Kateterassocierad urinvägsinfektion: diagnostik och behandling

Sammanfattning

Kateterassocierad urinvägsinfektion, KAD-associerad UVI, är en symtomgivande infektion hos en patient med kvarliggande urinkateter, eller vanligen inom 48 timmar efter att katetern avlägsnats. Diagnosen kräver förenliga symtom och en korrekt tagen urinodling. Bakteriuri och pyuri är mycket vanliga vid kateterbehandling och räcker inte för diagnos. Grumlig eller illaluktande urin är inte heller behandlingsindikation. Hos äldre patienter ska isolerat delirium eller fall utan feber, cirkulatorisk påverkan eller urinvägssymtom i första hand föranleda utredning av andra orsaker, inte automatisk antibiotikabehandling [1,2].

Ta urinodling före antibiotika. Avlägsna katetern om den inte längre behövs. Om fortsatt kateterbehandling krävs och katetern har suttit minst cirka två veckor rekommenderar etablerade riktlinjer byte före odling och antibiotika, förutsatt att bytet kan göras säkert. Evidensen för denna tidsgräns är dock begränsad och delvis motsägelsefull [1,3]. Obstruerad, felplacerad eller kraftigt enkrusterad kateter ska alltid bytas och urinavflödet återställas.

Bedöm infektionens svårighetsgrad och uteslut avflödeshinder, njurabscess, prostatit och annan infektionskälla. Vid sepsis tas blododlingar och empirisk intravenös antibiotika ges utan onödigt dröjsmål. Preparat väljs efter lokalt resistensläge, tidigare odlingsfynd, nylig antibiotika, vårdexponering, njurfunktion och risk för ESBL-producerande bakterier eller Pseudomonas aeruginosa. Smalna av behandlingen när odlingssvar föreligger. Sju dagars behandling är vanligen tillräckligt vid snabbt kliniskt svar och fungerande infektionskontroll. Förläng till 10 dagar vid långsamt svar eller om ett peroralt preparat med låg biotillgänglighet används. Vid prostatit, abscess, kvarstående obstruktion eller annan komplicerande infektion behövs diagnosspecifik behandlingstid [1,4].

Asymtomatisk bakteriuri eller candiduri hos kateterbärare ska som regel inte screenas fram eller behandlas. Viktigaste preventiva åtgärden är att undvika obefogad kateterisering och avlägsna katetern så snart indikationen upphört [2,5].

Bakgrund och epidemiologi

Definition och avgränsning

Denna artikel avser vuxna med kvarliggande transuretral eller suprapubisk urinkateter. Principerna är i huvudsak tillämpliga även på patienter som nyligen fått katetern avlägsnad. Nefrostomikatetrar, uretärstentar, intermittent kateterisering, barn och urinavledning efter avancerad urologisk kirurgi kräver delvis annan handläggning och bör bedömas tillsammans med urolog vid infektion eller avflödesproblem.

Kateterassocierad UVI bör skiljas från följande tillstånd:

• Kateterassocierad asymtomatisk bakteriuri, där bakterier påvisas utan symtom som kan hänföras till urinvägarna.
• Asymtomatisk candiduri, som vanligen representerar kolonisation.
• Mekaniska kateterproblem, exempelvis stopp, läckage, blåsspasm eller uretralt trauma.
• Övervakningsdefinitioner för vårdrelaterad infektion. Dessa används för kvalitetsmätning och har ofta högre odlingsgräns och snävare tidskriterier än kliniska riktlinjer. De ska inte ensamma styra behandling.

IDSA:s kliniska riktlinje definierar kateterassocierad UVI som förenliga symtom utan bättre förklaring, tillsammans med minst 10³ kolonibildande enheter per ml av en eller flera bakteriearter i ett korrekt taget kateterurinprov. Tillståndet omfattar patienter med transuretral, suprapubisk eller intermittent kateterisering, samt infektion inom 48 timmar efter kateteravveckling [1]. I övervakningssystem används ofta minst 10⁵ kolonibildande enheter per ml och högst två mikroorganismer [5]. Skillnaden är viktig: ett laboratorievärde är inte en diagnos utan måste tolkas kliniskt.

Förekomst och riskfaktorer

Cirka 75 procent av sjukhusförvärvade UVI är relaterade till urinkateter. I sammanställningar har incidensen uppskattats till omkring 4,1 fall per 1 000 kateterdygn i höginkomstländer och 8,8 per 1 000 kateterdygn i låginkomstländer [5]. Frekvensen påverkas av patientpopulation, kateteranvändning, diagnostiska kriterier och benägenhet att odla urin.

Den klart viktigaste modifierbara riskfaktorn är kateterbehandlingens längd. Bakteriuri tillkommer successivt under behandlingen och är i praktiken närmast regel efter långvarig kateterisering. Endast en mindre andel av patienterna med bakteriuri utvecklar symtomgivande infektion [6].

Andra riskfaktorer är:

• kvinnligt kön
• hög ålder och skörhet
• diabetes och immunsuppression
• allvarlig bakomliggande sjukdom
• störd blåstömning eller avflödeshinder
• kateterisering utanför operationsmiljö
• bruten koppling eller öppet dränagesystem
• obstruerat urinflöde och urinreflux
• traumatiskt eller upprepat kateterbyte
• koloniserad uppsamlingspåse
• tidigare antibiotikabehandling eller vård på sjukhus eller särskilt boende
• långvarig kateter och tidigare fynd av resistenta bakterier.

Kvarliggande kateter är också en markör för hög samsjuklighet och kan vara en oberoende riskfaktor för multiresistenta urinvägspatogener. I en prospektiv kohort av sjukhusvårdade patienter med misstänkt UVI var permanent kateter associerad med multiresistenta bakterier, oddskvot 3,55, medan tidigare vistelse på särskilt boende hade oddskvot 5,8 [7]. Sådana siffror är inte direkt överförbara till svensk resistensepidemiologi, men illustrerar varför tidigare odlingsfynd och vårdexponering måste vägas in vid empiriskt antibiotikaval.

Patofysiologi och mikrobiologi

Biofilm styr diagnostik och behandling

Katetern kringgår flera av urinvägarnas försvarsmekanismer, skadar slemhinnan och ger mikroorganismer en yta att fästa vid. Mikroorganismer kan nå blåsan längs kateterns utsida från periuretral flora eller intraluminalt efter att det slutna systemet brutits. På kateterns yta bildas en biofilm av mikroorganismer och extracellulär matrix.

Biofilmen har flera kliniska konsekvenser:

• Bakterier i biofilm elimineras sällan fullständigt med antibiotika så länge katetern ligger kvar.
• Odling från en gammal kateter kan återge biofilmsfloran snarare än den organism som driver en invasiv infektion.
• Långvarig kateterisering ger ofta polymikrobiell bakteriuri.
• Antibiotika kan tillfälligt minska bakteriemängden men selekterar resistens och följs ofta av ny kolonisation.
• Kateterbyte kan minska biofilmsbördan, men det kliniska underlaget för rutinmässigt byte vid en välfungerande kateter är svagt [3].

Proteus mirabilis är särskilt viktig vid återkommande stopp. Bakteriens ureas spjälkar urea, höjer urinens pH och orsakar utfällning av magnesium- och kalciumfosfat. Kristallin biofilm kan då enkrustera katetern, blockera urinflödet och bidra till blåssten, reflux, pyelonefrit och sepsis [8,9]. Antibiotika ensamt löser inte ett mekaniskt stopp.

Vanliga mikroorganismer

Escherichia coli är fortfarande vanlig, men kateterassocierade infektioner har bredare etiologi än okomplicerad cystit. Klebsiella, Proteus, Enterobacter, Citrobacter, Serratia, Pseudomonas, enterokocker och Candida förekommer oftare, liksom polymikrobiella odlingar. Staphylococcus aureus i urin är ovanligt och bör, särskilt vid allmänpåverkan, väcka frågan om bakteriemi eller annan djup infektion.

Mikrobiologin varierar mellan verksamheter och påverkas kraftigt av tidigare antibiotika och vårdexponering. I en prospektiv kohort av huvudsakligen äldre sjukhusvårdade patienter var E. coli vanligast, följd av Klebsiella pneumoniae och P. aeruginosa. Nio infektioner var polymikrobiella och drygt hälften av isolaten uppvisade någon förvärvad resistensmekanism [7]. Svenska empiriska behandlingsval ska därför följa regionala vårdprogram och lokala resistensdata, inte utländska resistensnivåer.

Klinisk bild

Kateterassocierad UVI kan manifestera sig som nedre UVI, pyelonefrit, urosepsis eller infektion i prostata eller bitestikel. Katetern kan göra typiska miktionssymtom svårbedömda eller helt frånvarande.

Symtom som stödjer diagnosen

Följande nytillkomna symtom kan vara förenliga med kateterassocierad UVI när ingen bättre förklaring finns [1,5]:

• feber eller frossa
• flanksmärta eller dunkömhet över njurloge
• bäcken- eller suprapubisk smärta
• akut makroskopisk hematuri
• nytillkommen allmänpåverkan, sjukdomskänsla eller letargi
• cirkulatorisk eller respiratorisk påverkan förenlig med sepsis
• nytillkommen dysuri, täta trängningar eller suprapubisk ömhet efter att katetern avlägsnats
• hos patient med ryggmärgsskada, nytillkommen autonom dysreflexi, ökad spasticitet eller annan tydlig förändring från individens vanliga infektionsmönster.

Lokala symtom blir mindre tillförlitliga hos patienter med nedsatt sensibilitet, kognitiv sjukdom eller neurogen blåsrubbning. Diagnosen måste då baseras på en samlad bedömning av vitalparametrar, inflammatorisk reaktion, odlingsfynd och avsaknad av alternativ infektionskälla.

Ospecifika fynd

Äldre patienter med infektion kan sakna feber och debutera med funktionsförlust eller konfusion. Det innebär dock inte att positiv urinodling förklarar varje delirium. Asymtomatisk bakteriuri är mycket vanlig i denna population. Vid isolerat delirium eller fall, utan lokala urinvägssymtom eller systemiska infektionstecken, rekommenderas observation och utredning av andra orsaker framför antibiotika [2].

Följande fynd räcker inte för diagnos:

• pyuri
• positiv nitrittest eller leukocytesteras
• bakterier vid urinmikroskopi
• grumlig eller illaluktande urin
• sediment eller debris i slangen
• enbart positiv urinodling
• ospecifik trötthet utan objektiva infektionstecken.

Läckage bredvid katetern, låg urinproduktion och nedre buksmärta kan bero på kateterstopp. Kontrollera därför alltid slang, påsens läge, knickbildning, förstoppning och blåsfyllnad innan symtomen tillskrivs infektion.

Utredning och diagnostik

Initial bedömning

Bedöm först om patienten har sepsis eller hotande avflödeshinder:

• vitalparametrar och medvetandegrad
• perifer cirkulation och diures
• bukstatus, suprapubisk palpation och njurloger
• kateterns funktion och faktisk urinproduktion
• tecken på urinretention, läckage eller makroskopisk hematuri
• hos män, symtom eller fynd förenliga med prostatit eller epididymit
• alternativa infektionsfokus, läkemedel, dehydrering och metabola orsaker.

Vid hypotension, laktatstegring, snabbt försämrat allmäntillstånd, oliguri eller misstänkt obstruktion ska patienten handläggas akut. Infektionskontroll, vätska, blododling och antibiotika får inte fördröjas av rutinmässig diagnostik.

Urinprov

Urinodling ska tas före första antibiotikados när detta inte orsakar en kliniskt betydelsefull fördröjning. Provtagning ska göras aseptiskt:

1. Om katetern kan avlägsnas, ta mittstråleprov efter avlägsnandet när patienten kan miktera.
2. Om katetern behöver vara kvar och ska bytas, ta odlingen från provtagningsporten på den nyinsatta katetern.
3. Om katetern inte byts, desinfektera provtagningsporten och aspirera urin med steril utrustning.
4. Ta aldrig diagnostisk urinodling från uppsamlingspåsen [5].

Klämning av katetern kan endast behövas kortvarigt om det saknas färsk urin i provtagningsporten. Långvarig klämning ska undvikas, särskilt vid misstänkt avflödesproblem.

Tolkning av odlingsfynd

Låg bakteriemängd kan vara kliniskt relevant i färskt kateterurin hos en symtomatisk patient eftersom bakteriekoncentrationen kan stiga snabbt [1]. Hög bakteriemängd gör däremot inte en asymtomatisk patient behandlingskrävande. Asymtomatisk bakteriuri definieras oberoende av om pyuri föreligger [10].

Blodprov och blododling

Kontrollera blodstatus, CRP, kreatinin, elektrolyter och vid allmänpåverkan laktat och leverstatus. Resultaten stödjer svårighetsbedömning och dosering men bekräftar inte urinvägarna som infektionskälla.

Ta minst två uppsättningar blododlingar före antibiotika vid:

• sepsis eller hemodynamisk påverkan
• feber med frossa
• misstänkt pyelonefrit hos svårt sjuk patient
• immunsuppression
• misstänkt S. aureus-infektion
• oklar infektionskälla
• misstänkt endovaskulär infektion.

I en prospektiv UVI-kohort var 24 av 93 tagna blododlingar positiva och urin- och blodisolat överensstämde i cirka 79 procent av fallen [7]. En positiv blododling kan alltså både bekräfta invasiv infektion och påverka behandlingstid och preparatval.

Bilddiagnostik

Bilddiagnostik behövs inte rutinmässigt vid okomplicerat och snabbt förbättrat förlopp. Ultraljud eller datortomografi av urinvägarna bör övervägas vid:

• misstänkt hydronefros eller avflödeshinder
• utebliven förbättring inom 48 till 72 timmar trots adekvat behandling
• recidiv med samma organism
• njursten eller uttalad enkrustation
• makroskopisk hematuri med koagel eller avflödesproblem
• misstänkt njur- eller perinefrisk abscess
• Proteus-infektion med återkommande kateterstopp
• nylig urologisk intervention
• svår sepsis utan säker källa.

Datortomografi ger bäst bedömning av sten, abscess och gasbildande infektion. Ultraljud kan snabbt påvisa retention och hydronefros och är lämpligt när strålning eller kontrast bör undvikas.

Praktisk diagnostisk algoritm

flowchart TD
A["Kateterbärare med nya symtom"] --> B["Bedöm sepsis, urinavflöde<br>och alternativa orsaker"]
B -->|"Instabil eller stopp"| C["Blododling vid indikation<br>återställ avflöde och ge behandling"]
B -->|"Stabil"| D["Förenliga urinvägssymtom<br>eller systemiska infektionstecken"]
D -->|"Nej"| E["Ingen rutinodling<br>ingen antibiotika"]
D -->|"Ja"| F["Katetern behövs fortsatt"]
F -->|"Nej"| G["Avlägsna katetern<br>ta urinodling korrekt"]
F -->|"Ja"| H["Byt vid stopp eller felposition<br>överväg byte om minst två veckor"]
H --> I["Ta urinodling från<br>ny kateter eller provtagningsport"]
G --> J["Starta antibiotika efter<br>svårighetsgrad och riskprofil"]
I --> J
J --> K["Ompröva efter odlingssvar<br>smalna av och bestäm behandlingstid"]

Differentialdiagnoser

En kateterbärare med feber och bakteriuri kan ha en annan infektionskälla. Detta är särskilt vanligt hos äldre, multisjuka och intensivvårdade patienter.

Prostatit ska övervägas hos män med febril UVI, särskilt vid retention, bäckensmärta eller långsamt terapisvar. Kraftig prostatamassage är kontraindicerad vid akut prostatit på grund av smärta och risk för bakteriemi.

Behandling

1. Stabilisering och infektionskontroll

Vid sepsis följs sedvanlig sepsishandläggning med snabb klinisk bedömning, blododlingar, intravenös antibiotika och cirkulatoriskt stöd. Parallellt ska ett möjligt avflödeshinder identifieras och åtgärdas. Antibiotika kan inte kompensera för en stängd kateter, hydronefros, infekterad sten eller abscess.

Kontakta urolog akut vid:

• obstruerad infekterad urinväg
• oförmåga att byta en blockerad kateter
• misstänkt uretraskada eller falsk passage
• makroskopisk hematuri med koagelretention
• pyonefros
• infektion i anslutning till nefrostomi eller uretärstent
• behov av suprapubisk avlastning.

2. Avlägsna eller byt katetern

Avlägsna katetern helt om indikationen upphört. Om fortsatt dränage behövs ska en blockerad, felplacerad eller kontaminerad kateter bytas omedelbart.

Etablerade riktlinjer rekommenderar byte om katetern har legat minst två veckor vid symtomdebut och fortsatt behövs [1]. Syftet är att minska biofilmsbördan och få en mer representativ odling. Underlaget är svagt. En systematisk översikt fann endast fyra relevanta studier, varav två små randomiserade studier gav motstridiga resultat och observationsstudierna var inkonklusiva [3]. Rekommendationen bör därför tillämpas med kliniskt omdöme, särskilt när bytet är tekniskt svårt eller riskfyllt.

I en liten randomiserad studie av vårdhemsboende med långtidskateter var klinisk läkning efter 28 dagar 89 procent efter kateterbyte jämfört med 56 procent utan byte, men studien omfattade endast 54 patienter. I en senare observationsstudie sågs ingen säker skillnad i klinisk svikt eller 30-dagarsmortalitet efter justering för skillnader mellan grupperna [3].

Rutinmässiga täta byten av en välfungerande långtidskateter för att förebygga infektion stöds inte av robust evidens. En Cochraneöversikt fann endast tre små studier med sammanlagt 107 deltagare och kunde inte fastställa optimal bytesfrekvens [11].

3. Empirisk antibiotika

Valet ska baseras på infektionens lokalisation och svårighetsgrad, inte på kateterförekomsten ensam. Beakta:

• tidigare urin- och blododlingar
• lokalt antibiogram
• sjukhusvård eller antibiotika de senaste månaderna
• känd ESBL, karbapenemas eller multiresistent Pseudomonas
• njurfunktion och läkemedelsallergi
• misstänkt prostatit
• graviditet
• läkemedelsinteraktioner
• sannolikheten att ett positivt odlingsfynd endast representerar kolonisation.

Vid stabil nedre UVI kan peroral behandling vara möjlig om ett aktivt preparat med tillräcklig vävnadspenetration finns. Nitrofurantoin och pivmecillinam är endast aktuella vid infektion begränsad till nedre urinvägarna och ska inte användas vid feber, pyelonefrit, sepsis eller misstänkt prostatit.

Vid febril infektion eller sepsis används initialt intravenöst preparat med täckning anpassad till lokalt resistensläge. I svensk praxis kan valen och begränsningarna avvika från internationella riktlinjer. Regionala svenska rekommendationer, mikrobiologiskt jourstöd och infektionskonsult bör därför styra konkret preparat och dos. Bred behandling mot Pseudomonas eller ESBL-producerande Enterobacterales ska reserveras för patienter med relevant riskprofil eller tidigare odlingsfynd.

När resistensbesked föreligger ska behandlingen:

• smalnas av till det preparat med lägst ekologisk påverkan som är kliniskt lämpligt
• dosjusteras efter njurfunktion
• ges peroralt när patienten är stabil och ett aktivt preparat med god biotillgänglighet finns
• inte förlängas enbart för att uppföljande urinprov fortfarande visar pyuri eller bakteriuri.

4. Behandlingstid

IDSA rekommenderar sju dagar vid snabbt symtomsvar och 10 till 14 dagar vid fördröjd förbättring [1]. Nyare data för komplicerad UVI med bakteriemi talar för att många patienter kan behandlas kortare.

I en multicenterkohort med 1 099 sjukhusvårdade vuxna med komplicerad UVI och samtidig bakteriemi sågs ingen skillnad i recidiv mellan 10 och 14 dagar. Sju dagar var likvärdigt med 14 dagar när patienten fortsatte med intravenös behandling eller bytte till ett peroralt preparat med hög biotillgänglighet. För övriga patienter framstod 10 dagar som säkrare [4].

Praktisk vägledning:

Fem dagars levofloxacin har i äldre riktlinjer angetts som alternativ för patienter som inte är svårt sjuka [1]. Fluorokinoloner har dock betydande resistensproblematik, biverkningar och svenska användningsbegränsningar. Ett sådant kortschema bör inte tillämpas rutinmässigt utan stöd av odling, lokal rekommendation och individuell riskbedömning.

5. Asymtomatisk bakteriuri

Kateterbärare ska inte rutinodlas och asymtomatisk bakteriuri ska inte behandlas [2,10]. Antibiotika ger vanligen endast övergående steril urin, medan risken för biverkningar, Clostridioides difficile-infektion och resistens ökar.

Undantag är framför allt:

• graviditet
• inför urologiskt ingrepp där slemhinneblödning förväntas.

Inför sådant ingrepp tas urinodling och riktad behandling ges enligt perioperativ rutin. För patienter med korttidskateter som avlägsnas är evidensen för generell antibiotikaprofylax inte tillräcklig för rutinbruk. En metaanalys fann en absolut riskreduktion för symtomgivande UVI på 5,8 procent och ett number needed to treat på 17, men studierna var heterogena och huvudsakligen kirurgiska [12]. En senare metaanalys fann liknande relativ effekt men betonade selektion av högriskpatienter [13]. Generell profylax vid kateterdragning rekommenderas därför inte.

6. Candiduri

Candida i urin hos kateterbärare är oftast kolonisation, särskilt efter antibiotika, vid diabetes eller långvarig sjukhusvård. Vid asymtomatisk candiduri ska onödig kateter avlägsnas eller bytas och bakomliggande riskfaktorer korrigeras. Systemisk svampbehandling behövs normalt inte [14].

Behandling övervägs vid:

• symtomgivande Candida-cystit eller pyelonefrit
• neutropeni
• mycket låg födelsevikt, vilket ligger utanför denna artikels vuxenavgränsning
• planerad urologisk manipulation
• misstänkt disseminerad candidiasis.

Flukonazol kan öka kortsiktig mikrobiologisk utläkning vid asymtomatisk candiduri, men detta visar inte att behandling förbättrar patientviktiga utfall [15]. Artbestämning och resistensbestämning är viktiga eftersom Candida glabrata och Candida krusei ofta är mindre känsliga eller resistenta mot flukonazol. Vid feber, hemodynamisk påverkan eller risk för candidemi tas blododlingar och infektionsspecialist kontaktas.

7. Åtgärder som inte behandlar infektionen

Följande ska inte användas rutinmässigt för att eradikera bakteriuri eller behandla kateterassocierad UVI:

• antibiotikaprofylax under hela katetertiden
• antibiotika eller antiseptika i uppsamlingspåsen
• rutinmässig antimikrobiell blåssköljning
• meatusrengöring med starka antiseptika
• kateterbyte med fasta korta intervall enbart på grund av positiv odling
• upprepade kontrollodlingar hos kliniskt förbättrad patient.

Daglig tvätt med tvål och vatten är tillräcklig. Slutet system ska bevaras och påsen hållas under blåsans nivå utan kontakt med golvet [5,16].

Uppföljning och prognos

Klinisk omvärdering

Omvärdera inom 48 till 72 timmar, tidigare vid svår infektion. Bedöm:

• temperatur, cirkulation och allmäntillstånd
• urinproduktion och kateterfunktion
• odlingssvar och resistens
• möjlighet till smalare eller peroral behandling
• om katetern fortfarande behövs
• tecken på prostatit, abscess, sten eller obstruktion
• annan infektionskälla om förloppet avviker.

Utebliven förbättring ska inte automatiskt leda till bredare antibiotika. Kontrollera först om preparatet är aktivt, dosen korrekt, urinavflödet fritt och diagnosen riktig. Bilddiagnostik och urologisk bedömning kan behövas.

Kontrollodling efter avslutad behandling rekommenderas inte rutinmässigt hos symtomfri patient. Kvarstående bakteriuri är förväntad om katetern ligger kvar och ska inte utlösa ny antibiotikakur.

Recidiv

Recidiv med samma organism talar för kvarvarande fokus, exempelvis:

• biofilm på kvarliggande kateter
• infekterad urinsten eller blåssten
• kronisk bakteriell prostatit
• ofullständig avlastning
• njurabscess
• uretärstent eller annat främmande material.

Återkommande Proteus med kateterstopp bör leda till bedömning av enkrustation och stenbildning. Patienter med återkommande UVI, betydande uretralt obehag, svår kateterisering eller planerad långtidskateter bör bedömas av urolog [17].

Prevention

Den effektivaste preventionen är att inte sätta en kvarliggande kateter utan tydlig indikation och att minimera behandlingstiden [16,18]. Rimliga indikationer omfattar akut urinretention eller avflödeshinder, noggrann timdiuresmätning hos kritiskt sjuk patient, vissa större operationer, behov av immobilisering, skydd av utvalda svåra sakrala eller perineala sår samt palliativ komfortvård. Kateter ska inte användas enbart för personalens bekvämlighet eller som förstahandsåtgärd vid inkontinens [17].

Förebyggande kateterarbete bör omfatta:

• daglig dokumenterad prövning av indikationen
• automatisk stoppordination eller påminnelsesystem
• aseptisk insättning av utbildad personal
• minsta lämpliga kateterdiameter
• säker fixering utan drag
• slutet och fritt dränagesystem
• uppsamlingspåse under blåsans nivå
• provtagning endast vid klinisk indikation
• alternativ som intermittent kateterisering, uridom eller andra externa uppsamlingssystem när de passar patienten
• återkoppling av kateteranvändning och infektioner till verksamheten.

Evidensen är osäker för att en viss väg för korttidskateterisering generellt minskar symtomgivande UVI. Suprapubisk kateter gav mindre asymtomatisk bakteriuri och smärta än transuretral kateter i vissa studier, men underlaget för symtomgivande infektion var otillräckligt [19]. Även för olika tekniker och material vid intermittent kateterisering är evidensen för minskad UVI svag [20].

Silverbelagda katetrar har inte visat säker minskning av symtomgivande infektion jämfört med standardkateter. Nitrofurazonimpregnerade katetrar gav en liten minskning men mer obehag och är inte ett generellt förstahandsalternativ [21]. Katetermaterial kan därför aldrig ersätta restriktiv indikation, kort behandlingstid och god katetervård.

Källor

1. Hooton TM m.fl. Diagnosis, prevention, and treatment of catheter-associated urinary tract infection in adults: 2009 International Clinical Practice Guidelines from the Infectious Diseases Society of America. Clinical Infectious Diseases 2010. PMID: 20175247
2. Nicolle LE m.fl. Clinical Practice Guideline for the Management of Asymptomatic Bacteriuria: 2019 Update by the Infectious Diseases Society of America. Clinical Infectious Diseases 2019. PMID: 30895288
3. Westgeest AC m.fl. Catheter replacement in catheter-associated urinary tract infection: current state of evidence. European Journal of Clinical Microbiology & Infectious Diseases 2024. PMID: 38916643
4. McAteer J m.fl. Defining the Optimal Duration of Therapy for Hospitalized Patients With Complicated Urinary Tract Infections and Associated Bacteremia. Clinical Infectious Diseases 2023. PMID: 36633559
5. Ling ML m.fl. APSIC guide for prevention of catheter associated urinary tract infections. Antimicrobial Resistance & Infection Control 2023. PMID: 37254192
6. Rubi H m.fl. Catheter-Associated Urinary Tract Infection. Cureus 2022. PMID: 36407206
7. Garcia-Bustos V m.fl. Prospective cohort study on hospitalised patients with suspected urinary tract infection and risk factors por multidrug resistance. Scientific Reports 2021. PMID: 34099754
8. Stickler DJ. Clinical complications of urinary catheters caused by crystalline biofilms: something needs to be done. Journal of Internal Medicine 2014. PMID: 24635559
9. Wasfi R m.fl. Proteus mirabilis Biofilm: Development and Therapeutic Strategies. Frontiers in Cellular and Infection Microbiology 2020. PMID: 32923408
10. Wiley Z m.fl. Targeting Asymptomatic Bacteriuria in Antimicrobial Stewardship: the Role of the Microbiology Laboratory. Journal of Clinical Microbiology 2020. PMID: 32051261
11. Cooper FP m.fl. Policies for replacing long-term indwelling urinary catheters in adults. Cochrane Database of Systematic Reviews 2016. PMID: 27457774
12. Marschall J m.fl. Antibiotic prophylaxis for urinary tract infections after removal of urinary catheter: meta-analysis. BMJ 2013. PMID: 23757735
13. Liu L m.fl. Antibiotics prophylaxis after extraction of urinary catheter prevents urinary tract infections: A systematic review and meta-analysis. American Journal of Infection Control 2021. PMID: 32763348
14. Pappas PG m.fl. Clinical Practice Guideline for the Management of Candidiasis: 2016 Update by the Infectious Diseases Society of America. Clinical Infectious Diseases 2016. PMID: 26679628
15. Chaari A m.fl. Effectiveness of Systemic Fluconazole in Adult Patients With Asymptomatic Candiduria: A Systematic Review and Meta-Analysis. American Journal of Therapeutics 2017. PMID: 26938755
16. Tang J m.fl. Best Evidence for Preventing Urinary Tract Infections and Optimizing Care in Adults with Indwelling Urinary Catheters. Risk Management and Healthcare Policy 2025. PMID: 41244024
17. Fletke KJ m.fl. Urinary Catheter Management. American Family Physician 2024. PMID: 39283848
18. Scruggs-Wodkowski E m.fl. Urinary Catheter-Associated Infections. Infectious Disease Clinics of North America 2024. PMID: 39261137
19. Kidd EA m.fl. Urethral, indwelling or intermittent, or suprapubic routes for short-term catheterisation in hospitalised adults. Cochrane Database of Systematic Reviews 2015. PMID: 26661940
20. Prieto JA m.fl. Intermittent catheter techniques, strategies and designs for managing long-term bladder conditions. Cochrane Database of Systematic Reviews 2021. PMID: 34699062
21. Lam TB m.fl. Types of indwelling urethral catheters for short-term catheterisation in hospitalised adults. Cochrane Database of Systematic Reviews 2014. PMID: 25248140