GCK-MODY under graviditet: handläggning

Sammanfattning

GCK-MODY orsakas av en heterozygot inaktiverande variant i GCK och ger livslång, mild och stabil fastehyperglykemi, vanligen 5,4 till 8,3 mmol/L, utan nämnvärd risk för vanliga diabeteskomplikationer. Glukossänkande behandling behövs normalt inte. Under graviditet avgörs handläggningen främst av fostrets genotyp, inte av moderns glukosvärden. Varje foster till en kvinna med GCK-MODY har 50 procents sannolikhet att ärva varianten [1].

Om fostret har ärvt moderns GCK-variant delar det moderns förhöjda glukoströskel. Fostertillväxten är då vanligen normal utan behandling, medan insulinbehandling kan minska tillväxten. Om fostret inte har ärvt varianten stimulerar moderns hyperglykemi fetal insulinsekretion, vilket ökar risken för stort barn, skulderdystoci, kejsarsnitt och neonatal hypoglykemi. Ett sådant foster väger i genomsnitt omkring 500 till 700 g mer än ett foster som har ärvt varianten [2,3].

I första hand bör fostrets GCK-genotyp fastställas genom icke-invasiv prenatal diagnostik baserad på cellfritt DNA, om metoden är tillgänglig. I en diagnostisk studie var sensitiviteten 100 procent och specificiteten 96 procent, jämfört med 53 respektive 61 procent för fostrets bukomfång vid gränsen 75:e percentilen [4]. Tillgängligheten till sådan variantanpassad analys är dock begränsad och bör efterfrågas tidigt via klinisk genetik. Invasiv provtagning ska inte utföras enbart för GCK-genotypning, men om korionvillibiopsi eller amniocentes görs av annan indikation bör GCK-analys erbjudas.

Om fostrets genotyp inte kan bestämmas följs tillväxten med ultraljud varannan vecka från graviditetsvecka 26. Bukomfång över 75:e percentilen eller tydligt accelererande bukomfång talar för att fostret inte har ärvt varianten. Insulin kan då övervägas. Bukomfång under denna gräns och normal tillväxthastighet talar för ett foster med GCK-varianten, och insulin ska då normalt undvikas. Ultraljud är emellertid en osäker genotypmarkör och behandlingsbeslut måste också ta hänsyn till tillväxttrend, skattad fostervikt, moderns BMI, viktuppgång och eventuell samtidig insulinresistens.

Bakgrund och epidemiologi

GCK-MODY, tidigare kallad MODY 2, är en monogen form av hyperglykemi. Tillståndet nedärvs autosomalt dominant, vilket innebär 50 procents sannolikhet för överföring vid varje graviditet. De flesta personer är asymtomatiska och diagnosen ställs genom tillfälligt påvisad hyperglykemi, familjeutredning eller glukosscreening under graviditet [1].

Den uppskattade befolkningsprevalensen är omkring 1,1 per 1 000 personer. I den populationsbaserade Atlantic Diabetes in Pregnancy-kohorten var prevalensen bland kvinnor som klassificerats som graviditetsdiabetes 0,9 procent. Kombinationen fasteglukos minst 5,5 mmol/L och BMI under 25 kg/m² hade i denna huvudsakligen europeiska population 68 procents sensitivitet och 96 procents specificitet för GCK-MODY [5]. Kriterierna fungerar sämre i vissa multietniska populationer och ett högre BMI utesluter inte GCK-MODY [6].

Det är kliniskt viktigt att skilja GCK-MODY från graviditetsdiabetes, typ 1-diabetes och typ 2-diabetes. Vid vanlig graviditetsdiabetes styr moderns glukosvärden behandlingen. Vid GCK-MODY kan samma strategi leda till onödig insulinbehandling, maternell hypoglykemi och minskad fostertillväxt om fostret har ärvt varianten.

Evidensen för handläggning under graviditet är begränsad. Den består huvudsakligen av retrospektiva kohorter, registerstudier, mindre prospektiva observationsstudier och fallserier. Randomiserade behandlingsstudier saknas. En systematisk översikt från 2025 identifierade 15 studier om graviditetsutfall vid GCK-MODY och drog slutsatsen att fostrets genotyp är den viktigaste bestämningsfaktorn för födelsevikt och perinatalt utfall [7].

Patofysiologi som styr handläggningen

Glukokinas katalyserar fosforylering av glukos till glukos-6-fosfat och fungerar som glukossensor i pankreas beta-celler. En heterozygot inaktiverande GCK-variant förskjuter tröskeln för glukosstimulerad insulinfrisättning uppåt. Insulinfrisättningen är bevarad men sker vid högre glukoskoncentration än normalt. Även motreglerande svar aktiveras vid högre glukosnivåer, vilket bidrar till att glukosvärdet hålls kring en individuellt förhöjd jämviktsnivå [8].

Denna fysiologi förklarar tre centrala förhållanden under graviditeten:

1. Moderns milda hyperglykemi är stabil och beror inte primärt på den insulinresistens som orsakar vanlig graviditetsdiabetes.
2. Glukos passerar placenta, medan maternellt insulin inte gör det.
3. Fostrets insulinsekretion, som påverkas av fostrets egen GCK-genotyp, är en viktig tillväxtfaktor.

Maternal GCK-MODY, fostret har ärvt varianten

Fostret har samma förhöjda glukoströskel som modern. Moderns glukoskoncentration uppfattas därför inte som uttalat förhöjd av fostrets beta-celler. Fetal hyperinsulinemi och överväxt uteblir vanligen. Födelsevikten är normalt fördelad om modern inte behandlas.

Om modern behandlas till vanliga glukosmål för graviditet kan fostrets glukostillgång hamna under dess genetiskt bestämda jämviktsnivå. Detta kan minska fostrets insulinsekretion och tillväxt. En tidig fallrapport beskrev födelsevikt under första percentilen hos ett barn som hade ärvt moderns GCK-variant efter insulinbehandling under graviditeten [9].

Maternal GCK-MODY, fostret har inte ärvt varianten

Fostret har normal glukossensorik och reagerar på moderns hyperglykemi med ökad insulinsekretion. Detta stimulerar fettinlagring och somatisk tillväxt, framför allt bukomfånget. I en klassisk familjestudie ökade maternal GCK-hyperglykemi födelsevikten med i genomsnitt 601 g, medan fetal nedärvning av GCK-varianten minskade den med 533 g. Effekterna var additiva [2].

I en sammanställning av 14 studier var 44 procent av foster utan varianten stora för gestationsåldern och 22 procent vägde över 4 000 g. Motsvarande andelar bland foster som hade ärvt varianten var 10 respektive 2 procent [3]. GCK-negativa foster har också högre risk för operativ förlossning och skulderdystoci.

Paternal GCK-MODY

Om endast fadern har GCK-MODY är modern normoglykemisk. Ett foster som ärver faderns variant har då en högre glukoströskel än vad den maternella glukosmiljön motsvarar. Fetal insulinsekretion och tillväxt minskar, med omkring 400 till 500 g lägre födelsevikt än hos syskon utan varianten [2]. Maternal glukoshöjande behandling är inte motiverad. Graviditeten bör följas obstetriskt med uppmärksamhet på tillväxthämning, särskilt om fostret är känt eller misstänkt bärare.

GCK-varianter hos fostret har även associerats med lägre placentavikt. I en studie var placentavikten 610 g hos bärare och 720 g hos foster utan varianten [10].

Klinisk bild och när GCK-MODY ska misstänkas

GCK-MODY ger vanligen inga hyperglykemisymtom. Hyperglykemin finns från födelsen, försämras endast obetydligt med åldern och är relativt oberoende av BMI. Typiska laboratoriefynd är [1,8]:

GCK-MODY bör särskilt övervägas hos en gravid kvinna med:

• fasteglukos minst 5,5 mmol/L tidigt i graviditeten
• mild hyperglykemi som dokumenterats före graviditeten
• liten glukosstegring vid OGTT
• HbA1c inom det typiska GCK-intervallet
• normal eller endast måttligt förhöjd kroppsvikt
• förstagradssläkting med mild fastehyperglykemi, graviditetsdiabetes eller påstådd typ 2-diabetes utan behandling
• kvarstående, oförändrad fastehyperglykemi efter tidigare graviditet
• oväntat liten effekt av insulin eller perorala glukossänkande läkemedel.

Normal familjeanamnes utesluter inte tillståndet eftersom de novo-varianter förekommer och mild hyperglykemi ofta förblir odiagnostiserad.

Utredning och diagnostik

Inledande bedömning

Vid misstanke under graviditet bör tidigare provsvar, särskilt fasteglukos och HbA1c före graviditeten, efterfrågas. Kartlägg minst tre generationer med avseende på mild hyperglykemi, graviditetsdiabetes, debutålder, behandling och komplikationer.

Följande bör bedömas:

• fasteglukos och HbA1c
• resultat från aktuellt eller tidigare OGTT
• BMI före graviditeten och viktutveckling
• symtom på uttalad insulinbrist
• tecken på insulinresistens
• eventuell tidigare graviditet med stort eller litet barn
• tidigare barns GCK-genotyp
• läkemedel som påverkar glukosmetabolismen.

Vid atypisk bild bör annan diabetes utredas. Öcellsantikroppar mot GAD, IA-2 och ZnT8 samt C-peptid kan vara värdefulla om typ 1-diabetes övervägs. Uttalad glukosstegring efter måltid, snabbt stigande HbA1c eller progressiv hyperglykemi talar mer för HNF1A-MODY, HNF4A-MODY, typ 1-diabetes eller typ 2-diabetes.

Genetisk bekräftelse hos modern

Diagnosen ska bekräftas genom påvisande av en patogen eller sannolikt patogen heterozygot GCK-variant. Analysen kan göras med riktad sekvensering eller en panel för monogen diabetes. Analysmetoden bör kunna upptäcka deletioner och duplikationer, eftersom sådana varianter kan missas vid enbart sekvensering [11].

Ett fynd av en variant med oklar klinisk betydelse ska inte ensamt läggas till grund för den graviditetsspecifika handläggningen. Varianten måste bedömas tillsammans med fenotyp, familjesegregation och laboratoriets klassificering.

Om GCK-MODY endast misstänks men ännu inte är genetiskt bekräftad bör kvinnan tills vidare handläggas enligt lokala riktlinjer för diabetes under graviditet. Samtidigt bör genetisk diagnostik skyndas på eftersom diagnosen kan ändra behandlingen väsentligt.

Bestämning av fostrets genotyp

Icke-invasiv prenatal diagnostik

Analys av cellfritt DNA i moderns plasma kan avgöra om fostret har ärvt den maternella GCK-varianten. Eftersom modern själv är heterozygot krävs en specialiserad analys som mäter allelbalans eller relativ haplotypdos. Det är alltså inte samma analys som rutinmässig NIPT för kromosomavvikelser.

I en studie av 38 graviditeter var resultatet överensstämmande med barnets senare direktbestämda genotyp i 37 fall. Sensitiviteten var 100 procent och specificiteten 96 procent. Medianledtiden var 5 veckor. När provet kom till laboratoriet före graviditetsvecka 20 rapporterades 92 procent av resultaten före vecka 28 [4].

Metoden har även kunnat genomföras från vecka 12 med relativ haplotypdosering [12]. Senare serier har visat att låg fetal DNA-fraktion, otillräcklig mängd cellfritt DNA, avsaknad av informativa genetiska markörer och behov av familjeprov kan göra analysen svår eller inkonklusiv [13].

Tillgängligheten i Sverige kan avvika från de internationella studierna. Provtagning och remissväg bör därför diskuteras tidigt med klinisk genetik, fostermedicin och laboratorium med erfarenhet av monogen prenatal diagnostik. Ett utlåtande bör ange sannolikhet för genotyp, analysens begränsningar och om postnatal verifiering rekommenderas.

Invasiv prenatal diagnostik

Om korionvillibiopsi eller amniocentes utförs av annan medicinsk indikation bör fostrets DNA analyseras för familjens GCK-variant. Två rapporterade graviditeter där fostret på detta sätt konstaterades ha ärvt varianten handlades utan insulin och resulterade i barn med normal födelsevikt utan peripartala komplikationer [14].

Invasiv provtagning ska inte göras enbart för GCK-genotypning. Den begränsade nyttan motiverar inte den procedurrelaterade risken när handläggning med cellfritt DNA eller ultraljud är möjlig.

Ultraljud när fostrets genotyp är okänd

Traditionellt har fostrets bukomfång använts som indirekt markör för genotyp. Rekommendationen har varit ultraljud varannan vecka från vecka 26. Bukomfång över 75:e percentilen, särskilt om det ökar snabbare än huvudomfång och femurlängd, har tolkats som tecken på ett GCK-negativt foster med fetal hyperinsulinemi [8].

Metoden är betydligt mindre säker än tidigare antagits. Vid ultraljud omkring vecka 28 hade gränsen 75:e percentilen endast 53 procents sensitivitet och 61 procents specificitet för fostrets GCK-genotyp. Gränsen 90:e percentilen förbättrade sensitiviteten till 87 procent men specificiteten sjönk till 48 procent [4].

Bedöm därför inte ett enskilt mätvärde isolerat. Följ:

• bukomfångets percentil och förändring över tid
• skattad fostervikt
• relationen mellan bukomfång, huvudomfång och femurlängd
• fostervattenmängd
• moderns BMI och graviditetsrelaterade viktuppgång
• tidigare barns födelsevikt och genotyp
• tecken på samtidig insulinresistens eller annan diabetes hos modern.

Differentialdiagnoser

Behandling och obstetrisk handläggning

Organisation och planering

Graviditeten bör handläggas gemensamt av diabetolog, obstetriker med erfarenhet av diabetesgraviditeter, klinisk genetiker och vid behov fostermedicinare. Planen bör dokumentera:

• moderns molekylärgenetiska diagnos
• den specifika familjevarianten
• fostrets kända eller uppskattade genotyp
• vald metod för tillväxtövervakning
• kriterier för att starta eller avstå från insulin
• plan för förlossning och neonatal glukosövervakning.

Rutinmässig glukossänkande behandling före konception rekommenderas inte vid isolerad GCK-MODY. I registerdata var missfallsfrekvensen 19 procent, vilket motsvarade den förväntade bakgrundsfrekvensen [15]. En metaanalys av 257 kvinnor och 499 barn fann en missbildningsfrekvens på 2,4 procent och ingen säker skillnad mellan foster med och utan GCK-varianten [16]. Underlaget är dock otillräckligt för att helt utesluta en liten riskökning.

Folsyra, läkemedelsgenomgång och övrig prekonceptionell rådgivning ska följa lokala rutiner. Internationella översikter har diskuterat högdosfolsyra eftersom HbA1c kan ligga över det normala graviditetsintervallet, men specifik evidens för högdosfolsyra vid GCK-MODY saknas. Svensk ordination bör därför följa nationell praxis och kvinnans övriga riskfaktorer.

Handläggningsalgoritm

flowchart TD
A["Bekräftad maternal<br>GCK-MODY"] --> B["Remiss tidigt till diabetes,<br>obstetrik och klinisk genetik"]
B --> C["Icke-invasiv fetal<br>GCK-genotypning tillgänglig"]
C -->|"Ja"| D["Bestäm fostrets genotyp<br>med cellfritt DNA"]
C -->|"Nej eller inkonklusivt"| E["Tillväxtultraljud varannan vecka<br>från vecka 26"]
D -->|"Varianten ärvd"| F["Ingen glukossänkande behandling<br>vid isolerad GCK-MODY"]
D -->|"Varianten inte ärvd"| G["Överväg insulin och följ<br>tillväxt samt hypoglykemi"]
E -->|"Normal tillväxt och bukomfång<br>under 75:e percentilen"| F
E -->|"Accelererande tillväxt eller<br>bukomfång över 75:e percentilen"| G
F --> H["Förlossning enligt obstetriska<br>indikationer"]
G --> I["Individualisera förlossning,<br>överväg omkring vecka 38"]
H --> J["Neonatal glukoskontroll och<br>postnatal genotypverifiering"]
I --> J

Foster som har ärvt moderns GCK-variant

Vid bekräftad fetal variant ska mild maternal hyperglykemi inte behandlas om kvinnan i övrigt har en typisk GCK-fenotyp. Pågående insulin som satts in enbart på grund av vanliga graviditetsmål bör omprövas och kan vanligen sättas ut under specialistövervakning.

Skälen är:

• fostertillväxten är vanligen normal utan behandling
• insulin kan minska födelsevikten
• modern har ökad risk för hypoglykemi
• behandlingen har osäker nytta och kan medföra fler obstetriska interventioner.

I det amerikanska monogena diabetesregistret var genomsnittlig födelsevikt hos fullgångna barn som hade ärvt varianten 2 967 g efter maternal insulinbehandling och 3 725 g utan behandling. Bland insulinbehandlade kvinnor rapporterade 56 procent hypoglykemi och 23 procent svår hypoglykemi som krävde hjälp av annan person [15].

En japansk kohort fann att samtliga rapporterade perinatala komplikationer inträffade hos GCK-positiva barn till insulinbehandlade mödrar. Ett barn föddes med vikten 1 542 g vid 37 veckor [17]. En kinesisk studie rapporterade maternal hypoglykemi hos 47,6 procent av insulinbehandlade kvinnor och lägre födelsevikt hos GCK-positiva barn efter insulinbehandling [18].

Foster som inte har ärvt moderns GCK-variant

Vid säkerställd normal GCK-genotyp är fostret exponerat för maternal hyperglykemi med normal glukossensorik. Insulin kan övervägas för att minska fetal hyperinsulinemi och överväxt. Behandlingen ska individualiseras eftersom observationsstudier inte entydigt visar minskad risk för stort barn.

I en kohort med 99 graviditeter vägde GCK-negativa barn i genomsnitt 4,0 kg jämfört med 3,4 kg för GCK-positiva barn. Andelen stora för gestationsåldern var 65 respektive 13 procent. Insulin minskade inte säkert andelen stora barn och var associerat med tidigare förlossning [19].

I en prospektiv observationsstudie jämfördes behandling styrd av vanliga glukosgränser med behandling styrd av fostertillväxt. Glukosstyrning ledde till tidigare och mer frekvent insulinbehandling samt mer hypoglykemi, utan förbättrade graviditetsutfall. Stort barn förekom hos 36 procent av barnen utan GCK-varianten och hos inget barn med varianten [20]. Resultaten stödjer en försiktig, tillväxtbaserad strategi när tillförlitlig fetal genotyp saknas.

När fostrets genotyp är okänd

Rutinmässig insulinbehandling enbart för att modern överskrider vanliga behandlingsmål för graviditetsdiabetes bör undvikas efter att GCK-MODY har bekräftats. Insulin övervägs om upprepade ultraljud visar:

• bukomfång över 75:e percentilen
• tydlig ökning av bukomfångets percentil
• disproportionerligt stort bukomfång
• skattad fostervikt över 90:e percentilen
• annan utveckling förenlig med fetal hyperinsulinemi.

Eftersom ultraljudsbaserad genotypning har låg specificitet bör en enstaka mätning strax över 75:e percentilen normalt verifieras och sättas i relation till tidigare tillväxt. Uttalad övervikt, stor graviditetsrelaterad viktuppgång eller samtidig typ 2-diabetes kan orsaka fetal överväxt även om fostret har ärvt GCK-varianten.

Insulinbehandling

Insulin är det glukossänkande läkemedel som har störst erfarenhetsunderlag när behandling bedöms nödvändig. Sulfonureider bör undvikas eftersom de passerar placenta, kan stimulera fostrets insulinsekretion och är associerade med makrosomi och neonatal hypoglykemi. Metformin passerar också placenta och har inte utvärderats som riktad behandling vid GCK-MODY [21].

Insulinregimen bör anpassas efter glukosprofil och hypoglykemirisk. Kvinnor med GCK-MODY kan behöva högre doser än vid vanlig graviditetsdiabetes för att förskjuta glukosnivån från den genetiskt bestämda jämvikten. Översikter anger ofta totalt 0,6 till 1 E/kg/dygn och ibland mer än 1 E/kg/dygn, men det finns ingen validerad startdos, titreringsalgoritm eller maxdos specifikt för GCK-MODY [8,21].

Vanliga graviditetsmål kan vara svåra att nå utan hypoglykemi. I den prospektiva studien användes 5,3 mmol/L före måltid och 6,7 mmol/L två timmar efter måltid i den glukosstyrda gruppen. I den tillväxtstyrda gruppen fungerade 6,7 mmol/L före måltid och 11,1 mmol/L två timmar efter måltid som säkerhetsgränser för att ändå starta insulin [20]. Dessa gränser är studieprotokoll, inte universellt validerade behandlingsmål för GCK-MODY.

Kontinuerlig glukosmätning kan övervägas vid insulinbehandling för att upptäcka hypoglykemi och beskriva dygnsprofilen. Det saknas dock evidens för särskilda mål för tid inom målområdet vid GCK-MODY. Titrering ska inte ske mekaniskt mot samma mål som vid typ 1-diabetes utan samtidig bedömning av fostrets genotyp och tillväxt.

Kvinnan och närstående ska få utbildning om hypoglykemisymtom, kolhydratbehandling och när dosen ska reduceras. Glukagon bör övervägas enligt lokal rutin vid intensiv insulinbehandling.

Förlossningsplanering

Vid foster som har ärvt varianten och normal tillväxt finns ingen GCK-specifik indikation för förtidsbörd, induktion eller kejsarsnitt. Förlossningen planeras enligt obstetriska indikationer.

Vid foster utan varianten, accelererande tillväxt eller insulinbehandling bör tidpunkt och förlossningssätt individualiseras. Internationella översikter rekommenderar ofta att förlossning omkring vecka 38 övervägs, särskilt vid stort foster eller svårbehandlad maternal hyperglykemi [1,21]. Evidensen är svag och svensk praxis kan avvika. Beslutet bör väga skattad fostervikt, tillväxttrend, cervixstatus, tidigare förlossningar och risken för skulderdystoci mot riskerna med tidigare förlossning.

Kejsarsnitt ska inte utföras enbart på grund av diagnosen GCK-MODY. I en kohort var kejsarsnittsfrekvensen 74 procent för barn utan varianten och 28 procent för barn med varianten, sannolikt delvis till följd av skillnader i fostervikt och mer interventionell handläggning [19].

Uppföljning efter förlossningen

Modern

Insulin som ordinerats enbart för graviditeten ska normalt sättas ut direkt efter förlossningen. Mild fastehyperglykemi förväntas återkomma och ska inte i sig föranleda behandling. Amning påverkar inte denna rekommendation.

Efter graviditeten bör:

• HbA1c kontrolleras när graviditetens hematologiska förändringar har normaliserats
• fortsatt årlig eller kliniskt motiverad HbA1c-kontroll övervägas
• nytillkomna symtom eller HbA1c över omkring 60 mmol/mol utredas för samtidig typ 1- eller typ 2-diabetes
• prekonceptionell rådgivning erbjudas inför ny graviditet
• familjen informeras om autosomalt dominant nedärvning och möjlighet till riktad släktutredning.

Farmakologisk behandling utanför graviditet påverkar vanligen inte HbA1c. I en studie med 799 personer stod 21 procent på läkemedel före genetisk diagnos. Hos 16 behandlade personer förändrades HbA1c inte när insulin eller perorala läkemedel sattes ut [22].

Barnet

Neonatal glukoskontroll bör genomföras, särskilt om:

• fostret inte har ärvt varianten
• genotypen är okänd
• barnet är stort för gestationsåldern
• modern har insulinbehandlats
• barnet har symtom på hypoglykemi.

Risken för neonatal hypoglykemi är främst kopplad till ett GCK-negativt foster som utvecklat hyperinsulinemi i uterus. En metaanalys visade lägre risk för neonatal hypoglykemi och sammansatta neonatala komplikationer hos barn som hade ärvt varianten [16].

Om prenatal genotypning saknas bör barnet erbjudas riktad analys av familjens GCK-variant. Prov från navelsträngsblod, venöst blod eller annat validerat material kan användas enligt laboratoriets rutin. Tidig diagnos förhindrar att barnet senare felaktigt klassificeras som prediabetes eller diabetes och utsätts för onödig behandling.

Prognos

Moderns långtidsprognos vid isolerad GCK-MODY är god. Kliniskt betydelsefulla mikro- och makrovaskulära komplikationer är ovanliga även efter flera decennier. Sedvanliga kardiovaskulära riskfaktorer ska dock behandlas på egna indikationer.

Tillgängliga långtidsstudier har inte visat att exponering för moderns milda GCK-hyperglykemi i uterus försämrar glukostolerans, insulinsekretion, insulinkänslighet, blodtryck eller BMI i vuxen ålder [21]. Underlaget är begränsat men talar inte för behov av särskild långtidsuppföljning utöver genetisk diagnostik och sedvanlig barnhälsovård.

Källor

1. Chakera AJ, Steele AM, Gloyn AL m.fl. Recognition and Management of Individuals With Hyperglycemia Because of a Heterozygous Glucokinase Mutation. Diabetes Care 2015. PMID: 26106223
2. Hattersley AT, Beards F, Ballantyne E m.fl. Mutations in the glucokinase gene of the fetus result in reduced birth weight. Nature Genetics 1998. PMID: 9662401
3. Kirzhner A, Barak O, Vaisbuch E m.fl. The Challenges of Treating Glucokinase MODY during Pregnancy: A Review of Maternal and Fetal Outcomes. International Journal of Environmental Research and Public Health 2022. PMID: 35627517
4. Hughes AE, Houghton JAL, Bunce B m.fl. Bringing precision medicine to the management of pregnancy in women with glucokinase-MODY: a study of diagnostic accuracy and feasibility of non-invasive prenatal testing. Diabetologia 2023. PMID: 37653058
5. Chakera AJ, Spyer G, Vincent N m.fl. The 0.1% of the population with glucokinase monogenic diabetes can be recognized by clinical characteristics in pregnancy: the Atlantic Diabetes in Pregnancy cohort. Diabetes Care 2014. PMID: 24550216
6. Flack JR, Ross GP, Cheung NW. GCK monogenic diabetes and gestational diabetes: possible diagnosis on clinical grounds. Diabetic Medicine 2015. PMID: 26043405
7. Ługowski F, Babińska J, Makowska K m.fl. Pregnancy and Neonatal Outcomes in Maturity-Onset Diabetes of the Young: A Systematic Review. International Journal of Molecular Sciences 2025. PMID: 40649834
8. Rudland VL. Diagnosis and management of glucokinase monogenic diabetes in pregnancy: current perspectives. Diabetes, Metabolic Syndrome and Obesity 2019. PMID: 31372018
9. Spyer G, Hattersley AT, Sykes JE m.fl. Influence of maternal and fetal glucokinase mutations in gestational diabetes. American Journal of Obstetrics and Gynecology 2001. PMID: 11483936
10. Shields BM, Spyer G, Slingerland AS m.fl. Mutations in the glucokinase gene of the fetus result in reduced placental weight. Diabetes Care 2008. PMID: 18184897
11. Bhattacharya S, Fernandez CJ, Kamrul-Hasan ABM m.fl. Monogenic diabetes: An evidence-based clinical approach. World Journal of Diabetes 2025. PMID: 40487603
12. Nouspikel T, Blouin JL, Puder JJ m.fl. Precision medicine in diabetes: A non-invasive prenatal diagnostic test for the determination of fetal glucokinase mutations. Journal of Diabetes Investigation 2022. PMID: 34469064
13. Schwitzgebel VM, Blouin JL, Dehos B m.fl. Enhancing fetal outcomes in GCK-MODY pregnancies: a precision medicine approach via non-invasive prenatal GCK mutation detection. Frontiers in Medicine 2024. PMID: 38745742
14. Chakera AJ, Carleton VL, Ellard S m.fl. Antenatal diagnosis of fetal genotype determines if maternal hyperglycemia due to a glucokinase mutation requires treatment. Diabetes Care 2012. PMID: 22773699
15. Dickens LT, Letourneau LR, Sanyoura M m.fl. Management and pregnancy outcomes of women with GCK-MODY enrolled in the US Monogenic Diabetes Registry. Acta Diabetologica 2019. PMID: 30535721
16. Ren Q, Wang Z, Yang W m.fl. Maternal and Infant Outcomes in GCK-MODY Complicated by Pregnancy. Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism 2023. PMID: 37011183
17. Hosokawa Y, Higuchi S, Kawakita R m.fl. Pregnancy outcome of Japanese patients with glucokinase-maturity-onset diabetes of the young. Journal of Diabetes Investigation 2019. PMID: 30897270
18. Jiang Y, Jiang F, Li M m.fl. Identification and management of GCK-MODY complicating pregnancy in Chinese patients with gestational diabetes. Molecular and Cellular Biochemistry 2022. PMID: 35229243
19. López Tinoco C, Sánchez Lechuga B, Bacon S m.fl. Evaluation of pregnancy outcomes in women with GCK-MODY. Diabetic Medicine 2021. PMID: 33277730
20. Ciangura C, Seco A, Saint-Martin C m.fl. Pregnancy and neonatal outcomes in women with GCK-MODY: an observational study based on standardised insulin modalities. Diabetologia 2025. PMID: 39971752
21. Timsit J, Ciangura C, Dubois-Laforgue D m.fl. Pregnancy in Women With Monogenic Diabetes due to Pathogenic Variants of the Glucokinase Gene: Lessons and Challenges. Frontiers in Endocrinology 2021. PMID: 35069449
22. Stride A, Shields B, Gill-Carey O m.fl. Cross-sectional and longitudinal studies suggest pharmacological treatment used in patients with glucokinase mutations does not alter glycaemia. Diabetologia 2014. PMID: 24092492