Ankyloserande spondylit: fysioterapeutisk behandling

Sammanfattning

Fysioterapeutisk behandling är en central del av behandlingen vid ankyloserande spondylit och övrig axial spondylartrit. Den ska erbjudas parallellt med medicinsk behandling, även när läkemedelsbehandlingen ger god symtomkontroll. Träningen bör vara långsiktig, individanpassad och multimodal. Den ska omfatta rörlighet, styrka, kondition och vid behov balans, andningsträning och specifik funktionell träning. En kombination av rörlighetsövningar, styrketräning och aerob träning ger bättre funktionella resultat än enbart rörlighetsträning [1,2].

Fysioterapeutledd träning är effektivare än sedvanlig vård utan strukturerat träningsprogram. Skillnaden mellan övervakad träning och ett väl genomfört hemträningsprogram är mindre, vilket understryker att kvalitet, progression och följsamhet är viktigare än träningslokalen [3]. Högintensiv konditions- och styrketräning kan genomföras säkert hos selekterade patienter och kan minska sjukdomsaktivitet samt förbättra fysisk funktion och kardiovaskulär kapacitet [4].

Fysioterapeuten bör före träningsstart bedöma sjukdomsaktivitet, smärta, spinal och perifer rörlighet, hållning, styrka, kondition, balans, andningsfunktion, aktivitetsnivå, samsjuklighet och patientens mål. Nytillkommen svår nack- eller ryggsmärta efter trauma, neurologiska symtom eller misstanke om fraktur kräver medicinsk bedömning före fortsatt träning. Manipulation med hög hastighet och ytterlägesbelastning ska undvikas vid uttalad ankylos, osteoporos eller frakturmisstanke.

Bakgrund och behandlingsmål

Ankyloserande spondylit är den radiografiska formen av axial spondylartrit. Sjukdomen kännetecknas av inflammation i sakroiliakaleder, kotpelare och enteser. Med tiden kan strukturella förändringar med syndesmofyter och ankylos ge bestående rörelseinskränkning, förändrad sagittal hållning och nedsatt bröstkorgsrörlighet. Fysisk funktion påverkas dessutom av smärta, stelhet, fatigue, muskelsvaghet, låg kondition, perifer artrit och rädsla för rörelse.

Fysioterapi är inte ett alternativ till antiinflammatorisk eller sjukdomsmodifierande behandling. Optimal behandling kombinerar farmakologiska och icke-farmakologiska åtgärder. ASAS och EULAR rekommenderar patientutbildning, regelbunden fysisk aktivitet och fysioterapi som integrerade delar av behandlingen under hela sjukdomsförloppet [5]. Den systematiska litteraturöversikt som låg till grund för rekommendationerna visade små till måttliga effekter av patientutbildning och måttliga till stora effekter av träning på sjukdomsaktivitet, funktion och rörlighet [6].

Behandlingsmålen är att:

• bibehålla eller förbättra spinal och perifer rörlighet
• motverka uttalad thorakal kyfos och flexionskontrakturer
• minska smärta, stelhet och fatigue
• förbättra muskelstyrka, postural uthållighet och fysisk funktion
• förbättra eller bibehålla kondition och kardiovaskulär hälsa
• bibehålla bröstkorgsrörlighet och ventilatorisk kapacitet
• minska stillasittande och etablera hållbar fysisk aktivitet
• underlätta arbete, fritidsaktiviteter och delaktighet
• förebygga fall och skador hos patienter med balansnedsättning eller ankyloserad kotpelare
• ge patienten kunskap att själv anpassa träningen vid variationer i symtom.

En metaanalys från 2025 omfattade 20 randomiserade studier med sammanlagt 1 670 patienter med axial spondylartrit. Träning förbättrade BASFI med i genomsnitt 0,49 enheter, BASMI med 0,49 enheter, BASDAI med 0,78 enheter och ASDAS med 0,44 enheter jämfört med kontrollbehandling. Även smärta, fatigue, maximal syreupptagningsförmåga och gångsträcka förbättrades. Däremot sågs ingen säker samlad effekt på bröstkorgsexpansion, CRP eller sänkningsreaktion [7]. Effekterna är i genomsnitt måttliga, men kliniskt relevanta eftersom träningen samtidigt påverkar funktion, kondition och samsjuklighet.

Fysioterapeutisk bedömning

Anamnes och målformulering

Bedömningen ska utgå från patientens viktigaste aktivitetsproblem, inte enbart från kotpelarens rörlighet. Efterfråga:

• lokalisation och tidsmönster för smärta och stelhet
• nattlig smärta och morgonstelhet
• fatigue och återhämtning efter aktivitet
• aktuell fysisk aktivitet, stillasittande och tidigare träningsvana
• svårigheter i arbete, sömn, förflyttning, gång, bilkörning och fritid
• rädsla för rörelse eller föreställningen att intensiv träning ökar inflammationen
• perifer artrit, entesit, höftengagemang eller smärta från skuldergördeln
• tidigare frakturer, fall, osteoporos och längre tids glukokortikoidbehandling
• hjärt-kärlsjukdom, hypertoni, lungsjukdom och annan samsjuklighet
• ögon-, hud- och tarmsymtom som kan tala för extramuskuloskeletala manifestationer
• pågående läkemedelsbehandling och nyligen genomförda behandlingsförändringar
• patientens egna mål och vilka träningsformer som är praktiskt möjliga.

Målen bör vara konkreta och mätbara, exempelvis att kunna promenera raskt i 30 minuter, återuppta styrketräning, kunna titta bakåt vid bilkörning eller genomföra arbetsdagen med färre avbrott. En förbättring i ett frågeformulär är mindre användbar om den inte kan kopplas till förbättrad aktivitet eller delaktighet.

Klinisk undersökning

Undersökningen anpassas till symtom och sjukdomsduration. Följande komponenter är ofta relevanta:

BASMI består av cervikal rotation, tragus mot vägg, lumbal sidoflexion, modifierat Schober-test och intermalleolärt avstånd. Indexet är användbart för standardiserad uppföljning men ska inte ersätta bedömning av funktionellt relevanta rörelser. Hos en patient med etablerad ankylos kan ett oförändrat BASMI vara ett rimligt resultat trots förbättrad styrka, gångförmåga och livskvalitet.

BASDAI och BASFI graderas från 0 till 10, där högre värde innebär mer uttalade besvär. BASDAI är helt patientrapporterat och kan påverkas av mekanisk smärta, sömnstörning, fatigue och annan samsjuklighet. En försämring bör därför inte automatiskt tolkas som ökad inflammatorisk aktivitet.

Säkerhetsbedömning

Ankyloserad kotpelare har förändrad biomekanik och kan fungera som ett långt hävarmsben. Samtidigt är låg bentäthet och kotfrakturer vanligare än i normalbefolkningen. Bentäthetsmätning i ländryggen kan överskatta bentätheten vid omfattande benpålagringar. Höft eller lårbenshals kan då ge mer användbar information [8].

Följande kräver medicinsk bedömning före fortsatt eller intensifierad träning:

• nytillkommen kraftig spinal smärta efter fall eller annat trauma
• oproportionerlig nack- eller ryggsmärta, även efter ett till synes lindrigt trauma
• nytillkommen svaghet, känselstörning, gångpåverkan eller blåsrubbning
• feber, allmänpåverkan eller misstänkt infektion
• akut rött och smärtsamt öga med ljuskänslighet
• nytillkommen uttalad andfåddhet eller bröstsmärta
• snabbt tilltagande smärta eller funktionsförlust trots minskad belastning.

Vid avancerad ankylos, uttalad kyfos eller känd osteoporos bör träningen genomföras utan kraftfulla passiva ytterlägen. Högenergetiska rotationsrörelser, hastiga ryck och spinal manipulation med hög hastighet bör undvikas. Mobilisering kan användas selektivt i rörliga segment och perifera leder, men den ska inte syfta till att forcera en strukturellt fixerad kotpelare.

Planering av behandlingen

Fysioterapeuten bör använda principerna frekvens, intensitet, tid, typ, volym och progression. EULAR rekommenderar att fysisk aktivitet ingår i standardbehandlingen och att generella rekommendationer för fysisk aktivitet tillämpas med individuell anpassning [9]. I randomiserade studier av reumatiska sjukdomar gav träning som uppfyllde vedertagna dosprinciper måttliga förbättringar av kondition och muskelstyrka, utan belägg för ökad sjukdomsaktivitet [10].

flowchart TD
A["Fysioterapeutisk bedömning<br>mål, funktion och risker"] --> B["Akuta varningssymtom<br>eller möjlig fraktur"]
B -->|"Ja"| C["Avstå provocerande träning<br>medicinsk bedömning"]
B -->|"Nej"| D["Utforma multimodalt program<br>rörlighet, styrka och kondition"]
D --> E["Lägg till vid behov<br>balans, andning och funktion"]
E --> F["Instruera teknik<br>och planera progression"]
F --> G["Hemträning och fysisk aktivitet<br>med stöd för följsamhet"]
G --> H["Uppföljning efter<br>6 till 12 veckor"]
H --> I["Mål uppnådda och<br>acceptabel symtomreaktion"]
I -->|"Ja"| J["Fortsatt egenaktivitet<br>glesare uppföljning"]
I -->|"Nej"| K["Kontrollera dos, följsamhet<br>samsjuklighet och sjukdomsaktivitet"]
K --> D

Exempel på grundläggande träningsdos

Tabellen är ett kliniskt utgångsläge. Dosen måste anpassas efter träningsvana, samsjuklighet, strukturella förändringar och symtomreaktion.

Måttlig aerob intensitet motsvarar ungefär 64 till 76 procent av maximal hjärtfrekvens och hög intensitet 77 till 95 procent. Upplevd ansträngning är ofta mer användbar än åldersberäknad maximal hjärtfrekvens, särskilt vid läkemedel som påverkar pulssvaret. Patienten ska kunna skilja mellan normal träningsansträngning och nytillkommen smärta som talar för skada.

Behandlingskomponenter

Rörlighet och postural träning

Rörlighetsträning är traditionellt central vid ankyloserande spondylit, men bör inte vara den enda träningsformen. Programmet riktas mot de rörelser som riskerar att begränsas och motverkar ett ihållande flexionsmönster.

Lämpliga komponenter är:

• cervikal rotation och sidoflexion inom kontrollerat rörelseomfång
• thorakal rotation och extension
• lumbal rörlighet där rörliga segment finns
• höftsträckning och höftrotation
• knästräckning vid tendens till flexionshållning
• rörlighet i skuldergördel och bröstmuskulatur
• kombinerad bröstkorgsrörlighet och djupandning
• funktionella rörelser som uppresning, gång med upprätt hållning och säker blickförflyttning.

Rörelserna ska vanligen utföras lugnt till stramningskänsla, inte med kraft mot skarp eller nytillkommen smärta. Långvariga statiska positioner kan kombineras med korta rörelsepauser. Postural träning bör fokusera på variation och funktion snarare än en idealiserad hållning som patienten inte kan uppnå anatomiskt.

En metaanalys av olika träningsprogram fann måttliga effekter på BASDAI, BASFI och BASMI. Kombinationen av rörlighet och styrka hade störst effekt på spinal rörlighet, medan tillägg av aerob träning främst förbättrade funktion [11]. Ett randomiserat försök med övningar riktade mot förkortade muskelkedjor gav större förbättring av flera rörlighetsmått och BASFI än konventionella övningar [12]. En del av vinsten kvarstod efter ett år, men resultaten försämrades när den aktiva behandlingsperioden upphörde [13]. Detta talar för fortlöpande träning snarare än tidsbegränsade kurer.

Styrketräning

Styrketräningen ska vara progressiv och omfatta större muskelgrupper. Vanliga fokusområden är:

• ryggextensorer och skulderbladsmuskulatur
• höftsträckare och höftabduktorer
• knäextensorer
• bålmuskulatur
• drag- och pressmuskulatur för överkroppen
• grepp och underarm vid perifert engagemang.

Inled med en belastning som tillåter god teknik och lämnar några repetitioner i reserv. Stegra först repetitionsantal och därefter motstånd. Maskiner, fria vikter, gummiband och kroppsvikt kan användas. Valet styrs av säkerhet, tillgänglighet och patientens preferenser.

En liten randomiserad studie visade att ett hemprogram med rörlighet, styrketräning och aerob träning förbättrade maximal syreupptagningsförmåga och BASFI mer än enbart rörlighetsträning [1]. Progressiv styrketräning två gånger per vecka under 16 veckor förbättrade muskelstyrka och gångprestation, även om BASFI, BASMI och laboratoriemått inte skilde sig mellan grupperna [14]. Det är därför rimligt att följa styrka och funktion direkt, inte bara sjukdomsspecifika index.

Vid aktiv perifer artrit eller entesit reduceras belastningen lokalt. Helt träningsuppehåll behövs sällan. Isometriska övningar, kortare rörelseutslag eller avlastade rörelser kan användas tills irritabiliteten har minskat.

Aerob träning

Aerob träning behövs eftersom enbart rörlighetsövningar inte förbättrar konditionen tillräckligt. Gång, stavgång, cykling, crosstrainer, simning och vattenbaserad träning är vanliga alternativ. Aktiviteter utan stötbelastning kan vara lämpliga vid höftsmärta, entesit eller låg bentäthet, men viktbärande aktivitet har andra fördelar och behöver inte undvikas generellt.

Aerob träning som isolerad tilläggsbehandling har gett varierande resultat på sjukdomsaktivitet och funktion. En tidigare metaanalys fann ingen säker fördel jämfört med konventionell fysioterapi [15]. En senare metaanalys av program med aerob komponent fann däremot en minskning av BASDAI med 0,78 enheter och en liten minskning av CRP jämfört med icke-aerob rehabilitering [16]. Skillnaden illustrerar att effekten påverkas av dos, jämförelsebehandling och om aerob träning kombineras med styrke- och rörlighetsträning.

För otränade patienter kan träningen inledas med 10 till 15 minuter på lätt till måttlig intensitet och stegras med cirka 5 minuter åt gången. Målet är successivt minst 150 minuter måttlig aktivitet per vecka, alternativt en kombination av måttlig och högintensiv träning. Kortare pass kan summeras över veckan.

Högintensiv träning

Aktiv sjukdom är inte i sig ett generellt förbud mot högintensiv träning. I en multicenterstudie med 100 patienter gav tre månaders högintensiv konditions- och styrketräning en förbättring av ASDAS med 0,6 och BASDAI med 1,2 enheter jämfört med kontroll. Även inflammation, funktion och kardiovaskulära mått förbättrades [4].

Ett prövat upplägg har varit tre träningspass per vecka, varav två övervakade. Konditionsdelen bestod av fyra 4-minutersintervall på 90 till 95 procent av maximal hjärtfrekvens, med tre minuters aktiv återhämtning kring 70 procent mellan intervallen. Styrkedelen omfattade sex övningar för större muskelgrupper, 2 till 3 set och 8 till 10 repetitioner med hög belastning. I en mindre pilotstudie förbättrades BASDAI, BASFI och maximal syreupptagningsförmåga utan rapporterade allvarliga träningsrelaterade händelser [17].

Detta upplägg passar inte alla. Före högintensiv träning behövs bedömning av kardiovaskulär risk, rörelsekvalitet och tidigare träningsvana. Patienten bör först lära sig övningarna på lägre intensitet. Träningen ska avbrytas vid bröstsmärta, presynkope, oväntad andnöd, neurologiska symtom eller akut spinal smärta.

Andningsträning

Thorakal ankylos och minskad rörlighet i kostovertebrala leder kan ge restriktivt andningsmönster. Träningen kan omfatta:

• djupa andetag med betoning på lateral och posterior bröstkorgsexpansion
• inandning kombinerad med armlyft och thorakal extension
• kontrollerad lång utandning
• inspiratorisk muskelträning vid dokumenterad inspiratorisk svaghet eller nedsatt ventilatorisk kapacitet
• aerob träning för generell kondition.

I en randomiserad studie gav åtta veckors inspiratorisk muskelträning som tillägg till konventionell träning större bröstkorgsexpansion, förbättrad forcerad vitalkapacitet och högre maximal syreupptagningsförmåga än konventionell träning ensam [18]. Rutinmässig användning av specifika andningstränare är däremot inte nödvändig för alla. De är främst aktuella vid mätbar respiratorisk funktionsnedsättning.

Balans och fallprevention

Förändrad hållning, begränsad cervikal rotation och nedsatt proprioception kan påverka balans och förmågan att reagera vid fall. Balansbedömning är särskilt viktig vid hög ålder, uttalad kyfos, tidigare fall, höftengagemang eller neurologiska symtom.

Träningen kan innehålla:

• stående med minskad understödsyta
• viktöverföringar och riktningsförändringar
• gång med huvudrörelser
• trappgång och hinderbana
• enbensstående med säkert stöd
• reaktiv balans och dubbeluppgifter
• styrketräning för ben och höfter.

Övervakad rehabilitering kombinerad med hemträning har förbättrat postural kontroll hos patienter med ankyloserande spondylit [19]. Tillägg av särskild balans- och stabilitetsträning till ett intensivt rehabiliteringsprogram förbättrade flera funktionella balanstest mer än grundprogrammet ensamt [20].

Vattenbaserad träning

Vattnets lyftkraft kan minska belastningssmärta och underlätta rörelse när landbaserad träning tolereras dåligt. Träningen kan innehålla gång, aerob aktivitet, rörlighet, styrka och avslappning.

En metaanalys av åtta studier med 383 deltagare fann minskad smärta och sjukdomsaktivitet, men ingen säker förbättring av spinal rörlighet eller funktion [21]. I en mindre studie förbättrade både vattenbaserad stretching och vattenbaserad Pilates smärta, BASFI, gångtid och livskvalitet jämfört med sedvanlig behandling [22]. Evidensen är dock svagare och mer heterogen än för landbaserad multimodal träning.

Vattenbaserad träning är därför ett alternativ eller komplement, inte en generellt överlägsen metod. Simning ska inte automatiskt rekommenderas som enda träning, eftersom vissa simsätt kan vara olämpliga vid begränsad cervikal rotation eller uttalad kyfos. Val av simsätt och andningsteknik behöver ibland provas individuellt.

Pilates, yoga och andra sammansatta träningsformer

Pilates och yoga kan ge en praktisk kombination av rörlighet, bålstyrka, balans, andning och kroppskännedom. Metoderna kan användas om övningarna anpassas till patientens strukturella begränsningar och inte innebär forcerade ytterlägen.

Klinisk Pilates som tillägg till aerob träning har förbättrat fler funktionella och psykosociala utfall än aerob träning ensam i en liten randomiserad studie [23]. En annan studie fann förbättring av sjukdomsindex, båluthållighet och balans jämfört med hemträning [24]. När övervakad Pilates jämfördes med konventionell hemträning sågs däremot ingen säker skillnad mellan grupperna i respiratoriska och funktionella utfall, trots förbättring inom båda grupperna [25].

Yoga på distans tre gånger per vecka under åtta veckor förbättrade bland annat BASFI, rörlighet, balans, sömn, stress och livskvalitet jämfört med väntelista [26]. Studierna är små och metoderna varierar. Pilates och yoga ska därför betraktas som möjliga sätt att genomföra ett multimodalt program, inte som specifikt överlägsna behandlingar.

Övervakad träning, hemträning och digital rehabilitering

Övervakad gruppträning har historiskt gett något bättre resultat än enbart hemträning, särskilt för rörlighet och patientens globala bedömning [27]. En senare metaanalys av 12 randomiserade studier fann att fysioterapeutledd behandling förbättrade sjukdomsaktivitet och funktion jämfört med sedvanlig vård. Däremot sågs ingen säker skillnad jämfört med strukturerad hemträning [3].

Övervakning är särskilt värdefull när patienten:

• är otränad eller osäker på teknik
• har hög sjukdomsaktivitet eller uttalad funktionsnedsättning
• ska påbörja högintensiv träning
• har avancerad ankylos, balansproblem eller samsjuklighet
• inte har förbättrats av tidigare hemprogram
• har låg följsamhet eller rörelserädsla.

Ett rimligt upplägg är en inledande period med tätare fysioterapeutkontakt för instruktion och progression, följd av självständig träning med planerade uppföljningar. En randomiserad studie med olika grader av övervakning fann bäst resultat för fullt övervakad träning, medan en enstaka längre instruktion gav viss men mindre förbättring [28].

Digital uppföljning, träningsdagbok, aktivitetsmätare och videobesök kan minska behovet av resor. Ett 16 veckor långt hemprogram med pulsmätare uppnådde en medianföljsamhet på 84 procent och förbättrade sjukdomsaktivitet, smärta, funktion, rörlighet och kondition jämfört med sedvanlig vård [29]. Brist på tid, energi och motivation var de vanligaste hindren.

Strategier för följsamhet bör omfatta:

• patientvalda träningsformer
• ett begränsat antal prioriterade övningar
• skriftlig eller digital instruktion
• tydliga veckomål
• träningsdagbok eller aktivitetsmätare
• planerade påminnelser
• successiv progression
• problemlösning kring smärta, fatigue och tidsbrist
• periodiska fysioterapeutiska kontroller.

Anpassning vid försämring och samsjuklighet

Tillfälligt ökade symtom efter ett nytt träningspass behöver inte betyda inflammatoriskt skov. Bedöm varaktighet, lokalisation och relation till belastning. Lätt träningsvärk och övergående stelhet kan accepteras. Belastningen bör minskas om smärtan blir skarp, tilltar för varje pass, påverkar rörelsekvaliteten tydligt eller inte återgår mot utgångsläget inom ett till två dygn.

Vid ökad sjukdomsaktivitet kan träningen anpassas genom:

• kortare men bibehållen daglig rörlighetsträning
• sänkt yttre belastning och färre set
• byte till cykling eller vattenträning
• isometriska övningar kring irriterade leder
• fler återhämtningsdagar
• fortsatt lätt till måttlig aerob aktivitet om den tolereras.

Långvarigt totalt träningsuppehåll riskerar att öka stelhet och dekonditionering. Om försämringen är uttalad eller kvarstår trots anpassning bör sjukdomsaktivitet och medicinsk behandling omvärderas.

Vid höftartros, perifer artrit eller entesit ska programmet modifieras lokalt. Vid kardiovaskulär sjukdom, uttalad hypertoni eller lungsjukdom kan medicinsk bedömning och arbetsprov behövas före intensiv träning. Osteoporos motiverar styrke- och balansträning men också försiktighet med fallrisk, kraftiga spinala ytterlägen och kontaktsporter.

Patientutbildning och vardagsråd

Patientutbildningen bör förmedla att regelbunden rörelse är säker och att träningen behöver fortsätta även vid god läkemedelseffekt. Informationen bör samtidigt vara realistisk: träning kan förbättra funktion och symtom men kan inte återställa rörlighet i redan ankyloserade segment.

Praktiska råd kan omfatta:

• växla arbetsställning regelbundet
• bryt längre sittperioder med korta rörelsepauser
• anpassa skärm, stol och arbetsyta så att långvarig framåtböjning minimeras
• använd speglar och förarstödsfunktioner om cervikal rotation är begränsad vid bilkörning
• välj en kudde och sovställning som ger komfort utan att forcera nacken
• planera aktivitet och återhämtning vid fatigue
• undvik tobaksrökning, som är associerad med sämre allmän hälsa och ogynnsamt sjukdomsförlopp
• bibehåll vardagsgång, aktiv transport och fritidsaktiviteter utöver de specifika övningarna.

Det finns inte stöd för att alla behöver sova utan kudde, ligga i magläge eller använda en bestämd hållning under lång tid. Råden ska anpassas till smärta, andning, neurologisk status och befintlig deformitet.

Uppföljning och prognos

Första strukturerade uppföljningen kan vanligen göras efter 6 till 12 veckor. Tidigare uppföljning behövs vid hög sjukdomsaktivitet, avancerad funktionsnedsättning, påbörjad högintensiv träning eller osäkerhet kring säkerheten.

Uppföljningen bör omfatta:

• patientens viktigaste aktivitetsmål
• träningsfrekvens och faktisk genomförd dos
• smärta, stelhet, fatigue och återhämtning
• BASFI och vid behov BASDAI
• relevanta BASMI-komponenter
• styrke-, gång-, konditions- eller balanstest
• eventuella biverkningar, fall eller skador
• behov av medicinsk omvärdering.

Om förbättring uteblir ska fysioterapeuten kontrollera om programmet verkligen har genomförts med tillräcklig dos och progression. Andra förklaringar är pågående inflammation, strukturell skada, höftsjukdom, fibromyalgi, depression, sömnstörning, uttalad fatigue eller annan samsjuklighet.

De flesta träningsstudier är korta och heterogena. Effekten avtar när träningen avslutas, medan långsiktigt genomförda program kan bibehålla förbättringar. Fysioterapeutens viktigaste uppgift är därför inte att leverera en tidsbegränsad behandlingsserie, utan att etablera en säker och hållbar träningsstrategi som patienten kan utveckla under resten av livet.

Källor

1. Hsieh LF m.fl. Combined Home Exercise Is More Effective Than Range-of-Motion Home Exercise in Patients with Ankylosing Spondylitis: A Randomized Controlled Trial. BioMed Research International 2014. PMID: 25276785
2. Gwinnutt JM m.fl. Effects of physical exercise and body weight on disease-specific outcomes of people with rheumatic and musculoskeletal diseases: systematic reviews and meta-analyses informing the 2021 EULAR recommendations for lifestyle improvements in people with RMDs. RMD Open 2022. PMID: 35361692
3. Gravaldi LP m.fl. Effectiveness of Physiotherapy in Patients with Ankylosing Spondylitis: A Systematic Review and Meta-Analysis. Healthcare 2022. PMID: 35052296
4. Sveaas SH m.fl. High intensity exercise for 3 months reduces disease activity in axial spondyloarthritis: a multicentre randomised trial of 100 patients. British Journal of Sports Medicine 2020. PMID: 30745314
5. Ramiro S m.fl. ASAS-EULAR recommendations for the management of axial spondyloarthritis: 2022 update. Annals of the Rheumatic Diseases 2023. PMID: 36270658
6. Ortolan A m.fl. Efficacy and safety of non-pharmacological and non-biological interventions: a systematic literature review informing the 2022 update of the ASAS/EULAR recommendations for the management of axial spondyloarthritis. Annals of the Rheumatic Diseases 2023. PMID: 36261247
7. Zhang M m.fl. Effects of Exercise Therapy in Axial Spondyloarthritis: A Systematic Review, Meta-analysis, and Meta-regression of Randomized Trials. Archives of Physical Medicine and Rehabilitation 2025. PMID: 38942347
8. Yan F m.fl. Bone density and fracture risk factors in ankylosing spondylitis: a meta-analysis. Osteoporosis International 2024. PMID: 37814094
9. Rausch Osthoff AK m.fl. 2018 EULAR recommendations for physical activity in people with inflammatory arthritis and osteoarthritis. Annals of the Rheumatic Diseases 2018. PMID: 29997112
10. Rausch Osthoff AK m.fl. Effects of exercise and physical activity promotion: meta-analysis informing the 2018 EULAR recommendations for physical activity in people with rheumatoid arthritis, spondyloarthritis and hip/knee osteoarthritis. RMD Open 2018. PMID: 30622734
11. Boudjani R m.fl. Impact of different types of exercise programs on ankylosing spondylitis: a systematic review and meta-analysis. Disability and Rehabilitation 2023. PMID: 36369692
12. Fernández-de-Las-Peñas C m.fl. Two exercise interventions for the management of patients with ankylosing spondylitis: a randomized controlled trial. American Journal of Physical Medicine and Rehabilitation 2005. PMID: 15905654
13. Fernández-de-Las-Peñas C m.fl. One-year follow-up of two exercise interventions for the management of patients with ankylosing spondylitis: a randomized controlled trial. American Journal of Physical Medicine and Rehabilitation 2006. PMID: 16788386
14. Souza MC m.fl. Swiss ball exercises improve muscle strength and walking performance in ankylosing spondylitis: a randomized controlled trial. Revista Brasileira de Reumatologia 2017. PMID: 28137402
15. Verhoeven F m.fl. Aerobic exercise for axial spondyloarthritis: its effects on disease activity and function as compared to standard physiotherapy. International Journal of Rheumatic Diseases 2019. PMID: 30187695
16. Harpham C m.fl. The effect of exercise training programs with aerobic components on C-reactive protein, erythrocyte sedimentation rate and self-assessed disease activity in people with ankylosing spondylitis: A systematic review and meta-analysis. International Journal of Rheumatic Diseases 2022. PMID: 35274458
17. Sveaas SH m.fl. Efficacy of high intensity exercise on disease activity and cardiovascular risk in active axial spondyloarthritis: a randomized controlled pilot study. PLoS One 2014. PMID: 25268365
18. Drăgoi RG m.fl. Inspiratory muscle training improves aerobic capacity and pulmonary function in patients with ankylosing spondylitis: a randomized controlled study. Clinical Rehabilitation 2016. PMID: 25810425
19. Demontis A m.fl. Favorable effect of rehabilitation on balance in ankylosing spondylitis: a quasi-randomized controlled clinical trial. Rheumatology International 2016. PMID: 26643793
20. Gunay SM m.fl. The effects of balance and postural stability exercises on spa based rehabilitation programme in patients with ankylosing spondylitis. Journal of Back and Musculoskeletal Rehabilitation 2018. PMID: 28946534
21. Liang Z m.fl. Effects of water therapy on disease activity, functional capacity, spinal mobility and severity of pain in patients with ankylosing spondylitis: a systematic review and meta-analysis. Disability and Rehabilitation 2021. PMID: 31355676
22. Gandomi F m.fl. The effect of Aqua Stretching exercises and Pilates on pain, function and spine posture in patients with ankylosing spondylitis: a randomized controlled trial. BMC Sports Science, Medicine and Rehabilitation 2022. PMID: 36271391
23. Oksüz S, Unal E. Comparison of the effects of aerobic training alone versus aerobic training combined with clinical Pilates exercises on the functional and psychosocial status of patients with ankylosing spondylitis: A randomized controlled trial. Physiotherapy Theory and Practice 2023. PMID: 34791973
24. Acar Y m.fl. The effects of clinical pilates training on disease-specific indices, core stability, and balance in patients with ankylosing spondylitis. Journal of Bodywork and Movement Therapies 2023. PMID: 36775528
25. Bağlan Yentür S m.fl. The effects of Pilates training on respiratory muscle strength in patients with ankylosing spondylitis. Physiotherapy Theory and Practice 2024. PMID: 35938234
26. Acar Y m.fl. The Effects of Tele-Yoga in Ankylosing Spondylitis Patients: A Randomized Controlled Trial. Journal of Integrative and Complementary Medicine 2023. PMID: 37257184
27. Dagfinrud H m.fl. Physiotherapy interventions for ankylosing spondylitis. Cochrane Database of Systematic Reviews 2008. PMID: 18254008
28. Hosseini M m.fl. The effects of supervision on the outcomes of exercise training in patients with ankylosing spondylitis: A single-blind randomized controlled trial. International Journal of Rheumatic Diseases 2023. PMID: 37096931
29. Wang Y m.fl. Adherence, Efficacy, and Safety of Wearable Technology-Assisted Combined Home-Based Exercise in Chinese Patients With Ankylosing Spondylitis: Randomized Pilot Controlled Clinical Trial. Journal of Medical Internet Research 2022. PMID: 35040798