Oral glukosbelastning (OGTT) är ett standardiserat test där patienten dricker en definierad mängd glukos varefter blodsockret mäts vid fasta och efter angivna tidsintervall. Testet används vid gränsvärden för diabetes och är förstahandsmetod för diagnos av graviditetsdiabetes.
Indikation
OGTT används vid utredning av misstänkt diabetes mellitus hos patienter med gränsvärdesförhöjt fasteglukos eller HbA1c där diagnosen inte kan fastställas med säkerhet, vid screening för graviditetsdiabetes (GDM) hos gravida med riskfaktorer eller enligt generellt screeningprogram, samt vid utredning av misstänkt nedsatt glukostolerans inför riskbedömning för framtida diabetes. Testet används även i viss endokrin utredning, till exempel vid misstänkt akromegali (bristande suppression av tillväxthormon vid glukosbelastning).
Fysiologisk bakgrund
Efter intag av glukos stiger blodsockret, vilket normalt stimulerar snabb och adekvat insulinfrisättning från de betaceller i pankreas, följt av cellulärt glukosupptag och återgång till normalt fasteglukos inom två timmar. Vid insulinresistens eller nedsatt betacellsfunktion blir glukosclearance fördröjd och otillräcklig, vilket ger patologiskt förhöjda glukosvärden efter belastning. Under graviditet ökar insulinresistensen fysiologiskt på grund av placentära hormoner, vilket hos predisponerade kvinnor kan avslöja eller utlösa graviditetsdiabetes.
Provtagning och preanalys
Patienten ska vara fastande sedan minst 8 timmar, med fri tillgång till vatten. Ett fasteprov tas, varefter patienten dricker en standardiserad glukoslösning (vanligen 75 g glukos löst i vatten) inom 5 minuter. Nya prov tas därefter enligt lokalt protokoll, vanligen efter 1 och/eller 2 timmar. Patienten ska sitta stilla och inte röka eller äta under testets gång, eftersom fysisk aktivitet och rökning kan påverka glukosupptaget. Testet bör inte utföras vid pågående akut sjukdom, feber eller efter längre sängläge, då detta kan ge falskt patologiskt resultat.
Referensintervall
För diagnos av diabetes mellitus hos icke-gravida används vanligen venöst plasmaglukos ≥11,1 mmol/L 2 timmar efter belastning, medan värden 7,8–11,0 mmol/L talar för nedsatt glukostolerans och värden <7,8 mmol/L är normala. Fasteglukos ≥7,0 mmol/L är i sig diagnostiskt för diabetes. För graviditetsdiabetes används i Sverige lägre gränsvärden enligt nationella riktlinjer (fasteglukos, 1-timmes- och 2-timmesvärde), och exakta gränser kan skilja sig mellan regioner. Använd alltid aktuella nationella riktlinjer och det lokala laboratoriets angivna gränsvärden.
Tolkning
Förhöjda värden
Förhöjt 2-timmarsvärde talar för nedsatt glukostolerans eller manifest diabetes mellitus beroende på grad av stegring. Vid graviditet talar överskridande av något av de fastställda gränsvärdena (fasta, 1 timme eller 2 timmar) för graviditetsdiabetes, vilket kräver kostrådgivning, egenmätning av blodsocker och vid behov farmakologisk behandling på grund av ökad risk för makrosomi, förlossningskomplikationer och senare typ 2-diabetes hos både mor och barn. Falskt förhöjt resultat kan ses vid akut sjukdom, sängläge, kortisonbehandling och vid vissa endokrina tillstånd som Cushings syndrom och feokromocytom.
Sänkta värden
Lågt eller normalt utfall vid OGTT utesluter diabetes vid det aktuella testtillfället men innebär inte att risken för framtida diabetes är obefintlig, särskilt hos patienter med riskfaktorer. Reaktiv hypoglykemi (lågt blodsocker sent i testet, efter 3–5 timmar om förlängd kurva görs) kan förekomma men ingår inte i standardtestet för diabetesdiagnostik och kräver separat klinisk värdering vid misstänkt postprandiell hypoglykemi.
Felkällor och interferens
Otillräcklig fasta, fysisk aktivitet under testet, rökning, akut sjukdom, stress och sängläge före testet kan alla ge falskt avvikande resultat. Vissa läkemedel (kortikosteroider, tiaziddiuretika, betablockerare) påverkar glukostoleransen och bör om möjligt noteras vid tolkning. Illamående och kräkning efter glukosintaget gör testet otolkbart och bör föranleda omtest vid annat tillfälle. Malabsorption efter gastrisk bypasskirurgi kan ge kraftigt avvikande och kliniskt missvisande kurvor på grund av snabb glukosabsorption ("dumping").
Vidare utredning
Vid diagnostiserad diabetes mellitus bör HbA1c användas för uppföljning och ytterligare utredning riktas mot typindelning (typ 1 vs typ 2, autoantikroppar och C-peptid vid oklarhet) samt screening för diabeteskomplikationer. Vid graviditetsdiabetes initieras egenmätning av blodsocker, kostrådgivning och strukturerad uppföljning under resten av graviditeten samt förnyad glukosbelastning postpartum för att utesluta kvarstående diabetes. Vid nedsatt glukostolerans utan manifest diabetes rekommenderas livsstilsintervention och regelbunden uppföljning av glukosstatus.
Sammanfattning
OGTT är ett standardiserat, dynamiskt test som fångar glukosintolerans som inte alltid syns på fasteglukos eller HbA1c, och är särskilt värdefullt vid gränsvärden och som förstahandsmetod vid diagnostik av graviditetsdiabetes. Korrekt genomförande med adekvat fasta och stillasittande är avgörande för ett tolkningsbart resultat.
Källor
- World Health Organization. Definition and diagnosis of diabetes mellitus and intermediate hyperglycaemia. WHO 2006.
- American Diabetes Association. Standards of Care in Diabetes. Diabetes Care 2024. PMID: 38078589
- Nationella riktlinjer för diabetesvård, Socialstyrelsen.
- HAPO Study Cooperative Research Group. Hyperglycemia and adverse pregnancy outcomes. N Engl J Med 2008. PMID: 18463375
