Tandframbrott hos barn: normalförlopp och avvikelser

Sammanfattning

Tandframbrott är en fysiologisk process med stor normal variation. De första primära tänderna, vanligen underkäkens centrala incisiver, bryter oftast fram omkring 6 till 10 månaders ålder. Den primära dentitionen är vanligen komplett vid cirka 2,5 till 3 års ålder. Permanent tandframbrott börjar oftast vid 5 till 7 års ålder med underkäksincisiver eller första permanenta molarer och fortsätter till ungefär 12 till 14 års ålder, tredje molarer undantagna. Flickor har i genomsnitt något tidigare permanent tandframbrott än pojkar, och tänder i underkäken bryter ofta fram tidigare än motsvarande tänder i överkäken. Population, ärftlighet, kroppstillväxt, prematuritet och lokal anatomi påverkar tidpunkten [1,2].

Lokal ömhet, irritabilitet, ökad salivation, bitbehov och lindrig aptit- eller sömnpåverkan kan förekomma kring frambrott av primära tänder. Hög feber, tydlig allmänpåverkan, ihållande diarré, kräkningar eller andra uttalade symtom ska inte förklaras med tandsprickning utan utredas på sedvanligt sätt [3,4]. Symtom lindras i första hand med en kyld, fast bitring och försiktig gingival massage. Lokalanestetiska eller alternativa tandframbrottsprodukter bör undvikas hos spädbarn eftersom nyttan är osäker och felanvändning kan vara skadlig.

En isolerad variation på några månader hos ett i övrigt friskt barn är sällan patologisk. Tandläkarbedömning är motiverad vid tydlig asymmetri, uteblivet frambrott mer än cirka 6 månader efter den kontralaterala tanden, avsaknad av permanent tand när motsvarande tand på andra sidan har brutit fram, kvarstående primär tand, infraocklusion, patologisk tandmobilitet eller lokal svullnad. En försening på omkring 2 år jämfört med förväntat frambrott, särskilt om flera tänder berörs, kräver strukturerad utredning [5]. Vanliga lokala orsaker är platsbrist, ektopiskt läge, övertalig tand, odontom, trauma mot primär tand, ankylos och odontogen cysta. Generaliserad avvikelse kan bero på bland annat hypotyreos, undernäring, skelettsjukdom, ektodermal dysplasi eller genetiskt syndrom. För tidig förlust av kariesfria primära tänder med liten eller ingen rotresorption är en varningssignal för bland annat hypofosfatasi och ska inte betraktas som en normal variant [6,7].

Bakgrund och epidemiologi

Definitioner

Tandframbrott innebär att en utvecklande tand förflyttas från sitt läge i käkbenet genom alveolarutskottet och munslemhinnan till funktionell position i tandbågen. Den kliniskt synliga tidpunkten är endast en del av en längre process som omfattar benremodellering, utveckling av tandfollikel och parodontalligament samt fortsatt ocklusal anpassning efter genombrottet [5].

Följande begrepp bör skiljas åt:

• Försenat tandframbrott: tanden bryter fram senare än förväntat, men kan fortfarande vara på väg mot en normal position.
• Retention: frambrottet har avstannat före eller efter att tanden penetrerat slemhinnan.
• Impakterad tand: frambrott hindras av en fysisk barriär, avvikande riktning eller brist på utrymme.
• Ektopiskt tandframbrott: tanden bryter fram eller utvecklas längs en onormal bana.
• Ankylos: rotens cement har förenats med alveolarbenet, vilket gör att tanden inte följer käkens vertikala tillväxt och därför hamnar i infraocklusion.
• Primär frambrottsstörning, PFE: sällsynt störning där en eller flera tänder inte når ocklusion trots fri frambrottsväg och utan identifierbar mekanisk barriär [8].
• För tidigt tandframbrott: en tand bryter fram betydligt tidigare än förväntat.
• För tidig exfoliation: en primär tand förloras tidigare än väntat, spontant eller till följd av sjukdom, trauma eller behandling.

Normal variation

Frambrottstider är populationsbaserade referenser, inte biologiska tidsgränser. En systematisk översikt av 42 studier med drygt 42 000 barn visade betydande geografisk variation i den primära dentitionen. Underkäkens centrala incisiv rapporterades bryta fram från cirka 6 månader i vissa populationer till över 13 månader i andra. Den sista primära molaren rapporterades från cirka 20 till 29 månader [1].

Motsvarande översikt av permanent tandframbrott omfattade mer än 939 000 barn och ungdomar. Första permanenta molaren kunde bryta fram redan strax efter 4 års ålder i vissa material, medan överkäkens andra permanenta molar i andra populationer bröt fram först efter 13 års ålder. Permanent tandframbrott var i genomsnitt tidigare hos flickor och i underkäken [2].

Barnets eget mönster är därför ofta mer informativt än jämförelse med en enskild tabell. Frambrottet är vanligen relativt symmetriskt mellan höger och vänster sida, även om en förskjutning på flera månader kan förekomma. Påtaglig eller tilltagande asymmetri är mer misstänkt för en lokal avvikelse än ett generellt sent tandframbrott.

Prematuritet och låg födelsevikt kan medföra långsammare dental utveckling, särskilt under de första levnadsåren. De mest prematura barnen har även ökad förekomst av emaljhypoplasi och andra utvecklingsdefekter. Bedömning efter korrigerad ålder är därför rimlig under spädbarnstiden, men förklarar inte en uttalad eller kvarstående asymmetrisk försening [9].

Normalförlopp

Primära tänder

Barn har normalt 20 primära tänder: fyra incisiver, två hörntänder och fyra molarer i vardera käken. Det vanligaste förloppet är att underkäkens centrala incisiver kommer först, följda av överkäkens incisiver. Därefter bryter vanligen första molarerna, hörntänderna och slutligen andra molarerna fram.

Tabellen visar praktiska ungefärliga åldersintervall. Variation utanför intervallen kan vara normal, särskilt om tandframbrottet är symmetriskt och barnets övriga tillväxt och utveckling är normal [1].

Avsaknad av synliga tänder vid 12 månaders ålder kan fortfarande vara en normal variant. Barnet bör ändå få en riktad undersökning av munhåla, tillväxt och utveckling. Vid fortsatt avsaknad nära 18 månaders ålder bör tandläkare bedöma om tandanlag finns och om lokal eller generell störning föreligger, särskilt vid andra kliniska avvikelser.

Växelbett och permanenta tänder

Den permanenta dentitionen omfattar normalt 32 tänder inklusive tredje molarerna. Växelbettet börjar vanligen omkring 6 års ålder. Första permanenta molaren bryter fram bakom den sista primära molaren och ersätter alltså inte någon primär tand. Detta missförstås ibland av vårdnadshavare, vilket kan leda till att en karieskänslig permanent tand felaktigt betraktas som en tillfällig mjölktand.

Underkäkens centrala incisiver och första permanenta molarer är vanligen först. Därefter följer övriga incisiver, premolarer och hörntänder. Ordningen varierar mellan käkarna. I överkäken bryter hörntanden ofta fram efter premolarerna, medan underkäkens hörntand vanligen kommer tidigare.

Permanenta tänder ersätter normalt de primära tänderna mellan cirka 6 och 12 års ålder. Underkäkens incisiver uppvisar relativt liten tidsvariation, medan andra premolarer varierar mer [10].

Exfoliation av primära tänder

När den permanenta efterföljaren närmar sig resorberas den primära tandens rötter. Tanden blir mobil och lossnar. Detta är normalt när det sker i förväntad ordning och utan uttalad gingival inflammation, smärta eller patologisk benförlust.

En primär tand kan sitta kvar trots att den permanenta efterföljaren bryter fram lingualt eller palatinalt. Hos yngre barn kan en underkäksincisiv ibland bryta fram lingualt om den primära tanden ännu inte lossnat. Om den primära tanden är tydligt mobil kan spontan exfoliation avvaktas kortvarigt. Tandläkarbedömning behövs om den inte lossnar, om den permanenta tanden hamnar långt utanför tandbågen eller om det finns platsbrist.

Klinisk bild vid tandframbrott

Lokala och lindriga allmänsymtom

Många vårdnadshavare upplever symtom i samband med tandsprickning. I kohortstudier har irritabilitet, ökad salivation, bitbehov, lindrig aptitnedsättning och sömnstörning rapporterats kring frambrottsdagarna. En mindre temperaturstegring kan förekomma, men uppmätta temperaturer har hållit sig under febernivå [3].

En annan prospektiv studie fann ingen tydlig koppling mellan tandframbrott och feber, diarré, hudutslag, sömnstörning eller allmänt välbefinnande. Föräldrar rapporterade betydligt fler symtom retrospektivt än vad dagliga observationer visade [4]. I populationsbaserade kohorter uppger 73 till 82 procent av vårdnadshavare någon form av tandframbrottssymtom, men rapporteringen påverkas av familje-, socioekonomiska och kulturella faktorer [11,12].

Rimliga symtom är:

• lokal gingival rodnad, svullnad och ömhet
• ökad salivation
• behov att bita eller gnaga
• kortvarig irritabilitet
• lindrigt störd sömn
• tillfälligt minskad aptit.

Symtom som kräver annan förklaring

Följande ska inte tillskrivas normalt tandframbrott:

• rektal temperatur 38,0 °C eller högre
• tydlig slöhet eller allmänpåverkan
• ihållande diarré eller upprepade kräkningar
• dehydrering
• andningsbesvär
• petekier eller utbrett utslag
• fokal svullnad med pus, fluktuation eller ansiktsasymmetri
• uttalad eller långvarig smärta
• oförmåga att äta eller dricka.

Att förklara sådana symtom med tandsprickning kan fördröja diagnos av infektion eller annan sjukdom. Bedöm barnets ålder, vaccinationsstatus, vätskeintag och infektionssymtom enligt vanliga pediatriska principer.

Utredning och diagnostik

Anamnes

Utredningen bör avgöra om avvikelsen är lokal eller generaliserad och om den gäller tandens bildning, dess frambrottsväg eller själva frambrottsmekanismen.

Efterfråga:

• när den första tanden bröt fram
• ordningsföljd och symmetri
• vilka tänder som har tappats och vid vilken ålder
• smärta, svullnad, varbildning eller blödning
• tidigare karies, tandextraktion eller trauma
• slag mot primära incisiver, även flera år tidigare
• prematuritet, låg födelsevikt och neonatal intensivvård
• längd- och viktutveckling
• kost, malabsorption och kronisk sjukdom
• läkemedel, cytostatika och strålbehandling mot huvud eller hals
• familjär förekomst av sena, saknade, övertaliga eller infraockluderade tänder
• hår-, hud-, nagel- och svettfunktionsavvikelser
• frakturer, skelettsmärta, gångavvikelse eller kortvuxenhet
• återkommande infektioner, gingivit eller tidig tandmobilitet.

Klinisk undersökning

Dokumentera tandstatus och använd korrekt tandidentifiering. Bedöm:

• vilka tänder som finns i munhålan
• om motsvarande tand på andra sidan har brutit fram
• kvarstående primära tänder
• platsförhållanden och trångställning
• gingival svullnad, färgförändring eller fistel
• palpabel tandbuktning i vestibulum eller gom
• tandmobilitet
• infraocklusion och ocklusionsnivå
• tandform, emalj och antal tänder
• parodontal inflammation och benförlust
• käkasymmetri, svullnad och palpationsömhet.

Vid permanent överkäkshörntand bör tandens buktning normalt kunna palperas buckalt innan frambrott. Utebliven palpation, asymmetri eller kvarstående primär hörntand bör föranleda tandläkar- eller ortodontistbedömning. Palatinalt förskjuten permanent hörntand förekommer hos omkring 1 till 3 procent och kan skada närliggande incisivrötter [13].

När är avvikelsen kliniskt betydelsefull?

En exakt universell gräns saknas. Följande praktiska fynd motiverar tandläkarbedömning:

Bilddiagnostik

Röntgen ska beställas när resultatet kan påverka handläggningen. Valet görs av tandläkare utifrån frågeställning och strålhygieniska principer.

• Intraoral röntgen: lämplig vid en enstaka avvikande tand, trauma, misstänkt periapikal förändring eller behov av hög detaljupplösning.
• Panoramaröntgen: ger översikt över tandanlag, eruptionsriktning, övertaliga tänder, odontom och större cystiska förändringar.
• Ocklusal röntgen eller parallaxbilder: kan lokalisera en tand eller övertalig tand i buckolingual riktning.
• CBCT: reserveras för komplicerad lokalisation, misstänkt rotresorption eller kirurgisk och ortodontisk planering när tvådimensionell bilddiagnostik inte räcker.

Röntgen kan skilja mellan saknat tandanlag, mekaniskt hinder och en tand som har en fri men inaktiv frambrottsväg. Vid primär retention har radiografisk uppföljning under minst 6 månader föreslagits för att avgöra om tanden förflyttar sig [5].

Laboratorieutredning

Laboratorieprov behövs inte vid en isolerad, sannolikt lokal avvikelse hos ett välmående barn. Vid generaliserad försening, tillväxtavvikelse, skelettsymtom eller för tidig tandförlust kan riktad utredning omfatta:

• blodstatus och differentialräkning
• CRP eller SR vid inflammationsmisstanke
• TSH och fritt T4
• kalcium, fosfat, magnesium och kreatinin
• alkaliskt fosfatas, bedömt mot åldersanpassat referensintervall
• 25-OH-vitamin D
• leverprover, albumin och prov för malabsorption efter klinisk misstanke.

Lågt alkaliskt fosfatas för åldern tillsammans med tidig förlust av primära incisiver, bevarade rötter eller skelettsymtom ska väcka misstanke om hypofosfatasi. En normal eller endast lätt sänkt nivå vid ett enstaka prov utesluter inte mild odontohypofosfatasi. Vid misstanke krävs barnendokrinologisk eller metabolspecialistbedömning och ofta genetisk diagnostik [6,7].

Handläggningsalgoritm

flowchart TD
A["Avvikande tandframbrott<br>eller för tidig tandförlust"] --> B["Bedöm tandstatus, symmetri,<br>tillväxt och allmäntillstånd"]
B -->|"Isolerad lindrig försening"| C["Jämför med kontralateral tand<br>och följ kliniskt"]
B -->|"Asymmetri, svullnad<br>eller kvarstående primär tand"| D["Tandläkarbedömning<br>och riktad röntgen"]
B -->|"Flera tänder eller<br>andra organsymtom"| E["Tandläkare och barnläkare<br>med riktad provtagning"]
D --> F["Identifiera platsbrist,<br>barriär, ankylos eller cysta"]
F --> G["Observation, kirurgi eller<br>ortodontisk behandling"]
E --> H["Utred endokrin, metabol,<br>genetisk eller hematologisk orsak"]
H --> I["Multidisciplinär behandling<br>och långsiktig tanduppföljning"]
C -->|"Ingen progression"| D

Differentialdiagnoser och viktiga avvikelser

Natal och neonatal tand

En natal tand finns vid födelsen. En neonatal tand bryter fram under de första 30 levnadsdagarna. De flesta är för tidigt frambrutna primära underkäksincisiver, men en mindre andel är övertaliga. Komplikationer är matningssvårigheter, sår på tungans undersida och, om tanden är mycket mobil, aspirationsrisk [14].

Tanden ska om möjligt bevaras om den tillhör den normala primära dentitionen och är stabil. Vassa kanter kan slipas och amningstekniken justeras. Extraktion övervägs vid uttalad mobilitet, aspirationsrisk eller behandlingsresistent traumatisk ulceration. Åtgärden bör utföras av tandläkare med erfarenhet av spädbarn och med hänsyn till barnets blödningsrisk och vitamin K-profylax.

Eruptionscysta och eruptionshematom

En eruptionscysta är en mjuk, genomskinlig eller blåaktig svullnad över en tand som är på väg att bryta fram. Blödning i cystan ger ett blåsvart eruptionshematom. Lesionen förekommer både i primär och permanent dentition, ofta över permanenta tänder i överkäken hos barn i 5 till 9 års ålder [15].

Tillståndet är vanligen självläkande när tanden bryter igenom. Observation är lämplig om lesionen är typisk, smärtfri och inte infekterad. Incision eller excision kan behövas vid uttalad smärta, infektion eller om lesionen mekaniskt hindrar frambrott. Hård, växande, atypisk eller kvarstående svullnad ska utredas radiologiskt.

Tandagenesi

Tandagenesi innebär att ett eller flera tandanlag saknas. Hypodonti avser vanligen upp till sex saknade permanenta tänder, tredje molarer undantagna, och oligodonti fler än sex. Avsaknad är vanligare i permanent än i primär dentition. De permanenta tänder som oftast saknas är andra premolarer och laterala incisiver [10].

Isolerad tandagenesi kan vara sporadisk eller familjär och är kopplad till bland annat WNT10A, PAX9 och MSX1. Multipla saknade tänder, koniska tänder, gles hårväxt eller nedsatt svettning talar för ektodermal dysplasi. Hypohidrotisk ektodermal dysplasi kännetecknas av hypotrikos, hypohidros och hypodonti. De få tänder som finns bryter ofta fram sent och har avvikande form [16].

Barn med tandagenesi behöver tidig pedodontisk och ortodontisk planering. Målet är att bevara primära tänder när prognosen är god, upprätthålla funktion och estetik samt planera platsstängning eller framtida tandersättning.

Övertaliga tänder och odontom

En övertalig tand i överkäkens mittlinje, mesiodens, kan hindra eller avleda incisivernas frambrott. Odontom är hamartomatösa odontogena lesioner som ofta upptäcks vid utredning av en kvarstående primär tand eller utebliven permanent tand. I en serie om 242 odontom var medianåldern 14 år, och tandimpaktion var det vanligaste kliniska fyndet [17].

Behandlingen är vanligen kirurgiskt avlägsnande av hindret med bevarande av den permanenta tanden när detta är möjligt. Därefter följer observation av spontant frambrott eller ortodontisk framdragning. Tidig diagnos förbättrar möjligheten att bevara och föra in tanden i tandbågen [18].

Dentigerös cysta

En dentigerös cysta omsluter kronan på en icke frambruten tand och fäster vid emalj-cementgränsen. Den kan orsaka försenat frambrott, felställning, expansiv käksvullnad och rotresorption. Behandlingen är kirurgisk och anpassas till cystans storlek, tandens värde och barnets ålder.

Efter marsupialisation eller dekompression av dentigerösa cystor kring underkäkspremolarer bröt omkring 62 procent av tänderna fram spontant i en metaanalys. Yngre ålder och rotutveckling som inte översteg ungefär halva den slutliga rotlängden talade för spontan eruption, men evidensen var mycket osäker [19].

Ankylos och infraocklusion

Ankylos är vanligast i primära molarer. Tanden ligger lägre än granntändernas ocklusionsplan eftersom den inte följer alveolarutskottets vertikala tillväxt. Kliniskt kan den ge ett skarpt eller metalliskt perkussionsljud, men varken perkussion eller röntgen är fullt tillförlitliga.

Mild eller måttlig infraocklusion med permanent efterföljare kan ofta följas. Extraktion övervägs om efterföljarens frambrottsväg avviker, granntänder tippar in, infraocklusionen är uttalad eller den primära tanden inte exfolierar inom rimlig tid. Evidensen är begränsad, men konservativ uppföljning rekommenderas initialt i många fall [20]. Bevarande kan vara rimligt vid högst måttlig infraocklusion, mindre än halv rotresorption och frånvaro av karies eller större restauration [21].

Primär frambrottsstörning

PFE är sällsynt och drabbar främst molarer och premolarer. Typiskt ses posterior infraocklusion och öppet bett trots att frambrottsvägen är fri. Alla tänder distalt om den mest mesiala drabbade tanden tenderar att vara påverkade. Tillståndet kan vara ensidigt eller dubbelsidigt och förekomma utan känd familjehistoria [8].

Varianter i PTH1R är associerade med PFE. Ortodontisk framdragning av den drabbade tanden misslyckas vanligen och kan utlösa eller förvärra ankylos. PTH1R-analys bör övervägas före ortodontisk behandling när den kliniska bilden talar för PFE [8]. Behandlingen individualiseras och kan omfatta observation, ocklusal uppbyggnad, extraktion, protetik eller i särskilda fall segmentell kirurgi.

Syndrom och systemsjukdom

Generaliserat sent eller uteblivet frambrott kan ingå i flera sällsynta tillstånd. Kliniska ledtrådar är ofta viktigare än graden av tandförsening.

Kleidokranial dysplasi orsakas vanligen av RUNX2-variant och har en uppskattad prevalens på omkring 1 per miljon. De dentala fynden kan vara det som först leder till diagnos. Behandlingen kräver ofta extraktion av primära och övertaliga tänder, kirurgisk friläggning och långvarig ortodontisk framdragning [23].

För tidig tandförlust

De vanligaste orsakerna är karies och trauma. När dessa saknas måste patologisk exfoliation övervägas. Systematiska kartläggningar har identifierat ett stort antal associerade systemsjukdomar, men underlaget består huvudsakligen av fallrapporter och fallserier. Hypofosfatasi och Papillon-Lefèvre-syndrom är de bäst dokumenterade [7].

Varningssignaler är:

• förlust av flera kariesfria tänder
• liten eller ingen fysiologisk rotresorption
• uttalad gingivit och alveolär benförlust
• återkommande infektioner eller neutropeni
• palmoplantar hyperkeratos
• skelettsmärta, frakturer eller kortvuxenhet
• hudutslag, lymfkörtelförstoring eller radiologiskt så kallade flytande tänder.

Differentialdiagnoser innefattar hypofosfatasi, Papillon-Lefèvre-syndrom, leukocytadhesionsdefekt, cyklisk neutropeni, Langerhanscellshistiocytos och andra sällsynta metabola, hematologiska eller immunologiska sjukdomar [6,7].

Behandling

Normalt tandframbrott och tandsprickning

Information och avdramatisering är ofta tillräckligt. Rekommendera:

• fast bitring som kylts i kylskåp, inte i frys
• ren, sval tvättlapp att bita på under uppsikt
• försiktig massage av gingivan med rent finger
• avtorkning av saliv och barriärkräm på huden vid irritativt utslag
• fortsatt normal matning och vätsketillförsel.

Undvik hårda eller små föremål som kan orsaka kvävning, frysta bitringar som kan skada slemhinnan samt halsband och armband avsedda för tandframbrott. Undvik att skära i gingivan.

Lokala preparat med lidokain eller bensokain bör inte användas rutinmässigt till spädbarn. Effekten är kortvarig och preparatet kan sväljas, feldoseras eller spridas i mun och svalg. Bensokain kan orsaka methemoglobinemi. Homeopatiska produkter, alkoholhaltiga lösningar och bärnstenshalsband saknar dokumenterad klinisk nytta.

Vid smärta som påverkar sömn eller matintag kan ett sedvanligt systemiskt barnanalgetikum övervägas efter kontroll av barnets vikt, ålder, kontraindikationer och aktuell produktinformation. Återkommande behov eller kraftig smärta bör leda till klinisk bedömning snarare än fortsatt egenbehandling.

Försenat eller uteblivet frambrott

Behandla orsaken, inte endast den sena tanden:

• Platsbrist eller ektopiskt läge: ortodontisk bedömning.
• Kvarstående primär tand: observation eller extraktion beroende på mobilitet, anlag och den permanenta tandens läge.
• Övertalig tand eller odontom: kirurgiskt avlägsnande när hindret påverkar frambrott eller närliggande strukturer.
• Cysta: dekompression, marsupialisation eller enukleation med plan för den associerade tanden.
• Ankylos: uppföljning, ocklusal uppbyggnad eller extraktion beroende på ålder och infraocklusion.
• PFE: undvik rutinmässig ortodontisk extrusionskraft innan diagnosen är klar.
• Systemsjukdom: behandla i samverkan mellan tandvård, barnmedicin och relevant subspecialitet.

Vid palatinalt förskjuten överkäkshörntand har extraktion av den primära hörntanden föreslagits för att främja spontant frambrott. En Cochraneöversikt fann möjlig nytta, men konfidensintervallen var vida och evidensen mycket osäker. Dubbelextraktion av primär hörntand och primär molar har inte visats vara bättre än extraktion av enbart den primära hörntanden [13]. Beslutet bör därför fattas av ortodontist efter klinisk och radiologisk bedömning.

Uppföljning och prognos

Normal variation

Barn med isolerat sent men symmetriskt tandframbrott, normal tillväxt och utan alarmsymtom har god prognos. Dokumentera aktuellt tandstatus och följ vid ordinarie tandvård. Ett kortare uppföljningsintervall, ofta 6 månader, är lämpligt om frambrottet ligger tydligt efter förväntad tid eller om en enstaka tand behöver följas radiologiskt [5].

Efter avlägsnande av lokalt hinder

Spontant frambrott påverkas av barnets ålder, rotutveckling, tandens läge, tillgängligt utrymme och hindstrets varaktighet. En ung tand med ofullständig rotutveckling har generellt bättre möjlighet till spontant frambrott. Utebliven radiologisk eller klinisk rörelse efter lämplig observation bör leda till ny ortodontisk och kirurgisk bedömning.

Ankylos och PFE

Infraockluderade primära molarer ska följas med bedömning av:

• förändrad vertikal nivå
• tippning av granntänder
• förlust av plats i tandbågen
• permanent efterföljares riktning
• karies och restaurerbarhet
• rotresorption.

PFE kräver långsiktig specialistuppföljning. Prognosen för konventionell ortodontisk framdragning är dålig, men funktion kan ibland bevaras med restaurativ uppbyggnad eller senare protetiska och kirurgiska lösningar. Familjemedlemmar kan behöva erbjudas tandundersökning och genetisk vägledning.

Förebyggande tandvård

Tandborstning med fluortandkräm ska börja när den första tanden bryter fram. En liten mängd anpassad efter barnets ålder används två gånger dagligen under vuxens uppsikt. Frekvent småätande och sötad dryck ökar kariesrisken från det att den första tanden finns i munnen. Barn med emaljdefekter, prematuritet, syndrom, muntorrhet eller komplicerade frambrottsstörningar behöver individualiserat preventionsprogram och tätare tandvårdskontroller.

Källor

1. Muthu MS m.fl. Global variations in eruption chronology of primary teeth: A systematic review and meta-analysis. Archives of Oral Biology 2024. PMID: 38128337
2. Vandana S m.fl. Global variations in eruption chronology of permanent teeth: A systematic review and meta-analysis. American Journal of Human Biology 2024. PMID: 38426348
3. Ramos-Jorge J m.fl. Prospective longitudinal study of signs and symptoms associated with primary tooth eruption. Pediatrics 2011. PMID: 21824888
4. Wake M m.fl. Teething and tooth eruption in infants: A cohort study. Pediatrics 2000. PMID: 11099591
5. Roulias P m.fl. Teeth Eruption Disorders: A Critical Review. Children 2022. PMID: 35740708
6. Spodzieja K, Olczak-Kowalczyk D. Premature Loss of Deciduous Teeth as a Symptom of Systemic Disease: A Narrative Literature Review. International Journal of Environmental Research and Public Health 2022. PMID: 35329073
7. Heggie C m.fl. Diagnosis and initial management of children presenting with premature loss of primary teeth associated with a systemic condition: A scoping review and development of clinical aid. International Journal of Paediatric Dentistry 2024. PMID: 38609350
8. Hanisch M m.fl. Primary failure of eruption: a systematic review. Head and Face Medicine 2018. PMID: 29544499
9. Seow WK. Effects of preterm birth on oral growth and development. Australian Dental Journal 1997. PMID: 9153835
10. Klein OD m.fl. Developmental disorders of the dentition: an update. American Journal of Medical Genetics Part C 2013. PMID: 24124058
11. Feldens CA m.fl. Teething symptoms in the first year of life and associated factors: a cohort study. Journal of Clinical Pediatric Dentistry 2010. PMID: 20578655
12. Mantelli AR m.fl. Clinical manifestations of tooth eruption in the first year of life and related risk factors in three regions of Brazil: multicenter birth cohort study. European Archives of Paediatric Dentistry 2023. PMID: 36239737
13. Benson PE m.fl. Interventions for promoting the eruption of palatally displaced permanent canine teeth, without the need for surgical exposure, in children aged 9 to 14 years. Cochrane Database of Systematic Reviews 2021. PMID: 34967448
14. DeSeta M m.fl. Natal and neonatal teeth: a review and case series. British Dental Journal 2022. PMID: 35396420
15. Aguiló L m.fl. Eruption cysts: retrospective clinical study of 36 cases. ASDC Journal of Dentistry for Children 1998. PMID: 9617449
16. Wright JT m.fl. Hypohidrotic Ectodermal Dysplasia. GeneReviews 2025. PMID: 20301291
17. DeColibus KA m.fl. Clinicoradiopathologic Analysis of Odontomas: A Retrospective Study of 242 Cases. Dentistry Journal 2023. PMID: 37999017
18. Ćabov T m.fl. Odontomas: Pediatric case report and review of the literature. Acta Clinica Croatica 2021. PMID: 34588736
19. Nahajowski M m.fl. Factors influencing an eruption of teeth associated with a dentigerous cyst: a systematic review and meta-analysis. BMC Oral Health 2021. PMID: 33827533
20. Tieu LD m.fl. Management of ankylosed primary molars with premolar successors: a systematic review. Journal of the American Dental Association 2013. PMID: 23729457
21. Patano A m.fl. Therapeutic Strategies of Primary Molar Infraocclusion: A Systematic Review. Children 2023. PMID: 36980140
22. de la Dure-Molla M m.fl. Pathognomonic oral profile of Enamel Renal Syndrome caused by recessive FAM20A mutations. Orphanet Journal of Rare Diseases 2014. PMID: 24927635
23. Pan CY m.fl. Craniofacial features of cleidocranial dysplasia. Journal of Dental Sciences 2017. PMID: 30895069