Perikondrit i ytterörat: diagnostik och behandling

Sammanfattning

Perikondrit i ytterörat är en infektion i perikondriet kring öronmusslans brosk. Tillståndet ska misstänkas vid smärta, rodnad, värmeökning och svullnad av helix, antihelix, scapha eller concha, vanligen med sparad örsnibb. Vanliga utlösande faktorer är piercing genom brosk, trauma, kirurgi, brännskada och spridning från extern otit. Diagnosen är i regel klinisk. Förekomst av fluktuation, purulent sekretion, deformering eller missfärgat brosk talar för abscess eller nekrotiserande kondrit och kräver akut ÖNH-bedömning, odling, kirurgisk dränering och intravenös antibiotika.

Pseudomonas aeruginosa dominerar vid piercingrelaterad och suppurativ infektion, medan Staphylococcus aureus är vanligare vid perikondrit utan abscess. Empirisk behandling bör därför alltid värdera risken för Pseudomonas. En vuxen patient utan abscess, allmänpåverkan eller betydande samsjuklighet kan ofta behandlas polikliniskt med peroralt ciprofloxacin och tät kontroll inom 24 till 48 timmar. Abscess, brosknekros, snabb progression, behandlingssvikt, diabetes, immunsuppression eller postoperativ infektion motiverar sjukhusvård och intravenös antipseudomonal behandling. Antibiotikavalet ska justeras efter odlingssvar och lokalt resistensläge. Fördröjd adekvat behandling ökar risken för brosknekros, permanent blomkålsöra och behov av senare rekonstruktion.

Bakgrund och epidemiologi

Öronmusslans brosk saknar egen blodförsörjning och får näring genom det tätt anliggande perikondriet. Infektion och vätskeansamling mellan perikondrium och brosk kan därför snabbt försämra broskets perfusion. Detta skiljer perikondrit från okomplicerad cellulit i örsnibben och förklarar varför tidig diagnostik, antipseudomonal antibiotika i rätt situation och kirurgisk dränering har stor betydelse.

Tillståndets exakta incidens är okänd. Litteraturen består huvudsakligen av retrospektiva kohorter, fallserier och fallrapporter. I en kohort med 217 vuxna patienter var 55 procent av fallen piercingrelaterade. Dessa patienter var yngre, i genomsnitt 25 år, och hade oftare lokaliserad sjukdom och abscess. Patienter utan piercing var i genomsnitt 51 år, hade oftare samsjuklighet och uppvisade fler regionala eller systemiska manifestationer [1].

Piercing genom brosk är en central riskfaktor. I en systematisk översikt av 66 rapporterade fall efter transkartilaginös piercing var medelåldern 18,7 år och 88 procent av patienterna var kvinnor. Median eller medelvärde för tiden innan vårdkontakt motsvarade ungefär sex dagar. P. aeruginosa orsakade 87 procent av infektionerna. Symtom i mer än fem dagar före adekvat bedömning var förenade med ökad risk för sjukhusvård [2].

Piercing genom örsnibben ger vanligen en hud- och mjukdelsinfektion med hudflora. Piercing genom helix, scapha eller concha penetrerar däremot brosk och perikondrium. Den senare typen medför större risk för perikondrit, abscess, brosknekros och permanent deformitet [3]. Histologiska studier visar att olika piercingmetoder orsakar likartad avlossning av perikondrium, broskfrakturer och lösa broskfragment. Förebyggande insatser bör därför framför allt inriktas på aseptik, vattenhygien och eftervård, snarare än på antagandet att en viss piercingteknik helt eliminerar risken [4].

Etiologi och riskfaktorer

Vanliga utlösande faktorer är:

• piercing genom brosk, särskilt i helix eller scapha
• trubbigt eller penetrerande trauma
• othematom
• rivsår, klåda och upprepad manipulation
• kirurgi med incision eller exponering av ytterörats brosk
• brännskada eller köldskada
• insektsbett
• akupunktur i öronmusslan
• extern otit med spridning till perikondriet
• hudsjukdom eller allergisk reaktion med skadad hudbarriär
• diabetes, rökning eller immunsuppression.

Akupunktur ska betraktas som ett penetrerande trauma. Perikondrit efter öronakupunktur kan kräva öppen dränering om antibiotika inte är tillräckligt [5].

Postoperativ perikondrit skiljer sig delvis från piercingrelaterad sjukdom. I en fallserie efter endaural tympanoplastik debuterade symtomen 2 till 37 dagar efter operation. Svamp påvisades hos hälften av patienterna, flera behövde upprepade excisioner och två utvecklade hörselgångsstenos [6]. I en senare kohort av 127 inneliggande patienter med refraktär perikondrit var postoperativ infektion den vanligaste identifierade orsaken. Svamp utgjorde 23 procent av alla isolat och var särskilt vanligt efter öronkirurgi [7].

Mikrobiologi

Det mikrobiologiska spektrumet beror på etiologi och om abscess föreligger.

I den moderna kohorten med 217 patienter påvisades P. aeruginosa hos 52 procent av de odlingspositiva piercingrelaterade fallen jämfört med 21 procent av fallen utan piercing [1]. I en dansk studie med 112 patienter återfanns P. aeruginosa i 58 procent av abscessfallen. Vid infektion utan abscess dominerade i stället S. aureus, som utgjorde 49 procent av de relevanta odlingsfynden [8].

Resistensläget varierar geografiskt. I den kinesiska kohorten med refraktära sjukhusfall var endast cirka 65 till 67 procent av bakterieisolaten känsliga för fluorokinoloner, medan känsligheten var högre för ceftazidim och cefepim [7]. Dessa resultat kan inte direkt överföras till svensk öppenvård, men visar varför odling bör tas och varför ciprofloxacin inte får betraktas som säkert verksamt mot alla pseudomonasisolat.

Utbrott efter piercing kan härröra från kontaminerat vatten. Vid ett brittiskt utbrott hade tio patienter besökt samma piercingstudio. Identiska P. aeruginosa-isolat påvisades hos patienter samt i tvättställ, kranvatten och vattenvärmare. Inga ytterligare fall identifierades efter sanering [9]. Flera tidsmässigt eller geografiskt sammankopplade fall bör därför föranleda kontakt med vårdhygien eller smittskydd enligt lokala rutiner.

Patofysiologi

Perikondriet innehåller kärlen som försörjer det underliggande brosket. När bakterier introduceras genom en piercingkanal, ett sår eller en kirurgisk incision uppstår inflammation och ödem. Exsudat eller pus kan separera perikondriet från brosket. Detta skapar ett subperikondriellt rum, ökar vävnadstrycket och bryter broskets indirekta blodförsörjning.

Den kombinerade effekten av infektion, vävnadstryck och ischemi kan orsaka kondrocytdöd och likvefaktiv brosknekros. Antibiotikapenetrationen till avaskulärt eller nekrotiskt brosk är då otillräcklig. Därför är kirurgisk dränering och avlägsnande av devitaliserat brosk nödvändigt när abscess eller nekros har utvecklats [10].

Efter nekros ersätts brosket av granulationsvävnad och fibros. Kontraktion och oregelbunden brosknybildning kan leda till förtjockad och veckad öronmussla, så kallat blomkålsöra. En stor subperikondriell abscess kan även orsaka förlust av helix, kollaps av den övre öronmusslan eller förträngning av hörselgångens mynning.

Klinisk bild

Typiska symtom

Debuten sker vanligen inom några dagar till veckor efter ett utlösande trauma, men intervallet kan vara längre. Piercingrelaterade fall debuterar generellt tidigare än perikondrit utan piercing [1].

Vanliga symtom är:

• snabbt tilltagande smärta i öronmusslan
• uttalad beröringsömhet
• rodnad och värmeökning
• svullnad i helix, antihelix, scapha eller concha
• purulent eller blodtillblandad sekretion från piercingkanal eller sår
• feber och sjukdomskänsla, särskilt vid utbredd infektion
• preaurikulär eller cervikal lymfkörtelförstoring.

Smärtan kan vara oproportionerligt stark i förhållande till de tidiga hudförändringarna. Vid piercing sitter epicentrum ofta kring smycket eller piercingkanalen. Smycket kan vara inbäddat i svullen vävnad.

Statusfynd

Det klassiska fyndet är rodnad och ödem över broskförande delar av öronmusslan med sparad mjuk örsnibb. Örsnibben saknar brosk och är därför normalt inte primärt engagerad [11]. Sparad örsnibb är ett värdefullt diagnostiskt tecken, men utesluter inte samtidig cellulit som spridit sig utanför perikondriet.

Undersök och dokumentera:

• utbredning över helix, antihelix, scapha, concha och tragus
• om örsnibben är sparad
• fluktuation eller lokal uppdrivning
• purulent sekretion
• sår, piercingkanal, främmande kropp eller inbäddat smycke
• grått, svart eller mjukt brosk som tecken på nekros
• deformering eller förlust av normal broskkontur
• hörselgångens lumen och hud
• trumhinna om den kan visualiseras
• mastoidömhet, postaurikulär svullnad och utstående öra
• regionala lymfkörtlar
• kranialnervsfunktion vid svår otalgi, diabetes eller misstänkt nekrotiserande extern otit.

Tecken på abscess eller komplicerad infektion

Följande fynd ska betraktas som alarmsymtom:

• tydlig eller misstänkt fluktuation
• pus från piercingkanal eller incision
• snabbt progredierande svullnad
• missfärgat eller exponerat brosk
• deformering av öronmusslan
• feber, hypotension eller annan allmänpåverkan
• svullnad som sträcker sig mot ansikte eller skalp
• immunsuppression eller dåligt reglerad diabetes
• utebliven förbättring inom 24 till 48 timmar
• postoperativ infektion
• återkommande eller bilateral chondrit.

Abscess är den viktigaste prognostiska riskmarkören. I kohorten med 217 patienter var abscess förenad med cirka 36 gånger högre odds för ett komplicerat förlopp. Komplikationsmåttet omfattade bland annat dränering eller debridering, recidiv, mer än 21 dagars antibiotikabehandling eller behov av central infart [1].

Utredning och diagnostik

Klinisk diagnos

Diagnosen är i första hand klinisk och ställs utifrån anamnes och inspektion av hela öronmusslan. Fråga särskilt efter:

• datum och lokal för piercing
• trauma, brännskada, köldskada, kirurgi eller akupunktur
• bad, vattenexponering och rengöringslösningar
• tidigare extern otit
• antibiotika före bedömningen
• diabetes, kärlsjukdom och immunsuppression
• tidigare liknande episoder
• symtom från näsa, leder, ögon eller luftvägar som kan tala för recidiverande polykondrit.

Fotodokumentation är värdefull för att följa utbredning och broskkontur. Markera gärna rodnadens yttergräns på huden vid osäker progression.

Mikrobiologisk diagnostik

Ta odling innan antibiotika ges om detta inte fördröjer behandling. Odling bör prioriteras vid:

• abscess eller purulent sekretion
• piercingrelaterad infektion
• sjukhuskrävande sjukdom
• postoperativ infektion
• tidigare antibiotikabehandling
• immunsuppression
• recidiv eller terapisvikt.

Ytlig pinne från intakt hud har begränsat värde. Aspirat, pus eller vävnad från subperikondriellt rum ger bättre diagnostik. Begär bakterieodling och resistensbestämning. Vid postoperativ, långdragen eller refraktär infektion bör även svampodling och vid behov histopatologi övervägas [7].

Blododling tas vid feber, allmänpåverkan eller misstänkt sepsis. Vid lokala utbrott efter piercing bör isolat sparas för epidemiologisk typning.

Laboratorieprover

Blodprover behövs inte rutinmässigt vid en liten, okomplicerad infektion hos en opåverkad patient. Vid mer uttalad sjukdom är följande rimligt:

• blodstatus med differentialräkning
• CRP
• kreatinin och beräknad njurfunktion inför dosering
• leverstatus vid förväntad längre antibiotikabehandling
• plasmaglukos och HbA1c vid känd eller misstänkt diabetes
• blododling vid feber eller sepsis.

Normalt CRP eller leukocytantal utesluter inte lokal perikondrit eller tidig abscess.

Bilddiagnostik

Datortomografi eller magnetkameraundersökning behövs normalt inte. Ultraljud kan i tveksamma fall påvisa en ytlig vätskeansamling, men får inte försena kirurgisk bedömning vid kliniskt tydlig abscess.

Bilddiagnostik övervägs vid:

• oklar djup utbredning
• misstänkt mastoidit
• misstänkt nekrotiserande extern otit eller skallbasosteomyelit
• postaurikulär eller cervikal spridning
• kranialnervspåverkan
• svår infektion med otillräcklig klinisk överblick
• uteblivet svar trots adekvat behandling och dränering.

Nekrotiserande extern otit drabbar typiskt äldre personer med diabetes eller immunsuppression och ger svår otalgi, otorré och granulationsvävnad i hörselgången. Vid misstanke krävs bilddiagnostik och specialiserad handläggning [12].

Praktisk handläggningsalgoritm

flowchart TD
A["Smärtsam rodnad och svullnad<br>av ytterörat"] --> B["Inspektera hela öronmusslan,<br>örsnibb, hörselgång och mastoid"]
B --> C["Broskdel engagerad och<br>örsnibben relativt sparad"]
C --> D["Bedöm fluktuation, pus,<br>nekros och deformering"]
D -->|"Abscess eller nekros"| E["Akut ÖNH-bedömning<br>Odling och kirurgisk dränering"]
E --> F["Intravenös antipseudomonal<br>antibiotika"]
D -->|"Ingen abscess"| G["Bedöm allmänpåverkan,<br>samsjuklighet och pseudomonasrisk"]
G -->|"Hög risk eller svår infektion"| H["Sjukhusvård och intravenös<br>antibiotika"]
G -->|"Låg risk och lindrig infektion"| I["Peroral behandling och<br>kontroll inom 24 till 48 timmar"]
I --> J["Utvärdera smärta, rodnad,<br>svullnad och odlingssvar"]
J -->|"Förbättring"| K["Fortsätt riktad behandling<br>och följ broskkonturen"]
J -->|"Ingen förbättring"| E

Differentialdiagnoser

Othematom

Ett akut othematom uppstår när blod samlas mellan perikondrium och brosk efter trubbigt trauma. Obehandlat hematom kan, liksom infektiös perikondrit, leda till blomkålsöra. Evidensen för optimal dränerings- och kompressionsmetod är svag. En Cochraneöversikt fann inga kontrollerade studier som uppfyllde inklusionskriterierna [13]. Kliniskt ska hematom dräneras och perikondriet återföras mot brosket, men antibiotika ska inte ersätta dränering.

Recidiverande polykondrit

Överväg recidiverande polykondrit vid bilateral eller återkommande inflammation utan tydlig infektiös inkörsport, särskilt vid samtidig näschondrit, icke-erosiv artrit, ögoninflammation, hörsel- eller balanspåverkan eller laryngotrakeala symtom. Aurikulär chondrit förekommer hos upp till 90 procent under sjukdomsförloppet och sparar typiskt örsnibben, vilket gör att utseendet kan likna infektiös perikondrit [14]. Avsaknad av klinisk förbättring trots mikrobiologiskt adekvat behandling ska också väcka frågan.

Behandling

Evidensen bygger huvudsakligen på retrospektiva studier och fallserier. Det finns inga randomiserade studier som säkert fastställer optimalt antibiotikaval, administreringssätt eller behandlingslängd. Tre principer är ändå väl etablerade:

1. identifiera och dränera en eventuell abscess
2. täck sannolika bakterier, särskilt P. aeruginosa vid piercing eller abscess
3. kontrollera patienten tidigt och ändra behandling efter odling och kliniskt svar.

Initiala åtgärder

• Avlägsna ett smycke som är inbäddat, orsakar tryck eller hindrar dränering. Manipulation ska ske försiktigt och får inte ersätta kirurgisk bedömning.
• Ta odling från pus, aspirat eller djup vävnad.
• Ge adekvat analgesi, exempelvis paracetamol och vid behov NSAID om kontraindikation saknas.
• Dokumentera broskkontur och hudutbredning före behandling.
• Konsultera ÖNH akut vid abscess, nekros, deformering, postoperativ infektion eller osäker diagnos.
• Kontrollera tetanusskydd vid kontaminerat penetrerande trauma enligt gällande vaccinationsrekommendationer.

Topikal antibiotika når inte tillräckliga nivåer i perikondriet och ska inte användas som enda behandling. Örondroppar kan däremot behövas vid samtidig extern otit.

Perikondrit utan abscess

Patienter som är opåverkade, saknar omfattande samsjuklighet och inte har fluktuation eller nekros kan behandlas polikliniskt, förutsatt att återbesök kan ske inom 24 till 48 timmar.

Vid piercing, annan vattenexponering eller stark klinisk misstanke om Pseudomonas är ciprofloxacin det viktigaste perorala alternativet. Fluorokinoloner har god biotillgänglighet och vävnadspenetration. Framgångsrik poliklinisk behandling av odlingsverifierad pseudomonasperikondrit med peroralt ciprofloxacin finns beskriven, men underlaget består av små fallserier [15].

Vid låg pseudomonasrisk och frånvaro av abscess kan behandling riktad mot S. aureus vara rimlig. I den danska kohorten sågs ingen signifikant skillnad i kliniskt förlopp, vårdtid, recidiv eller kosmetiska följder mellan antistafylokockbehandling och antipseudomonal behandling vid perikondrit utan abscess [8]. Resultatet ska användas försiktigt, särskilt vid broskpiercing där pseudomonasrisken är betydligt högre.

Abscess eller nekrotiserande kondrit

Abscess ska inte behandlas med enbart antibiotika. Patienten behöver:

• incision och fullständig dränering
• odling från pus och helst djup vävnad
• noggrann inspektion av brosket
• sparsam debridering av tydligt devitaliserat brosk
• spolning
• metod för att återföra hud och perikondrium mot brosket
• intravenös antibiotika med aktivitet mot P. aeruginosa.

Incisionen planeras så att synlig ärrbildning och ytterligare skada begränsas. Existerande piercingkanal är sällan tillräcklig för dränering. Ett litet drän kan behövas. Efter dränering används ofta genomgående madrassuturer, kompressionsförband eller formad bolsterkompression för att förhindra ny vätskeansamling. Förbandet får inte ge sådan ischemi att ytterligare broskskada uppstår.

I en brittisk fallserie med 20 öronmusselabscesser genomgick 80 procent kirurgiskt ingrepp. Bland dem som följdes upp hade 29 procent kvarstående deformitet. Lång tid till presentation, broskpiercing och pseudomonasfynd var förenade med sämre kosmetiskt resultat [16].

Antibiotikaregimer

Följande regimer är praktiska exempel för vuxna med normal njur- och leverfunktion. Valet ska anpassas efter lokal resistensstatistik, odlingssvar, allergi, interaktioner, graviditet och njurfunktion. Vid svår infektion bör infektionsläkare eller klinisk mikrobiolog konsulteras.

Internationella rekommendationer anger ceftazidim, cefepim eller piperacillin och tazobaktam som lämpliga parenterala antipseudomonala alternativ vid svår perikondrit [12]. Svenska sjukhus kan ha andra förstahandsval beroende på lokala resistensdata och antibiotikaprogram. Dosering av intravenösa antibiotika ska alltid kontrolleras mot lokalt kunskapsstöd och anpassas till njurfunktion.

Vid odlingsverifierad MSSA utan samtidig pseudomonasrisk bör behandlingen smalnas av. MRSA-täckning är inte rutinmässigt nödvändig i svensk praxis, men bör övervägas vid tidigare MRSA, epidemiologisk risk eller odlingsfynd. Svampbehandling ska inte ges empiriskt vid vanlig piercingrelaterad infektion, men kan bli aktuell vid postoperativ eller refraktär sjukdom efter odling och specialistbedömning.

Behandlingslängd

Optimal behandlingstid är inte fastställd. Vid tidig perikondrit utan abscess används ofta 7 till 10 dagars behandling. Behandlingen bör fortsätta tills tydlig klinisk regress föreligger. Abscess, brosknekros, postoperativ infektion eller långsam förbättring kan kräva 10 till 21 dagar eller längre, styrt av kirurgiskt fynd, odling och kliniskt förlopp.

Kort behandling är olämplig om det finns kvarstående smärta, rodnad, sekretion eller mjukhet i brosket. Lång behandling kompenserar samtidigt inte för otillräcklig dränering eller kvarvarande nekrotisk vävnad.

Fluorokinoloner

Ciprofloxacin är ofta det enda praktiskt användbara perorala alternativet med tillförlitlig aktivitet mot känslig P. aeruginosa. Innan behandling bör risken för resistens, läkemedelsinteraktioner och allvarliga biverkningar värderas.

Var särskilt försiktig vid:

• tidigare allvarlig reaktion på fluorokinolon
• känd sensjukdom efter kinolonbehandling
• samtidig systemisk kortikosteroidbehandling
• hög ålder eller organtransplantation
• uttalad QT-förlängning eller flera QT-förlängande läkemedel
• epilepsi eller annan sänkt kramptröskel
• myasthenia gravis
• känt aortaaneurysm eller betydande riskfaktorer för aortasjukdom
• graviditet.

Patienten ska instrueras att avbryta behandlingen och söka vård vid nytillkommen sensmärta, muskelsvaghet, uttalade neurologiska symtom eller allvarlig allergisk reaktion. Ciprofloxacin interagerar med bland annat polyvalenta katjoner, warfarin, teofyllin och tizanidin. Samtidig administrering med järn, kalcium, magnesium eller antacida försämrar absorptionen.

Barn

Barn med misstänkt abscess, uttalad infektion eller osäker uppföljning bör bedömas på sjukhus. Rädsla för övergående muskuloskeletala biverkningar får inte leda till underbehandling av en infektion som riskerar permanent broskdestruktion.

En systematisk översikt omfattande 16 184 barn som exponerats för ciprofloxacin fann muskuloskeletala biverkningar hos 1,6 procent. Rapporterade besvär förbättrades eller gick tillbaka efter handläggning. I majoriteten av studierna användes totalt 10 till 30 mg/kg per dygn uppdelat på två doser [18]. Val och dos till barn ska göras tillsammans med barnläkare eller ÖNH-läkare och kontrolleras mot aktuellt pediatriskt doseringsstöd.

Graviditet och amning

Graviditet förändrar inte behovet av dränering. Antibiotikaval ska diskuteras med obstetriker, infektionsläkare eller klinisk farmakolog. Fluorokinoloner används normalt restriktivt under graviditet när andra verksamma alternativ finns. Vid allvarlig pseudomonasinfektion kan ett intravenöst beta-laktamantibiotikum vara lämpligare.

Behandlingssvikt

Om patienten inte förbättras inom 24 till 48 timmar ska följande aktivt eftersökas:

• oupptäckt eller nytillkommen abscess
• nekrotiskt brosk
• resistent P. aeruginosa
• felaktig diagnos
• kvarvarande främmande kropp eller inbäddat smycke
• bristande följsamhet eller otillräcklig absorption
• svampinfektion efter kirurgi eller lång antibiotikaexponering
• samtidig extern otit eller nekrotiserande extern otit
• recidiverande polykondrit.

Ny ÖNH-bedömning, förnyad odling och kirurgisk exploration kan behövas. Upprepade små incisioner utan tillräcklig exponering och dränering kan förlänga sjukdomsförloppet och förvärra deformiteten.

Uppföljning och prognos

Tidig uppföljning

Polikliniskt behandlade patienter ska kontrolleras inom 24 till 48 timmar. Vid kontroll bedöms:

• smärtintensitet
• rodnadens utbredning
• svullnad och fluktuation
• eventuell sekretion
• broskkontur
• feber och allmäntillstånd
• odlingssvar och resistens
• biverkningar och följsamhet.

Smärtan bör börja minska tidigt. Rodnad och svullnad kan ta flera dagar att gå tillbaka. Oförändrad eller ökande smärta är mer oroande än kvarstående lätt rodnad.

Efter kirurgisk dränering behövs ofta dagliga eller täta kontroller tills drän och kompression kan avlägsnas och man säkert vet att ingen ny ansamling bildas. Broskets vitalitet ska bedömas upprepade gånger.

Prognos

Tidigt diagnostiserad perikondrit utan abscess läker vanligen utan bestående men. Prognosen försämras vid:

• mer än fem dagars fördröjning före adekvat behandling
• piercing i scapha
• abscess
• infektion med P. aeruginosa
• postoperativ genes
• diabetes eller immunsuppression
• felaktigt initialt antibiotikaval
• otillräcklig dränering.

I den systematiska översikten av piercingrelaterad infektion var deformitet vanligare efter piercing i scapha än efter piercing i helix, 100 procent jämfört med 43 procent bland de rapporterade fallen [2]. Dessa siffror kommer från selekterade fallrapporter och överskattar sannolikt risken i all klinisk perikondrit, men understryker att scaphaengagemang är allvarligt.

Initiala antibiotika saknade aktivitet mot det senare odlade agenset i 53 procent av fallen i samma översikt. Bland dessa patienter behövde 88 procent sjukhusvård [2]. Cefalexin, flukloxacillin eller amoxicillin och klavulansyra kan vara rimliga vid vanlig hudinfektion, men ska inte användas som ensam empirisk behandling vid en typisk piercingrelaterad broskinfektion med hög pseudomonasrisk.

Sena följder och rekonstruktion

Möjliga sena komplikationer är:

• blomkålsöra
• förlust eller inbuktning av helix
• kollaps av den övre öronmusslan
• ärr och asymmetri
• hörselgångsstenos
• recidiverande lokala infektioner
• behov av brosktransplantation eller annan rekonstruktiv kirurgi.

Rekonstruktion planeras först när infektion och inflammation varit helt utläkta under en längre period, ofta minst sex månader. Ingreppet individualiseras och kan omfatta ärrkorrektion, omformning av kvarvarande brosk, lokala lambåer eller brosktransplantat från concha eller revben. Rekonstruktion efter omfattande broskförlust är tekniskt krävande men kan ge ett funktionellt och kosmetiskt acceptabelt resultat [19].

Prevention och patientråd

Efter utläkning bör patienten avstå från ny piercing i skadat brosk. Vid framtida piercing ska patienten informeras om att broskpiercing har högre risk än håltagning i örsnibben.

Viktiga förebyggande råd är:

• välj en verksamhet med dokumenterade hygienrutiner
• använd sterila engångsprodukter när det är möjligt
• undvik kontakt med potentiellt kontaminerat vatten under läkningen
• följ skriftliga instruktioner för eftervård
• undvik att vrida och manipulera smycket upprepade gånger
• sök vård tidigt vid tilltagande smärta, rodnad eller svullnad
• avvakta inte tills pus eller deformering har uppstått.

Barn och ungdomar samt deras vårdnadshavare bör särskilt informeras om att tidig perikondrit kan likna en mindre lokal piercingreaktion men snabbt utvecklas till destruktiv broskinfektion [20].

Källor

1. Ungar OJ m.fl. Auricular Perichondritis in the Cartilage Piercing Era. The Laryngoscope 2025. PMID: 40631793
2. Sosin M m.fl. Transcartilaginous ear piercing and infectious complications: a systematic review and critical analysis of outcomes. The Laryngoscope 2015. PMID: 25825232
3. Meltzer DI. Complications of body piercing. American Family Physician 2005. PMID: 16342832
4. van Wijk MP m.fl. Ear piercing techniques and their effect on cartilage, a histologic study. Journal of Plastic, Reconstructive and Aesthetic Surgery 2008. PMID: 17684004
5. Davis O, Powell W. Auricular perichondritis secondary to acupuncture. Archives of Otolaryngology 1985. PMID: 4051870
6. Tseng CC, Shiao AS. Postoperative auricular perichondritis after an endaural approach tympanoplasty. Journal of the Chinese Medical Association 2006. PMID: 17051753
7. Zhang X m.fl. Etiology, Microbiological Isolates, and Antibiotic Susceptibilities in Inpatients with Refractory Auricular Perichondritis: A 10-Year Retrospective Study. Infection and Drug Resistance 2024. PMID: 38312521
8. Klug TE m.fl. Perichondritis of the auricle: bacterial findings and clinical evaluation of different antibiotic regimens. European Archives of Oto-Rhino-Laryngology 2019. PMID: 31079204
9. Brown CE m.fl. Outbreak of Pseudomonas aeruginosa perichondritis associated with ear piercings and a contaminated water system. Epidemiology and Infection 2025. PMID: 39791339
10. Perry AW, Sosin M. Reconstruction of ear deformity from post-piercing perichondritis. Archives of Plastic Surgery 2014. PMID: 25276662
11. Bress E, Cohn JE. Perichondritis: inspect the lobule. International Journal of Emergency Medicine 2020. PMID: 33115411
12. Olzowy B m.fl. Calculated parenteral initial treatment of bacterial infections: Infections in the ear, nose, throat and mouth and jaw area. GMS Infectious Diseases 2020. PMID: 32373439
13. Jones SE, Mahendran S. Interventions for acute auricular haematoma. Cochrane Database of Systematic Reviews 2004. PMID: 15106240
14. Borgia F m.fl. Relapsing Polychondritis: An Updated Review. Biomedicines 2018. PMID: 30072598
15. Noel SB m.fl. Treatment of Pseudomonas aeruginosa auricular perichondritis with oral ciprofloxacin. Journal of Dermatologic Surgery and Oncology 1989. PMID: 2723226
16. Mitchell S m.fl. Pinna abscesses: can we manage them better? A case series and review of the literature. European Archives of Oto-Rhino-Laryngology 2015. PMID: 25348338
17. Tobar DFC, Kosoko AA. Auricular Perichondritis after a High Ear Piercing: A Case Report. Journal of Education and Teaching in Emergency Medicine 2021. PMID: 37465706
18. Adefurin A m.fl. Ciprofloxacin safety in paediatrics: a systematic review. Archives of Disease in Childhood 2011. PMID: 21785119
19. Fernandez AP m.fl. Post-piercing perichondritis. Brazilian Journal of Otorhinolaryngology 2008. PMID: 19582352
20. Kim MM, Goldman RD. Ear-piercing complications in children and adolescents. Canadian Family Physician 2022. PMID: 36100383