Munhålecancer: diagnostik och behandling

Sammanfattning

Munhålecancer avser malign tumör i läppens slemhinna, främre två tredjedelarna av tungan, munbotten, kindslemhinna, gingiva, hårda gommen eller retromolära området. Över 90 procent är skivepitelcancer. Orofarynxcancer, inklusive tungbas och tonsill, är en biologiskt och kliniskt separat sjukdom och omfattas inte här. Tobak och alkohol är de viktigaste riskfaktorerna. Till skillnad från vid orofarynxcancer har HPV begränsad betydelse vid cancer i munhålan, och rutinmässig p16-testning styr inte stadieindelning eller behandling.

Ett munsår, en röd eller vit slemhinneförändring, en induration eller en oförklarad tandlossning som inte läker inom två till tre veckor ska bedömas med palpation och vävnadsbiopsi. Diagnosen är histopatologisk. MRT ger bäst kartläggning av mjukdelsutbredning, invasionsdjup och perineural växt, medan kontrastförstärkt DT är särskilt användbar för skelett, halslymfkörtlar och thorax. Ultraljud med finnålspunktion eller mellannålsbiopsi används för misstänkta lymfkörtlar. FDG-PET-DT är främst indicerad vid lokoregionalt avancerad sjukdom, oklar spridning eller misstänkt recidiv.

Resektabel munhålecancer behandlas i första hand kirurgiskt, med målet att uppnå fria marginaler och samtidigt bevara tal, sväljning, tuggning och utseende. Halsens lymfkörtlar ska behandlas även vid kliniskt N0 när risken för ockult metastasering är betydande. Elektiv selektiv halslymfkörtelutrymning förbättrar överlevnaden jämfört med att avvakta tills nodalt recidiv uppstår. Portvaktskörtelbiopsi är ett alternativ vid utvalda cT1 till cT2 N0-tumörer på centrum med validerad metod. Postoperativ strålbehandling ges vid patologiska riskfaktorer. Samtidig cisplatinbaserad kemoradioterapi är etablerad vid extranodal extension eller kvarvarande mikroskopisk tumör, och kan övervägas vid andra uttalade riskprofiler hos behandlingsbara patienter.

Bakgrund och epidemiologi

Begreppet munhålecancer omfattar tumörer i:

• läppens slemhinna
• kindslemhinna
• övre och nedre gingiva samt alveolarutskott
• främre två tredjedelarna av tungan
• munbotten
• hårda gommen
• retromolära området

Tungbas, mjuka gommen och tonsillregionen tillhör orofarynx och ska inte klassificeras som munhålecancer. Distinktionen är viktig eftersom HPV-associerad orofarynxcancer har en annan stadieindelning, prognos och behandlingsstrategi.

Skivepitelcancer utgör omkring 90 till 95 procent av de maligna tumörerna i munhålan. Resterande fall omfattar bland annat spottkörtelcancer, mukosalt melanom, sarkom och lymfom, vilka kräver separata diagnos- och behandlingsprinciper. Tungan och munbotten är de vanligaste lokalerna för skivepitelcancer [1].

I Europa diagnostiserades enligt GLOBOCAN-data omkring 62 000 fall av läpp- och munhålecancer under 2022. Ungefär två tredjedelar av fallen inträffade hos män. Den åldersstandardiserade incidensen var 6,4 per 100 000 män och 2,2 per 100 000 kvinnor, men variationen mellan europeiska regioner är stor [2]. Incidensen ökar med åldern, även om en mindre grupp patienter är yngre och saknar känd tobaks- eller alkoholexponering.

Riskfaktorer

Tobaksrökning och alkohol har tydliga dosberoende samband med risken för munhålecancer. Samtidig exponering medför en större risk än endera faktorn ensam. Rökfri tobak, betelnöt och arekanöt är viktiga orsaker globalt, men mindre vanliga i Sverige. Även immunsuppression, tidigare huvud-halscancer, tidigare strålbehandling och vissa sällsynta genetiska syndrom ökar risken.

HPV-DNA kan påvisas i en minoritet av munhåletumörer, men sambandet är betydligt svagare än vid orofarynxcancer. En europeisk genomgång rapporterade en sammanvägd HPV-prevalens kring 10 procent i munhålecancer jämfört med 42 procent i orofarynxcancer [2]. p16 är inte en tillförlitlig surrogatmarkör för HPV-driven cancer utanför orofarynx. Rutinmässig p16-testning rekommenderas därför inte för stadieindelning av munhålecancer.

Potentiellt maligna slemhinneförändringar

En del tumörer föregås av leukoplaki, erytroplaki, proliferativ verrukös leukoplaki eller annan epitelial dysplasi. Leukoplaki är en klinisk beskrivning och inte en histopatologisk diagnos. I en metaanalys av 55 studier med över 41 000 patienter utvecklades cancer i sammanlagt 6,6 procent av leukoplakierna. Risken var högre vid icke-homogen förändring, stor utbredning, lokalisation på tungans laterala kant, tobaksbruk och epitelial dysplasi [3].

Erytroplaki har särskilt hög risk. En metaanalys fann att 42,8 procent redan var skivepitelcancer vid den första biopsin. Bland förändringar utan initial cancer var den sammanvägda risken för senare malign utveckling cirka 20 procent [4]. En kvarstående röd förändring ska därför biopseras skyndsamt.

Klinisk bild

Tidiga tumörer kan vara asymtomatiska och upptäcks ibland av tandläkare. Typiska fynd är:

• sår som inte läker
• röd, vit eller blandad rödvit slemhinneförändring
• indurerad eller lättblödande förändring
• exofytisk eller verrukös tumör
• smärta eller brännande känsla
• nedsatt känsel i läpp, haka eller tunga
• nedsatt tungrörlighet
• dysartri, dysfagi eller odynofagi
• trismus
• oförklarad tandmobilitet eller dåligt läkande extraktionsalveol
• protes som plötsligt inte passar
• halsresistens

Smärta är inte nödvändig vid tidig cancer. Ett vanligt diagnostiskt misstag är att tolka tumören som odontogen infektion eller protesorsakad irritation. Oförklarad tandlossning, känselbortfall i underläpp eller haka och kvarstående smärta efter tandextraktion ska väcka misstanke om mandibulär eller neural tumörväxt.

Tumören ska beskrivas systematiskt med lokalisation, största ytmått, uppskattad tjocklek, induration, relation till medellinjen, tandstatus, tungans rörlighet och misstänkt skelettfixation. Palpera förändringen bimanuellt när det är möjligt. Munbotten och tungan ska palperas mot varandra, och hela halsen undersökas nivå för nivå.

Kliniska varningsfynd

Utredning och diagnostik

Patienter med välgrundad misstanke bör utredas skyndsamt av ett multidisciplinärt huvud-halscancerteam. Utredningen ska både verifiera diagnosen och ge ett underlag för kurativitetsbedömning, kirurgisk planering, rekonstruktion och behov av adjuvant behandling.

flowchart TD
A["Misstänkt förändring i munhålan<br>som kvarstår över två till tre veckor"] --> B["Fullständig munhåleundersökning<br>och palpation av halsen"]
B --> C["Fotodokumentation och biopsi<br>från representativ tumörkant"]
C --> D["Skivepitelcancer verifierad"]
D --> E["MRT eller kontrastförstärkt DT<br>av primärtumör och hals"]
E --> F["DT thorax<br>PET-DT vid avancerad eller oklar sjukdom"]
F --> G["Ultraljudsledd cytologi eller biopsi<br>av misstänkta lymfkörtlar"]
G --> H["Multidisciplinär konferens<br>cTNM, resektabilitet och funktionsbedömning"]
H -->|"Resektabel"| I["Kirurgi av primärtumör<br>och adekvat behandling av halsen"]
H -->|"Inte lämplig för kirurgi"| J["Definitiv strålbehandling<br>med eller utan samtidig cisplatin"]
I --> K["Patologisk riskbedömning"]
K -->|"Låg risk"| L["Klinisk uppföljning"]
K -->|"Intermediär risk"| M["Postoperativ strålbehandling"]
K -->|"Hög risk"| N["Postoperativ kemoradioterapi<br>om patienten tolererar cisplatin"]

Biopsi

Histopatologisk diagnos är obligatorisk. Incisionsbiopsi tas från en representativ del av förändringen, helst i övergången mellan tumör och kliniskt normal slemhinna. Nekrotiskt centrum ska undvikas. Biopsin behöver vara tillräckligt djup för att kunna påvisa invasion. Små förändringar kan excideras diagnostiskt om ingreppet inte försvårar senare onkologisk kirurgi, men oplanerad excision med otillräckliga marginaler bör undvikas.

Om flera områden ser olika ut ska mer än en biopsi övervägas. Vid stark klinisk misstanke men negativ eller enbart dysplastisk biopsi krävs klinisk och patologisk omvärdering samt ofta ny, djupare biopsi. Tolkningen ska göras tillsammans med uppgift om exakt lokalisation och kliniskt utseende.

Misstänkt halslymfkörtel undersöks med ultraljudsledd finnålspunktion eller mellannålsbiopsi. Öppen lymfkörtelbiopsi bör undvikas före planering av definitiv behandling eftersom den kan komplicera senare halskirurgi och strålbehandling.

Bilddiagnostik

Bilddiagnostiken kompletterar men ersätter inte klinisk undersökning och biopsi.

MRT är generellt bäst vid tumörer i tunga och munbotten, misstänkt perineural växt samt bedömning av djupa mjukdelsgränser. DT är särskilt värdefull vid misstänkt kortikal skelettinvasion. Modaliteterna är ofta kompletterande. Äldre sammanställningar visar varierande diagnostisk träffsäkerhet, vilket speglar skillnader i teknik, tumörstorlek och referensstandard [5].

FDG-PET-DT rekommenderas främst vid stadium III till IV, tveksamma fynd på annan bilddiagnostik, misstanke om fjärrmetastas eller synkron primärtumör och vid utredning av misstänkt recidiv [6]. Undersökningen har inte tillräcklig känslighet för att utesluta mikrometastaser i en kliniskt N0-klassificerad hals.

Funktions- och behandlingsbedömning

Före behandlingsbeslut ska följande dokumenteras:

• nutritionsstatus, viktutveckling och risk för refeeding-syndrom
• tugg-, tal- och sväljfunktion
• aspiration och luftvägsrisk
• tandstatus och behov av sanering
• njurfunktion, hörsel och neuropati inför cisplatin
• samsjuklighet, funktionsnivå och skörhet
• tobaks- och alkoholanvändning
• patientens behandlingsmål och förutsättningar för rehabilitering

Logoped, dietist, tandläkare, käkkirurg, kontaktsjuksköterska och rekonstruktiv kirurg bör kopplas in tidigt, inte först när komplikationer uppstår.

Stadieindelning

TNM enligt UICC eller AJCC version 8 inkluderar invasionsdjup, depth of invasion, DOI, i T-klassifikationen. DOI mäts histopatologiskt från den rekonstruerade nivån för intilliggande normala slemhinnans basalmembran till tumörens djupaste invasionspunkt. Det är inte samma sak som tumörtjocklek. Inför kirurgi kan DOI uppskattas kliniskt, med intraoralt ultraljud eller MRT, men den patologiska mätningen avgör pT.

Ytlig erosion av tandbärande käkben från en gingival primärtumör är inte ensam tillräckligt för T4a. Extranodal extension, ENE, ingår i den patologiska N-klassifikationen och påverkar både stadium, prognos och adjuvant behandling. Införandet av DOI och ENE har förbättrat stadieindelningens prognostiska separation [7].

Patologisvaret efter resektion ska minst ange:

• tumörtyp och differentieringsgrad
• största diameter
• DOI i millimeter
• marginaler i millimeter, separat för djupa och perifera marginaler
• lymfovaskulär invasion
• perineural invasion
• skelettinvasion
• antal undersökta och metastatiska lymfkörtlar
• metastasernas storlek och lokalisation
• ENE och dess omfattning
• pT- och pN-kategori

DOI, ENE, perineural invasion, lymfovaskulär invasion och positiva marginaler har alla oberoende prognostisk betydelse [8].

Differentialdiagnoser

Behandling

Alla patienter bör diskuteras på multidisciplinär konferens före definitiv behandling. Planen ska väga samman kurativ sannolikhet, resektabilitet, operationsmarginaler, halsens nodala risk, samsjuklighet och förväntad funktion.

Kirurgi av primärtumören

Kirurgi är förstahandsbehandling för de flesta resektabla tumörer i munhålan. Tidig cancer kan ofta behandlas med en enda modalitet, vilket minskar sena biverkningar. Vid lokalt avancerad men resektabel sjukdom krävs vanligen kirurgi följd av postoperativ strålbehandling eller kemoradioterapi [6].

Resektionen planeras med en makroskopisk säkerhetsmarginal som tar hänsyn till vävnadskrympning och anatomiska begränsningar. Målet är mikroskopiskt fria marginaler. En positiv marginal innebär invasiv cancer eller carcinoma in situ i resektionsytan. Definitionen av nära marginal varierar mellan riktlinjer och patologilaboratorier, ofta används mindre än 5 mm.

Positiv marginal är starkt förknippad med sämre överlevnad. I en metaanalys var hazardkvoten 2,27 för total dödlighet och 2,08 för sjukdomsfri överlevnad jämfört med fria marginaler [9]. En annan metaanalys fann ungefär fördubblad lokalrecidivrisk vid marginal under 5 mm. Risken var förhöjd vid marginaler under 4 mm, medan 4,0 till 4,9 mm inte säkert skilde sig från minst 5 mm [10]. Resultaten bygger huvudsakligen på retrospektiva studier och ska inte tolkas som att en viss millimetergräns ensam avgör adjuvant behandling.

Om en marginal är positiv bör kompletterande resektion göras när detta är tekniskt och funktionellt rimligt. Orienteringen av preparatet, märkning av kritiska marginaler och direkt kommunikation mellan kirurg och patolog är avgörande.

Rekonstruktion

Små defekter kan slutas primärt, lämnas för sekundärläkning eller täckas med lokalt lambåmaterial. Större defekter rekonstrueras ofta med mikrovaskulär fri lambå. Rekonstruktionsvalet styrs av vilka funktionella komponenter som saknas:

• tunn och följsam vävnad för mindre tung- och munbottendefekter
• större mjukdelsvolym efter omfattande tungresektion
• vaskulariserat ben vid segmentell mandibel- eller maxillresektion
• återställning av kontinuitet, tandbärande funktion och separation mellan mun- och näshåla

Rehabiliteringsplanen, inklusive eventuell implantatburen protetik, bör om möjligt ingå redan i den primära behandlingsplaneringen.

Behandling av kliniskt N0-klassificerad hals

Ockult lymfkörtelmetastasering är vanlig, särskilt vid tumörer i tunga och munbotten. DOI är en central riskmarkör, men lokalisation, tumörmönster, perineural invasion och lymfovaskulär invasion bidrar också.

Elektiv selektiv halslymfkörtelutrymning förbättrar överlevnaden jämfört med observation och senare terapeutisk utrymning. I en randomiserad studie av lateraliserad cT1 till cT2-sjukdom var treårsöverlevnaden 80,0 procent efter elektiv utrymning jämfört med 67,5 procent vid observation. Sjukdomsfri överlevnad var 69,5 respektive 45,9 procent [11]. Cochranes uppdaterade analys fann en hazardkvot för död på 0,64 och för sjukdom eller död på 0,56 till fördel för elektiv utrymning [12].

Vid lateraliserad cN0-tumör omfattar en högkvalitativ elektiv utrymning vanligen ipsilaterala nivåer I till III. Tumörer nära eller över medellinjen kan kräva bilateral behandling. Vid kliniskt nodpositiv sjukdom anpassas omfattningen efter nodnivåer, ENE-misstanke och relation till icke-lymfatiska strukturer. ASCO rekommenderar adekvat nodalt utbyte och en anatomiskt komplett dissektion av relevanta nivåer [13].

En praktisk tröskel för elektiv halsbehandling är ofta DOI omkring 3 till 4 mm, men gränsen är inte absolut. Vid tunn, liten och väl lateraliserad tumör kan portvaktskörtelbiopsi eller strukturerad övervakning i särskilda fall diskuteras. Observation kräver att patienten kan genomgå täta ultraljudskontroller på ett erfaret centrum.

Portvaktskörtelbiopsi

Portvaktskörtelbiopsi är ett alternativ för utvalda patienter med cT1 till cT2 N0-sjukdom. Metoden kräver standardiserad lymfkörtelkartläggning, erfaren kirurgi och detaljerad patologisk undersökning. En metaanalys rapporterade sensitivitet 88 procent och specificitet 99 procent. När immunhistokemi ingick ökade sensitiviteten till 93 procent [14].

Den randomiserade evidensen talar för likvärdig överlevnad och lokoregional kontroll jämfört med elektiv halslymfkörtelutrymning, men med mindre tidig morbiditet. Säkerheten är beroende av centrumets kompetens. Positiv portvaktskörtel leder vanligen till kompletterande halsbehandling.

Postoperativ strålbehandling

Postoperativ strålbehandling övervägs vid bland annat:

• pT3 eller pT4
• nära marginal där kompletterande resektion inte kan göras
• flera lymfkörtelmetastaser
• perineural invasion
• lymfovaskulär invasion
• betydande skelettinvasion
• metastas i nedre halsnivå
• andra samverkande riskfaktorer

IMRT är standardteknik. Typiska doser är 60 till 66 Gy till högriskområdet och lägre dos till elektiva riskområden [6]. Strålbehandlingen bör planeras redan före operationen när behovet kan förutses. En systematisk översikt visade att start senare än 42 dagar efter kirurgi var associerad med högre mortalitet. Efter att överlappande registermaterial exkluderats var justerad hazardkvot 1,10 för försenad behandling [15]. Målet bör därför vara start inom sex veckor när sårläkning och övriga förberedelser tillåter.

Postoperativ kemoradioterapi

Samtidig cisplatinbaserad kemoradioterapi är etablerad vid:

• mikroskopiskt eller makroskopiskt positiv marginal som inte kan kompletteringsreseceras
• ENE i metastatisk lymfkörtel

Andra uttalade riskkombinationer kan motivera kemoradioterapi hos yngre och behandlingsbara patienter, men nytta och toxicitet ska värderas individuellt. En uppdaterad kombinerad analys av RTOG 9501 och EORTC 22931 visade förbättrad total överlevnad med postoperativ kemoradioterapi jämfört med enbart strålbehandling, HR 0,81. Lokoregionala recidiv minskade, men annan dödlighet ökade, vilket understryker vikten av patientselektion [16].

Standardregimen är cisplatin 100 mg/m² intravenöst dag 1, 22 och 43 under strålbehandlingen. Cisplatin 40 mg/m² en gång per vecka används som alternativ i många riktlinjer och kliniska verksamheter. Äldre sammanvägd evidens kunde inte visa någon säker överlevnadsskillnad mellan veckovis och treveckorsdosering, men studierna var heterogena och ofta icke-randomiserade [17]. Valet ska följa lokalt vårdprogram och ta hänsyn till njurfunktion, hörsel, neuropati, skörhet och förmåga att fullfölja behandlingen.

Cetuximab ska inte betraktas som en likvärdig ersättning för cisplatin i postoperativ behandling. Om cisplatin inte kan ges är strålbehandling ensam ofta det bäst underbyggda alternativet. Beslut om annan radiosensitiserande behandling bör fattas individuellt.

Definitiv icke-kirurgisk behandling

Definitiv strålbehandling, vanligen 66 till 70 Gy, med samtidig cisplatin kan användas när tumören inte är resektabel, patienten avböjer kirurgi eller operationen skulle ge oacceptabel funktionell konsekvens. För munhålecancer är detta vanligen ett andrahandsalternativ eftersom kirurgi ger vävnadsdiagnostik, kontroll över marginaler och möjlighet till omedelbar rekonstruktion.

Patienter med T4b-sjukdom, omfattande carotisengagemang, skallbasväxt eller mycket svår samsjuklighet kan sakna möjlighet till kurativ behandling. Palliativ strålbehandling kan då lindra smärta, blödning, tumörsår och sväljningsbesvär.

Recidiverad eller metastaserad sjukdom

Vid lokalt eller regionalt recidiv ska salvagekirurgi bedömas först om komplett resektion är realistisk. Tidigare stråldos, kärlstatus, rekonstruktionsmöjligheter och förväntad funktion måste vägas in. Rebestrålning kan övervägas i utvalda fall. Oligometastatisk sjukdom kan ibland behandlas lokalt.

När kurativ lokal behandling inte är möjlig styrs systembehandlingen av allmäntillstånd, tidigare behandling, symtombörda och tumörens PD-L1 combined positive score, CPS. Pembrolizumab i monoterapi är ett förstahandsalternativ vid CPS minst 1 när snabbt tumörsvar inte är nödvändigt. Kombinationen pembrolizumab och platinum- samt fluorouracilbaserad kemoterapi ger högre svarsfrekvens och används när snabb tumörkrympning behövs eller oberoende av CPS enligt godkänd indikation och lokala rekommendationer.

I KEYNOTE-048 förbättrade pembrolizumab monoterapi total överlevnad vid CPS minst 1. Pembrolizumab kombinerat med kemoterapi förbättrade överlevnaden i hela studiepopulationen, HR 0,71, men gav betydligt mer grad 3 eller högre toxicitet än pembrolizumab ensamt [18].

Vid platinumrefraktär sjukdom förbättrade nivolumab medianöverlevnaden från 5,1 till 7,5 månader jämfört med metotrexat, docetaxel eller cetuximab. Ettårsöverlevnaden var 36,0 mot 16,6 procent, samtidigt som svår behandlingsrelaterad toxicitet var mindre vanlig [19].

Understödjande behandling och rehabilitering

Nutrition och sväljning

Malnutrition ska förebyggas aktivt. Dietist och logoped bör bedöma patienten före omfattande kirurgi och före strålbehandling. Sväljträning och bibehållen säker oral aktivitet kan motverka långvarig dysfagi, men ska anpassas vid aspiration.

Nasogastrisk sond och gastrostomi är båda möjliga. Evidensen är otillräcklig för att generellt rekommendera den ena framför den andra. I en Cochraneöversikt fanns endast en liten randomiserad studie med 33 analyserbara patienter [20]. Profylaktisk gastrostomi bör därför inte vara rutin för alla, utan övervägas vid uttalad viktnedgång, stor tumör, svår dysfagi, omfattande tung- eller munbottenkirurgi eller förväntad intensiv kemoradioterapi.

Munhåla och tänder

Före strålbehandling ska tandstatus bedömas skyndsamt. Tänder med dålig prognos inom högdosområdet bör åtgärdas med tillräcklig tid för läkning utan att onkologisk behandling fördröjs. Efter strålbehandling behövs långsiktig kariesprofylax, fluorbehandling, saliversättning vid behov och regelbundna tandkontroller.

Osteoradionekros förebyggs bäst genom god tandvård, minimerat trauma och modern dosplanering. Evidensen stödjer inte rutinmässig hyperbar syrgas för prevention eller behandling av osteoradionekros [21].

Tobak och alkohol

Rökstopp och behandling av riskbruk eller beroende ska erbjudas vid diagnos och följas upp. Fortsatt exponering ökar risken för behandlingskomplikationer, recidiv och nya primärtumörer.

Uppföljning och prognos

Recidivrisken är högst under de första två åren. Uppföljningen ska samtidigt identifiera behandlingskomplikationer, nutritionsproblem, dysfagi, aspirationsrisk, trismus, osteoradionekros, hypotyreos efter halsbestrålning, psykosocial ohälsa och behov av tand- eller protesrehabilitering.

Ett rimligt kliniskt schema är:

• var fjärde till åttonde vecka under de första två åren
• var tredje till sjätte månad under år tre till fem
• därefter individuellt, särskilt vid kvarstående rehabiliteringsbehov eller hög risk för ny primärtumör

Det vetenskapliga stödet för exakt besöksfrekvens är begränsat. Internationella riktlinjer rekommenderar minst fem års uppföljning, med tätast kontroller under de första två åren [22]. Svenska kontrollintervall ska följa aktuellt nationellt eller regionalt vårdprogram.

Vid varje besök bör följande ingå:

• riktad anamnes om smärta, sår, dysfagi, aspiration, talförändring, trismus och viktnedgång
• inspektion och palpation av munhålan
• palpation av halsen
• kontroll av rekonstruktion och tandstatus
• nutritions- och funktionsbedömning
• bedömning av tobaks- och alkoholanvändning

Ny eller tilltagande smärta ska utredas även om slemhinnan ser normal ut. MRT och FDG-PET-DT är användbara när recidiv misstänks. Rutinmässig upprepad avancerad bilddiagnostik hos alla asymtomatiska patienter har inte visats förbättra överlevnaden. Uppföljningens stora värde ligger även i rehabilitering och hantering av sena biverkningar [23].

Risken för en andra primärtumör i huvud-halsområdet, lunga eller esofagus kvarstår över tid. Internationella data anger 5 till 12 procent inom fem år och därefter en årlig risk omkring 2 till 4 procent [22]. Patienter som uppfyller nationella kriterier för lungcancerscreening bör handläggas enligt dessa.

Prognosen bestäms främst av stadium, lymfkörtelmetastasering, ENE, marginalstatus, DOI, perineural invasion och lymfovaskulär invasion. Tidig lokaliserad cancer kan ofta botas, medan avancerad nodal sjukdom och ENE medför betydligt högre recidivrisk. Prognosuppgifter ska därför ges stadie- och patientspecifikt snarare än som ett enda överlevnadstal för all munhålecancer.

Källor

1. Rivera C. Essentials of oral cancer. International Journal of Clinical and Experimental Pathology 2015. PMID: 26617944
2. Ghanem AS, Memon HA, Nagy AC. Evolving trends in oral cancer burden in Europe: a systematic review. Frontiers in Oncology 2024. PMID: 39493458
3. Pimenta-Barros LA m.fl. Malignant transformation of oral leukoplakia: Systematic review and comprehensive meta-analysis. Oral Diseases 2025. PMID: 39314164
4. Lorenzo-Pouso AI m.fl. Critical update, systematic review, and meta-analysis of oral erythroplakia as an oral potentially malignant disorder. Journal of Oral Pathology and Medicine 2022. PMID: 35488780
5. Pałasz P m.fl. Contemporary Diagnostic Imaging of Oral Squamous Cell Carcinoma: A Review of Literature. Polish Journal of Radiology 2017. PMID: 28439324
6. Mesia R m.fl. SEOM clinical guidelines for the treatment of head and neck cancer 2020. Clinical and Translational Oncology 2021. PMID: 33635468
7. Erazo-Puentes MC m.fl. Has the 8th American joint committee on cancer TNM staging improved prognostic performance in oral cancer? A systematic review. Medicina Oral, Patología Oral y Cirugía Bucal 2024. PMID: 38368527
8. Dolens EDS m.fl. The Impact of Histopathological Features on the Prognosis of Oral Squamous Cell Carcinoma: A Comprehensive Review and Meta-Analysis. Frontiers in Oncology 2021. PMID: 34858861
9. Bellini E m.fl. Impact of surgical margins status on survival outcomes in oral cavity squamous cell carcinoma: a systematic review and meta-analysis. Acta Otorhinolaryngologica Italica 2025. PMID: 40400374
10. Young K m.fl. Stratification of surgical margin distances by the millimeter on local recurrence in oral cavity cancer: A systematic review and meta-analysis. Head and Neck 2023. PMID: 36891759
11. D'Cruz AK m.fl. Elective versus Therapeutic Neck Dissection in Node-Negative Oral Cancer. New England Journal of Medicine 2015. PMID: 26027881
12. Worthington HV m.fl. Interventions for the treatment of oral cavity and oropharyngeal cancers: surgical treatment. Cochrane Database of Systematic Reviews 2023. PMID: 37650478
13. Koyfman SA m.fl. Management of the Neck in Squamous Cell Carcinoma of the Oral Cavity and Oropharynx: ASCO Clinical Practice Guideline. Journal of Clinical Oncology 2019. PMID: 30811281
14. Mallo Magariños M m.fl. Diagnostic yield of sentinel lymph node biopsy in oral squamous cell carcinoma T1/T2-N0: systematic review and meta-analysis. International Journal of Oral and Maxillofacial Surgery 2021. PMID: 33602650
15. Villemure-Poliquin N m.fl. Delayed Postoperative Radiotherapy in Head and Neck Cancers: A Systematic Review and Meta-Analysis. Laryngoscope 2025. PMID: 39744810
16. Zumsteg ZS m.fl. Re-examining post-operative chemoradiotherapy in head and neck cancer: an updated long-term combined analysis of RTOG 9501/EORTC 22931. Annals of Oncology 2025. PMID: 40680992
17. Szturz P m.fl. Weekly Low-Dose Versus Three-Weekly High-Dose Cisplatin for Concurrent Chemoradiation in Locoregionally Advanced Non-Nasopharyngeal Head and Neck Cancer: A Systematic Review and Meta-Analysis of Aggregate Data. Oncologist 2017. PMID: 28533474
18. Harrington KJ m.fl. Pembrolizumab With or Without Chemotherapy in Recurrent or Metastatic Head and Neck Squamous Cell Carcinoma: Updated Results of the Phase III KEYNOTE-048 Study. Journal of Clinical Oncology 2023. PMID: 36219809
19. Ferris RL m.fl. Nivolumab for Recurrent Squamous-Cell Carcinoma of the Head and Neck. New England Journal of Medicine 2016. PMID: 27718784
20. Nugent B, Lewis S, O'Sullivan JM. Enteral feeding methods for nutritional management in patients with head and neck cancers being treated with radiotherapy and/or chemotherapy. Cochrane Database of Systematic Reviews 2013. PMID: 23440820
21. Peterson DE m.fl. Prevention and Management of Osteoradionecrosis in Patients With Head and Neck Cancer Treated With Radiation Therapy: ISOO-MASCC-ASCO Guideline. Journal of Clinical Oncology 2024. PMID: 38691821
22. Simo R m.fl. Follow-up after treatment for head and neck cancer: United Kingdom National Multidisciplinary Guidelines. Journal of Laryngology and Otology 2016. PMID: 27841136
23. Szturz P m.fl. Follow-Up of Head and Neck Cancer Survivors: Tipping the Balance of Intensity. Frontiers in Oncology 2020. PMID: 32435619