Kondylom: diagnostik och behandling

Sammanfattning

Kondylom är benigna anogenitala vårtor som vanligen orsakas av humant papillomvirus, HPV, typ 6 eller 11. Diagnosen är klinisk. HPV-testning har ingen roll vid diagnostik av synliga kondylom. Biopsi ska göras vid atypiska, pigmenterade, indurerade, ulcererade, fixerade eller blödande förändringar, vid diagnostisk osäkerhet, terapisvikt och hos personer med nedsatt immunförsvar.

Behandling avlägsnar synliga vårtor men eradikerar inte säkert HPV-infektionen. Expektans är därför rimlig vid små, asymtomatiska förändringar hos en immunkompetent patient. För extern egenbehandling används främst podofyllotoxin eller imikvimod. Mottagningsbehandling med kryoterapi, triklorättiksyra, elektrokirurgi, laser eller kirurgisk excision väljs vid stora, talrika, keratiniserade eller svåråtkomliga förändringar, under graviditet eller när snabb avlägsning önskas. Ingen metod är bäst för alla patienter, och lokalisering, utbredning, graviditet, immunstatus, patientens preferenser och lokal tillgång ska styra valet.

Recidiv är vanliga, särskilt under de första tre månaderna. Patienten bör få information om att infektionen ofta delas mellan sexuella partner, att tidpunkten för smitta vanligen inte kan fastställas och att kondom minskar men inte eliminerar smittrisken. HPV-vaccination förebygger nya infektioner och har kraftigt minskat förekomsten av kondylom på befolkningsnivå, men ska inte användas som behandling av etablerade vårtor.

Bakgrund och epidemiologi

Kondylom, condylomata acuminata eller anogenitala vårtor, är benigna epiteliala proliferationer orsakade av HPV. HPV typ 6 och 11 påvisas i omkring 90 procent av kondylom och har låg onkogen potential [1]. Enstaka vårtor kan samtidigt innehålla högrisk-HPV, men ett vanligt kondylom ska inte betraktas som en premalign lesion.

HPV är en av de vanligaste sexuellt överförbara infektionerna. De flesta sexuellt aktiva personer exponeras någon gång, men endast en mindre andel utvecklar kliniskt synliga vårtor. I en nordisk populationsstudie med nästan 70 000 kvinnor mellan 18 och 45 år uppgav 10,6 procent att de någon gång fått diagnosen genitala vårtor och 1,3 procent att de haft vårtor under det senaste året. Risken ökade tydligt med antalet sexuella partner [2].

Smitta sker genom direkt kontakt mellan hud eller slemhinnor, vanligen vid vaginalt eller analt samlag men också vid annan intim kontakt utan penetration. Mikroskopiska epitelskador underlättar infektion av basala keratinocyter. Smitta kan förekomma när inga vårtor är synliga. Autoinokulation och perinatal överföring förekommer, medan indirekt överföring via föremål bedöms vara ovanlig.

Inkubationstiden är varierande och kan vara flera månader. Kliniska vårtor kan utvecklas långt efter smittotillfället, och latent eller subklinisk infektion kan återaktiveras. Ett nytillkommet kondylom visar därför inte när smittan skedde och är inte i sig ett bevis på en ny sexuell kontakt. Partner har ofta redan exponerats innan vårtorna upptäcks.

Vaccinationens epidemiologiska betydelse

Vacciner som innehåller HPV typ 6 och 11 ger ett effektivt skydd mot kondylom när vaccinationen sker före exponering. I en metaanalys av populationsdata från 14 höginkomstländer minskade diagnoser av anogenitala vårtor efter fem till åtta års vaccinationsprogram med 67 procent bland flickor mellan 15 och 19 år och med 54 procent bland kvinnor mellan 20 och 24 år. Minskningar sågs även bland pojkar och unga män genom direkt skydd och flockeffekt [3].

Svenska vaccinationsprogram och rekommendationer förändras över tid. Vaccinationsstatus bör därför kontrolleras mot aktuella svenska program och produktrekommendationer. Genomgångna kondylom är inte en kontraindikation mot vaccination, eftersom vaccination fortfarande kan skydda mot HPV-typer som personen inte tidigare exponerats för.

Patofysiologi med betydelse för handläggningen

HPV infekterar basala keratinocyter och replikerar i takt med epitelets differentiering. De virala proteinerna från lågrisktyper stimulerar cellproliferation men har betydligt lägre transformerande potential än motsvarande proteiner från högrisk-HPV. Resultatet blir papillomatösa eller platta benigna lesioner.

Behandlingen riktas mot den kliniska lesionen eller det lokala immunsvaret, inte mot en systemisk virusinfektion. Ablativa behandlingar avlägsnar vävnad, cytotoxiska preparat orsakar lokal nekros och imikvimod aktiverar ett lokalt medfött och cellmedierat immunsvar. HPV kan finnas kvar i kliniskt normal hud efter att vårtorna försvunnit. Detta förklarar att:

• recidiv kan uppkomma trots tekniskt fullständig behandling
• behandlingsresultatet påverkas av immunstatus
• destruktion av all omgivande normal hud inte är motiverad
• ett negativt HPV-test inte krävs efter behandling
• upprepad behandling ofta behövs

Hos immunkompetenta personer kan omkring en tredjedel av synliga vårtor gå tillbaka spontant. Regression kan dock ta månader, och vissa förändringar kvarstår eller tillväxer [4].

Klinisk bild

Morfologi

Kondylom kan vara enstaka eller multipla och förekommer i flera morfologiska former:

• små hudfärgade, rosa, röda eller gråvita papler
• spetsiga eller papillomatösa vårtor
• blomkålsliknande sammanflytande förändringar
• platta, lätt upphöjda lesioner
• hyperkeratotiska vårtor, särskilt på torr hud
• stjälkade lesioner

Vårtorna är oftast asymtomatiska. Klåda, sveda, fuktighet, ytlig blödning, flytning, dyspareuni eller smärta kan förekomma. Stora lesioner kan ge mekaniska besvär, fissurer, sekundär infektion eller svårigheter med hygien.

Psykosocial påverkan kan vara större än de kroppsliga symtomen. Oro för cancer, skuld, skam, påverkan på sexuella relationer och rädsla för smitta är vanligt. Kondylom har i prospektiva studier varit förenade med mätbar försämring av hälsorelaterad livskvalitet [5].

Typiska lokalisationer

Hos personer med vulva ses vårtor främst på labia, i vestibulum, kring uretra, på perineum och perianalt. Vagina och cervix kan vara engagerade.

Hos personer med penis förekommer vårtor på preputium, frenulum, glans, sulcus coronarius och penisskaft. De kan också finnas vid meatus urethrae, på skrotum, i ljumskar och perianalt.

Perianala vårtor behöver inte innebära analt samlag. Personer med externa perianala förändringar kan samtidigt ha intraanala vårtor. Digital rektalundersökning och anoskopi bör övervägas vid perianala vårtor, anala symtom, tidigare anal dysplasi, HIV-infektion eller annan betydande immunsuppression.

Atypiska och komplicerade former

Följande fynd talar emot okomplicerade kondylom och ska sänka tröskeln för biopsi eller specialistbedömning:

• pigmentering eller uttalad färgvariation
• induration eller fixering mot underlaget
• ulceration
• spontan eller lättutlöst blödning
• snabb, destruktiv eller infiltrativ tillväxt
• uttalad smärta
• terapisvikt trots korrekt genomförd behandling
• mycket stora eller sammanflytande lesioner
• förändringar hos en person med betydande immunsuppression

Jättekondylom, även kallad Buschke-Löwenstein-tumör, är en sällsynt, lokalt aggressiv, blomkålsliknande tumör som kan infiltrera omgivande vävnad och genomgå malign transformation. Tillståndet kräver djupa biopsier, radiologisk kartläggning vid misstänkt infiltration och multidisciplinär kirurgisk handläggning. Fri kirurgisk marginal betraktas som huvudprincip, men recidivrisken är hög [6].

Utredning och diagnostik

Anamnes

Anamnesen ska klarlägga:

• debut, tillväxt och tidigare episoder
• symtom som smärta, klåda, blödning, flytning och urinvägsbesvär
• tidigare behandling, följsamhet och lokala reaktioner
• graviditet eller graviditetsönskemål
• läkemedel och sjukdomar som påverkar immunförsvaret
• känd HIV-infektion
• tobaksbruk
• sexuell anamnes och risk för andra sexuellt överförbara infektioner
• cervixscreening när patienten omfattas av sådant program
• HPV-vaccinationsstatus
• patientens behandlingsmål, inklusive önskemål om snabb avlägsning

Fråga om nya eller flera partner och oskyddade kontakter på ett neutralt sätt. Uppgifterna används för att bedöma behovet av provtagning för andra infektioner, inte för att försöka datera HPV-smittan.

Klinisk undersökning

Inspektera hela det anogenitala området i god belysning. Undersök även hudveck, perineum, perianal hud och uretramynning. Vid behov kompletteras undersökningen med:

• spekulumundersökning vid vaginala symtom, vaginala vårtor eller misstanke om cervixengagemang
• palpation för att bedöma induration och fixering
• digital rektalundersökning
• anoskopi vid misstanke om intraanal sjukdom
• ureteroskopisk eller urologisk bedömning vid djupare uretral utbredning

Dokumentera antal, största diameter, sammanlagd utbredning, morfologi och lokalisation. Fotodokumentation kan efter samtycke underlätta bedömning av behandlingssvar.

Applicering av ättiksyra för att framkalla vitfärgning har låg specificitet och rekommenderas inte som rutinmässigt diagnostiskt test.

HPV-testning

HPV-testning eller genotypning ska inte användas för att diagnostisera kondylom. Resultatet bekräftar inte att en viss lesion är ett kondylom, ändrar normalt inte behandlingen och kan inte avgöra när eller från vem smittan överfördes. HPV-test inom cervixscreening har ett annat syfte och ska följa det nationella screeningprogrammet.

Förekomst av externa kondylom är inte i sig skäl att tidigarelägga cervixscreening eller förkorta screeningintervallet. Personer med cervix ska erbjudas screening enligt ordinarie program, oberoende av om kondylom har förekommit.

Indikationer för biopsi

Biopsi rekommenderas vid:

Ta prov från den mest avvikande delen och tillräckligt djupt för att bedöma invasion. En ytlig biopsi kan missa verrukös eller invasiv cancer.

Provtagning för andra sexuellt överförbara infektioner

Kondylom motiverar erbjudande om riskbaserad provtagning för exempelvis klamydia, gonorré, syfilis och HIV. Provtagningen anpassas efter sexualpraktik och anatomiska exponeringslokaler. Kondylom i sig innebär inte att en samtidig infektion föreligger, men kontakten med vården är ett lämpligt tillfälle för prevention och testning.

flowchart TD
A["Misstänkt anogenital vårta"] --> B["Fullständig inspektion<br>och palpation"]
B --> C["Typisk lesion utan<br>alarmsymtom"]
B --> D["Atypisk, indurerad,<br>ulcererad eller terapiresistent"]
D --> E["Biopsi och vid behov<br>specialistbedömning"]
C --> F["Bedöm utbredning,<br>graviditet och immunstatus"]
F --> G["Liten och asymtomatisk"]
F --> H["Behandlingsönskemål eller<br>symtomgivande lesion"]
G -->|"Expektans accepteras"| I["Information och<br>egenkontroll"]
H --> J["Extern, åtkomlig<br>och begränsad"]
H --> K["Stor, intern, keratiniserad<br>eller svåråtkomlig"]
J --> L["Podofyllotoxin eller<br>imikvimod"]
K --> M["Kryoterapi, syra,<br>excision eller elektrokirurgi"]
L --> N["Utvärdera efter<br>genomförd kur"]
M --> N
N --> O["Otillräckligt svar:<br>kontrollera diagnos och följsamhet"]
O --> P["Byt eller kombinera metod,<br>överväg biopsi"]

Differentialdiagnoser

Condylomata lata är särskilt viktiga att identifiera eftersom de är mycket smittsamma och kräver serologisk utredning och antibiotikabehandling. Vid osäkerhet mellan kondylom och intraepitelial neoplasi ska biopsi prioriteras framför upprepade empiriska behandlingar.

Behandling

Behandlingsmål och val av metod

Målet är att avlägsna synliga vårtor, minska symtom och psykosocial belastning samt förbättra funktion. Behandlingen eliminerar inte säkert HPV och har inte visats utrota smittsamheten.

Ingen enskild behandling har överlägsen effekt för alla patienter. En systematisk översikt av 60 randomiserade studier fann att ablativa metoder i allmänhet gav högre initial utläkning än topikala behandlingar, men evidensen för direkta jämförelser var begränsad. Podofyllotoxin 0,5 procent lösning framstod som den effektivaste egenbehandlingen i nätverksanalysen [7]. En senare metaanalys av 70 randomiserade studier bekräftade att evidenskvaliteten överlag är låg och att behandlingen måste individualiseras [8].

Valet ska baseras på:

• antal, storlek, morfologi och lokalisation
• keratiniserad eller fuktig slemhinneyta
• graviditet och amning
• immunstatus
• tidigare behandlingssvar
• patientens förmåga att identifiera och behandla vårtorna korrekt
• tolerans för smärta, inflammation och läkningstid
• önskemål om egenbehandling eller snabb avlägsning
• klinikens kompetens och utrustning

Expektans

Expektans är ett legitimt alternativ vid små och asymtomatiska kondylom hos en immunkompetent patient. Patienten ska informeras om att spontan regression kan ta månader och att vårtorna under tiden kan kvarstå, tillväxa eller spridas lokalt. Återbesök erbjuds om diagnosen känns osäker, vårtorna förändras eller patienten senare önskar behandling.

Läkemedelsdoser

Exakta godkända styrkor, administrationshjälpmedel och maxdoser kan skilja sig mellan produkter. Svensk produktresumé ska kontrolleras före förskrivning.

Podofyllotoxin

Podofyllotoxin hämmar mitos och orsakar lokal nekros. Det passar bäst för ett begränsat antal mjuka, externa vårtor som patienten kan se och nå. Första appliceringen bör gärna demonstreras. Patienten ska behandla själva vårtan, inte ett större område med normal hud.

Rodnad, sveda, ömhet och ytlig erosion är vanligt efter några dagars behandling. Uttalad smärta, sårbildning eller svullnad motiverar behandlingspaus. Preparatet ska inte appliceras intravaginalt, intraanalt, djupt uretralt eller på stora såriga ytor.

Podofyllotoxin är effektivare och mer standardiserat än podofyllinharts. I en randomiserad studie på kvinnor gav podofyllotoxin högre utläkning än mottagningsapplicerat podofyllin [9]. Podofyllinharts har varierande koncentration av aktiva och potentiellt toxiska ämnen och bör inte användas när säkrare alternativ finns.

Imikvimod

Imikvimod stimulerar lokalt immunsvar genom Toll-liknande receptor 7. Behandlingen är lämplig för multipla externa vårtor på icke keratiniserad eller måttligt keratiniserad hud. Effekten utvecklas långsammare än vid destruktiv behandling.

Lokal rodnad, erosion, sveda, klåda och ödem är vanliga och kan vara tecken på farmakologisk aktivitet. Vid kraftig reaktion görs uppehåll några dagar och behandlingen återupptas när huden läkt. Uttalade systemsymtom är ovanliga.

I en systematisk översikt läkte 51 procent av HIV-negativa patienter fullständigt med imikvimod jämfört med 6 procent med vehikel. Fullständig utläkning utan recidiv under uppföljningen sågs hos 37 respektive 4 procent [10]. En större senare randomiserad studie fann ingen säker skillnad mellan imikvimod och podofyllotoxin avseende utläkning vid vecka 16 och fortsatt vårtfrihet vid vecka 48 [11].

Imikvimod kan försvaga kondomer och pessar medan krämen finns på huden. Sexuell kontakt bör undvikas under denna tid.

Sinekatekiner

Sinekatekiner är ett standardiserat grönt te-extrakt med immunmodulerande och antiproliferativa effekter. I en randomiserad studie uppnåddes fullständig utläkning hos omkring 56 till 57 procent jämfört med 34 procent med vehikel, men lokala hudreaktioner var mycket vanliga [12]. En nätverksmetaanalys fann lägre utläkning än med imikvimod och podofyllotoxin [13].

Preparatet används inte i vagina, cervix eller analkanal och bör undvikas vid graviditet, betydande immunsuppression och aktiv genital herpes. Tillgängligheten i Sverige kan avvika från internationella riktlinjer.

Kryoterapi

Flytande kväve appliceras med spray eller bomullspinne tills vårtan och en liten rand runtomkring är frusen. Exakt frystid beror på lesionens storlek och tjocklek. En eller två frys- och upptiningscykler används ofta. Behandlingen upprepas vanligen varje eller varannan vecka tills vårtorna försvunnit.

Kryoterapi är lämplig för få eller multipla externa vårtor och kan användas under graviditet. Smärta, blåsbildning, erosion och svullnad är vanligt. Lokalbedövning kan behövas vid stora lesioner eller känsliga lokaler. Aggressiv behandling kan ge pigmentförändring eller ärr.

En metaanalys fann ingen säker effektskillnad mellan kryoterapi och triklorättiksyra, imikvimod eller podofyllin. Elektrokirurgi gav något högre initial utläkning, men evidenskvaliteten var låg [14].

Triklorättiksyra

Triklorättiksyra orsakar kemisk koagulation. Metoden lämpar sig särskilt för små fuktiga slemhinnevårtor i vulva, vagina och kring anus. Syran appliceras sparsamt tills lesionen vitnar. För stor mängd kan rinna ut och skada omgivande vävnad.

Behandlingen kan användas under graviditet eftersom den systemiska absorptionen är minimal. Smärta och ytlig ulceration förekommer. Vaginal behandling kräver god visualisering och försiktighet för att undvika utbredd kemisk skada.

Kirurgisk och elektrokirurgisk behandling

Saxexcision, kyrettage, diatermi, elektrokirurgi och koldioxidlaser ger snabb avlägsning och är lämpliga vid:

• stora eller talrika vårtor
• keratiniserade lesioner
• sammanflytande plack
• uretrala, vaginala eller intraanala vårtor
• uteblivet svar på topikal behandling
• behov av histopatologisk diagnostik
• uttalad psykosocial belastning och önskemål om snabb behandling

Lokalbedövning är ofta tillräcklig för begränsade lesioner. Större ingrepp kan kräva regional eller generell anestesi. Undvik onödigt djup destruktion, eftersom detta ökar risken för ärr, adherenser, stenos och långvarig smärta.

Kirurgiskt material kan skickas för histopatologi. Detta är särskilt viktigt vid atypiska, stora eller recidiverande lesioner.

Laser och elektrokirurgi kan skapa rök som innehåller virala partiklar. Punktutsug, god ventilation, adekvat andningsskydd och sedvanliga hygienrutiner ska användas [15].

Kombination och byte av behandling

Kombinationer används ofta i klinisk praxis, exempelvis kryoterapi följd av egenbehandling mellan besöken, men högkvalitativ evidens för överlägsen effekt är begränsad. I en randomiserad studie gav tillägg av podofyllotoxin till kryoterapi numeriskt snabbare utläkning, men skillnaden var inte statistiskt säker [16].

Om tydlig förbättring saknas efter en fullständig korrekt genomförd behandlingsomgång bör man:

1. kontrollera att preparatet applicerats på rätt lesioner och enligt ordination
2. bedöma följsamhet och tolerans
3. omvärdera diagnosen
4. överväga biopsi
5. byta till en behandling med annan verkningsmekanism
6. bedöma HIV eller annan immunsuppression när kliniken ger anledning

Upprepade långa kurer med samma ineffektiva behandling bör undvikas.

Graviditet

Kondylom kan tillväxa och bli mer lättblödande under graviditet. Podofyllotoxin, podofyllin och sinekatekiner ska inte användas. Imikvimod har använts utan tydliga säkerhetssignaler i små material, men erfarenheten är otillräcklig och preparatet bör normalt undvikas när etablerade destruktiva alternativ finns.

Kryoterapi är förstahandsalternativ i flera internationella rekommendationer. Triklorättiksyra eller kirurgisk behandling kan användas beroende på lokalisation och utbredning. En systematisk översikt bedömde kryoterapi som förstahandsval och laser som ett alternativ vid omfattande sjukdom, men underlaget var begränsat [17].

Kejsarsnitt ska inte utföras enbart för att förebygga HPV-överföring till barnet. Det kan övervägas om stora vårtor mekaniskt hindrar vaginal förlossning eller om vaginal förlossning bedöms medföra betydande blödningsrisk. Juvenil respiratorisk papillomatos är sällsynt, även om maternella kondylom under graviditeten innebär en ökad relativ risk [18].

HIV och annan immunsuppression

Immunsupprimerade patienter har ofta fler och större vårtor, sämre behandlingssvar och högre recidivrisk. Samma grundläggande metoder kan användas, men behandlingen behöver oftare upprepas eller kombineras. Tröskeln för biopsi ska vara låg.

Evidensen för behandling vid HIV är betydligt svagare än för immunkompetenta patienter. En systematisk översikt fann visst stöd för imikvimod vid externa kondylom och elektrokirurgi vid intraanal neoplasi, men de flesta studier var små och evidenskvaliteten låg [19]. HIV-behandling och immunologisk återhämtning är en viktig del av den samlade handläggningen.

Perianala eller intraanala vårtor hos personer med HIV ska inte automatiskt likställas med anal intraepitelial neoplasi, men förekomst av vårtor utesluter inte samtidig dysplasi. Atypiska områden ska biopsieras och lokala vårdprogram för anal dysplasi följas.

Barn och ungdomar

Anogenitala vårtor hos barn kan överföras perinatalt, genom autoinokulation eller genom sexuell kontakt. Fyndet bevisar inte sexuellt övergrepp, men kräver åldersanpassad och noggrann bedömning. Sannolikheten för sexuell överföring ökar med barnets ålder. Hos barn yngre än fyra år är icke sexuell överföring relativt vanlig när det saknas andra infektioner, skador eller anamnestiska varningssignaler [20].

Bedömningen bör ske multidisciplinärt enligt lokala barnskyddsrutiner. HPV-genotypning kan inte avgöra om smittan överförts sexuellt och ska inte användas som bevis för eller emot övergrepp.

Rådgivning och prevention

Patienten bör få följande information:

• Kondylom orsakas av HPV och är benigna.
• De HPV-typer som vanligen orsakar kondylom är inte samma typer som orsakar de flesta HPV-relaterade cancerfall.
• Infektionen kan ha funnits länge innan vårtorna blir synliga.
• Det går vanligen inte att fastställa vem som överförde infektionen eller när detta skedde.
• Partner delar ofta HPV utan att båda har synliga vårtor.
• Behandling tar bort vårtor men eliminerar inte säkert infektionen.
• Kondom minskar hudkontakt och kan minska smittrisken, men ger inte fullständigt skydd.
• Sexuell kontakt bör undvikas när huden är sårig efter behandling och medan lokal kräm finns kvar.
• Rakning över området kan ge irritation och lokal spridning och bör undvikas under aktiv sjukdom.
• Rökstopp är lämpligt, särskilt vid återkommande eller terapiresistenta HPV-relaterade lesioner.

Asymtomatiska partner behöver inte undersökas specifikt för HPV och ska inte HPV-testas på grund av partnerns kondylom. Klinisk undersökning kan erbjudas vid egna lesioner eller oro. Båda parter kan erbjudas riskbaserad testning för andra sexuellt överförbara infektioner.

HPV-vaccination har ingen etablerad terapeutisk effekt på befintliga kondylom. I HIPvac-studien kunde vaccination inte visas förbättra utläkning eller minska recidiv [11]. En metaanalys av två studier fann liknande recidivrisk med och utan vaccination, relativ risk 1,02 med 95 procents konfidensintervall 0,75 till 1,38 [21]. Ovaccinerade personer kan ändå erbjudas vaccination enligt aktuella rekommendationer för att förebygga framtida infektion med andra vaccintyper.

Uppföljning och prognos

Uppföljningen individualiseras. Patienter som genomför egenbehandling bör få möjlighet till kontroll för att:

• verifiera korrekt applicering
• bedöma lokala biverkningar
• dokumentera behandlingssvar
• upptäcka atypiska eller nya lesioner
• byta strategi vid otillräcklig effekt

Kontroll efter avslutad behandling är särskilt motiverad vid omfattande sjukdom, interna vårtor, graviditet, immunsuppression, diagnostisk osäkerhet eller tidigare upprepade recidiv. Efter kirurgisk behandling följs även sårläkning och tecken på ärr eller stenos.

Recidiv uppkommer ofta inom tre månader men kan ses senare. Risken är högre vid kvarvarande subklinisk infektion, immunsuppression och omfattande sjukdom. Ett recidiv innebär inte nödvändigtvis ny smitta. De flesta recidiv kan behandlas med samma eller en alternativ lokal metod.

Patienter med typiska kondylom behöver inte följas med HPV-test. Cervixscreening fortsätter enligt ordinarie nationellt program. Vid histologiskt verifierad intraepitelial neoplasi, misstänkt malignitet eller jättekondylom krävs separat specialistuppföljning.

Prognosen för okomplicerade kondylom är god. Vårtorna är benigna och försvinner spontant eller efter behandling hos de flesta. Den kliniska belastningen består främst av recidiv, upprepade behandlingar, lokala biverkningar och psykosocial påverkan. Ett strukturerat omhändertagande med tydlig information minskar oro och risken för onödiga provtagningar och behandlingar.

Källor

1. Gilson R m.fl. 2019 IUSTI-Europe guideline for the management of anogenital warts. Journal of the European Academy of Dermatology and Venereology 2020. PMID: 32735077
2. Kjaer SK m.fl. The burden of genital warts: a study of nearly 70,000 women from the general female population in the 4 Nordic countries. Journal of Infectious Diseases 2007. PMID: 18008222
3. Drolet M m.fl. Population-level impact and herd effects following the introduction of human papillomavirus vaccination programmes: updated systematic review and meta-analysis. Lancet 2019. PMID: 31255301
4. Buck HW Jr. Warts (genital). BMJ Clinical Evidence 2010. PMID: 21418685
5. Drolet M m.fl. The impact of anogenital warts on health-related quality of life: a 6-month prospective study. Sexually Transmitted Diseases 2011. PMID: 21934571
6. Nieves-Condoy JF m.fl. Giant Condyloma Acuminata (Buschke-Lowenstein Tumor): Review of an Unusual Disease and Difficult to Manage. Infectious Diseases in Obstetrics and Gynecology 2021. PMID: 34305393
7. Thurgar E m.fl. Clinical effectiveness and cost-effectiveness of interventions for the treatment of anogenital warts: systematic review and economic evaluation. Health Technology Assessment 2016. PMID: 27034016
8. Bertolotti A m.fl. Local Management of Anogenital Warts in Non-immunocompromised Adults: A Systematic Review and Meta-analyses of Randomized Controlled Trials. Dermatology and Therapy 2019. PMID: 31606873
9. Hellberg D m.fl. Self-treatment of female external genital warts with 0.5% podophyllotoxin cream versus weekly applications of 20% podophyllin solution. International Journal of STD & AIDS 1995. PMID: 7548288
10. Moore RA m.fl. Imiquimod for the treatment of genital warts: a quantitative systematic review. BMC Infectious Diseases 2001. PMID: 11401728
11. Gilson R m.fl. Imiquimod versus podophyllotoxin, with and without human papillomavirus vaccine, for anogenital warts: the HIPvac factorial RCT. Health Technology Assessment 2020. PMID: 32975189
12. Tatti S m.fl. Sinecatechins, a defined green tea extract, in the treatment of external anogenital warts: a randomized controlled trial. Obstetrics and Gynecology 2008. PMID: 18515521
13. Jung JM m.fl. Topically applied treatments for external genital warts in nonimmunocompromised patients: a systematic review and network meta-analysis. British Journal of Dermatology 2020. PMID: 31675442
14. Bertolotti A m.fl. Cryotherapy to treat anogenital warts in nonimmunocompromised adults: Systematic review and meta-analysis. Journal of the American Academy of Dermatology 2017. PMID: 28651824
15. Park IU m.fl. Human Papillomavirus and Genital Warts: A Review of the Evidence for the 2015 Centers for Disease Control and Prevention Sexually Transmitted Diseases Treatment Guidelines. Clinical Infectious Diseases 2015. PMID: 26602622
16. Gilson RJ m.fl. A multicentre, randomised, double-blind, placebo controlled study of cryotherapy versus cryotherapy and podophyllotoxin cream as treatment for external anogenital warts. Sexually Transmitted Infections 2009. PMID: 19700413
17. Sugai S m.fl. Management of Condyloma Acuminata in Pregnancy: A Review. Sexually Transmitted Diseases 2021. PMID: 33093288
18. Silverberg MJ m.fl. Condyloma in pregnancy is strongly predictive of juvenile-onset recurrent respiratory papillomatosis. Obstetrics and Gynecology 2003. PMID: 12681865
19. Werner RN m.fl. Anogenital warts and other HPV-associated anogenital lesions in the HIV-positive patient: a systematic review and meta-analysis of the efficacy and safety of interventions assessed in controlled clinical trials. Sexually Transmitted Infections 2017. PMID: 28637906
20. Costa-Silva M m.fl. Anogenital warts in pediatric population. Anais Brasileiros de Dermatologia 2017. PMID: 29166505
21. Husein-ElAhmed H. Could the human papillomavirus vaccine prevent recurrence of ano-genital warts?: a systematic review and meta-analysis. International Journal of STD & AIDS 2020. PMID: 32438856