, segmentell fraktur, patologisk fraktur, instabilitet som inte kan hållas i ortos samt behov av stabilisering vid multipla skador. Plattosteosyntes och märgspik ger båda hög läkningsfrekvens. Platta medger direkt eller indirekt reposition och undviker intrång genom rotatorkuffen, medan märgspik kan vara lämplig vid segmentella frakturer, utbredda mjukdelsskador eller svårigheter att exponera hela frakturen. Antegrad märgspik är förknippad med mer skuldersmärta och impingement. Primär radialnervspares vid en sluten fraktur återhämtar sig spontant i mer än 90 procent av fallen och är i sig vanligen inte indikation för akut nervexploration.

Bakgrund och epidemiologi

Diafysär humerusfraktur definieras som en fraktur i humerusskaftet mellan det proximala och distala metafysområdet. Frakturer som huvudsakligen engagerar proximala humerus, distala humerus eller ledytan behandlas enligt andra principer och omfattas inte av denna artikel. Patologiska och periprostetiska frakturer diskuteras endast som differentialdiagnoser och särskilda operationsindikationer.

I svenska registerdata utgjorde diafysfrakturer 13 procent av samtliga humerusfrakturer. Incidensen var 13,4 per 100 000 personår. Åldersfördelningen var bimodal, med en mindre topp bland yngre män och en större topp bland äldre personer, framför allt kvinnor. Av skaftfrakturerna var 57,6 procent enkla, 25,9 procent kilfrakturer och 16,5 procent komplexa enligt dåvarande AO/OTA-klassifikation. Hos personer över 50 år uppkom två tredjedelar efter ett enkelt eller ospecificerat fall, vilket talar för att en stor andel är fragilitetsfrakturer [1].

Ett danskt nationellt register med 23 718 vuxna patienter visade en högre genomsnittlig incidens, 25 per 100 000 personår. Kvinnor utgjorde 62 procent och 78 procent av frakturerna inträffade efter 50 års ålder. Incidensen var stabil under perioden 1996 till 2018, men antalet frakturer bland personer över 65 år ökade när befolkningen åldrades. I Danmark behandlades 87 procent icke-operativt, samtidigt som plattosteosyntes gradvis ersatte märgspik som vanligaste operationsmetod [2].

Hos yngre vuxna orsakas frakturen vanligen av trafikolycka, fall från höjd, idrott, direkt våld eller penetrerande trauma. Hos äldre dominerar fall i samma plan. Skademekanismen påverkar handläggningen genom associationen till öppna skador, omfattande mjukdelsskada, kärlskada och multipla skador.

Radialisnerven är särskilt utsatt där den löper i sulcus nervi radialis på humerus baksida och därefter passerar genom det laterala intermuskulära septum. Primär radialnervspares förekommer hos omkring 10 procent av patienter med sluten diafysär humerusfraktur och är vanligare vid frakturer i mellersta eller distala tredjedelen samt vid spiralfrakturer [3,4].

Klinisk bild

Symtom och statusfynd

Patienten har vanligen uttalad smärta, svullnad, palpationsömhet och oförmåga att använda armen. Felställning, förkortning, krepitationer och patologisk rörlighet kan förekomma. Vid högenergitrauma kan symtomen döljas av andra skador.

Undersök hela extremiteten och inte bara frakturområdet. Exponera huden cirkumferent och leta efter:

• sår som kan kommunicera med frakturen
• hudtältning eller hotande hudnekros
• hematom och snabbt tilltagande svullnad
• tecken på kompartmentsyndrom
• samtidiga skador på axel, armbåge, underarm eller handled
• tecken på kärlskada, exempelvis blekhet, kyla, förlängd kapillär återfyllnad, pulsbortfall eller expansivt hematom.

Palpabel radialispuls utesluter inte en intimaskada. Vid avvikande cirkulationsstatus jämförs båda armarna, och kärlkirurg eller traumakirurg kontaktas tidigt.

Neurologisk undersökning

Radialisnerven ska undersökas och dokumenteras före och efter reposition, skenläggning, ortosjustering och operation. Undersök:

• handledsextension
• extension i metakarpofalangeallederna
• tumextension
• sensibilitet i första dorsala intermetakarpalrummet.

Vid hög radialisskada kan även armbågsextensionen påverkas, men tricepsgrenar avgår vanligen proximalt om skaftfrakturen. Bedöm också medianus, ulnaris och musculocutaneus. Dokumentera motorik enligt MRC-skalan och avgränsa sensibilitetsbortfallet.

En primär nervskada finns vid ankomsten. En sekundär nervskada uppkommer efter manipulation eller under behandlingen. Denna tidsmässiga skillnad är viktig eftersom en nytillkommen pares kan tala för nervinklämning, sträckning eller iatrogen skada.

Associerade skador

Högenergitrauma kräver strukturerad traumaundersökning. Särskilt viktiga associerade skador är:

• ipsilateral underarmsfraktur, så kallad flytande armbåge
• ipsilateral skuldergördelskada, så kallad flytande skuldra
• plexusskada
• kärlskada
• thoraxskada
• bilateral humerusfraktur
• multipla frakturer som omöjliggör mobilisering med ortos.

Utredning och diagnostik

Slätröntgen

Förstahandsundersökningen är slätröntgen av hela humerus i frontal och sidoprojektion. Bilderna ska omfatta både axel och armbåge. Om smärta eller frakturlinjen inger misstanke om ledförlängning kompletteras undersökningen med riktade projektioner över axel eller armbåge.

Beskriv systematiskt:

• frakturnivå, proximal, mellersta eller distal tredjedel
• enkelt, kilformat eller multifragmentärt mönster
• tvärgående, sned eller spiralformad frakturlinje
• translation, förkortning och vinkelfelställning
• rotationsfelställning, så långt den kan bedömas
• segmentell komponent
• proximal eller distal metafysär förlängning
• misstänkta patologiska förändringar.

AO/OTA-kod 12 används för diafysär humerusfraktur. Huvudgrupperna är enkla frakturer, kilfrakturer och multifragmentära frakturer. Klassifikationen underlättar kommunikation och operationsplanering men ska inte ensam avgöra behandlingen.

Datortomografi och kärlavbildning

Datortomografi behövs inte rutinmässigt. Överväg undersökningen vid:

• svårbedömd förlängning till proximala eller distala humerus
• misstänkt intraartikulär komponent
• komplex segmentell eller multifragmentär fraktur
• tidigare osteosyntesmaterial
• misstänkt patologisk fraktur
• behov av detaljerad preoperativ planering.

DT-angiografi är indicerad vid misstänkt kärlskada när patientens tillstånd medger avbildning. Uppenbar extremitetsischemi ska inte fördröjas av onödig diagnostik.

Utredning av radialnerven

Neurofysiologisk undersökning har begränsat värde akut. Elektromyografi och elektroneurografi blir mer informativa efter några veckor och används vid uteblivna kliniska tecken till återhämtning eller inför planering av nervkirurgi.

Högupplöst ultraljud kan visa nervkontinuitet, inklämning mellan fragment, dislokation, kallusomslutning eller transektion. I en tidig prospektiv serie överensstämde ultraljudsfynden med operationsfynden hos de fem patienter som explorerades [5]. Metoden är operatörsberoende och ännu inte rutinundersökning överallt, men är särskilt användbar när nervens kontinuitet är oklar och resultatet kan ändra handläggningen.

Bedöm om frakturen är patologisk

Misstänk patologisk fraktur vid ringa eller inget trauma, föregående vilovärk eller nattlig smärta, känd cancersjukdom eller avvikande benstruktur. Radiologiska varningstecken är osteolys, kortikal destruktion, periostal reaktion och en lesion som är större än vad traumat förklarar.

En misstänkt primär bentumör ska utredas innan definitiv fixation och biopsi planeras tillsammans med tumörortopediskt centrum. Att utan föregående planering märgspika genom en okänd tumör kan kontaminera hela märgkanalen.

Tidig behandlingsalgoritm

flowchart TD
A["Diafysär humerusfraktur<br>bekräftad"] --> B["Kontrollera hud, cirkulation<br>och nervstatus"]
B --> C["Öppen skada, ischemi,<br>hotad hud eller kompartmentsyndrom"]
C -->|"Ja"| D["Akut kirurgisk<br>handläggning"]
C -->|"Nej"| E["Bedöm frakturmönster,<br>ställning och patientfaktorer"]
E --> F["Stabil och lämpad<br>för ortosbehandling"]
F -->|"Ja"| G["Initial skena, därefter<br>funktionell ortos"]
F -->|"Nej"| H["Planera primär<br>osteosyntes"]
G --> I["Kontroll efter cirka<br>1 vecka och 6 veckor"]
I --> J["Tilltagande kallus och<br>minskad rörlighet"]
J -->|"Ja"| K["Fortsatt ortos och<br>rehabilitering"]
J -->|"Nej"| L["Ompröva och diskutera<br>sekundär osteosyntes"]

Differentialdiagnoser

Behandling

Omedelbar handläggning

Ge adekvat analgesi, avlägsna ringar och andra föremål som kan orsaka stas, täck öppna sår sterilt och immobilisera armen. En coaptationsskena, U-skena eller lång armskena kan användas akut. Undvik upprepade kraftfulla repositioner.

Vid öppen fraktur ges antibiotika enligt lokalt traumaprotokoll och tetanusskydd bedöms. Kirurgisk sårrevision och stabilisering planeras utifrån mjukdelsskadan och patientens fysiologi. Grov kontamination, kärlskada eller kompartmentsyndrom kräver akut handläggning.

Val mellan icke-operativ och operativ behandling

Beslutet ska grundas på frakturstabilitet, mjukdelar, patientens funktionskrav, samsjuklighet, möjlighet att följa ortosbehandlingen och tolerans för risken för pseudartros respektive kirurgiska komplikationer.

Den randomiserade FISH-studien omfattade 82 vuxna med sluten dislocerad fraktur. Vid 12 månader var DASH 8,9 efter plattosteosyntes och 12,0 efter funktionell ortos, en skillnad som inte var statistiskt signifikant eller kliniskt viktig. Däremot utvecklade 25 procent i ortosgruppen pseudartros, och 30 procent behövde operation under det första året. Tillfällig radialnervspares förekom hos 8 procent efter operation [6].

En annan randomiserad studie med 110 patienter fann bättre DASH efter minimalinvasiv plattosteosyntes vid 6 månader, men skillnaden var liten. Pseudartros förekom hos 15 procent efter ortos och hos ingen efter operation. Koronal felställning var också mindre efter kirurgi [7].

En systematisk översikt av 173 studier och 11 868 patienter beräknade läkning till 89 procent efter ortos, 94 procent efter märgspik och 96 procent efter platta. Pseudartrosfrekvensen var 11, 6 respektive 3 procent. Resultaten måste tolkas med försiktighet eftersom studiernas populationer, frakturer och behandlingsindikationer skilde sig betydligt [8]. En tidigare metaanalys fann pseudartros hos 15,3 procent efter konservativ behandling och 6,4 procent efter operation, medan permanent radialnervspares var lika vanlig i grupperna [9].

Den prospektiva observationsstudien HUMMER visade snabbare funktionsåterhämtning och bättre rörlighet efter operation under de första månaderna. Vid ett år var funktion och rörlighet mer lika. Pseudartros rapporterades hos 26,3 procent efter icke-operativ behandling och 10,1 procent efter operation, men behandlingen var inte randomiserad och de opererade patienterna var yngre [10].

Sammantaget är primär operation inte nödvändig för alla slutna frakturer. Patienten bör dock informeras om att en framgångsrikt ortosbehandlad fraktur kan få ett lika gott slutresultat som en primärt opererad fraktur, men att misslyckad ortosbehandling innebär flera månaders funktionsnedsättning och senare operation. I FISH-studiens tvåårsuppföljning hade patienter som behövde sekundär operation sämre DASH än både primärt opererade och framgångsrikt ortosbehandlade patienter [11].

Icke-operativ behandling

Lämpliga patienter

Funktionell ortos är ett rimligt förstahandsalternativ vid en sluten, isolerad fraktur som kan hållas i acceptabel ställning och där patienten:

• kan förstå och följa instruktioner
• accepterar upprepade kontroller
• tolererar ortosen och kan sköta huden
• kan delta i tidig rörelseträning
• saknar skador som kräver omedelbar stabilitet.

Viss vinkelfelställning tolereras väl eftersom skuldrans rörelseomfång och armens mjukdelar kompenserar, men uttalad varus, förkortning eller rotation kan ge kosmetiska och funktionella problem. Ofta använda riktvärden för acceptabel ställning är högst cirka 20 graders anterior vinkling, 30 graders varus eller valgus och 3 cm förkortning. Dessa är kliniska riktmärken och inte validerade absoluta gränser. Rotationsfelställning tolereras sämre och är svår att mäta på vanlig röntgen.

Proximala tredjedelsfrakturer, tvärfrakturer med kvarstående diastas, kraftigt dislocerade frakturer och patienter med dålig ortosföljsamhet har högre risk för misslyckande. Alkoholöverkonsumtion, kronisk leversjukdom och djup infektion har associerats med pseudartros [12].

Praktiskt genomförande

Armen immobiliseras initialt i skena medan svullnaden minskar. Funktionell ortos appliceras vanligen efter 7 till 14 dagar och omfattar humerusskaftet men lämnar axel och armbåge fria. Ortosen ska sitta stadigt och komprimera mjukdelarna utan att ge nervpåverkan, stas eller trycksår. Passformen behöver justeras när svullnaden avtar.

Patienten instrueras att:

• använda hand, handled och armbåge omedelbart
• utföra pendelrörelser i axeln efter smärttolerans
• undvika aktiv abduktion mot tyngdkraft tidigt om den ökar felställningen
• hålla ortosen åtdragen enligt instruktion
• kontrollera huden dagligen
• söka akut vid ökande smärta, nytillkommen svaghet, domning, kall hand eller tilltagande svullnad.

Långvarig immobilisering av axel och armbåge ska undvikas. Ortosen används tills frakturen är kliniskt stabil och röntgen visar fortskridande läkning, ofta omkring 8 till 12 veckor men ibland längre.

Indikationer för operation

Patientens önskemål, yrke och behov av tidig stabilitet kan utgöra relativa indikationer. Ett tungt manuellt yrke är dock inte ensamt en absolut operationsindikation.

Plattosteosyntes

Platta kan appliceras genom öppen reposition eller minimalinvasiv teknik. Öppen teknik möjliggör direkt frakturreposition, kompression av enkla frakturer, debridering och identifiering av radialnerven. Nackdelarna är större mjukdelsdissektion, infektion och risk för iatrogen nervskada.

Minimalinvasiv plattosteosyntes innebär indirekt reposition och en submuskulär platta genom små incisioner. Tekniken bevarar frakturhematom och periostal blodförsörjning men ger sämre direkt kontroll av radialnerven och kräver god kännedom om nervens anatomi. En metaanalys av 582 patienter fann likvärdig funktion men kortare läkningstid, mindre blodförlust och lägre frekvens av pseudartros, infektion och iatrogen radialnervspares med minimalinvasiv teknik än med öppen plattning. Evidensen begränsades av små och heterogena studier [13].

Plattosteosyntes är särskilt användbar vid:

• enkla frakturer som kan komprimeras
• fraktur med behov av radialnervsexploration
• distal fraktur där tillräckligt distal plattfixation kan uppnås
• proximal eller distal utbredning där en lång platta ger god kontroll
• pseudartros som kräver revision och bentransplantation.

Märgspik

Märgspik ger central, lastdelande fixation och kan sättas in med begränsad exponering av frakturområdet. Metoden är användbar vid segmentella frakturer, bilateral skada, polytrauma, obesitas och omfattande mjukdelsskada.

Antegrad spik passerar genom skuldran och kan skada rotatorkuffen eller ge subakromiell irritation om spiken eller låsskruvarna ligger prominent. I den stora systematiska översikten var skulderdysfunktion vanligare efter märgspik än efter platta, 11 jämfört med 6 procent. Subakromiellt impingement efter antegrad spik rapporterades hos omkring 13 procent [8].

Jämförelser mellan platta och spik visar i allmänhet likartad läkningsfrekvens. En strikt metaanalys av tre jämförande studier fann pseudartros hos 1,8 procent efter platta och 3,9 procent efter spik utan statistiskt säkerställd skillnad, men mer iatrogen radialnervspares efter öppen plattning [14]. Andra metaanalyser har visat kortare operationstid och mindre blodförlust med spik men sämre tidig axelfunktion och mer rörelseinskränkning [15]. Äldre randomiserade studier och metaanalyser har också kopplat spik till mer impingement, implantatsvikt och reoperation, men evidensens kvalitet är låg [16].

Valet mellan platta och spik bör därför baseras på frakturnivå, frakturmönster, mjukdelar, benkvalitet, behov av nervexploration och kirurgens erfarenhet, inte på antagandet att en metod är generellt överlägsen.

Extern fixation

Extern fixation används sällan som definitiv behandling men kan vara lämplig som tillfällig stabilisering vid:

• gravt kontaminerad öppen fraktur
• omfattande mjukdelsskada
• kärlskada hos fysiologiskt instabil patient
• svår infektion
• behov av damage control-ortopedi.

Definitiv konvertering planeras när patientens och mjukdelarnas tillstånd tillåter.

Radialnervspares

Primär pares vid sluten fraktur

Förväntad handläggning är förstahandsalternativ när frakturen i övrigt lämpar sig för icke-operativ behandling. I en systematisk översikt av 1 758 slutna frakturer var incidensen av primär pares 10 procent och den totala återhämtningen 94 procent. Tidig exploration gav ingen säkerställd fördel jämfört med exspektans [4].

Skydda handfunktionen med handledsortos och handterapi. Följ motorik och sensibilitet upprepat. Återkomst av brachioradialisfunktion och handledsextension föregår ofta fingerextension. Full återhämtning kan ta många månader.

När nerven bör exploreras

Tidig exploration bör övervägas vid:

• öppen fraktur med radialnervspares
• penetrerande trauma
• kärlskada som kräver exploration
• nytillkommen pares efter reposition med misstänkt inklämning
• stark misstanke om nervtransektion eller interposition på ultraljud
• progressivt neurologiskt bortfall
• kirurgisk fixation där frakturmönstret ger hög risk för nervinklämning.

Om frakturen ändå opereras kan nerven identifieras när vald approach och frakturlokalisation gör detta motiverat. Rutinmässig exploration av alla primära pareser stöds inte av evidensen.

En bredare systematisk översikt fann primär radialnervspares hos 12,2 procent. Total återhämtning var 85,8 procent och den genomsnittliga tiden till full återhämtning cirka 24 veckor. Vid exploration var nerven intakt utan synlig skada i 35 procent och kontunderad eller omgiven av ärrvävnad i 30 procent. Inklämning sågs i cirka 15 procent och transektion i 12 procent [17].

Sekundär pares

Efter operativ behandling förekommer sekundär radialnervspares hos cirka 3 till 7 procent, beroende på teknik. De flesta återhämtar sig spontant. I översikten av slutna frakturer återhämtade sig 94 procent utan reintervention [4]. Omedelbar reexploration är framför allt motiverad om nerven inte identifierades vid operationen, om implantatets läge kan hota nerven eller om klinik och ultraljud talar för inklämning eller transektion.

Uppföljning och prognos

Uppföljning efter icke-operativ behandling

Första kontrollen bör ske inom ungefär en vecka, tidigare vid hudproblem, nervsymtom eller uttalad svullnad. Kontrollera ortosens passform, hud, distal cirkulation, nervstatus och frakturställning. Därefter görs kontroller vanligen omkring 2, 6 och 12 veckor, anpassat efter stabilitet och läkningsförlopp.

Vid varje besök bedöms:

• smärta och analgetikabehov
• ortosföljsamhet och hud
• radialnervens funktion
• klinisk rörlighet över frakturen
• axelns och armbågens rörelseomfång
• röntgen i två projektioner
• kallusbildning och förändring sedan föregående undersökning.

Klinisk rörlighet över frakturen vid 6 veckor är ett varningstecken. I en valideringsstudie var en mobil fraktur vid 6 veckor förknippad med 6,5 gånger högre risk för pseudartros. Ett radiologiskt RUSHU-värde på högst 7 medförde 14 gånger högre risk och en genomsnittlig läkningstid på 49 veckor, jämfört med 16 veckor vid högre värde [18]. Ett modifierat radiologiskt läkningsvärde på högst 7 vid 6 eller 12 veckor har hög specificitet för senare operation på grund av fördröjd läkning, men låg sensitivitet. Ett lågt värde kan därför stärka indikationen för tidig omprövning, medan ett högre värde inte säkert utesluter problem [19].

Uppföljning efter operation

Efter operation kontrolleras sår, distal cirkulation och nervstatus. Aktiv rörelseträning av axel, armbåge, handled och hand inleds vanligen tidigt. Belastningsrestriktioner individualiseras efter fixationens stabilitet, benkvalitet och frakturmönster.

Röntgen utförs vanligen efter cirka 6 veckor och därefter tills läkning har konstaterats. Uppmärksamma:

• utebliven kallus eller kvarstående frakturspalt
• skruvlossning eller implantatbrott
• infektionstecken
• nytillkommen eller kvarstående radialnervspares
• skuldersmärta efter antegrad märgspik
• stelhet i axel eller armbåge.

En liten retrospektiv studie kopplade operation senare än fyra dagar efter skadan till mer fördröjd läkning, framför allt efter märgspik, men underlaget är otillräckligt för att ange en generell tidsgräns. Hos en stabil patient med sluten fraktur kan operation planeras när rätt kompetens och implantat finns tillgängliga [20].

Definition och behandling av fördröjd läkning

Radiologisk läkning innebär vanligen överbryggande kallus i flera kortex på frontal och sidobild tillsammans med avtagande smärta och klinisk stabilitet. Pseudartros definieras i studier ofta som utebliven läkning efter 24 till 26 veckor utan radiologisk progression, men diagnosen ska baseras på hela förloppet och inte enbart kalendern.

Misstänk fördröjd läkning vid:

• kvarstående uttalad smärta
• klinisk rörlighet efter 6 till 12 veckor
• utebliven progress av kallus
• kvarstående frakturdiastas
• progredierande felställning
• implantatlossning eller implantatbrott.

Utred patientrelaterade orsaker såsom rökning, alkoholöverkonsumtion, malnutrition, diabetes och leversjukdom. Vid tidigare operation ska låggradig infektion övervägas även utan tydliga lokala symtom. Infektionsprover har begränsad sensitivitet, och flera djupa vävnadsodlingar tas vid revisionsoperation.

Aseptisk pseudartros behandlas vanligen med stabil plattfixation, kompression, avlägsnande av fibrös vävnad och vid behov autologt bentransplantat. Vid infektion krävs debridering, mikrobiologisk diagnostik, stabilisering och riktad antibiotikabehandling. En mindre prospektiv jämförelse av etablerad humeruspseudartros visade läkning hos 100 procent efter platta och 95 procent efter märgspik, utan säker skillnad i funktion, men studien omfattade bara 40 patienter [21].

Funktionsprognos

När frakturen läker blir slutresultatet vanligen gott oavsett initial metod. Den genomsnittliga radiologiska läkningstiden i en stor systematisk översikt var cirka 16 veckor efter icke-operativ behandling, 14 veckor efter märgspik och 15 veckor efter platta, men variationen var stor [8].

Operation ger ofta mindre smärtrelaterad funktionsnedsättning och bättre rörelseomfång under de första 3 till 6 månaderna. Fördelen minskar när en ortosbehandlad fraktur har läkt. Den kliniskt viktigaste nackdelen med icke-operativ behandling är därför inte en liten kvarstående vinkelfelställning, utan risken för utdragen instabilitet och sekundär operation.

Efter läkning kan lätt varus eller anterior vinkling vara synlig utan att ge betydande funktionsnedsättning. Uttalad rotation, större förkortning och ledstelhet påverkar funktionen mer. Tidig rörelseträning och uppföljning av axel och armbåge är därför centrala oavsett behandlingsmetod.

Hos äldre efter lågenergitrauma bör frakturen betraktas som möjlig fragilitetsfraktur. Fallrisk, osteoporos, nutrition och läkemedel som ökar fallrisken bör bedömas enligt lokala svenska vårdprogram.

Källor

1. Bergdahl C m.fl. Epidemiology and patho-anatomical pattern of 2,011 humeral fractures: data from the Swedish Fracture Register. BMC Musculoskeletal Disorders 2016. PMID: 27072511
2. Karimi D m.fl. Unchanged incidence but change in treatment trends from 1996 to 2018: 23,718 humeral shaft fractures from the Danish National Patient Registry. Acta Orthopaedica 2023. PMID: 37831408
3. Orapiriyakul W m.fl. Humerus shaft fractures, approaches and management. Journal of Clinical Orthopaedics and Trauma 2023. PMID: 37588079
4. Hendrickx LAM m.fl. Radial nerve palsy associated with closed humeral shaft fractures: a systematic review of 1758 patients. Archives of Orthopaedic and Trauma Surgery 2021. PMID: 32285189
5. Bodner G m.fl. Radial nerve palsy associated with humeral shaft fracture: evaluation with US, initial experience. Radiology 2001. PMID: 11376275
6. Rämö L m.fl. Effect of Surgery vs Functional Bracing on Functional Outcome Among Patients With Closed Displaced Humeral Shaft Fractures: The FISH Randomized Clinical Trial. JAMA 2020. PMID: 32396179
7. Matsunaga FT m.fl. Minimally Invasive Osteosynthesis with a Bridge Plate Versus a Functional Brace for Humeral Shaft Fractures: A Randomized Controlled Trial. Journal of Bone and Joint Surgery American Volume 2017. PMID: 28375891
8. Van Bergen SH m.fl. Humeral shaft fracture: systematic review of non-operative and operative treatment. Archives of Orthopaedic and Trauma Surgery 2023. PMID: 37093269
9. van de Wall BJM m.fl. Conservative vs. operative treatment for humeral shaft fractures: a meta-analysis and systematic review of randomized clinical trials and observational studies. Journal of Shoulder and Elbow Surgery 2020. PMID: 32249144
10. Den Hartog D m.fl. Functional and clinical outcome after operative versus nonoperative treatment of a humeral shaft fracture (HUMMER): results of a multicenter prospective cohort study. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2022. PMID: 35138426
11. Rämö L m.fl. Outcomes With Surgery vs Functional Bracing for Patients With Closed, Displaced Humeral Shaft Fractures and the Need for Secondary Surgery: A Prespecified Secondary Analysis of the FISH Randomized Clinical Trial. JAMA Surgery 2021. PMID: 33851991
12. Olson JJ m.fl. Risk factors for nonunion after traumatic humeral shaft fractures in adults. JSES International 2020. PMID: 33345208
13. Keshav K m.fl. Is Minimally Invasive Plating Osteosynthesis Better Than Conventional Open Plating for Humeral Shaft Fractures? A Systematic Review and Meta-Analysis of Comparative Studies. Indian Journal of Orthopaedics 2021. PMID: 34306542
14. Amer KM m.fl. Intramedullary Nailing Versus Plate Fixation for Humeral Shaft Fractures: A Systematic Review and Meta-Analysis. Archives of Bone and Joint Surgery 2022. PMID: 36258745
15. Hu Y m.fl. Efficacy and Safety Evaluation of Intramedullary Nail and Locking Compression Plate in the Treatment of Humeral Shaft Fractures: A Systematic Review and Meta-analysis. Computational and Mathematical Methods in Medicine 2022. PMID: 35799627
16. Ma J m.fl. Intramedullary Nail versus Dynamic Compression Plate Fixation in Treating Humeral Shaft Fractures: Grading the Evidence through a Meta-Analysis. PLoS One 2013. PMID: 24358141
17. Hegeman EM m.fl. Incidence and Management of Radial Nerve Palsies in Humeral Shaft Fractures: A Systematic Review. Cureus 2020. PMID: 33335819
18. Dekker AP m.fl. Predicting the Behavior of Humeral Shaft Fractures: An Independent Validation Study of the Radiographic Union Score for HUmeral Fractures and Value of Assessing Fracture Mobility. Journal of Orthopaedic Trauma 2021. PMID: 33480643
19. Rivero SM m.fl. Radiographic Scoring of Humeral Shaft Fractures Helps Identify Patients at Risk of Surgery for Delayed Union. Journal of Orthopaedic Trauma 2022. PMID: 35149620
20. Furuhata R m.fl. Influence of Timing on Surgical Outcomes for Acute Humeral Shaft Fractures. Advances in Orthopedics 2021. PMID: 34123433
21. Singh AK m.fl. Treatment of non-union of humerus diaphyseal fractures: a prospective study comparing interlocking nail and locking compression plate. Archives of Orthopaedic and Trauma Surgery 2014. PMID: 24853958