Alkaliskt fosfatas (ALP) är ett membranbundet enzym som finns i flera vävnader, framför allt gallvägsepitel, benvävnad (osteoblaster), placenta och tarm. Provet används huvudsakligen för att upptäcka och följa kolestas och gallvägssjukdom samt för att bedöma ökad benomsättning.
Indikation
ALP ingår i standardutredningen av leverstatus och beställs vid misstanke om gallvägsobstruktion, kolestatisk leversjukdom eller infiltrativ leversjukdom (till exempel levermetastaser). Provet används också vid utredning av skelettsjukdomar som Pagets sjukdom, osteomalaci och skelettmetastaser, samt för att följa läkningsförlopp vid frakturer. Vid graviditet kan förhöjt ALP vara ett normalt fynd på grund av placentaproduktion.
Fysiologisk bakgrund
ALP katalyserar defosforylering av organiska fosfatestrar vid alkaliskt pH och förekommer som flera vävnadsspecifika isoenzymer (lever, ben, tarm, placenta). I levern sitter enzymet på gallkanalikulära membran och frisätts i ökad mängd vid kolestas, dels genom ökad syntes, dels genom att gallstas löser upp enzymet från membranet. I skelettet produceras ALP av osteoblaster i samband med benbildning, varför nivån speglar osteoblastaktivitet snarare än bennedbrytning.
Provtagning och preanalys
Venöst blodprov, serum- eller plasmarör (gel- eller litiumheparinrör beroende på lokal metod). Fasta krävs inte rutinmässigt, men ett fettrikt mål kan ge en övergående postprandial stegring av tarm-ALP hos individer med blodgrupp O eller B. Provet är stabilt vid rumstemperatur och kylförvaring under flera dagar. Barn och ungdomar i tillväxt har fysiologiskt högre nivåer på grund av skelettets aktiva benbildning.
Referensintervall
Typiskt referensintervall för vuxna är cirka 0,6–1,8 µkat/L, men intervallet är starkt ålders- och könsberoende och skiljer sig mellan metoder och laboratorier. Barn och ungdomar under puberteten kan ha värden flera gånger högre än vuxna på grund av skelettillväxt. Använd alltid det aktuella laboratoriets angivna referensintervall.
Tolkning
Förhöjda värden
Kraftig stegring (flera gånger över övre normalgränsen) ses typiskt vid extrahepatisk gallvägsobstruktion (koledokussten, pankreascancer, gallvägsstriktur) och vid infiltrativa leversjukdomar såsom levermetastaser, primär skleroserande kolangit och primär biliär kolangit. Måttlig stegring förekommer vid hepatit och läkemedelsinducerad leverskada. Från skelettet ses uttalad stegring vid Pagets sjukdom, osteomalaci/D-vitaminbrist, skelettmetastaser (särskilt osteoblastiska, t.ex. från prostatacancer) och under snabb frakturläkning. Fysiologisk stegring ses hos barn under tillväxt och under tredje trimestern av graviditet.
Sänkta värden
Låga värden är sällsynta men kan ses vid hypofosfatasi (medfödd brist på ALP-isoenzym), svår hypotyreos, zinkbrist, B12-brist/perniciös anemi samt efter blodtransfusion eller hjärt-lungmaskin-kirurgi (EDTA-effekt). Låga värden saknar oftast egen klinisk konsekvens men kan vara en ledtråd till underliggande tillstånd.
Felkällor och interferens
Hemolys ger falskt sänkta värden på grund av frisättning av erytrocytintracellulärt fosfat som stör analysen, medan lipemi kan ge metodberoende interferens. EDTA hämmar enzymet genom att chelera zink och magnesium, kofaktorer som krävs för enzymaktivitet, och ska undvikas som provrör. Fettrik måltid kan ge falskt förhöjt värde via tarm-ALP. Vid oklar isolerad ALP-stegring bör isoenzymanalys eller GGT beställas för att avgöra om ursprunget är hepatobiliärt eller skelettalt, eftersom GGT normalt är förhöjt vid leverorsakad men inte vid benorsakad ALP-stegring.
Vidare utredning
Vid isolerad ALP-stegring rekommenderas komplettering med gamma-glutamyltransferas (GGT) för att särskilja hepatobiliärt från skelettalt ursprung. Vid misstänkt leverorsak kompletteras med bilirubin, transaminaser och levervänlig bilddiagnostik (ultraljud lever/galla). Vid misstänkt benorsak bör kalcium, fosfat, PTH, D-vitamin och eventuellt skelettscintigrafi eller riktad röntgen övervägas.
Sammanfattning
ALP är en känslig men ospecifik markör för kolestas och ökad benomsättning. Tolkningen kräver alltid klinisk kontext och bör kompletteras med GGT för att fastställa organursprung samt med riktad utredning beroende på misstänkt bakomliggande sjukdom.
Källor
- Lowe D, Sanvictores T, John S. Alkaline Phosphatase. StatPearls. 2023.
- Ramaiah SK. A toxicologist guide to the diagnostic interpretation of hepatic biochemical parameters. Food Chem Toxicol. 2007. PMID: 17188792
- Sharma U, Pal D, Prasad R. Alkaline phosphatase: an overview. Indian J Clin Biochem. 2014. PMID: 24966474
- Kaplan MM. Alkaline phosphatase. Gastroenterology. 1972.
- Tietz Textbook of Clinical Chemistry and Molecular Diagnostics. 6th ed. Elsevier; 2018.
