Främmande kropp i hörselgången: bedömning och avlägsnande

Sammanfattning

Främmande kropp i yttre hörselgången är vanligast hos förskolebarn men förekommer även hos vuxna, särskilt hos äldre personer och användare av hörapparat. De flesta föremål kan avlägsnas polikliniskt, men resultatet beror i hög grad på föremålets form, läge, patientens samarbetsförmåga, visualiseringen och valet av instrument. Den första extraktionsinsatsen har störst sannolikhet att lyckas. Upprepade försök ökar risken för blödning, hörselgångsskada, trumhinneperforation och behov av narkos.

Knappcellsbatterier, frätande ämnen och expanderande vattenkulor kräver omedelbar eller skyndsam ÖNH-handläggning. Spolning är kontraindicerad vid knappcellsbatteri, hygroskopiskt eller expanderande material, misstänkt trumhinneperforation, tidigare öronkirurgi eller när trumhinnan inte kan bedömas tillräckligt säkert. Hårda sfäriska föremål, föremål mot trumhinnan, vassa föremål, föremål i patientens enda hörande öra samt fall där ett första välplanerat försök har misslyckats bör som regel handläggas av ÖNH-läkare under mikroskop eller endoskop.

Efter avlägsnandet ska hela hörselgången och trumhinnan inspekteras. Vid okomplicerad extraktion behövs vanligen ingen läkemedelsbehandling eller rutinmässig uppföljning. Uttalad smärta, yrsel, kvarstående hörselnedsättning, trumhinneperforation, purulent sekretion eller misstanke om skada på mellanörat motiverar ÖNH-bedömning och vid behov hörselundersökning.

Bakgrund och epidemiologi

Främmande kropp i hörselgången är ett vanligt akut otologiskt tillstånd. Hos barn beror det vanligen på att barnet själv, eller ett annat barn, har fört in ett föremål. Majoriteten är yngre än åtta år, med en tydlig koncentration till förskoleåldern. Pojkar är något överrepresenterade. Vanliga föremål är pärlor, plastdelar, papper, skumgummi, små stenar, suddgummi, bomull, frön och andra livsmedel. Insekter förekommer i alla åldrar men är relativt vanligare hos äldre barn och vuxna [1].

De flesta barn är opåverkade och en stor andel saknar symtom. Föremålet upptäcks efter en bevittnad händelse, genom att barnet berättar eller som ett bifynd vid öronundersökning. I en studie med 1 003 barn var 62 procent asymtomatiska. Smärta förekom hos 20 procent, klåda hos 5 procent och blödning hos 3 procent [2].

Tillståndet förekommer också hos vuxna. Bomull från bomullspinnar, öronproppar, hörlursdelar, hörapparatdelar och insekter är typiska orsaker. Äldre personer kan vara omedvetna om att ett föremål finns i hörselgången, exempelvis på grund av kognitiv svikt, nedsatt sensibilitet eller redan nedsatt hörsel. I en japansk studie sågs en andra incidenstopp vid 75 till 79 års ålder, och äldre patienter var oftare omedvetna om den främmande kroppen [3].

De flesta främmande kroppar är inte tidskritiska om patienten är stabil och saknar tecken på komplikation. Undantagen är framför allt knappcellsbatterier och frätande material, som kan orsaka snabbt progredierande vävnadsskada och därför ska avlägsnas omgående [4].

Kliniskt relevant anatomi

Den laterala delen av hörselgången är broskig och relativt eftergivlig. De mediala två tredjedelarna är beniga, smala och täckta av tunn, känslig hud direkt mot benet. Manipulation i den beniga delen är därför smärtsam och kan snabbt ge hudavskrapning och blödning. Blod och svullnad försämrar visualiseringen och kan göra ett från början enkelt ingrepp svårt.

Trumhinnan ligger snett i förhållande till hörselgångens längdaxel. Föremål som ligger medialt eller är i kontakt med trumhinnan innebär större risk för perforation, skada på hörselbenen och innerörekomplikation. Hos barn är hörselgången smalare och toleransen för instrumentering mindre.

Klinisk bild

Anamnes

Efterfråga:

• vad föremålet sannolikt består av
• när det fördes in eller först upptäcktes
• om det kan vara ett knappcellsbatteri, en magnet, ett vasst föremål eller en expanderande vattenkula
• tidigare extraktionsförsök och vilka instrument eller vätskor som använts
• smärta, blödning, sekretion, tinnitus, lockkänsla, hörselnedsättning och yrsel
• tidigare trumhinneperforation, ventilationsrör eller öronkirurgi
• känd ensidig dövhet eller om det drabbade örat är patientens enda hörande öra
• kognitiv eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kan påverka samarbete och risk för upprepade episoder
• hos små barn, om flera föremål kan ha placerats i båda öronen eller i näsan.

Upprepade extraktionsförsök före ankomsten är en viktig riskmarkör. De kan ha förskjutit föremålet medialt och orsakat svullnad, blödning eller trumhinneskada.

Symtom och fynd

Vanliga symtom är:

• ensidig hörselnedsättning eller lockkänsla
• lokal smärta
• klåda eller rörelsekänsla, särskilt vid levande insekt
• tinnitus
• blod eller sekretion från hörselgången
• illaluktande flytning vid långvarigt kvarliggande organiskt material
• yrsel, vilket kan bero på påverkan av trumhinnan, tidigare instrumentering eller temperaturutlöst kalorisk stimulering efter spolning.

Ett litet barn kan endast uppvisa irritabilitet, återkommande beröring av örat eller nytillkommen ovilja att använda hörapparat.

Fynd som talar för komplikation är uttalad svullnad, granulationsvävnad, purulent sekretion, exponerat ben, trumhinneperforation, hemotympanon, tydlig sensorineural hörselpåverkan, facialispares eller kraftig yrsel.

Riskklassificering

Utredning och diagnostik

Otoskopi och undersökningsteknik

Diagnosen ställs vanligen genom otoskopi. Undersök i god belysning med största möjliga örontratt som passar hörselgången. Hos vuxna dras ytterörat uppåt och bakåt. Hos små barn dras det huvudsakligen bakåt, ibland något nedåt.

Dokumentera:

• vilket öra som är drabbat
• föremålets sannolika typ, storlek och form
• om föremålet är gripbart
• om det finns utrymme att passera ett instrument
• läget i broskig eller benig hörselgång
• kontakt med trumhinnan
• svullnad, blod, pus eller granulationsvävnad
• om trumhinnan kan bedömas och om den förefaller intakt.

Undersök alltid det andra örat. Hos små barn bör även näsöppningarna inspekteras om anamnesen talar för att flera föremål kan ha placerats.

Öronmikroskop eller otoendoskop ger bättre förstoring, belysning och djupbedömning än vanlig handhållen otoskopi. I en serie med 698 pediatriska fall var framgångsfrekvensen 86 procent vid otomicroskopisk handläggning och 77 procent vid direkt visualisering. Direkt visualisering fungerade sämre för sfäriska föremål och föremål i kontakt med trumhinnan [5]. Ett otologiskt mikroskop förbättrar även möjligheten att arbeta med båda händerna och att kontrollera blödning.

Hörselbedömning

En enkel bedömning av hörseln bör göras före ingreppet när det är praktiskt möjligt, särskilt vid:

• upplevd hörselnedsättning
• tidigare ensidig hörselnedsättning
• främmande kropp i enda hörande örat
• vasst föremål eller föremål mot trumhinnan
• tidigare misslyckade eller traumatiska extraktionsförsök.

Hos vuxna kan viskstämma och stämgaffelprov ge vägledning. Hos barn får bedömningen anpassas efter ålder. Audiometri är inte rutinmässigt nödvändig före en enkel extraktion, men bör utföras efteråt vid kvarstående hörselnedsättning, trumhinneperforation, tinnitus, uttalad yrsel eller misstänkt skada på hörselben eller inneröra.

Bilddiagnostik

Bilddiagnostik behövs sällan för ett direkt synligt föremål i hörselgången. Slätröntgen har begränsat värde eftersom många föremål är radiolucenta.

Datortomografi av temporalben kan övervägas vid:

• misstanke om att material passerat genom trumhinnan
• tecken på skada i mellanörat eller mastoiden
• hörselgångsgjutning eller avtrycksmaterial vars mediala utbredning är oklar
• uttalad hörselnedsättning, facialispares eller vestibulära symtom
• komplicerad knappcellsskada
• penetrerande föremål.

Avtrycksmaterial för hörapparater kan passera genom en befintlig trumhinneperforation eller ett ventilationsrör och fylla mellanörat. I en serie med elva sådana fall behövde två patienter med mellanöreengagemang kirurgisk extraktion och mastoidektomi [6].

När en främmande kropp inte kan visualiseras

Vid ensidig illaluktande sekretion, granulationsvävnad eller behandlingsresistent extern otit bör kvarvarande främmande kropp övervägas. Sug rent endast om det kan göras säkert. Vid kvarstående misstanke, otillräcklig sikt eller uttalad smärta bör patienten bedömas av ÖNH-läkare.

Differentialdiagnoser

Missta inte normal anatomi, sårskorpa, granulationsvävnad eller ett hörselben synligt genom en traumatisk perforation för en kvarvarande främmande kropp.

Behandling

Principer före extraktion

Avlägsnande ska planeras som ett precisionsingrepp. Ett väl valt första försök är bättre än flera improviserade försök. I en pediatrisk akutstudie var flera försök associerade med sexfaldigt högre risk för misslyckande och drygt trefaldigt högre risk för komplikation. Användning av flera olika instrument var på motsvarande sätt kopplad till både misslyckande och komplikation [7].

En metaanalys med 3 891 barn visade högst framgång när ÖNH-läkare handlade patienten utan föregående försök, 92,9 procent. På akutmottagningar var den sammanvägda framgångsfrekvensen 64 procent. Om någon redan hade försökt avlägsna föremålet sjönk även ÖNH-specialistens framgångsfrekvens till 64,1 procent [8]. Skillnaden speglar sannolikt både selektion av svåra fall och att tidigare manipulation orsakar smärta, rädsla, svullnad och blödning.

Före ingreppet ska följande finnas:

• tillräcklig belysning och förstoring
• rätt örontratt
• det instrument som passar föremålets form
• sug tillgängligt
• personal som kan stabilisera patienten
• en plan för vad som ska göras om försöket misslyckas
• möjlighet till snabb ÖNH-kontakt vid riskföremål.

Använd inte improviserade vassa instrument. Försök inte blint bakom föremålet.

Positionering och immobilisering

Patientens huvud måste hållas helt stilla. En vuxen kan undersökas sittande eller liggande. Mindre barn undersöks ofta säkrast liggande med en erfaren medhjälpare som stabiliserar huvud och armar. En förälder kan ge trygghet men bör inte ensam ansvara för att hålla ett motsträvigt barn under instrumentering nära trumhinnan.

Förklara kort vad patienten kommer att känna och höra. Sug ger högt ljud och kan orsaka kortvarig yrsel. Bestäm före start att försöket avbryts om patienten rör sig, om sikten förloras eller om föremålet förskjuts medialt.

Val av metod

flowchart TD
A["Bekräfta föremål, läge,<br>trumhinna och samarbete"] --> B["Knappcell, frätande ämne<br>eller expanderande vattenkula"]
B -->|"Ja"| C["Ingen spolning eller örondroppar<br>Akut ÖNH-handläggning"]
B -->|"Nej"| D["Vasst, sfäriskt, medialt,<br>mot trumhinnan eller enda hörande örat"]
D -->|"Ja"| E["ÖNH-bedömning med<br>mikroskop eller endoskop"]
D -->|"Nej"| F["Mjukt eller tydligt gripbart<br>föremål med god sikt"]
F -->|"Ja"| G["Ett kontrollerat försök<br>med örontång"]
F -->|"Nej"| H["Icke hygroskopiskt och fritt<br>föremål, säkert intakt trumhinna"]
H -->|"Ja"| I["Överväg kroppstempererad<br>spolning eller sug"]
H -->|"Nej"| E
G --> J["Fullständig extraktion<br>och atraumatisk hörselgång"]
I --> J
G -->|"Misslyckat"| K["Avbryt efter första<br>välplanerade försöket"]
I -->|"Misslyckat"| K
K --> E
J --> L["Inspektera hörselgång<br>och trumhinna"]

Tång

Krokodil- eller alligatortång passar bäst för mjuka, oregelbundna och tydligt gripbara föremål, exempelvis papper, skumgummi, bomull och vissa plastdelar. Grip föremålet nära dess laterala kant och dra längs hörselgångens axel.

Tång är olämplig för hårda sfäriska föremål. Skänklarna glider lätt över ytan och skjuter pärlan eller stenen djupare. I en pediatrisk studie var framgångsfrekvensen 45 procent och komplikationsfrekvensen 70 procent för icke gripbara föremål, jämfört med 64 respektive 14 procent för gripbara föremål [9].

Sköra föremål ska gripas försiktigt eftersom de annars kan fragmenteras. Efter extraktion måste hörselgången undersökas efter kvarvarande delar.

Krok, slynga och curette

En rätvinklig krok eller ringcurette kan användas för ett slätt föremål om det finns ett synligt och tillräckligt utrymme mellan föremålet och hörselgångsväggen. Instrumentet förs under direkt sikt förbi föremålet, roteras och dras sedan långsamt lateralt.

Metoden är olämplig om:

• föremålet ligger mot trumhinnan
• utrymme saknas medialt
• patienten inte kan hålla huvudet stilla
• hörselgången är svullen eller blöder
• instrumentets spets inte kan följas hela tiden.

En pärla med centralt hål kan ibland mobiliseras genom att en tunn, trubbig krok förs genom hålet. Detta bör utföras med mikroskopisk kontroll om pärlan ligger medialt.

Ballongkateter bakom föremålet har beskrivits, men passage sker blint eller med begränsad kontroll och kan skada trumhinnan. I en pediatrisk serie hade ballongkatetrar och adhesivförsedda sonder mycket låg framgång och allvarligare komplikationer. Dessa metoder bör därför inte användas rutinmässigt hos barn [10].

Sug

Mikrosug kan vara effektivt för:

• hårda släta föremål med en yta som sugspetsen kan täta mot
• små lätta föremål
• fragment och löst material
• döda insekter.

Välj en sugspets vars diameter passar föremålet. För spetsen fram under direkt sikt, etablera kontakt och dra ut sugspetsen och föremålet tillsammans. Sug inte direkt mot trumhinnan. Informera om det kraftiga ljudet och risken för kortvarig yrsel. Långvarig eller upprepad sugning mot hörselgångshuden orsakar lätt smärta och hudskada.

Spolning

Spolning kan övervägas för små, fria, icke hygroskopiska föremål om trumhinnan med hög säkerhet är intakt. Vätskan ska vara nära kroppstemperatur. Kall eller varm vätska kan framkalla kraftig yrsel och illamående genom kalorisk stimulering. Rikta strålen längs den övre eller bakre hörselgångsväggen, inte direkt mot föremålet eller trumhinnan. Använd kontrollerat tryck och säkerställ fritt avflöde.

Spolning ska inte utföras vid:

• knappcellsbatteri
• expanderande vattenkula
• frö, böna, majs, torkad ärta eller annat hygroskopiskt material
• misstänkt eller känd trumhinneperforation
• ventilationsrör
• tidigare öronkirurgi där anatomin eller trumhinnans integritet är osäker
• blod eller pus som omöjliggör bedömning av trumhinnan
• tätt inkilat föremål utan möjlighet för vätskan att passera
• vasst föremål
• uttalad extern otit.

Organiskt material kan svälla efter vattenkontakt och kilas fast. Spolning av ett knappcellsbatteri tillför elektrolyt och kan påskynda den lokala elektrokemiska vävnadsskadan.

Levande insekt

En levande insekt orsakar ofta intensiv smärta och panikkänsla. Patienten bör ligga med det drabbade örat uppåt. Om trumhinnan bedöms vara intakt kan hörselgången fyllas med mineralolja eller lidokainlösning för att immobilisera eller avdöda insekten. Därefter avlägsnas den med sug, tång eller varsam spolning beroende på storlek och läge [1].

Häll inte vätska i örat om perforation inte kan uteslutas, om patienten har ventilationsrör eller om föremålet kan vara ett batteri. Undersök efteråt noggrant eftersom insekten kan fragmenteras. Kvarvarande ben eller mundelar kan ge fortsatt inflammation.

Levande främmande kroppar är oftast okomplicerade när de behandlas tidigt. Fördröjd diagnos, olämplig manipulation och bakomliggande infektion har dock i fallserier associerats med allvarliga komplikationer, inklusive sensorineural hörselnedsättning och facialispares [11].

Knappcellsbatteri

Ett knappcellsbatteri i hörselgången är ett akuttillstånd. Skadan beror framför allt på elektrisk ström med lokal hydroxidbildning, kompletterad av tryck och läckage. Även ett till synes urladdat batteri kan orsaka skada.

Ge inga örondroppar och spola inte. Vätska kan förstärka strömflödet och vävnadsskadan. Batteriet ska avlägsnas omedelbart med sug eller lämpligt instrument, vanligen av ÖNH-läkare. Om snabb ÖNH-hjälp inte är omedelbart tillgänglig och batteriet ligger lateralt, är väl visualiserat och kan tas med ett säkert enda försök, ska den tidskritiska vävnadsrisken vägas mot procedurrisken.

Rapporterade skador omfattar nekros i hörselgången, benblottning, trumhinneperforation eller fullständig trumhinnedestruktion, skada på hörselbenen, hörselnedsättning, kondrit och facialispares [12]. Fallbeskrivningar visar att nekros kan omfatta hud, ben och trumhinna [13].

Efter extraktion krävs skyndsam mikroskopisk inspektion och planerad ÖNH-uppföljning. Dokumentera batteriets orientering om den kan fastställas, exponeringstid, nekrosens utbredning, trumhinnestatus och hörsel.

Expanderande vattenkulor

Superabsorberande polymerkulor sväller kraftigt i kontakt med vatten och vävnadsvätska. De kan initialt likna små plastpärlor men expandera, fragmenteras och ge tryckskada. Örondroppar och spolning ska undvikas.

I en serie med sju barn behövde sex extraktion i narkos. Barn med en exponering kortare än 72 timmar undgick bestående otologisk skada, medan fyra barn där kulan funnits längre än en vecka utvecklade svåra komplikationer. Ett barn fick grav permanent hörselnedsättning efter labyrinthitis ossificans [14].

Misstänkt vattenkula ska därför föranleda akut eller mycket skyndsam ÖNH-bedömning. Håll hörselgången torr och undvik upprepade försök eftersom materialet lätt fragmenteras.

Lim, modellmassa och avtrycksmaterial

Cyanoakrylatlim kan binda föremålet till hörselgångshuden eller trumhinnan. Försök inte rycka loss fastsittande lim eftersom hud eller trumhinna kan följa med. Aceton har använts för upplösning, men får inte tillföras om trumhinnan är perforerad eller dess status är osäker på grund av risk för ototoxicitet. Dessa fall bör handläggas av ÖNH-läkare under mikroskop [15].

Att använda cyanoakrylat på en sond för att dra ut ett föremål har beskrivits, men metoden kräver fullständig stillhet och exakt kontroll. Lim som kommer i kontakt med fuktig hörselgångshud fäster inom sekunder. Med tanke på rapporterade pediatriska misslyckanden och komplikationer bör metoden inte användas rutinmässigt [10].

Modellmassa och hörapparatavtryck ska inte dras ut med kraft om de passerar medialt eller om trumhinnan inte kan avgränsas. Datortomografi kan behövas inför kirurgisk planering vid misstänkt utbredning till mellanörat [6].

Sedering och narkos

Sedering eller narkos ska övervägas när ett annars lämpligt ingrepp inte kan utföras med säker immobilisering. Indikationen styrs mer av samarbetsförmåga, föremålets läge och förväntad procedursvårighet än av åldern ensam.

Procedursedering på akutmottagning kan vara effektiv när personal, övervakning och luftvägskompetens finns. I en retrospektiv serie användes sedering i 23 procent av öron- och näsfallen, oftast ketamin, med hög framgång och låg komplikationsfrekvens [16]. Lokal svensk rutin för pediatrisk procedursedering ska följas.

Avlägsnande i narkos är särskilt aktuellt vid:

• djupt eller fastkilat föremål
• föremål mot trumhinnan
• vasst föremål
• expanderande vattenkula
• omfattande svullnad eller granulationsvävnad
• tidigare traumatiska försök
• samtidig trumhinne- eller mellanöreskada
• barn som inte kan immobiliseras säkert
• behov av bilateral eller omfattande mikroskopisk rengöring.

I en studie ökade andelen operativa ingrepp från 4,6 procent hos barn som kom direkt till ÖNH till 34,2 procent efter tidigare misslyckade försök [17].

När försöket ska avbrytas

Avbryt omedelbart vid:

• förlorad sikt
• nytillkommen blödning som döljer föremålet
• uttalad smärta eller plötslig yrsel
• oväntad patientrörelse
• medial förskjutning
• misstänkt trumhinneskada
• behov av ett annat instrument efter ett misslyckat välplanerat försök.

Ett misslyckat första försök är i sig ett starkt skäl till ÖNH-remiss. I en studie sjönk sannolikheten för framgång signifikant efter ett enda misslyckat försök. Komplikationer rapporterades hos 35,7 procent av dem som handlades på akutmottagning jämfört med 5 procent på ÖNH-mottagning, även om skillnaden delvis kan förklaras av patienturval och dokumentation [18].

Eftervård och komplikationer

Inspektion efter extraktion

Efter avlägsnandet ska följande bekräftas:

• att föremålet är helt
• att inga ytterligare föremål finns kvar
• hörselgångens hudstatus
• trumhinnans integritet
• förekomst av blod, pus eller granulationsvävnad
• subjektiv hörsel och eventuell yrsel.

Visa gärna föremålet för patient eller vårdnadshavare och dokumentera typ och storlek. Om det fragmenterats ska hörselgången rengöras och kontrolleras under förstoring.

Lokal behandling

Efter en atraumatisk extraktion behövs inga örondroppar. Rutinmässig antibiotikaprofylax saknar stöd.

Vid tydlig hudlaceration, sekundär extern otit eller purulent sekretion kan lokal behandling övervägas. Om trumhinneperforation finns eller inte kan uteslutas ska endast öronpreparat utan känd ototoxicitet användas, vanligen ett lokalt fluorokinolonpreparat. Val och behandlingstid följer lokal ÖNH-praxis.

Vid trumhinneperforation ska örat hållas torrt. Undvik simning och att få vatten i hörselgången. Patienten ska inte själv rengöra örat eller använda receptfria örondroppar.

Komplikationer

Vanliga procedurkomplikationer är:

• hudavskrapning och laceration
• blödning
• smärta
• extern otit
• ofullständig extraktion
• medial förskjutning eller fastkilning
• trumhinneperforation.

Sällsynta men allvarliga komplikationer är:

• skada eller luxation av hörselben
• traumatisk mellanöreskada
• sensorineural hörselnedsättning
• perilymfatisk fistel
• facialispares
• kondrit
• hörselgångsstenos.

I en serie med 136 barn var komplikationsfrekvensen 15,7 procent när extraktionen primärt utfördes av ÖNH-läkare och 68,1 procent efter försök av andra vårdgivare eller vårdnadshavare. Studien genomfördes i en resursmässigt annorlunda miljö och procentsiffrorna kan därför inte direkt överföras till svensk sjukvård, men den illustrerar risken med olämpliga instrument och upprepade försök. Komplikationerna omfattade trumhinneperforation, förlust av hörselben och i ett fall svår hörselnedsättning i patientens enda hörande öra [19].

Sfäriska och andra icke gripbara föremål har genomgående lägre framgångsfrekvens och högre komplikationsrisk. I en större studie av 1 197 barn lyckades extraktionen i 92,9 procent på ÖNH-mottagning och 67,9 procent på akutmottagning. Pärlor och andra sfäriska föremål hade sämst resultat [18].

Uppföljning och prognos

Efter okomplicerad fullständig extraktion, normal trumhinna och symtomfri patient behövs vanligen ingen planerad kontroll. Patienten eller vårdnadshavaren ska söka på nytt vid tilltagande smärta, sekretion, feber, yrsel eller kvarstående hörselnedsättning.

ÖNH-uppföljning rekommenderas vid:

• knappcellsbatteri eller frätande material
• expanderande vattenkula
• trumhinneperforation
• hörselgångsnekros, uttalad svullnad eller granulationsvävnad
• kvarstående främmande material
• skada på beniga hörselgången
• misstänkt mellanöreengagemang
• tinnitus, yrsel eller hörselnedsättning efter ingreppet
• främmande kropp i enda hörande örat
• återkommande införande av föremål.

Audiometri bör utföras vid kvarstående hörselpåverkan och efter mer omfattande trauma. Vid misstänkt konduktiv hörselnedsättning efter läkt trumhinna ska hörselbenskedjan bedömas. Plötslig eller uttalad sensorineural hörselnedsättning kräver akut ÖNH-handläggning.

Prognosen är mycket god efter tidig, atraumatisk extraktion. Små hudskador läker vanligen snabbt. En enkel traumatisk trumhinneperforation läker ofta spontant, men ska följas tills läkning och hörselåterhämtning har verifierats. Prognosen är mer osäker efter knappcellsskada, långvarigt kvarliggande vattenkula, penetrerande föremål eller skada på mellanöra och inneröra.

Förebyggande rådgivning är särskilt viktig till familjer med små barn. Små batterier, pärlor och vattenkulor ska förvaras oåtkomligt. Vid återkommande episoder bör utvecklingsnivå, neuropsykiatrisk problematik, självskadebeteende och behov av stöd i hemmiljön övervägas.

Källor

1. Paladin I m.fl. Foreign Bodies in Pediatric Otorhinolaryngology: A Review. Pediatric Reports 2024. PMID: 38921707
2. Duan M m.fl. Epidemiological trends and outcomes of children with aural foreign bodies in Singapore. Annals of the Academy of Medicine, Singapore 2022. PMID: 35786755
3. Nakao Y m.fl. Foreign bodies in the external auditory canal: Influence of age on incidence and outcomes in a Japanese population. Geriatrics & Gerontology International 2017. PMID: 28402084
4. Curry SD, Maxwell AK. Management of Foreign Bodies in the Ear Canal. Otolaryngologic Clinics of North America 2023. PMID: 37516654
5. Schulze SL m.fl. Pediatric external auditory canal foreign bodies: a review of 698 cases. Otolaryngology Head and Neck Surgery 2002. PMID: 12161734
6. Cho EH m.fl. Foreign Body Complications in Ears due to Mishandled Hearing Aid Fitting and Proposed Clinical Guidelines to Address the Complications. Journal of Korean Medical Science 2022. PMID: 35014230
7. Marin JR, Trainor JL. Foreign body removal from the external auditory canal in a pediatric emergency department. Pediatric Emergency Care 2006. PMID: 16983246
8. White AC m.fl. Comparison of Care Settings for Pediatric External Auditory Canal Foreign Bodies: A Meta-Analysis. Annals of Otology, Rhinology and Laryngology 2023. PMID: 35499131
9. DiMuzio J Jr, Deschler DG. Emergency department management of foreign bodies of the external ear canal in children. Otology & Neurotology 2002. PMID: 12170148
10. Shih M m.fl. Pediatric Aural Foreign Body Extraction: Comparison of Efficacies Among Clinical Settings and Retrieval Methods. Otolaryngology Head and Neck Surgery 2021. PMID: 32894992
11. Sikka K m.fl. Hazardous complications of animate foreign bodies in otology practice. Journal of Laryngology and Otology 2015. PMID: 26074256
12. Kavanagh KT, Litovitz T. Miniature battery foreign bodies in auditory and nasal cavities. JAMA 1986. PMID: 3951081
13. Premachandra DJ, McRae D. Severe tissue destruction in the ear caused by alkaline button batteries. Postgraduate Medical Journal 1990. PMID: 2349168
14. Zalzal HG m.fl. Managing the Destructive Foreign Body: Water Beads in the Ear, A Case Series and Literature Review. Annals of Otology, Rhinology and Laryngology 2023. PMID: 36341897
15. Ng TT. Aural foreign body removal: there is no one-size-fits-all method. Open Access Emergency Medicine 2018. PMID: 30519123
16. Brown L m.fl. Procedural sedation use in the ED: management of pediatric ear and nose foreign bodies. American Journal of Emergency Medicine 2004. PMID: 15258875
17. Mingo K m.fl. Pediatric ear foreign body retrieval: A comparison across specialties. American Journal of Otolaryngology 2020. PMID: 31405529
18. Karimnejad K m.fl. External Auditory Canal Foreign Body Extraction Outcomes. Annals of Otology, Rhinology and Laryngology 2017. PMID: 28954532
19. Olajuyin O, Olatunya OS. Aural foreign body extraction in children: a double-edged sword. Pan African Medical Journal 2015. PMID: 26430483