P-Glukos mäter den aktuella koncentrationen av glukos i plasma och används både för akut bedömning av metabol status och för diagnostik av diabetes mellitus.
Indikation
P-Glukos beställs vid akut misstänkt hypo- eller hyperglykemi, som del av diagnostik och uppföljning av diabetes mellitus, vid oralt glukostoleranstest, vid utredning av medvetandepåverkan eller kramper av oklar orsak, och som rutinprov vid många akuta och kroniska tillstånd där metabol status är relevant, till exempel sepsis, pankreatit och steroidbehandling.
Fysiologisk bakgrund
Blodglukosnivån regleras av samspelet mellan insulin, som sänker glukos genom att öka upptag i muskel- och fettvävnad samt hämma hepatisk glukosproduktion, och kontrainsulinära hormoner (glukagon, kortisol, adrenalin, tillväxthormon) som höjer glukos genom glykogenolys och glukoneogenes. Efter måltid stiger glukos och insulinfrisättningen ökar för att återställa normoglykemi, medan fasta aktiverar glukagon och glukoneogenes för att upprätthålla tillräcklig glukostillförsel till hjärna och andra glukosberoende vävnader.
Provtagning och preanalys
För fastevärde krävs minst 8 timmars fasta. Provet bör tas i rör med glykolyshämmare (natriumfluorid) om analys inte sker omedelbart, eftersom erytrocyter och andra celler fortsätter att förbruka glukos i provröret (cirka 5–7 procent per timme vid rumstemperatur i vanligt serumrör), vilket ger falskt lågt värde vid fördröjd analys. Kapillärt P-glukos (patientnära analys) skiljer sig något från venöst plasmaglukos och är mindre exakt vid extremvärden, varför venöst prov bör tas vid diagnostiska gränsvärden.
Referensintervall
Fastevärde: normalt <6,1 mmol/L, nedsatt fasteglukos (prediabetes) 6,1–6,9 mmol/L, diabetes ≥7,0 mmol/L vid två separata mätningar. Icke-fastande (slumpmässigt) P-glukos ≥11,1 mmol/L med samtidiga symtom talar för diabetes. Vid oralt glukostoleranstest (2 timmar efter 75 g glukos): normalt <7,8 mmol/L, nedsatt glukostolerans 7,8–11,0 mmol/L, diabetes ≥11,1 mmol/L. Diagnostiska gränsvärden är standardiserade men det lokala laboratoriets metod och angivna gränser bör alltid kontrolleras.
Tolkning
Förhöjda värden
Hyperglykemi ses vid diabetes mellitus typ 1 och 2, stresshyperglykemi vid akut sjukdom (sepsis, hjärtinfarkt, trauma, kirurgi), kortikosteroidbehandling, endokrina tillstånd (Cushings syndrom, akromegali, feokromocytom, glukagonom) samt vid pankreassjukdom (pankreatit, pankreascancer, cystisk fibros-relaterad diabetes). Extrem hyperglykemi ses vid diabetesketoacidos och hyperosmolärt hyperglykemiskt syndrom, båda akuta livshotande tillstånd.
Sänkta värden
Hypoglykemi (<3,0–3,9 mmol/L, definition varierar) ses vanligast som läkemedelsbiverkan vid insulin- eller sulfonylureabehandling hos diabetiker. Hos icke-diabetiker ses hypoglykemi vid insulinom, binjurebarksinsufficiens, svår leversvikt, alkoholintag i kombination med fasta, sepsis, samt reaktivt efter måltid (postprandial hypoglykemi) hos vissa individer, till exempel efter gastric bypass-kirurgi.
Felkällor och interferens
Fördröjd analys utan glykolyshämmare i provröret ger falskt lågt värde på grund av pågående cellulär glukosförbrukning i provet, vilket är en av de vanligaste och mest kliniskt relevanta preanalytiska felkällorna. Kapillär provtagning (patientnära analys) är mindre exakt än venös och kan påverkas av perifer cirkulation, temperatur och teknik. Vid extrem leukocytos, som vid akut leukemi, kan pseudohypoglykemi uppstå genom fortsatt cellulär glukosförbrukning i provröret efter provtagning om analys fördröjs. Vissa reducerande substanser (höga doser vitamin C, vissa läkemedel) kan interferera med äldre analysmetoder baserade på glukosoxidas eller andra reaktionsprinciper.
Vidare utredning
Vid nyupptäckt hyperglykemi som talar för diabetes bör HbA1c analyseras för att bekräfta diagnos och bedöma glykemisk kontroll över tid, samt C-peptid och GAD-antikroppar vid misstanke om typ 1-diabetes eller LADA hos vuxna med atypisk presentation. Vid hypoglykemi hos icke-diabetiker bör Whipples triad dokumenteras och utredning med fasteprov (insulin, C-peptid, betahydroxibutyrat, sulfonylureascreening) övervägas vid misstanke om insulinom eller factitious hypoglykemi. Vid akut svår hyperglykemi bör ketoner, blodgas och elektrolyter kontrolleras för att utesluta ketoacidos eller hyperosmolärt syndrom.
Sammanfattning
P-Glukos är en central analys både för akut metabol bedömning och för diagnostik av diabetes mellitus, men kräver korrekt preanalytisk hantering (glykolyshämmare, snabb analys) för tillförlitligt resultat. Tolkningen av avvikande värden styrs av klinisk kontext, fastestatus och samtidig läkemedelsbehandling.
Källor
- American Diabetes Association. Standards of Care in Diabetes 2024. Diabetes Care 2024. PMID: 38078584
- Cryer PE m.fl. Evaluation and Management of Adult Hypoglycemic Disorders: An Endocrine Society Clinical Practice Guideline. J Clin Endocrinol Metab 2009. PMID: 19088155
- World Health Organization. Definition and diagnosis of diabetes mellitus and intermediate hyperglycaemia. WHO 2006.
- Tietz Textbook of Clinical Chemistry and Molecular Diagnostics. Elsevier.
