Perikardit

Sammanfattning

Perikardit är en inflammation i perikardiet som vanligen ger bröstsmärta och kan medföra perikardvätska, myokardpåverkan eller hjärttamponad. Akut perikardit diagnostiseras kliniskt när minst två av fyra kriterier föreligger: bröstsmärta, perikardiellt gnidningsljud, typiska EKG-förändringar med ST-höjning och/eller PR-sänkning samt perikardvätska. Utredningen omfattar 12-avlednings-EKG, CRP, hjärttroponin och ekokardiografi, medan MR av hjärtat rekommenderas när diagnosen är oklar eller samtidig myokardit behöver bedömas. Okomplicerad idiopatisk perikardit behandlas antiinflammatoriskt med acetylsalicylsyra eller NSAID, och uteblivet svar efter minst en vecka är en prognostisk riskmarkör. Högriskpatienter ska läggas in, och hjärttamponad eller symtomgivande måttlig till stor perikardvätska trots medicinsk behandling kräver bildledd perikardiocentes eller, när detta inte är genomförbart, kirurgiskt dränage.

Definition och sjukdomsförlopp

Definition

Perikardit är ett inflammatoriskt tillstånd i perikardiet. Skada eller annan aktivering av perikardiet kan utlösa ett inflammatoriskt svar med frisättning av skade- och patogenassocierade molekylära signaler. Aktivering av bland annat NLRP3-inflammasomen och interleukin-1-systemet förstärker inflammationen. Samtidigt aktiveras arakidonsyravägen med bildning av prostaglandiner och tromboxaner. Den lokala inflammationen kan kliniskt ge smärta, ödem och ansamling av vätska i perikardrummet.

Akut perikardit är i första hand en klinisk diagnos. Enligt ESC:s diagnostiska definition krävs minst två av följande fyra kriterier:

1. Bröstsmärta.
2. Perikardiellt gnidningsljud.
3. Typiska EKG-förändringar i form av ST-höjning och/eller PR-sänkning.
4. Perikardvätska.

Kriterierna ska bedömas som en helhet. Ett enskilt fynd är inte tillräckligt för att fastställa diagnosen. Om färre än två kriterier är uppfyllda är den kliniska definitionen av akut perikardit inte uppfylld och andra förklaringar till symtomen behöver övervägas. Perikardvätska är således ett möjligt uttryck för sjukdomen men inget obligat fynd. På motsvarande sätt behöver inte typiska EKG-förändringar eller ett hörbart perikardiellt gnidningsljud föreligga hos varje patient.

Myoperikardit räknas som en riskmarkör vid akut perikardit och innebär att sjukdomsbilden inte är begränsad till perikardiet. Misstanke om samtidig myokardpåverkan har därför betydelse för bedömningen av det fortsatta sjukdomsförloppet.

Typiskt förlopp

Akut idiopatisk perikardit är vanligen självbegränsande. Omkring 70 till 90 procent av patienterna får ett förlopp utan betydande komplikationer eller återfall. Denna prognosuppgift gäller när kliniska och laboratoriemässiga fynd inte talar emot en idiopatisk sjukdomsbild.

Förloppet varierar dock beroende på bakomliggande orsak, inflammationens omfattning och förekomsten av perikardvätska eller myokardpåverkan. Perikardvätska kan uppstå som en del av den akuta inflammationen. Den viktigaste allvarliga komplikationen är hjärttamponad, där vätskan får hemodynamiska konsekvenser. Risken för komplikationer är inte jämnt fördelad utan ökar vid vissa kliniska sjukdomsbilder.

Tecken på komplicerat sjukdomsförlopp

Följande fynd är förknippade med högre risk för komplikationer, framför allt hjärttamponad:

En subakut debut skiljer sig från den mer direkt igenkännbara akuta sjukdomsbilden och bör väcka misstanke om ett mindre okomplicerat förlopp. Stor mängd perikardvätska eller redan utvecklad hjärttamponad innebär att inflammationen har fått strukturella respektive hemodynamiska konsekvenser. Utebliven förbättring efter minst en veckas antiinflammatorisk behandling talar också för ökad risk och kan tyda på att sjukdomen inte följer det förväntade självbegränsande förloppet.

Sjukdomsförloppet kan därför beskrivas som ett spektrum från okomplicerad, självbegränsande idiopatisk perikardit till perikardit med kvarstående inflammation, myokardpåverkan, betydande perikardvätska eller hjärttamponad. Riskmarkörerna ska värderas redan vid den första bedömningen eftersom de identifierar patienter vars förlopp kan avvika från den vanligen godartade bilden.

Orsaker och utlösande tillstånd

Perikardit har ett brett etiologiskt spektrum. Orsaksmönstret varierar tydligt mellan olika delar av världen. I västvärlden dominerar idiopatisk eller virusrelaterad perikardit, perikardit efter hjärtskada, autoimmun sjukdom och neoplastisk sjukdom. I utvecklingsländer är tuberkulos en ledande orsak. Det geografiska och kliniska sammanhanget är därför centralt när den sannolika etiologin bedöms.

Huvudsakliga etiologiska grupper

Idiopatisk och virusrelaterad perikardit

Idiopatisk eller virusrelaterad perikardit är den vanligaste etiologiska kategorin i västvärlden. Benämningen idiopatisk ska förstås som en etiologisk klassificering när någon specifik orsak inte har identifierats. Den anger således inte en särskild sjukdomsmekanism.

Virusrelaterad perikardit tillhör samma dominerande orsaksgrupp. Det tillgängliga etiologiska underlaget anger inte vilka enskilda virus som bör prioriteras eller hur ett specifikt virus ska fastställas. En mer precis virusdiagnos bör därför inte ställas utan stöd för detta.

Perikardit efter hjärtskada

Hjärtskada är ett etablerat utlösande tillstånd för perikardit och utgör en vanlig orsak i västvärlden. Den kliniska kopplingen bygger på att perikardinflammationen uppträder i anslutning till en hjärtskada. Begreppet beskriver därmed ett orsakssamband snarare än en idiopatisk episod.

Autoimmun och autoinflammatorisk komponent

Autoimmun sjukdom är en etablerad bakomliggande orsak till perikardit. Vid känd autoimmun sjukdom är detta samband relevant när etiologin värderas, men perikarditen bör inte automatiskt tillskrivas den autoimmuna sjukdomen utan en samlad klinisk bedömning.

Vid recidiverande perikardit finns en allt större förståelse för autoinflammation som central sjukdomsmekanism. Detta innebär att återkommande episoder kan präglas av aktivering av det medfödda immunsystemet. Interleukin-1 har en framträdande roll i denna modell för sjukdomsmekanismen, vilket även avspeglas i dokumenterad effekt av interleukin-1-antagonister i randomiserade studier. Autoinflammation är framför allt en förklaring till sjukdomsmekanismen vid recidiv och behöver inte i sig identifiera den ursprungliga utlösande orsaken.

Neoplastisk sjukdom och tuberkulos

Neoplastisk sjukdom hör till de vanligaste orsaksgrupperna i västvärlden och ska betraktas som en möjlig bakomliggande etiologi. Tuberkulos har däremot särskild betydelse globalt och är en ledande orsak i utvecklingsländer. Sannolikheten för olika orsaker kan därför inte bedömas oberoende av patientens epidemiologiska sammanhang.

COVID-19 och vaccination

COVID-19 och vaccination har uppmärksammats som utlösande tillstånd vid myoperikardit. Begreppet myoperikardit markerar att inflammationen inte är begränsad till perikardiet utan även omfattar myokardiet. Ett tidsmässigt samband är kliniskt relevant, men den etiologiska klassificeringen måste göras med hänsyn till övriga möjliga orsaksgrupper.

Symtom och kliniska fynd

Symtombild

Perikardsjukdom kan ge en varierande klinisk bild. Symtomen påverkas av om tillståndet främst yttrar sig som akut eller recidiverande perikardit, perikardvätska, hjärttamponad, konstriktiv perikardit eller en kombination av vätska och konstriktion. Vanliga symtom är:

• Bröstsmärta
• Andfåddhet
• Yrsel
• Bensvullnad
• Ascites

Bröstsmärta kan dominera vid perikardit, medan andfåddhet och tecken på systemisk venös stas kan vara mer framträdande när perikardvätska eller konstriktiv fysiologi påverkar hjärtats fyllnad. Yrsel kan tala för cirkulatorisk påverkan och ska värderas tillsammans med puls, blodtryck och övriga tecken på hemodynamisk instabilitet.

Symtombilden kan förändras under sjukdomsförloppet. En patient som initialt söker för bröstsmärta kan senare utveckla andfåddhet, yrsel eller tecken på venös stas. Klinisk försämring ska därför föranleda en ny samlad bedömning, särskilt med avseende på tillkomst eller ökning av perikardvätska och utveckling av hjärttamponad.

Statusfynd och cirkulatorisk påverkan

Status ska särskilt inriktas på att identifiera hemodynamisk påverkan. Kontrollera puls och blodtryck samt bedöm halsvener, tecken på perifer stas och patientens allmäntillstånd. Kombinationen av takykardi, hypotoni och halsvenstas talar starkt för hjärttamponad, men den typiska triaden förekommer inte hos alla patienter. Frånvaro av en fullständig triad ska därför inte ensam avfärda misstanke om tamponad.

Vid uttalad cirkulatorisk påverkan kan hjärttamponad yttra sig som:

• Hypotoni
• Takykardi
• Halsvenstas
• Cirkulatorisk chock
• Hjärtstopp

Fyndens tydlighet kan påverkas av perikardvätskans läge och av tidigare hjärtpatologi. Den kliniska bedömningen måste därför vägas samman med förekomsten av perikardvätska och ekokardiografiska tecken på tamponad.

Kliniska varningssignaler

Följande fynd ska betraktas som varningssignaler för betydande hemodynamisk påverkan:

• Hypotoni, särskilt tillsammans med takykardi
• Halsvenstas
• Tilltagande yrsel eller påverkat allmäntillstånd
• Snabbt ökande andfåddhet
• Tecken på cirkulatorisk chock
• Hjärtstopp

Vid misstänkt tamponad är den kliniska symtombilden endast en del av bedömningen. Stark misstanke föreligger när takykardi, hypotoni och halsvenstas kombineras med ultraljudsverifierad perikardvätska och ekokardiografiska tecken på tamponad. Typiska ekokardiografiska fynd är systolisk kollaps av höger förmak, diastolisk kollaps av höger kammare och vidgad vena cava inferior. Den slutgiltiga diagnosen bekräftas av det hemodynamiska svaret på perikardtappning.

Diagnostiska kriterier

Diagnosen perikardit ställs genom en samlad klinisk bedömning. Bedömningen ska omfatta anamnes, kliniskt status, EKG och riktad bilddiagnostik. Vid behov kompletteras utredningen med hjärtmarkörer. Undersökningarna används både för att stödja diagnosen och för att bedöma om det samtidigt finns myokardpåverkan eller hemodynamiska konsekvenser av perikardsjukdomen.

Det tillgängliga kriterieunderlaget anger ingen enskild numerisk gräns eller poängmodell som ensam bekräftar eller utesluter perikardit. Diagnostiken behöver därför integrera flera fynd och anpassas till den kliniska presentationen.

Grundläggande diagnostisk bedömning

Följande delar bör ingå vid misstänkt perikardit:

En misstänkt pågående myokardprocess ska värderas utifrån anamnes, EKG-förändringar och kliniskt status. Vid behov ska hjärtmarkörer och ekokardiografi användas. Detta är särskilt viktigt eftersom perikardit och myokardit kan förekomma samtidigt och påverkar den fortsatta diagnostiska bedömningen.

Bedömning av myokardpåverkan

Utredningen ska aktivt ta ställning till om inflammationen är begränsad till perikardiet eller om myokardit samtidigt föreligger. Misstanke om associerad myokardit stärks av fynd som motiverar vidare bedömning med hjärtmarkörer och bilddiagnostik. CMR kan ingå när ekokardiografi, EKG och biomarkörer inte ger tillräckligt underlag eller när direkt bedömning av myokardiet behövs.

Vid misstanke om en aktiv myokardprocess ska arbetsprov inte användas som diagnostisk provokation. Akut myoperikardit är en absolut kontraindikation mot cykelergometri. Även misstanke om en pågående myokardprocess utgör kontraindikation mot arbetsprov, även om en erfaren läkare i särskilda fall kan göra en individuell bedömning.

Perikardit vid cancerbehandling

Hos patienter med cancer ska diagnostik av akut perikardit följa samma övergripande principer som hos andra patienter, men bedömningen behöver ofta vara multidisciplinär. Detta gäller särskilt innan en pågående cancerbehandling avbryts.

Vid misstänkt perikardit associerad med behandling med immunkontrollpunktshämmare rekommenderas:

• EKG
• mätning av hjärtmarkörer
• ekokardiografi
• CMR, med eller utan CT beroende på frågeställning

Undersökningarna ska användas för att:

1. bekräfta perikardsjukdomen,
2. bedöma dess hemodynamiska konsekvenser,
3. utesluta samtidig myokardit.

Förekomst och omfattning av perikardvätska är kliniskt betydelsefull. Måttlig till uttalad perikardvätska vid bekräftad perikardit associerad med immunkontrollpunktshämmare är en viktig beslutspunkt eftersom detta påverkar handläggningen av den onkologiska behandlingen.

Diagnostisk slutsats

Det diagnostiska ställningstagandet bör tydligt ange:

• om fynden sammantaget stöder perikardit,
• om perikardvätska föreligger,
• om det finns hemodynamisk påverkan,
• om samtidig myokardit har påvisats eller behöver uteslutas,
• vilka undersökningar som ligger till grund för bedömningen,
• om den kliniska situationen medger arbetsprov eller om aktiv myoperikardit gör detta kontraindicerat.

Laboratorieprover och EKG

Initial provtagning

Laboratorieprover används för att påvisa inflammatorisk aktivitet, identifiera samtidig myokardskada och upptäcka fynd som talar för en specifik bakomliggande orsak eller komplikation. Provsvaren ska tolkas tillsammans med anamnes, status, EKG och bilddiagnostik. Enskilda laboratorieprover fastställer inte diagnosen perikardit.

Vid misstänkt akut perikardit bör den initiala provtagningen omfatta:

CRP är ett stödjande fynd och kan användas för att värdera inflammationsaktiviteten. Resultatet ska inte ensamt användas för att bekräfta eller avfärda perikardit. Om CRP följs över tid bör provtagningen bedömas i relation till symtomutveckling och övriga fynd.

Hjärttroponin ska ingå i den initiala bedömningen. Förhöjt troponin väcker misstanke om samtidig myokardpåverkan och därmed ett myoperikardiellt syndrom. Detta påverkar riskbedömningen, eftersom myoperikardit räknas som en riskmarkör och kan motivera inläggning och utvidgad etiologisk utredning. Troponinvärdet måste samtidigt värderas i sitt kliniska sammanhang och tillsammans med EKG och ekokardiografi.

Riktad etiologisk provtagning

Ytterligare laboratorieprover beställs utifrån klinisk misstanke om en specifik orsak eller komplikation. Bred, ospecifik provtagning utan stöd i anamnes eller status bör undvikas.

Vid symtom eller fynd som inger misstanke om systemisk lupus erythematosus kan ANA analyseras. Låga ANA-titrar förekommer dock även hos patienter med recidiverande idiopatisk perikardit utan att kriterier för systemisk lupus erythematosus är uppfyllda. Ett lågt positivt ANA-resultat har därför osäker betydelse och ska inte ensamt styra etiologisk klassificering eller behandling.

Om de initiala laboratoriefynden inte talar emot idiopatisk perikardit och det saknas klinisk misstanke om specifik etiologi, får fortsatt provtagning styras av sjukdomsförloppet. Nytillkomna avvikelser, komplikationer eller bristande behandlingssvar bör föranleda omprövning.

Vilo-EKG

Ett 12-avlednings-EKG ska registreras vid misstänkt akut perikardit. Registreringen omfattar bipolära och unipolära extremitetsavledningar samt unipolära bröstavledningar, kopplade enligt Cabrera-systemet.

De EKG-förändringar som stödjer diagnosen är:

• typiska ST-höjningar
• PR-sänkningar

ST-höjning och PR-sänkning utgör ett av de etablerade diagnostiska huvudfynden vid akut perikardit. EKG-fynden ska dock inte bedömas isolerat. Diagnosen kan fortfarande vara aktuell när typiska EKG-förändringar saknas, förutsatt att andra diagnostiska fynd föreligger. Om den samlade bilden inte uppfyller diagnostiska kriterier ska alternativa diagnoser eftersökas.

Vid tolkningen ska särskild uppmärksamhet riktas mot fynd som kan tala för samtidig myokardskada, potentiellt allvarlig arytmi eller överledningsrubbning. Sådana fynd påverkar riskbedömningen och kan förändra behovet av övervakning och fortsatt utredning.

Tekniska felkällor

Felaktig elektrodplacering kan ge missvisande ST- och PR-förändringar. Vid en oväntad eller svårtolkad EKG-bild bör elektrodernas placering och kablarnas funktion kontrolleras och registreringen vid behov upprepas. Tidigare EKG bör jämföras när sådana finns tillgängliga. EKG ska alltid dokumenteras tillsammans med provtagningstidpunkt, aktuella symtom och samtidiga troponin- och CRP-resultat.

Bilddiagnostik och övrig utredning

Initial bilddiagnostik

Vid misstänkt perikardit bör den initiala bedömningen omfatta lungröntgen och ekokardiografi tillsammans med anamnes, status, EKG och hjärtmarkörer. Bilddiagnostiken ska inte enbart stödja diagnosen, utan även bedöma perikardvätskans omfattning, dess hemodynamiska konsekvenser och eventuell samtidig myokardpåverkan.

Ekokardiografi är förstahandsundersökning för att påvisa perikardvätska och bedöma om vätskan påverkar cirkulationen. Undersökningen används även för bedömning av hjärtfunktion och andra möjliga förklaringar till patientens symtom. Ett normalt ekokardiogram utesluter inte perikardit, eftersom inflammationen kan förekomma utan påvisbar perikardvätska.

Lungröntgen ingår i den initiala utredningen och kan samtidigt påvisa pleuropulmonella förändringar eller andra avvikelser i bröstkorgen. Fynden ska bedömas tillsammans med övrig klinik och ersätter inte ekokardiografi eller vävnadskarakterisering med MR hjärta.

MR hjärta

MR hjärta rekommenderas vid klinisk misstanke om perikardit när diagnosen inte kan fastställas med kliniska kriterier. Undersökningen kan visa:

• perikardförtjockning
• perikardödem
• sen gadoliniumuppladdning som tecken på inflammation
• samtidig myokardpåverkan

MR hjärta är särskilt värdefull när symtom, EKG och ekokardiografi ger en oklar eller motsägelsefull bild. Metoden kan även användas hos utvalda patienter under uppföljningen för att avgöra om inflammatorisk aktivitet kvarstår. Vid misstanke om samtidig myokardit används MR dessutom för att bedöma myokardödem, ischemi samt nekros, fibros eller ärrbildning.

Vid perikardit associerad med immunkontrollpunktshämmare rekommenderas multimodal kardiovaskulär bilddiagnostik med ekokardiografi och MR hjärta, vid behov kompletterad med DT. Syftet är att bekräfta diagnosen, bedöma hemodynamisk påverkan och utesluta samtidig myokardit.

Datortomografi

DT rekommenderas när frågeställningen gäller perikardiets anatomi eller förändringar som är svåra att kartlägga med ekokardiografi. Undersökningen kan bedöma:

• perikardiets tjocklek
• förkalkningar
• tumörmisstänkta förändringar
• avgränsade eller inkapslade vätskeansamlingar
• samtidig sjukdom i pleura, lungor eller övriga delar av bröstkorgen

Vid misstänkt konstriktiv perikardit ska multimodal bilddiagnostik användas för att fastställa diagnosen och kartlägga perikardförtjockning, förkalkningar och aktiv inflammation. Kombinationen av ekokardiografi, MR och DT väljs utifrån den kliniska frågeställningen.

Om akut koronart syndrom fortfarande misstänks ska obstruktiv kranskärlssjukdom uteslutas med invasiv koronarangiografi eller koronar-DT, beroende på den kliniska sannolikheten.

Perikardpunktion och etiologisk diagnostik

Perikardiocentes har både diagnostisk och terapeutisk betydelse. Ingreppet kan utföras under vägledning av ekokardiografi, DT eller genomlysning. Diagnostisk provtagning från perikardvätska är särskilt relevant vid misstanke om bakteriell, tuberkulös eller neoplastisk perikardit.

Perikardiocentes rekommenderas vid:

• hjärttamponad
• misstänkt bakteriell eller neoplastisk perikardit
• symtomgivande måttlig eller stor perikardvätska trots medicinsk behandling
• misstänkt tuberkulös perikardit där icke-invasiv utredning inte har fastställt diagnosen

Vid misstänkt purulent perikardit krävs skyndsam perikardiocentes och/eller kirurgisk dränering för diagnostik. Vid neoplastisk perikardit ska perikardvätskan analyseras cytologiskt för att bekräfta malign perikardsjukdom.

Rutinmässig virusserologi rekommenderas inte för etiologisk diagnostik vid perikardit, med undantag för hepatit C, HIV och borrelios. Vid recidiverande inflammatoriskt myoperikardiellt syndrom bör familjeanamnes inklusive släktträd inhämtas för att identifiera möjlig ärftlighet och anhöriga med risk.

Differentialdiagnoser

Akut idiopatisk perikardit saknar ett enskilt specifikt diagnostiskt test och är därför en uteslutningsdiagnos. Bedöm först tillstånd som kräver omedelbar annan handläggning, framför allt akut hjärtinfarkt, aortadissektion och lungemboli. Därefter värderas samtidig myokardit och specifika former av perikardit som infektiös, autoimmun, uremisk eller neoplastisk sjukdom.

Akut hjärtinfarkt och andra orsaker till ST-höjning

Den vanligaste allvarliga feldiagnosen är att akut virusrelaterad eller idiopatisk perikardit misstolkas som akut hjärtinfarkt, eller tvärtom. Vid misstanke om akut koronart syndrom ska obstruktiv kranskärlssjukdom uteslutas med invasiv koronarangiografi eller kranskärls-CT utifrån den kliniska sannolikheten.

Perikarditens EKG-bild kan ibland vara begränsad till få avledningar och därmed efterlikna infarkt. Tidig repolarisation kan också likna perikardit genom J-punktshöjning och ST-höjning. Upprepade EKG kan vara vägledande eftersom förändringarna är dynamiska. Patologiska Q-vågor kan dessutom tala för en tidigare, kliniskt tyst hjärtinfarkt med efterföljande perikardit.

Myokardit och myoperikardit

Perikardiet är elektriskt tyst. Typiska EKG-förändringar vid perikardit talar därför för samtidig inflammation i myokardiet och bör föranleda bedömning av möjlig myokardit. Troponinstegring förekommer vid sådan överlappning och ska inte automatiskt tolkas som hjärtinfarkt.

Ekokardiografi används för att bedöma kammarfunktion. Vid kvarstående diagnostisk osäkerhet kan magnetkameraundersökning av hjärtat påvisa myokardödem, ischemi och nekros eller fibros, samtidigt som perikardiets ödem och sena gadoliniumuppladdning kan värderas.

Andra akuta thorakala tillstånd

Aortadissektion och lungemboli ska övervägas när anamnes, status eller undersökningsfynd inte tydligt stödjer perikardit. Datortomografi kan i svårbedömda fall både kartlägga perikardiet och utvärdera dessa differentialdiagnoser. Lunginfiltrat, pleuravätska och atelektas kan förekomma vid inflammatorisk perikardit och ge en bild som liknar pleuropneumoni.

Specifik perikardit i stället för idiopatisk sjukdom

Vid cancerbehandling ska även immunkontrollpunktshämmarassocierad perikardit övervägas. EKG, hjärtmarkörer och multimodal bilddiagnostik används då för att bekräfta perikardsjukdom, bedöma hemodynamisk påverkan och utesluta samtidig myokardit.

Riskbedömning och komplikationer

Initial riskvärdering

Riskbedömningen ska identifiera patienter som behöver inneliggande övervakning, skyndsam åtgärd eller fördjupad etiologisk utredning. Utgå från kliniskt förlopp, cirkulatorisk påverkan, inflammations- och hjärtmarkörer, EKG samt ekokardiografi. Komplettera med kardiovaskulär magnetresonanstomografi och vid behov datortomografi för att bedöma inflammation, perikardvätska, konstriktiv fysiologi och samtidig myokardpåverkan.

Patienter med högriskperikardit ska läggas in för övervakning och behandling. Tillståndet ska också betraktas som komplicerat vid ihållande eller recidiverande sjukdomsförlopp, hemodynamisk påverkan, betydande perikardvätska, hjärttamponad, konstriktiv fysiologi eller misstanke om bakteriell eller neoplastisk genes. Även en initialt okomplicerad sjukdomsbild kan mer sällan utvecklas till livshotande komplikationer. Nytillkommen eller förvärrad dyspné, trötthet eller bröstsmärta bör därför föranleda förnyad klinisk bedömning och vanligen ekokardiografi.

Vid inflammatoriskt myoperikardiellt syndrom med hög risk eller komplicerat förlopp rekommenderas multidisciplinär diskussion på ett centrum med relevant kompetens. Misstänkt samtidig myokardit påverkar både risknivå och uppföljning och bör aktivt värderas med hjärtmarkörer, EKG och bilddiagnostik.

Viktiga komplikationer

När invasiv eller kirurgisk åtgärd krävs

Perikardiocentes rekommenderas vid:

• hjärttamponad
• misstänkt bakteriell perikardit
• misstänkt neoplastisk perikardit
• symtomgivande måttlig till stor perikardvätska trots medicinsk behandling

Kirurgiskt perikarddränage rekommenderas när perkutan perikardiocentes inte är genomförbar. Vid purulent perikardvätska bör kirurgiskt dränage möjliggöra fullständig tömning och minska risken för konstriktion. Vid återkommande perikardvätska trots medicinsk behandling rekommenderas kirurgiskt pleuroperikardiellt fönster.

Hemodynamiskt stabila patienter med nytillkommen eller övergående konstriktion och samtidig aktiv perikardinflammation kan förbättras med antiinflammatorisk behandling. Konstriktiv fysiologi är således inte alltid permanent. Perikardiektomi rekommenderas vid permanent konstriktion utan aktiv inflammation eller om antiinflammatorisk behandling inte har varit framgångsrik efter 3 till 6 månader. Ingreppet är också indicerat vid kronisk eller kvarstående konstriktiv perikardit trots medicinsk behandling.

Uppföljning av riskpatienter

Patienter med ihållande eller recidiverande perikardit ska följas långsiktigt för att upptäcka sjukdomsutveckling och nya komplikationer. Uppföljningen bör anpassas efter symtom, inflammatorisk aktivitet, mängden perikardvätska och eventuell konstriktiv eller myokardiell påverkan. Förnyad bilddiagnostik är särskilt motiverad vid försämrade symtom eller misstanke om kvarstående inflammation, ökande perikardvätska eller konstriktion.