Sammanfattning
Förmaksfladder är en regelbunden förmaksarytmi orsakad av en makro-re-entry, oftast i höger förmak runt trikuspidalisklaffen. Förmaken aktiveras med en frekvens på omkring 250 till 330 per minut, och eftersom AV-noden inte kan leda varje impuls blir kamrarna aktiverade i ett fast eller varierande förhållande, oftast 2:1. På EKG ger det en baslinje med sågtandsmönster, mest framträdande i avledning II, III, aVF och V1 [1,3].
Vid regelbunden smal takykardi med kammarfrekvens omkring 150 per minut ska 2:1-fladder alltid misstänkas, eftersom en förmaksfrekvens på 300 per minut leder till en kammarfrekvens på 150 [1]. Fladdervågorna kan döljas i T-vågorna. Vagal manöver eller adenosin ökar blockeringen och gör vågorna synliga, men avbryter inte fladdret [1].
Hemodynamiskt instabila patienter behandlas med synkroniserad elkonvertering med låg energi. Hos stabila patienter är frekvenskontroll svår att få till stånd, och elkonvertering är ofta det effektivaste alternativet. Antikoagulation bedöms som vid förmaksflimmer med CHA2DS2-VA [2]. Kateterablation av den kavotrikuspidala istmus (CTI) botar de flesta med typiskt fladder, med akut framgång över 90 procent [1,16], och bör övervägas redan efter första symtomgivande episoden [1].
Många patienter utvecklar förmaksflimmer efteråt, och antikoagulationsbeslutet ska därför följa riskpoängen och inte rytmen [2,17,18]. Primärvården känner igen rytmen, startar antikoagulation vid indikation och remitterar för ablationsbedömning. Instabila patienter och patienter med nytillkommen hög kammarfrekvens skickas akut till sjukhus.
Bakgrund och epidemiologi
Förmaksfladder (engelska atrial flutter) delas i typiskt, eller kavotrikuspidal istmusberoende, och atypiskt fladder. Typiskt fladder är en makro-re-entry runt trikuspidalannulus som använder CTI som kritisk passage. Atypiskt fladder, eller icke-CTI-beroende makro-re-entrant förmakstakykardi, omfattar alla andra stora re-entrykretsar i höger eller vänster förmak [1]. Definitionen kräver regelbunden förmaksaktivitet med konstant amplitud och morfologi vid en frekvens över cirka 240 per minut [19].
Förekomsten i en amerikansk populationsstudie var 88 per 100 000 personår, med ökning från 5 per 100 000 under 50 års ålder till 587 per 100 000 över 80 år. Män drabbades 2,5 gånger oftare än kvinnor [5]. ESC anger 317 per 100 000 personår över 50 års ålder, och att mer än hälften av patienterna med fladder senare utvecklar förmaksflimmer [2]. Före en fladderablation har 24 till 62 procent förmaksflimmer i anamnesen, och efter ablationen 30 till 70 procent [1].
Riskfaktorerna liknar dem för förmaksflimmer [2,3]. I den första populationsstudien ökade hjärtsvikt risken 3,5 gånger och KOL 1,9 gånger, och 16 respektive 12 procent av fallen kunde tillskrivas dessa tillstånd. Bara 1,7 procent saknade identifierbar predisponerande faktor [5]. I Framingham var rökning, hjärtinfarkt, hjärtsvikt och förlängt PR-intervall associerade med nytillkommet fladder [6]. Förmaksfladder ses dessutom efter hjärtkirurgi och efter ablation för förmaksflimmer, och hos patienter med komplext korrigerad medfödd hjärtsjukdom [1,3,4]. Hypertyreos är en riskfaktor för förmaksflimmer [2], och TSH bör tas även vid fladder. Se förmaksflimmer: utredning och behandling för den gemensamma riskfaktorprofilen, och hjärtsvikt, KOL och hypertyreos för bakgrundssjukdomarna.
Patofysiologi
Vid typiskt fladder snurrar aktiveringen runt trikuspidalannulus. Kretsen passerar CTI, ett smalt muskelstråk mellan nedre hålvenen och trikuspidalannulus, som utgör den kritiska passagen vid kretsens nedre gräns. Ledningen är långsam i just det området, och det är där man ablaterar. Vänster förmak aktiveras passivt [1,19].
Vid moturs fladder, det vanligaste, går aktiveringen nedåt i höger förmaks fria vägg, genom CTI och uppåt längs septum. Vid medurs (omvänt) fladder går den åt motsatt håll. Riktningen avgör vågornas polaritet i EKG [1].


Atypiskt fladder uppstår kring ärr eller andra områden utan elektrisk ledning, ofta efter operation eller ablation. I höger förmak kan kretsen gå kring ärr i fria väggen, ofta efter förmakssnitt i samband med kirurgi för medfödd hjärtsjukdom, eller genom en lucka i crista terminalis (övre loop re-entry). I vänster förmak kretsar impulsen oftast kring mitralannulus eller lungvenerna, eller kring ärr efter ablation för förmaksflimmer. Dubbelslingor i form av en åtta kan efterlikna typiskt fladder, och komplext ärrsubstrat kan ge flera kretsar samtidigt [1,4].
Typiskt fladder kan utlösas av förmaksflimmer, och efter ablation av fladdret är förmaksflimmer vanligt. Det har tolkats som att de två rytmerna kan vara olika uttryck för samma elektriska sjukdom i förmaken [1,17].
Klinisk bild
Symtomen följer av hög kammarfrekvens och förlorad förmakskontraktion. Hjärtklappning, andfåddhet och minskad ork är vanligast. Vid 2:1-ledning ger fladder en regelbunden hjärtfrekvens omkring 150 per minut, och många patienter söker med en sådan bild.
Frekvenskontroll är svår att uppnå vid fladder, och kammarfrekvensen kan därför förbli hög under lång tid [1,2]. Långvarig hög frekvens kan orsaka reversibel systolisk dysfunktion och takykardiinducerad kardiomyopati [1]. Bland patienter som genomgick ablation för persisterande fladder hade 25 procent kardiomyopati före ingreppet, och i drygt hälften av dem förbättrades vänsterkammarfunktionen efter ablation. Medelfrekvensen i fladdret var den enda oberoende prediktorn för reversibilitet [12]. Se takykardiinducerad kardiomyopati.
Tromboembolism är den andra viktiga komplikationen. Risken är förhöjd, och i jämförelser med förmaksflimmer har den varit likartad eller lägre (se Antikoagulation nedan) [2,7]. Patienter som behandlas med klass IC-läkemedel eller amiodaron för förmaksflimmer kan få fladder med långsammare förmaksfrekvens, under 200 per minut, och därmed 1:1-ledning med mycket hög kammarfrekvens om ingen AV-nodsblockerare ges. Då kan QRS bli bredare på grund av läkemedelseffekten [1].
Hos patienter, även barn, som opererats för medfödd hjärtsjukdom bildar suturer, lappar och progressiv förmaksskada substrat för fladder. Kretsen blir ofta komplex, och ärren gör det svårt att skilja fokal från makro-re-entrant takykardi [1].
Utredning och diagnostik
EKG-diagnostik
Diagnosen ställs på 12-avlednings-EKG. Fladdervågorna är regelbundna, med konstant form, och kontinuerliga utan isoelektrisk linje mellan dem [1,19]. Vid typiskt fladder moturs är vågorna negativa i avledning II, III och aVF och positiva och ofta kortare i V1. Vid medurs fladder är de positiva och breda i de nedre avledningarna, ofta med ett hack, och bimodalt negativa i V1 [1]. Vågorna syns tydligast i II, III, aVF och V1.


Frekvens och blockering. Förmaksfrekvensen är 250 till 330 per minut [1]. Den är oftast kring 300, och AV-noden kan då inte leda varje impuls. Man anger blockeringsgraden genom att räkna fladdervågor per QRS-komplex. Vid 2:1-blockering, den vanligaste, är kammarfrekvensen oftast omkring 150 per minut. Vid 3:1 eller 4:1 blir den långsammare. Den första vågen vid 2:1 smälter lätt samman med föregående T-våg, så att fladdret missas som sinustakykardi. Jämför med EKG i sinusrytm och leta efter en extra deflektion i T-vågen, och titta särskilt i V1 och de nedre avledningarna.
Variabel blockering. Blockeringen kan variera, till exempel med Wenckebach-liknande perioder, och kammarrytmen blir då oregelbunden [1]. Då ska fladder med varierande ledning skiljas från förmaksflimmer. Fladdervågor med konstant form och regelbundet intervall talar för fladder, medan vågor med varierande form och intervall talar för förmaksflimmer.

Typiskt eller atypiskt? Ett typiskt EKG är starkt prediktivt för CTI-beroende. I en serie med 186 patienter var kretsen CTI-beroende hos 90,5 procent av dem med typiskt EKG och hos 40 procent av dem med atypiskt EKG [10]. Ett atypiskt EKG utesluter därför inte CTI-beroende. Efter vänsterförmaksablation för förmaksflimmer var fladdervågorna uppåtriktade i de nedre avledningarna hos 60 procent trots moturs CTI-fladder, eftersom vänster förmaks aktivering bidrar mindre till vågformen [11]. Efter hjärtkirurgi, omfattande ablation, läkemedelseffekt och avancerad förmakssjukdom ändras EKG-bilden [1]. Vid RA-makro-re-entry ses oftare negativ polaritet i minst en bröstavledning än vid LA-makro-re-entry [1]. Vid atypiskt fladder är mönstret mycket varierande, men fladdervågor med hög frekvens kan oftast skönjas, och mönstret kan efterlikna fokal förmakstakykardi om en stor del av kretsen löper genom skyddade områden [1,4].
| Typiskt moturs | Typiskt medurs (omvänt) | Atypiskt (icke-CTI-beroende) | |
|---|---|---|---|
| Krets | Runt trikuspidalannulus nedåt i fria väggen, genom CTI, uppåt i septum | Samma krets i motsatt riktning | Ärr i höger eller vänster förmak, mitralannulus, lungvener, efter kirurgi eller ablation |
| Nedre avledningar (II, III, aVF) | Negativa fladdervågor, sågtand | Positiva, breda, ofta med hack | Mycket varierande |
| V1 | Positiv, kort | Bimodalt negativ | Varierande |
| Isoelektrisk linje | Saknas | Saknas | Kan förekomma, liknar fokal förmakstakykardi |
| Förmaksfrekvens | 250–330/min | 250–330/min | Ofta långsam |
| Ablationsmål | CTI | CTI | Individuellt, kräver kartläggning |
Moturs fladder är den vanligaste CTI-beroende formen [1].
Adenosin och vagal manöver. När EKG vid regelbunden smal takykardi är oklart, och särskilt vid 2:1-ledning där fladdervågorna döljs, ökar vagal stimulering och adenosin AV-blockeringen så att förmaksaktiviteten blir synlig. Takykardin avbryts inte, eftersom adenosin inte bryter makro-re-entry. ESC varnar för att adenosin kan ge rebound-ökning av AV-ledningen till 1:1 och utlösa förmaksflimmer, och att det därför bara bör ges om det behövs för diagnosen och med återupplivningsutrustning tillgänglig [1]. Dos och teknik följer det schema som anges i artikeln om smal QRS-takykardi och adenosin, där även stegvis handläggning och svarsmönster beskrivs. Esofagus-EKG kan också synliggöra förmaksaktiviteten [1], se esofagus-EKG.
Övrig utredning. Ekokardiografi bedömer vänsterkammarfunktion, förmaksstorlek och klaffar. Blodprov omfattar TSH, kalium, magnesium, kreatinin och blodstatus. Låg vänsterkammarfunktion med ihållande hög frekvens väcker misstanke om takykardiinducerad kardiomyopati [1,12]. Utredning av underliggande hjärtsjukdom följer den vid förmaksflimmer.
Differentialdiagnoser
Differentialdiagnosen vid regelbunden smal takykardi bygger på P-vågsmorfologi, startsätt och svar på vagal manöver eller adenosin. Fladder har kontinuerlig regelbunden förmaksaktivitet, medan fokal förmakstakykardi har diskreta P-vågor med isoelektrisk linje emellan [1].
| Diagnos | Särskiljande drag | Åtgärd för att skilja |
|---|---|---|
| Sinustakykardi | P-våg före varje QRS med normal morfologi, frekvensen varierar med tillstånd | Frekvensen sjunker gradvis vid vagal manöver, fladdervågor saknas |
| Fokal förmakstakykardi | Diskreta P-vågor med isoelektrisk linje | Adenosin ger ibland AV-block med kvarstående förmaksaktivitet, eller terminering |
| AVNRT | Plötslig start och slut, pseudo-s i II och pseudo-r i V1 | Adenosin avbryter takykardin |
| AVRT | P-våg i ST-segmentet, ofta preexcitation i sinusrytm | Adenosin avbryter takykardin |
| Förmaksflimmer med grov vågform | Oregelbunden kammarrytm, vågor varierar i form, amplitud och intervall | Konstanta fladdervågor och regelbundna intervall talar för fladder |
| Fladder med skänkelblock eller aberration, eller preexcitation | Bred QRS, ibland regelbunden bred takykardi | Behandla som bred takykardi tills annat är visat |
Fladder med 2:1-ledning kan misstas för sinustakykardi eller AVNRT. Kammarfrekvens omkring 150 per minut talar för fladder med 2:1-ledning, eftersom förmaksfrekvensen då oftast är 250 till 330 per minut [1]. Om förmaksfrekvensen överstiger kammarfrekvensen är fladder eller förmakstakykardi sannolik [1].
Behandling
Akut handläggning
Instabila patienter behandlas med synkroniserad elkonvertering (klass I, nivå B) [1]. Vid stabilt tillstånd ska man ta ställning till om patienten ska få frekvenskontroll eller rytmkontroll. Elkonvertering kan vara förstahandsval även vid stabilt fladder, eftersom effekten är hög och mindre energi krävs än vid förmaksflimmer [1,13].

flowchart TD
A["Regelbunden smal takykardi omkring 150/min: misstänk fladder, 12-avlednings-EKG, monitor"] --> B["Hemodynamiskt instabil?"]
B -- Ja --> C["Synkroniserad elkonvertering med låg energi"]
B -- Nej --> D["Fladdervågor synliga?"]
D -- Nej --> E["Vagal manöver eller adenosin för att öka blockeringen"]
E --> F["Fladdervågor bekräftade"]
D -- Ja --> F
F --> G["Frekvenskontroll vid behov: betablockerare, verapamil eller diltiazem, amiodaron i andra hand"]
F --> H["Rytmkontroll: elkonvertering med låg energi eller förmaksstimulering"]
G --> I["Antikoagulation enligt CHA2DS2-VA"]
H --> I
I --> J["Remiss för ablationsbedömning av CTI"]Frekvenskontroll. Frekvenskontroll rekommenderas vid hög kammarfrekvens, men målet är svårt att nå i fladder och även kombinationer av AV-nodsblockerande läkemedel kan misslyckas, vilket kan göra konvertering nödvändig [1]. Intravenös betablockerare eller icke-dihydropyridin kalciumantagonist (verapamil eller diltiazem) kan övervägas (klass IIa, nivå B). Kalciumantagonister är kontraindicerade vid hypotension och nedsatt vänsterkammarfunktion med HFrEF, och intravenös betablockerare vid dekompenserad hjärtsvikt. Intravenöst amiodaron kan prövas om övriga alternativ inte är tillgängliga eller lämpliga (IIb C), och hjälper främst mot hög kammarfrekvens [1]. Praktisk handläggning av hög kammarfrekvens beskrivs i artikeln om akut förmaksflimmer.
Elkonvertering. Synkroniserad elkonvertering med låg energi, högst 100 J bifasiskt, rekommenderas för konvertering till sinusrytm (I B) [1]. I en äldre serie lyckades en första chock på 100 J i 68 procent av fladderfallen [13]. Om rytmen övergår i förmaksflimmer kan chocken upprepas med högre energi. Teknik, energinivåer, sedering och komplikationer beskrivs i artikeln om elkonvertering.
Antikoagulation vid konvertering. Vid elektiv konvertering av förmaksflimmer eller fladder rekommenderas minst 3 veckors terapeutisk antikoagulation före ingreppet (I B), eller transesofageal ekokardiografi för att utesluta tromb. Antikoagulation fortsätter i minst 4 veckor efter konverteringen (I B), och därefter långvarigt vid förhöjd risk. DOAK föredras framför warfarin (I A) [2]. ESC anger att rekommendationen gäller även akut konvertering när fladdret har varat längre än 48 timmar [1].
Förmaksstimulering. Snabb förmaksstimulering rekommenderas för att avsluta fladder hos patienter med pacemaker eller ICD (I B), och kan invasivt eller icke-invasivt (via esofagus) prövas hos andra (IIb B). Stimulering kan avsluta fladdret via förmaksflimmer, vilket ibland ger bättre kammarfrekvenskontroll än fladdret [1].
Farmakologisk konvertering. Ibutilid och dofetilid är de läkemedel ESC rekommenderar för stabil konvertering (I B), men de är kontraindicerade vid förlängd QTc och ger risk för torsades de pointes [1]. Ibutilid ingår inte i svensk akutsjukvård, vilket gör elkonvertering till standardvalet. Klass IC-läkemedlen flekainid och propafenon rekommenderas inte för konvertering av fladder (klass III, nivå B). De ska inte ges utan AV-nodsblockerare, eftersom förmaksfrekvensen kan sjunka så att 1:1-ledning uppstår. ESC 2024 anger uttryckligen att flekainid inte ska användas för konvertering av fladder [1,2]. Klass IA- och IC-läkemedel har liten eller ingen effekt i fladder [1].
Behandlingsval i översikt
| Åtgärd | Roll | Evidens enligt ESC | Kommentar |
|---|---|---|---|
| Synkroniserad elkonvertering | Instabil patient, eller förstahandsval vid stabil patient | I B | Låg energi räcker ofta, se elkonvertering |
| Förmaksstimulering | Patient med pacemaker eller ICD, annars vid särskilda skäl | I B, IIb B | Kan ge förmaksflimmer vid avslut |
| Betablockerare, verapamil, diltiazem i.v. | Frekvenskontroll | IIa B | Svår att nå, kontraindikationer vid HFrEF eller hypotension |
| Amiodaron i.v. | Frekvenskontroll om övrigt inte går | IIb C | Konverterar ofta inte akut |
| Ibutilid, dofetilid | Farmakologisk konvertering | I B | Förlängd QTc är kontraindikation, ibutilid används inte i svensk praxis |
| Flekainid, propafenon | Konvertering | III B | Rekommenderas inte, risk för 1:1-ledning |
| Kateterablation av CTI | Förstahandsval vid typiskt fladder | IIa B efter första episod, I A vid återkommande | Se nedan |
| Peroral antikoagulation | Förebygga stroke | I B (ESC 2024) | Följer CHA2DS2-VA, se nedan |
Kateterablation av kavotrikuspidal istmus
Kateterablation är den effektivaste behandlingen för att upprätthålla sinusrytm och är klart bättre än amiodaron [1]. Man skapar en linjär ablationslinje över CTI med bekräftat bidirektionellt block [3]. ESC anger en medelframgång på 95 procent, recidiv på 10 procent, komplikationer på 2 procent och dödlighet på 0,2 procent [1]. I en metaanalys av 158 studier var den akuta framgången 91,1 procent, och fladderrecidiv var vanligare utan bidirektionellt block som mål (23,6 procent mot 9,3 procent) [16].
I en randomiserad studie hos patienter med minst två symtomgivande episoder var 80 procent i sinusrytm efter ablation mot 36 procent efter läkemedel efter i medeltal 21 månader, och färre sjukhusinläggningar följde ablation (22 mot 63 procent) [14]. I LADIP-studien efter första episoden var recidivet 3,8 procent efter ablation mot 29,5 procent efter konvertering och amiodaron, medan förmaksflimmer förekom lika ofta i båda grupperna [15].
ESC 2019 rekommenderar kateterablation efter första symtomgivande episoden av typiskt fladder (IIa B), vid symtomgivande återkommande CTI-beroende fladder (I A), och vid ihållande fladder eller nedsatt vänsterkammarfunktion till följd av takykardiinducerad kardiomyopati (I B) [1]. ESC 2024 anger att rytmkontroll ofta är förstahandsstrategin och att CTI-ablation är bättre än antiarytmika i små randomiserade studier [2]. Ablation vid atypiskt fladder rekommenderas vid symtomgivande återkommande episoder på erfarna centra (I B), eftersom det kräver detaljerad kartläggning och ofta flera kritiska isthmusar [1,4].
Om typiskt fladder uppstår under behandling med klass IC-läkemedel eller amiodaron för förmaksflimmer är CTI-ablation ett rimligt val för att kunna fortsätta den antiarytmiska behandlingen [1]. Allvarliga komplikationer är sällsynta. I nyare studier angav man dödlighet på 0,2 till 0,34 procent och stroke på 0,19 till 0,5 procent [1].
Långtidsbehandling när ablation inte är aktuell
Betablockerare eller icke-dihydropyridin kalciumantagonist (verapamil eller diltiazem, inte vid HFrEF) kan övervägas när ablation inte är önskvärd eller genomförbar (IIa C). Amiodaron kan prövas för att upprätthålla sinusrytm om övriga åtgärder misslyckas (IIb C). Vid svåra symtom och snabb kammarfrekvens trots allt kan AV-nodsablation med pacemaker övervägas (IIa C) [1].
Antikoagulation
Tromboembolirisken vid fladder är förhöjd. ESC 2019 anger att den är lägre än vid förmaksflimmer men ändå betydande, medan ESC 2024 beskriver att studier visat både likartad och lägre risk jämfört med förmaksflimmer [1,2]. En systematisk översikt av observationsstudier fann en riskkvot för stroke på 1,4, och ekokardiografiska studier rapporterade tromb i vänster förmak eller förmaksöra hos 0 till 38 procent [7]. I en studie av 139 patienter som skulle genomgå elektrofysiologisk undersökning hade 1 procent tromb, och alla med trombogen miljö hade paroxysmalt förmaksflimmer [9]. I Framingham var fladder associerat med stroke (ålders- och könsjusterad HR 2,17) och dödlighet (HR 2,00) över tio år [6].
ESC 2024 rekommenderar peroral antikoagulation vid fladder med förhöjd tromboembolisk risk (I B), och anger att förebyggande av tromboembolism ska ske på samma sätt som vid förmaksflimmer [2]. CHA2DS2-VA ger poäng för hjärtsvikt, hypertoni, ålder 75 år eller mer (2 poäng), diabetes, tidigare stroke, TIA eller systemisk embolism (2 poäng), kärlsjukdom och ålder 65 till 74 år. Poäng på 2 eller mer är en rekommenderad indikation för antikoagulation, och poäng på 1 bör ses som indikation [2]. ESC 2019 anger att tröskeln vid fladder utan förmaksflimmer inte är fastställd, och att värdet av CHA2DS2-VASc för strokeprevention vid fladder inte är bevisat [1]. I en taiwanesisk registerstudie av isolerat fladder gynnade antikoagulation nettoutfallet från CHA2DS2-VASc 4 [8]. ESC 2024 anger att tromboembolisk profylax vid fladder ska följa samma princip som vid förmaksflimmer [2]. Se handläggning av förmaksflimmer och antikoagulationsbehandling och perorala antikoagulantia: val, dosering och monitorering.
Antikoagulation ska fortsätta efter lyckad ablation hos patienter med förhöjd risk, eftersom förmaksflimmer är vanligt i efterförloppet och många recidiv kan vara symtomfria [17,18].
Uppföljning och prognos
Recidiv av typiskt fladder efter bekräftat bidirektionellt block är ovanligt [2]. Den vanligaste utmaningen är i stället förmaksflimmer. I en studie hos patienter med isolerat fladder utvecklade 50 procent förmaksflimmer efter i medeltal 30 månader, där nästan hälften av fallen uppstod efter mer än två år, och författarna föreslår livslång uppföljning av asymtomatiska patienter [17]. I en norsk studie manifesterade 70 procent förmaksflimmer under 68 månaders uppföljning och 42 procent genomgick ablation för flimret. Tidigare förmaksflimmer, tidigare behandling med flekainid och större vänster förmak förutsade förmaksflimmer [18]. Metaanalysen fann förmaksflimmer i 33,6 procent överlag och i 23,1 procent hos dem utan tidigare förmaksflimmer [16]. ESC 2024 anger att 50 till 70 procent av patienterna får förmaksflimmer under långtidsuppföljning och att dynamisk omvärdering behövs [2].
Uppföljning bör därför omfatta symtomfrågor, EKG och vid behov rytmregistrering efter ablationen. Riskfaktorer och samsjuklighet hanteras som vid förmaksflimmer [2]. Patienter med takykardiinducerad kardiomyopati bör följas upp med ekokardiografi efter ablation, eftersom funktionen ofta förbättras [12].
Förmaksfladder är förenat med ökad risk för förmaksflimmer, hjärtsvikt, stroke och död [3,6]. Ablation är i sig säker men har ändå en liten risk för allvarliga komplikationer, och ESC noterar att dödligheten vid flutterablation i ett register var högre än vid förmaksflimmerablation (0,3 mot 0,05 procent), troligen på grund av äldre och sjukare patienter [1].
Vanliga frågor
Hur skiljer man förmaksfladder från förmaksflimmer på EKG?
Fladder har regelbundna fladdervågor med konstant form och ett regelbundet intervall, i form av en sågtand, tydligast i II, III, aVF och V1. Förmaksflimmer har varierande form, amplitud och intervall utan tydlig P- eller fladdervåg. Vid fladder med varierande blockering kan båda ge oregelbunden kammarrytm [1,19].
Varför är kammarfrekvensen vid fladder så ofta 150 per minut?
Förmaksfrekvensen vid fladder är oftast omkring 300 per minut. AV-noden leder ofta varannan impuls, vilket ger en kammarfrekvens omkring 150 per minut [1]. Misstänk fladder vid regelbunden smal takykardi med den frekvensen.
Behöver man blodförtunnande vid förmaksfladder?
Ja, hos de flesta. ESC 2024 rekommenderar peroral antikoagulation vid fladder med förhöjd risk, och bedömningen följer CHA2DS2-VA som vid förmaksflimmer [2]. Antikoagulation behövs också före och minst 4 veckor efter elkonvertering [2].
Går förmaksfladder att bota?
Typiskt fladder kan botas med kateterablation av den kavotrikuspidala istmus i över 90 procent av fallen [1,16]. Många patienter får dock förmaksflimmer senare, och antikoagulation fortsätter efter behov [2,17,18].
Källor
- Brugada J m.fl. 2019 ESC Guidelines for the management of patients with supraventricular tachycardia. Eur Heart J 2020. PMID: 31504425
- Van Gelder IC m.fl. 2024 ESC Guidelines for the management of atrial fibrillation developed in collaboration with the European Association for Cardio-Thoracic Surgery (EACTS). Eur Heart J 2024. PMID: 39210723
- Johner N, Namdar M, Shah DC. Typical Atrial Flutter: A Practical Review. J Cardiovasc Electrophysiol 2025. PMID: 39764740
- Johner N, Namdar M, Shah DC. Atypical Atrial Flutter: Electrophysiological Characterization and Effective Catheter Ablation. J Cardiovasc Electrophysiol 2025. PMID: 39821917
- Granada J m.fl. Incidence and predictors of atrial flutter in the general population. J Am Coll Cardiol 2000. PMID: 11127467
- Rahman F m.fl. Atrial flutter: Clinical risk factors and adverse outcomes in the Framingham Heart Study. Heart Rhythm 2016. PMID: 26226213
- Vadmann H m.fl. Atrial flutter and thromboembolic risk: a systematic review. Heart 2015. PMID: 26149627
- Chen YL m.fl. Clinical outcomes of solitary atrial flutter patients using anticoagulation therapy: a national cohort study. Europace 2019. PMID: 30107472
- Schmidt H m.fl. Prevalence of left atrial chamber and appendage thrombi in patients with atrial flutter and its clinical significance. J Am Coll Cardiol 2001. PMID: 11527633
- Barbato G m.fl. Is electrocardiography a reliable tool for identifying patients with isthmus-dependent atrial flutter? Europace 2009. PMID: 19574262
- Chugh A m.fl. Characteristics of cavotricuspid isthmus-dependent atrial flutter after left atrial ablation of atrial fibrillation. Circulation 2006. PMID: 16461832
- Pizzale S m.fl. Frequency and predictors of tachycardia-induced cardiomyopathy in patients with persistent atrial flutter. Can J Cardiol 2009. PMID: 19668781
- Gallagher MM m.fl. Initial energy setting, outcome and efficiency in direct current cardioversion of atrial fibrillation and flutter. J Am Coll Cardiol 2001. PMID: 11691530
- Natale A m.fl. Prospective randomized comparison of antiarrhythmic therapy versus first-line radiofrequency ablation in patients with atrial flutter. J Am Coll Cardiol 2000. PMID: 10841241
- Da Costa A m.fl. Results from the Loire-Ardèche-Drôme-Isère-Puy-de-Dôme (LADIP) trial on atrial flutter, a multicentric prospective randomized study comparing amiodarone and radiofrequency ablation after the first episode of symptomatic atrial flutter. Circulation 2006. PMID: 17030680
- Pérez FJ m.fl. Long-term outcomes after catheter ablation of cavo-tricuspid isthmus dependent atrial flutter: a meta-analysis. Circ Arrhythm Electrophysiol 2009. PMID: 19808495
- Chinitz JS m.fl. Atrial fibrillation is common after ablation of isolated atrial flutter during long-term follow-up. Heart Rhythm 2007. PMID: 17675077
- De Bortoli A m.fl. Incidence and clinical predictors of subsequent atrial fibrillation requiring additional ablation after cavotricuspid isthmus ablation for typical atrial flutter. Scand Cardiovasc J 2017. PMID: 28335638
- Abdala-Lizarraga J m.fl. Cavotricuspid Isthmus-Dependent Atrial Flutter. Beyond Simple Linear Ablation. Rev Cardiovasc Med 2024. PMID: 39077671