Klavikelfraktur hos vuxna: diagnostik och behandling

Sammanfattning

Klavikelfraktur uppkommer vanligen genom direkt våld mot axelns lateralsida. Cirka 70 till 80 procent sitter i mellersta tredjedelen, medan laterala och mediala frakturer är mindre vanliga [1,2]. Diagnosen ställs oftast med klinisk undersökning och slätröntgen. Datortomografi är främst indicerad vid medial fraktur, misstänkt sternoklavikularledsskada, komplicerad lateral fraktur, segmentell skada eller oklar frakturanatomi. Neurovaskulär undersökning och bedömning av hudhot, thoraxskada och associerade skulderskador är obligatoriska.

Odislocerade och stabila frakturer behandlas vanligen icke-operativt med slynga för smärtlindring och tidig, successiv mobilisering. Åtta-förband ger inte bättre läkning eller funktion och är mer obekvämt än enkel slynga [3,4]. Vid öppen fraktur, hotad hud, neurovaskulär skada eller uttalad instabilitet krävs akut ortopedisk bedömning. För helt dislocerade diafysära frakturer minskar kirurgi risken för pseudartros och symtomgivande felläkning, men ger ingen kliniskt relevant genomsnittlig långtidsvinst i funktion när frakturen läker efter icke-operativ behandling [5,6]. Beslutet ska därför individualiseras utifrån frakturmorfologi, risk för utebliven läkning, funktionskrav och patientens inställning till operationsrisker.

Instabila laterala frakturer, framför allt Neer typ II och V, har hög risk för radiologisk pseudartros. Operation ökar läkningsfrekvensen, men icke-operativt behandlade patienter kan ändå få god funktion, särskilt vid låg funktionsnivå [7]. Mediala frakturer är ovanliga och är ofta förknippade med högenergitrauma. De flesta läker efter icke-operativ behandling, men bakåtriktad felställning eller tecken på mediastinal, vaskulär eller neurologisk påverkan kräver skyndsam utredning och specialistbedömning [8].

Bakgrund och epidemiologi

Klavikeln förbinder det axiala skelettet med skuldergördeln, fungerar som distanshållare för skulderbladet och skyddar plexus brachialis, subklaviakärlen och lungapex. Benets subkutana läge gör frakturen lätt att palpera men innebär också risk för hudhot och besvärande deformitet.

Klavikelfrakturer utgör omkring 2,6 till 4 procent av alla frakturer och ungefär hälften av skuldergördelns frakturer [5,9]. Fördelningen är bimodal. Yngre män skadas ofta vid idrott, cykling, motorfordonsolyckor eller annat högenergivåld. Hos äldre, särskilt kvinnor, är lågenergifall en vanlig mekanism. I en serie med 1 000 vuxenfrakturer var diafysära frakturer vanligast hos yngre, medan laterala frakturer efter fall var relativt vanligare hos äldre [1]. En belgisk traumacenterserie visade att cykelolyckor stod för 35,3 procent av fallen, vilket illustrerar cyklingens betydelse i europeiska populationer [2].

Den anatomiska fördelningen är ungefär:

• Mellersta tredjedelen: 70 till 80 procent.
• Laterala tredjedelen: 15 till 25 procent.
• Mediala tredjedelen: 2 till 6 procent.

Direkt våld mot axelns lateralsida är den vanligaste mekanismen. Fall på utsträckt hand förekommer, men kraften överförs då indirekt till skuldergördeln. Vid diafysär fraktur drar sternocleidomastoideus ofta det mediala fragmentet kranialt. Armens tyngd och pectoralis major för det laterala fragmentet kaudalt och medialt, vilket kan ge överridning och förkortning.

Högenergivåld ska föranleda aktivt sökande efter associerade skador. Revbensfrakturer, pneumothorax, lungkontusion, skapulafraktur, akromioklavikularledsskada och huvudskada kan vara kliniskt viktigare än själva klavikelfrakturen. Mediala frakturer är särskilt associerade med multitrauma. I en systematisk översikt hade 81 procent någon associerad skada och 47 procent thoraxtrauma [8].

Klinisk bild

Typiska symtom och fynd

Patienten håller ofta armen intill kroppen och stöder den med motsatt hand. Typiska fynd är:

• Lokal smärta, svullnad och palpationsömhet över klavikeln.
• Smärta vid armrörelse och vid kompression av skuldergördeln.
• Palpabel felställning, krepitation eller förkortad skulderkontur.
• Kaudal och anterior sänkning av skuldran vid dislocerad diafysär fraktur.
• Hematom och ibland ett spetsigt fragment under huden.
• Nedsatt aktiv rörlighet på grund av smärta.

Krepitation behöver inte provoceras. Upprepade försök att demonstrera instabilitet tillför sällan diagnostisk information och kan försämra hudläget.

Status som inte får utelämnas

Undersök hela patienten innan fokus riktas mot klavikeln. Dokumentera därefter:

1. Hud och mjukdelar: sår, hudblödning, blek eller spänd hud, tältning och progressivt tryck från fragment.
2. Cirkulation: pulsar, kapillär återfyllnad, hudtemperatur och sidoskillnad i blodtryck vid misstanke om kärlskada.
3. Neurologi: motorik och sensibilitet i axillaris, musculocutaneus, medianus, radialis och ulnaris territorier. Diffusa symtom kan bero på plexuspåverkan.
4. Thorax: andningsljud, andningsarbete, saturation, bröstkorgssmärta och subkutant emfysem.
5. Skuldergördel: sternoklavikularled, akromioklavikularled, skapula, proximala humerus och halsrygg.
6. Distal arm: humerus, armbåge, underarm och handled när skadebilden motiverar det.

Svag eller saknad puls, expanderande hematom, nytillkommet neurologiskt bortfall, dyspné, dysfagi, heshet eller stridor är alarmsymtom. Normal perifer puls utesluter inte en partiell kärlskada.

Hudhot

Hudtältning är inte liktydigt med öppen fraktur, men ska bedömas seriellt. Akut ortopedisk kontakt behövs vid:

• Blek, tunn eller icke-eftergivlig hud över ett spetsigt fragment.
• Tilltagande hudtryck eller smärta trots avlastning.
• Punktformigt sår eller osäker kommunikation med frakturen.
• Nekroshot eller begynnande hudgenombrott.

Hudrodnad och en palpabel benände är vanliga och innebär inte i sig att akut operation krävs. Hudens perfusion och om trycket kan avlastas är mer avgörande.

Utredning och diagnostik

Initial radiologi

Slätröntgen är förstahandsundersökning. En frontalbild som omfattar hela klavikeln och båda lederna bör kompletteras med en kraniellt vinklad projektion, ofta 15 till 45 grader beroende på lokal teknik. Den vinklade bilden minskar överprojektion av thorax och förbättrar bedömningen av felställning och fragment.

På bilderna ska följande beskrivas:

• Anatomisk lokalisation.
• Dislokation och eventuell avsaknad av kortikal kontakt.
• Förkortning och överridning.
• Komminution eller intermediärfragment.
• Angulation.
• Ledengagemang.
• Förhållande till korakoklavikulära ligament vid lateral fraktur.
• Segmentell fraktur.
• Tecken på associerad skuldergördelskada.

Förkortning är känslig för projektion och patientposition. Ett enskilt millimetermått på akut röntgen ska därför inte ensamt avgöra operationsindikation. Jämförelse med motsatt sida kan övervägas när längden är central för beslutet, men behövs inte rutinmässigt.

En lungröntgen eller traumatoraxundersökning ska göras vid thorakala symtom, högenergitrauma eller klinisk misstanke om pneumothorax eller revbensskada. Pneumothorax är en sällsynt isolerad komplikation, men får inte missas hos en andningspåverkad patient.

Indikationer för datortomografi

Datortomografi behövs inte rutinmässigt vid en okomplicerad diafysär fraktur. Överväg undersökningen vid:

• Medial fraktur eller misstänkt sternoklavikularledsluxation.
• Misstänkt posterior felställning.
• Symtom från kärl, luftväg, matstrupe eller plexus.
• Segmentell eller flerfragmentär fraktur där vanlig röntgen inte visar anatomin.
• Komplicerad lateral fraktur inför operation.
• Misstänkt samtidig skapula- eller glenoidfraktur.
• Oklar läkning eller misstänkt pseudartros.

Vid tecken på kärlskada ska datortomografi med angiografi utföras skyndsamt och kärlkirurg eller thoraxkirurg involveras efter lokal organisation.

Bakåtriktad dislokation vid medial fraktur har traditionellt betraktats som ett stort hot mot mediastinala strukturer. Risken ska tas på allvar, men verklig mediastinal påverkan förefaller vara mycket ovanlig. I en serie med 105 mediala frakturer förekom ingen posterior dislokation eller symtomgivande mediastinal kompression [10]. Detta motiverar inte passivitet vid alarmsymtom, men talar mot rutinmässig omfattande kärlutredning av varje odislocerad medial fraktur.

Klassifikation

Robinsons klassifikation kan användas för hela klavikeln och väger in lokalisation, dislokation, komminution och ledengagemang. Den har prognostisk relevans eftersom dislocerade diafysära och dislocerade laterala frakturer har större risk för läkningskomplikationer [1].

För laterala frakturer används ofta modifierad Neerklassifikation. Dess kliniska huvudsyfte är att skilja stabila frakturer från frakturer där korakoklavikulär stabilitet är förlorad.

Klassifikationerna har begränsad interbedömarreliabilitet och ersätter inte en beskrivning av den faktiska frakturmorfologin. Operationsbeslut bör inte baseras enbart på en typbeteckning.

Klinisk handläggningsalgoritm

flowchart TD
A["Misstänkt klavikelfraktur<br>ABCDE och smärtlindring"] --> B["Inspektera hud<br>undersök kärl, nerver och thorax"]
B --> C["Öppen fraktur, hotad hud<br>eller neurovaskulär påverkan"]
C -->|"Ja"| D["Akut ortopedkontakt<br>riktad CT eller CT-angiografi"]
C -->|"Nej"| E["Slätröntgen i minst<br>två projektioner"]
E --> F["Medial eller komplex fraktur<br>med oklar anatomi"]
F -->|"Ja"| G["Komplettera med CT<br>vid behov"]
F -->|"Nej"| H["Klassificera lokalisation<br>stabilitet och dislokation"]
G --> H
H --> I["Stabil och acceptabelt<br>ställd fraktur"]
I -->|"Ja"| J["Slynga för komfort<br>tidig successiv mobilisering"]
I -->|"Nej"| K["Diskutera operation utifrån<br>risk, krav och preferenser"]
J --> L["Klinisk kontroll<br>styrd av frakturtyp och symtom"]
K --> L
L --> M["Tilltagande smärta eller<br>utebliven klinisk progression"]
M -->|"Ja"| N["Ny röntgen, överväg CT<br>och pseudartrosbedömning"]
M -->|"Nej"| O["Stegrad belastning efter<br>klinisk läkning"]

Differentialdiagnoser

Behandling

Omedelbar behandling

Ge adekvat smärtlindring och placera armen i slynga. Kontrollera neurovaskulärt status både före och efter immobilisering. Is kan användas kortvarigt över mjukdelarna, med skydd mellan hud och kylkälla.

Öppen fraktur handläggs enligt principerna för öppna frakturer med steril täckning, antibiotika och stelkrampsprofylax enligt lokalt vårdprogram samt skyndsam kirurgisk revision. Reponera inte rutinmässigt en sluten diafysär fraktur på akutmottagningen. Varsam sluten reposition kan vara motiverad som tillfällig åtgärd vid uttalat hudhot eller neurovaskulär påverkan, efter kontakt med ortoped och med beredskap för definitiv behandling.

Icke-operativ behandling

Icke-operativ behandling är förstahandsval vid:

• Odislocerad eller måttligt dislocerad diafysär fraktur.
• Stabil lateral fraktur, exempelvis Neer I eller III.
• De flesta minimalt dislocerade mediala frakturer.
• Dislocerad fraktur där patientens samsjuklighet, funktionsnivå eller preferenser talar mot kirurgi.

En enkel armslynga används för komfort, vanligen under 1 till 3 veckor och ibland längre vid uttalad smärta. Slyngan ska inte behållas längre än symtomen kräver. Armbåge, handled och fingrar mobiliseras omedelbart. Pendelövningar och försiktig aktivt assisterad axelrörelse kan inledas när smärtan tillåter.

Åtta-förband ger inte dokumenterat bättre läkning, funktion eller längd än slynga. Det är svårare att applicera och gav mer initial smärta i en randomiserad studie [4]. Cochraneöversikten fann sammantaget mycket låg evidens för skillnader mellan metoderna, men inget stöd för någon klinisk fördel med åtta-förband [3]. Enkel slynga är därför det rimliga standardvalet.

Ett praktiskt rehabiliteringsupplägg är:

• Vecka 0 till 2: slynga efter behov, fri rörelse i hand och armbåge, försiktiga pendelövningar.
• Vecka 2 till 6: successivt ökad aktiv och aktivt assisterad axelrörlighet inom smärtgräns. Undvik tunga lyft och belastning genom armen.
• Efter cirka 6 veckor: stegra aktiv rörlighet och lätt styrketräning om palpationssmärta och rörelsesmärta tydligt minskat.
• Efter klinisk och vid behov radiologisk läkning: successiv återgång till tyngre arbete och idrott.

Tidsangivelserna måste anpassas till frakturtyp, ålder, symtom och radiologisk utveckling. Lågintensivt pulsat ultraljud ska inte användas rutinmässigt. Det finns sannolikt liten eller ingen effekt på fördröjd läkning eller pseudartros vid akuta frakturer [11].

Operationsindikationer

Indikationer för akut eller skyndsam operation

Följande är generellt accepterade starka operationsindikationer:

• Öppen fraktur.
• Hotad hud som inte avlastas.
• Kärlskada eller progredierande neurologiskt bortfall orsakat av frakturen.
• Dislocerad medial fraktur med bakåtriktning och påverkan på mediastinala strukturer.
• Flytande skuldra med instabil skapulahalsfraktur eller annan uttalad skuldergördelsinstabilitet.
• Symtomgivande pseudartros eller smärtsam felläkning efter avslutad primärbehandling.

Relativa indikationer vid diafysär fraktur

Planerad operation kan övervägas vid en kombination av:

• Fullständig dislokation utan kortikal kontakt.
• Uttalad komminution eller segmentellt intermediärfragment.
• Förkortning omkring 20 mm eller mer, tolkad med hänsyn till projektion och kroppsstorlek.
• Bilaterala klavikelfrakturer.
• Samtidiga skador som kräver tidig användning av armen.
• Höga yrkesmässiga eller idrottsliga krav.
• Stark önskan att minska risken för pseudartros efter informerat val.

Dislokation är den mest konsekventa prediktorn för pseudartros. Även komminution, förkortning, högre ålder, kvinnligt kön och rökning har associerats med risk, men evidensen för enskilda faktorer är mer osäker [12]. Trösklar som 100 procents dislokation och mer än 2 cm förkortning används ofta i klinisk praxis, men ska inte betraktas som absoluta gränser [13].

Kirurgi av dislocerad diafysär fraktur minskar pseudartrosrisken. I en randomiserad studie med 200 patienter förekom 1 pseudartros efter plattfixation och 16 efter icke-operativ behandling [14]. När patienter som utvecklat pseudartros exkluderades försvann dock skillnaden i funktionsresultat. En Cochraneöversikt fann likaså ingen kliniskt viktig genomsnittlig skillnad i funktion, smärta eller livskvalitet efter minst ett år, men färre behandlingsmisslyckanden efter kirurgi [5].

Den möjliga tidiga funktionsvinsten är begränsad. En metaanalys av 10 randomiserade studier med 1 333 patienter fann 9,4 poäng bättre DASH-resultat efter 6 veckor med operation, nära men något under den vanligen använda gränsen för kliniskt viktig skillnad. Efter 3 och 6 månader var skillnaderna 3,6 respektive 3,2 poäng och inte kliniskt relevanta [6]. Operation bör därför presenteras som ett sätt att minska risken för utebliven läkning och möjligen ge något snabbare tidig återhämtning, inte som en garanti för bättre slutlig axelfunktion.

Operationsmetoder vid diafysär fraktur

Plattosteosyntes är den vanligaste metoden och ger god kontroll av längd, rotation och komminution. Plattan kan placeras superiort eller anteroinferiort. Prekonturerade plattor minskar behovet av intraoperativ bockning men eliminerar inte implantatprominens.

Intramedullär fixation kan ge mindre incision och mindre mjukdelsdissektion. Metoden lämpar sig bäst för relativt enkla diafysära frakturmönster. Uttalad komminution gör längdkontroll svårare. En metaanalys fann likvärdig långtidsfunktion mellan platta och intramedullär fixation, men fler mindre komplikationer efter plattfixation. Evidensen hade betydande metodologiska begränsningar [9]. En annan metaanalys fann kortare operationstid, mindre incision och mindre symtomgivande implantat efter intramedullär fixation, men ingen säker skillnad i långtidsfunktion eller pseudartros [15].

Komplikationer efter operation omfattar:

• Implantatirritation och senare materialextraktion.
• Nedsatt sensibilitet nedanför incisionen på grund av skada på supraklavikulära nervgrenar.
• Ytlig eller djup infektion.
• Fixationssvikt eller skruvlossning.
• Pseudartros.
• Refraktur efter materialextraktion.
• Sällsynt kärl-, nerv- eller lungskada.

I Cochraneöversikten genomgick 10,2 procent materialextraktion på grund av obehag och infektion förekom hos 3,2 procent av opererade patienter [5]. Nyare sammanställningar rapporterar sekundärkirurgi omkring 18 procent, huvudsakligen materialextraktion [6]. Patienten ska informeras om att en synlig knöl efter icke-operativ behandling byts mot ärr, känselstörning och risk för implantatbesvär efter operation.

Laterala frakturer

Stabila laterala frakturer behandlas med slynga och successiv mobilisering. Instabila frakturer, främst Neer II och V, ska bedömas av axel- eller traumakirurg. Icke-operativ behandling kan ge en radiologisk pseudartrosfrekvens omkring 31 procent, men funktionellt goda resultat förekommer trots utebliven benläkning [7]. Hos yngre aktiva patienter, vid uttalad dislokation eller höga funktionskrav talar detta ofta för operation. Hos äldre med låg funktionsnivå kan icke-operativ behandling vara rimlig om riskerna diskuteras.

Kirurgiska alternativ inkluderar:

• Anatomisk lateral klavikelplatta.
• Platta kombinerad med korakoklavikulär fixation.
• Isolerad korakoklavikulär stabilisering.
• Krokplatta.
• Sutur- eller knappbaserad stabilisering.

Lateral låsplatta kräver ett distalt fragment som rymmer tillräckligt många skruvar. Korakoklavikulär förstärkning kan användas vid mycket litet fragment eller ligamentär instabilitet. Krokplattan kan fixera små fragment men passerar under akromion och är förknippad med subakromiell irritation, impingement, osteolys och ofta planerad materialextraktion.

Krokplatta, lateral platta och korakoklavikulär stabilisering ger alla hög läkningsfrekvens, men krokplattan har fler komplikationer. I en metaanalys var komplikationsfrekvensen 32,7 procent med krokplatta jämfört med 12,7 procent med superior lateral platta, medan läkningsfrekvensen var cirka 96 till 98 procent med samtliga metoder [16]. En annan metaanalys fann 3,68 gånger högre komplikationsrisk jämfört med korakoklavikulär stabilisering och 5,19 gånger högre jämfört med låsplatta [17]. Låsplatta eller korakoklavikulär stabilisering föredras därför ofta när frakturanatomin medger det. Underlaget består dock till stor del av retrospektiva studier, och ingen metod är överlägsen för alla frakturmönster [18].

Mediala frakturer

Mediala frakturer bör ses som markörer för potentiellt högenergitrauma. CT är lämpligt vid dislokation, lednära skada eller oklar anatomi. De flesta är extraartikulära och minimalt dislocerade och kan behandlas med slynga och tidig mobilisering.

I en systematisk översikt behandlades 191 av 220 patienter icke-operativt. Pseudartrosfrekvensen var 4,6 procent efter icke-operativ behandling och det funktionella resultatet var överlag gott [8]. Operation övervägs vid:

• Öppen fraktur eller hudhot.
• Uttalad dislokation.
• Symtomgivande instabilitet.
• Neurovaskulär eller mediastinal påverkan.
• Symtomgivande pseudartros.
• Samtidig instabil sternoklavikularledsskada.

Kirurgin är tekniskt krävande på grund av närheten till stora kärl, luftstrupe och andra mediastinala strukturer. Ingreppet bör planeras av kirurg med relevant erfarenhet och, vid posterior felställning, med tillgång till thorax- eller kärlkirurgisk kompetens.

Uppföljning och prognos

Uppföljning efter icke-operativ behandling

Odislocerade diafysära frakturer hos välinformerade patienter behöver inte alltid upprepade rutinröntgenundersökningar. Tidig klinisk kontroll bör däremot planeras vid:

• Dislocerad diafysär fraktur.
• Lateral eller medial fraktur.
• Initialt hudhot.
• Hög ålder, rökning eller annan risk för utebliven läkning.
• Osäker följsamhet eller svår smärta.
• Yrkes- eller idrottskrav som gör prognosen särskilt viktig.

Vid kontroll efter ungefär 1 till 2 veckor bedöms hud, smärta, neurologi och immobilisering. Ny röntgen är motiverad om felställningen kan påverka behandlingsvalet eller om symtomen har försämrats. En senare kontroll omkring 6 veckor värderar klinisk läkning och rörelseförmåga. Radiologisk kontroll är särskilt relevant vid instabila laterala frakturer, kvarstående uttalad smärta eller inför återgång till tung belastning.

Kliniska tecken på läkning är minskad palpationsömhet, avtagande rörelsesmärta och förbättrad aktiv funktion. Radiologisk kallus släpar ofta efter den kliniska förbättringen. Fullständig utplåning av frakturlinjen krävs inte innan vardagsrörelse tillåts.

Fördröjd läkning och pseudartros

Misstänk fördröjd läkning eller pseudartros vid:

• Kvarstående fokal smärta och palpationsömhet efter 3 månader.
• Smärtsam rörlighet eller krepitation vid frakturen.
• Utebliven förbättring mellan kontroller.
• Fortsatt funktionsnedsättning.
• Ingen radiologisk progress av kallus eller överbryggning.

Definitionerna varierar i litteraturen. Pseudartros bedöms ofta vid 6 månader, men diagnosen är klinisk och radiologisk snarare än enbart tidsbaserad. CT kan klarlägga överbryggning när slätröntgen är svårtolkad.

Asymtomatisk fibrös pseudartros behöver inte opereras, särskilt inte efter lateral fraktur hos äldre. Symtomgivande diafysär pseudartros behandlas vanligen med revision, plattfixation och vid behov bentransplantation. Infektion ska uteslutas vid pseudartros efter tidigare kirurgi.

Efter icke-operativ behandling av helt dislocerade diafysära frakturer ligger pseudartrosrisken i moderna studier ofta omkring 10 till 16 procent [5,6]. Den historiska uppfattningen om en risk under 1 procent byggde till stor del på serier som inkluderade många odislocerade frakturer. Patienter som röker bör starkt rekommenderas rökstopp eftersom rökning är associerad med sämre frakturläkning [12].

Felläkning

Radiologisk förkortning eller kvarstående knöl är vanligt och oftast väl tolererat. Symtomgivande felläkning kan ge:

• Trötthet och värk vid arbete över axelhöjd.
• Skulderbladsdyskinesi.
• Nedsatt uthållighet.
• Neurologiska irritationssymtom.
• Uttalad kosmetisk asymmetri.

Korrigerande osteotomi är en specialiståtgärd och bör endast övervägas när deformiteten tydligt korrelerar med ihållande symtom efter genomförd rehabilitering.

Återgång till arbete, bilkörning och idrott

Sjukskrivning styrs mer av arbetskrav och smärta än av en bestämd tidsgräns. Administrativt arbete kan ofta återupptas tidigt om armen kan stödjas. Manuellt arbete med lyft, vibrationer eller arbete över axelhöjd kräver klinisk läkning och successivt återvunnen styrka.

Bilkörning bör undvikas så länge patienten använder slynga eller inte kan manövrera fordonet säkert, genomföra en undanmanöver och kontrollera ratten med båda armarna.

Återgång till idrott förutsätter:

• Smärtfri eller nästan smärtfri full rörlighet.
• Ingen tydlig palpationsömhet.
• Återställd styrka och kontroll av skulderbladet.
• Klinisk, och vid kollisionsidrott även radiologiskt tillfredsställande, läkning.

Löpning och annan aktivitet utan fallrisk kan ofta återupptas tidigare än cykling, utförsåkning, kampsport och kontaktsport. En systematisk översikt antydde snabbare återgång till idrott efter operation av dislocerade frakturer, men studierna var heterogena och selekterade idrottare [19]. Operationsbeslut bör därför inte baseras enbart på önskemål om ett visst återgångsdatum.

Prognos efter kirurgi

De flesta opererade frakturer läker och ger god axelfunktion. Material ska inte avlägsnas rutinmässigt hos en besvärsfri patient. Extraktion övervägs vid smärta, tydlig implantatprominens, rörelseinskränkning eller lokal mjukdelsirritation, först efter säkerställd läkning. Efter materialextraktion behövs en period med begränsad tung belastning på grund av refrakturrisk genom skruvhålen.

Rutinmässig postoperativ lungröntgen efter okomplicerad plattfixation är inte nödvändig hos en asymtomatisk patient. I en serie med 631 superiora plattfixationer förekom ingen iatrogen pneumothorax [20]. Thoraxbilddiagnostik ska däremot göras vid andningssymtom, komplicerad kirurgi eller intraoperativ misstanke om pleuraskada.

Källor

1. Robinson CM. Fractures of the clavicle in the adult. Epidemiology and classification. J Bone Joint Surg Br 1998. PMID: 9619941
2. Herteleer M m.fl. Epidemiology of clavicle fractures in a level 1 trauma center in Belgium. Eur J Trauma Emerg Surg 2018. PMID: 29027569
3. Lenza M, Faloppa F. Conservative interventions for treating middle third clavicle fractures in adolescents and adults. Cochrane Database Syst Rev 2016. PMID: 27977849
4. Ersen A m.fl. Comparison of simple arm sling and figure of eight clavicular bandage for midshaft clavicular fractures: a randomised controlled study. Bone Joint J 2015. PMID: 26530661
5. Lenza M m.fl. Surgical versus conservative interventions for treating fractures of the middle third of the clavicle. Cochrane Database Syst Rev 2019. PMID: 30666620
6. Qvist AH, Jensen SL. Minimal early functional gains after operative treatment of midshaft clavicular fractures: a meta-analysis of 10 randomized controlled trials including 1333 patients. JSES Int 2024. PMID: 38707583
7. Uittenbogaard SJ m.fl. Outcomes, Union Rate, and Complications After Operative and Nonoperative Treatments of Neer Type II Distal Clavicle Fractures: A Systematic Review and Meta-analysis of 2284 Patients. Am J Sports Med 2023. PMID: 34779668
8. Asadollahi S, Bucknill A. Acute medial clavicle fracture in adults: a systematic review of demographics, clinical features and treatment outcomes in 220 patients. J Orthop Traumatol 2019. PMID: 31254115
9. Hussain N m.fl. Intramedullary Nailing Versus Plate Fixation for the Treatment Displaced Midshaft Clavicular Fractures: A Systematic Review and Meta-Analysis. Sci Rep 2016. PMID: 27762393
10. DeBernardis D m.fl. The Incidence of Symptomatic Mediastinal Compromise Following Medial Clavicle Fractures. Orthopedics 2023. PMID: 36623270
11. Searle HKC m.fl. Ultrasound and shockwave therapy for acute fractures in adults. Cochrane Database Syst Rev 2023. PMID: 36866917
12. Jørgensen A m.fl. Predictors associated with nonunion and symptomatic malunion following non-operative treatment of displaced midshaft clavicle fractures: a systematic review of the literature. Int Orthop 2014. PMID: 25027978
13. Wiesel B m.fl. Management of Midshaft Clavicle Fractures in Adults. J Am Acad Orthop Surg 2018. PMID: 30180095
14. Robinson CM m.fl. Open reduction and plate fixation versus nonoperative treatment for displaced midshaft clavicular fractures: a multicenter, randomized, controlled trial. J Bone Joint Surg Am 2013. PMID: 24005198
15. Zhang B m.fl. Meta-analysis of plate fixation versus intramedullary fixation for the treatment of mid-shaft clavicle fractures. Scand J Trauma Resusc Emerg Med 2015. PMID: 25886940
16. Malik SS m.fl. A systematic review and meta-analysis comparing the use of hook plates and superior plates in the treatment of displaced distal clavicle fractures. Arch Orthop Trauma Surg 2023. PMID: 34988674
17. Asadollahi S, Bucknill A. Hook Plate Fixation for Acute Unstable Distal Clavicle Fracture: A Systematic Review and Meta-analysis. J Orthop Trauma 2019. PMID: 31335567
18. Panagopoulos A m.fl. What is the optimal surgical treatment for Neer type IIB distal clavicle fractures? A systematic review and meta-analysis. J Orthop Surg Res 2022. PMID: 35392941
19. Robertson GA, Wood AM. Return to sport following clavicle fractures: a systematic review. Br Med Bull 2016. PMID: 27554280
20. Ganta A m.fl. Pneumothorax After Superior Plating of Clavicle Fractures: Are the Concerns Warranted? J Am Acad Orthop Surg 2024. PMID: 38457528