Kattklössjuka (Bartonella henselae): diagnostik och behandling

Sammanfattning

Kattklössjuka är en zoonos som vanligen orsakas av Bartonella henselae. Typisk sjukdom hos en immunkompetent patient består av en inokulationspapel följd av ensidig regional lymfadenit, ofta efter kontakt med en kattunge. Diagnosen är i första hand klinisk och stöds av serologi. Ett enstaka lågt IgG-resultat visar främst tidigare exponering, medan IgM, ett tydligt högt IgG eller serokonversion stärker diagnosen. Testgränser varierar mellan laboratorier och måste tolkas mot lokal metod. PCR har hög specificitet men varierande sensitivitet. Vid suppuration är lymfkörtelpus det bästa provmaterialet, följt av aspirat och prov från inokulationslesion. Negativ PCR, särskilt i blod eller paraffininbäddad vävnad, utesluter inte infektion.

Okomplicerad regional lymfadenit är självläkande och behöver vanligen inte antibiotika. Smärtlindring och exspektans är förstahandsstrategi. Vid uttalade eller långdragna besvär kan azitromycin ges i fem dagar. Behandlingen minskar lymfkörtelvolymen snabbare under den första månaden, men har inte visats förbättra slutlig utläkning. Fluktuerande, smärtsam lymfkörtel kan nålaspireras. Incision och dränage bör undvikas om aspiration är möjlig, eftersom kvarstående fistel kan uppstå. Disseminerad sjukdom, neuroretinit, endokardit, bacillär angiomatos och infektion hos immunsupprimerade kräver specialistbedömning, riktad diagnostik och längre antibiotikabehandling. Evidensen för dessa behandlingar består huvudsakligen av fallserier och expertrekommendationer.

Bakgrund och epidemiologi

B. henselae är en liten, långsamväxande, gramnegativ och fakultativt intracellulär bakterie. Katter är den viktigaste reservoaren. Infekterade katter kan ha långvarig eller recidiverande bakteriemi utan att vara kliniskt sjuka. Kattloppan, Ctenocephalides felis, sprider bakterien mellan katter. Smitta till människa sker vanligen när infekterad loppexkrement inokuleras genom en klösning, ett bett eller annan hudskada. Kontamination av konjunktiva eller slemhinna kan också förekomma [1].

Kattungar, utekatter och loppinfekterade katter innebär störst smittrisk. Många patienter minns emellertid varken klösning eller bett. Avsaknad av känd kattkontakt utesluter därför inte diagnosen. Direkt smitta genom loppbett till människa är biologiskt möjlig men inte lika väl belagd som inokulation via en hudskada. Hundkontakt har rapporterats, men hundens betydelse för human B. henselae-infektion är betydligt mindre klarlagd [2].

Kattklössjuka förekommer i alla åldrar men är vanligast hos barn, ungdomar och unga vuxna. I en amerikansk registerstudie från 2005 till 2013 var den skattade incidensen 4,7 diagnoser per 100 000 personer och år bland personer yngre än 65 år. Högst incidens sågs hos barn mellan 5 och 9 år, 9,4 per 100 000 och år. Omkring 12 000 patienter behandlades polikliniskt och 500 sjukhusvårdades årligen i USA [3]. Motsvarande aktuella svenska incidensdata saknas.

Förekomsten varierar med klimat, loppförekomst och kontaktmönster mellan människa och katt. I tempererade områden diagnostiseras fler fall under sensommar, höst och vinter. Detta har kopplats till kattungesäsong, adoption av unga katter och säsongsvariation i loppförekomst [4].

Kattklössjuka är ett kliniskt syndrom, medan human bartonellos omfattar ett bredare spektrum. B. henselae kan även orsaka neuroretinit, encefalopati, hepatosplenisk sjukdom, osteomyelit, endokardit, bacillär angiomatos och peliosis hepatis. Bartonella quintana kan ge flera liknande manifestationer, särskilt blododlingsnegativ endokardit och bacillär angiomatos. Artbestämning är därför viktig vid endokardit och hos immunsupprimerade, men mindre avgörande vid klassisk regional kattklössjuka.

Patofysiologi av klinisk betydelse

Efter inokulation uppstår en lokal infektion i hud eller konjunktiva. Bakterien sprids därefter via lymfbanorna till regionala lymfkörtlar, där en nekrotiserande granulomatös och ibland suppurativ inflammation utvecklas. Hos immunkompetenta begränsas infektionen vanligen av ett Th1-dominerat cellulärt immunsvar. Detta förklarar både den självläkande karaktären och att bakterier kan vara få i vävnad trots uttalad inflammation.

B. henselae kan infektera endotelceller och påverka apoptos, inflammatorisk signalering och angiogena faktorer. Vid uttalad T-cellsdefekt kan detta leda till kärlproliferativa lesioner, framför allt bacillär angiomatos och peliosis hepatis. Immunkompetenta utvecklar i stället oftare granulomatös och suppurativ inflammation [5]. Immunstatus styr därför både klinisk bild, diagnostisk strategi och behandlingens längd.

Klinisk bild

Typisk regional kattklössjuka

En liten papel, pustel eller sårskorpa utvecklas ofta på inokulationsstället inom några dagar. Lesionen kan redan ha läkt när patienten söker vård. Efter vanligen 1 till 3 veckor tillkommer regional lymfkörtelförstoring. Lymfkörtlarna är ofta ömma, fasta och ensidiga. Vanliga lokalisationer är:

• axill och epitrokleärt efter inokulation på hand eller arm
• hals och submandibulärt efter inokulation i ansikte eller hårbotten
• inguinalt efter inokulation på ben
• preaurikulärt vid konjunktival inokulation

Metikulös hudundersökning, inklusive hårbotten, händer, fötter och hudveck, kan påvisa en diskret inokulationslesion och därmed identifiera dränageområdet. Feber, sjukdomskänsla, huvudvärk, aptitlöshet och trötthet förekommer, men patienten är ofta opåverkad. Suppuration utvecklas hos en minoritet, i vissa material omkring en sjättedel [6].

Lymfkörtelförstoringen kan kvarstå i 2 till 4 månader och ibland längre. Långsam regress är således inte i sig ett behandlingsmisslyckande. Däremot ska tillväxt, nytillkomna körtelstationer, allmänpåverkan eller utebliven klinisk förbättring föranleda omprövning av diagnosen.

Okulär sjukdom

Okulära manifestationer förekommer hos omkring 5 till 10 procent av patienter med kattklössjuka [7].

Parinauds okuloglandulära syndrom kännetecknas av ensidig granulomatös eller follikulär konjunktivit med ipsilateral preaurikulär eller submandibulär lymfadenit. Tillståndet uppkommer efter direkt inokulation i konjunktiva.

Neuroretinit ger subakut, vanligen ensidig synnedsättning, dyskromatopsi, centralt eller cekocentralt skotom och relativ afferent pupilldefekt. Papillödemet föregår ofta den typiska makulära stjärnan med 1 till 2 veckor. Frånvaro av makulär stjärna tidigt utesluter därför inte neuroretinit. Uveit, vitrit, fokal retinit, retinokoroidit, kärlocklusion och serös näthinneavlossning förekommer mer sällan [8].

Neurologisk sjukdom

Encefalopati är en sällsynt komplikation och debuterar ofta några veckor efter lymfadeniten med huvudvärk, medvetandepåverkan och epileptiska anfall. Cerebrospinalvätskan kan vara normal eller visa diskret pleocytos. Även myelit, radikulit, cerebellär ataxi, kranialnervspares och perifer neuropati har rapporterats, men orsakssambandet är olika starkt för olika syndrom [9].

Hepatosplenisk sjukdom

Hepatosplenisk kattklössjuka ger vanligen långdragen feber, trötthet, viktminskning och ibland buksmärta. Perifer lymfadenit kan saknas. CRP och sänkningsreaktion är ofta förhöjda, medan leverprover kan vara normala eller måttligt avvikande. Ultraljud, datortomografi eller magnetkameraundersökning visar multipla små hypoekogena eller hypodensa lesioner i lever och mjälte, förenliga med granulom eller mikroabscesser.

I en systematisk genomgång av rapporterade vuxenfall var feber närmast obligat, medan buksmärta förekom hos ungefär hälften. Klinisk remission tog i genomsnitt omkring fem veckor och radiologisk utläkning flera månader, men materialet var litet och selekterat [10].

Osteomyelit

Osteomyelit är ovanlig och har uppskattats förekomma i mindre än 0,3 procent av fallen. Kotpelare och bäcken hör till de vanligaste lokalisationerna, men multifokal sjukdom förekommer. Patienten kan ha fokal skelettsmärta utan tydliga lokala fynd. Magnetkameraundersökning är känsligast. Serologi kan vara negativ, och diagnosen kan då kräva PCR från en samtidig lymfkörtel eller annan lesion [11].

Endokardit

Bartonella är en viktig orsak till blododlingsnegativ endokardit. Riskfaktorer inkluderar befintlig klaffsjukdom, klaffprotes, medfödd hjärtsjukdom, immunosuppression och intensiv kattexponering. Kliniken är ofta subakut med feber, viktnedgång, hjärtsvikt, embolisering eller glomerulonefrit. Bartonella-endokardit kan ge PR3-ANCA-positiv glomerulonefrit och därmed misstolkas som primär vaskulit [12].

Endokardit ska särskilt övervägas vid ihållande feber, nytillkommet blåsljud, emboliska fenomen, hjärtsvikt, hematuri, proteinuri eller njurfunktionsförsämring. Avsaknad av lymfadenit talar inte emot diagnosen.

Immunsuppression

Hos personer med avancerad HIV-infektion, efter organtransplantation eller vid annan uttalad T-cellsdefekt är disseminerad infektion vanligare. I en sammanställning av 29 organtransplanterade patienter hade 72 procent disseminerad sjukdom. Feber förekom hos 93 procent, medan lymfadenopati endast sågs hos 41 procent [13].

Bacillär angiomatos ger röda till violaceösa papler, noduli eller tumörliknande hudlesioner som lättblöder och kan efterlikna Kaposis sarkom eller pyogent granulom. Peliosis hepatis ger blodfyllda cystiska leverförändringar och kan orsaka buksmärta, hepatomegali, leverpåverkan eller blödning. Dessa tillstånd ska handläggas som invasiv bartonellos, inte som okomplicerad kattklössjuka.

Utredning och diagnostik

Inledande klinisk bedömning

Anamnesen ska omfatta:

• kontakt med katt eller kattunge, inklusive klösning, bett, slickning och loppförekomst
• tid mellan exponering, hudlesion och lymfkörtelförstoring
• feberduration, viktnedgång och nattliga svettningar
• synsymtom, ögonsmärta eller ensidig konjunktivit
• huvudvärk, medvetandepåverkan eller epileptiska anfall
• buksmärta, ryggsmärta eller annan fokal skelettsmärta
• känd klaffsjukdom, klaffprotes eller hjärtsvikt
• HIV-infektion, transplantation, immunsuppressiva läkemedel eller malignitet
• tuberkulosexponering, resa, fästingexponering och kontakt med andra djur

Status bör dokumentera lymfkörtelstorlek, konsistens, rörlighet, ömhet, fluktuation och hudpåverkan. Inspektera hela huden efter inokulationslesion. Bedöm lever och mjälte, hjärtblåsljud, perifera endokardittecken, neurologstatus och synfunktion.

Basal provtagning

Vid typisk lokal sjukdom hos en opåverkad patient behövs inte omfattande laboratorieutredning. Blodstatus, CRP och leverprover är rimliga vid feber, allmänsymtom eller atypisk bild. Uttalad cytopeni, kraftigt stigande inflammationsmarkörer eller betydande leverpåverkan bör öka misstanken om disseminerad infektion eller alternativ diagnos.

Vid misstänkt endokardit tas minst två, helst tre, uppsättningar blododlingar före antibiotika. Vid negativa odlingar och fortsatt misstanke kompletteras utredningen med Bartonella- och Coxiella burnetii-serologi samt ekokardiografi [14].

Serologi

Serologi med indirekt immunfluorescens eller enzymimmunanalys är det vanligaste laboratoriestödet. Resultatet måste tolkas tillsammans med klinik, sjukdomsduration och laboratoriets metodspecifika gränser.

Ett IgG-värde över 1:256 har i flera studier använts som stöd för aktuell kattklössjuka, men detta är inte en universell diagnostisk gräns. Vissa laboratorier använder andra antigen, spädningar och beslutsgränser. Ett positivt prov utan kompatibelt syndrom är därför inte tillräckligt för diagnos [15].

IgM kan saknas när patienten söker sent och kvarstår vanligen endast under några månader. IgG kan kvarstå under längre tid. Korsreaktion förekommer mellan B. henselae och B. quintana, och även med bland annat C. burnetii. Vid negativ initial serologi men hög klinisk sannolikhet bör nytt serum tas efter 2 till 3 veckor för att påvisa serokonversion eller titerstegring [16].

PCR och val av provmaterial

PCR är särskilt användbar vid atypisk sjukdom, negativ eller svårtolkad serologi, suppurativ lymfadenit och när vävnadsprov ändå tas. Ett positivt resultat i ett relevant sterilt prov har hög specificitet. Sensitiviteten beror mer på provmaterialet än på vilken PCR-metod som används.

I en 25-årig retrospektiv studie var PCR-sensitiviteten 96 procent i lymfkörtelpus, 88 procent i inokulationslesion, 85 procent i finnålsaspirat, 73 procent i färsk lymfkörtelbiopsi och 59 procent i paraffininbäddad lymfkörtel. Specificiteten var 100 procent i studiens kontrollmaterial [6].

En annan jämförande studie fann låg överensstämmelse mellan serologi och PCR. Kombinationen av klinisk bedömning, serologi och PCR gav fler verifierade fall än endera laboratoriemetoden ensam [16]. Negativ PCR ska således inte användas som enda skäl att avskriva diagnosen.

Odling

Rutinkultur har låg sensitivitet eftersom B. henselae växer långsamt och kräver särskilda betingelser. I en femårig laboratoriestudie var serologi och PCR tydligt känsligare än odling vid kattklössjuka. Odling från lymfkörtel hade mycket lågt utbyte [17]. Vid misstänkt endokardit eller disseminerad bartonellos bör mikrobiologiskt laboratorium kontaktas före provtagning så att specialodling, molekylär diagnostik och lämplig provhantering kan planeras.

Ultraljud och annan bilddiagnostik

Ultraljud av lymfkörteln är användbart när klinisk undersökning inte kan avgöra om suppuration föreligger. Fynden är inte specifika och kan inte säkert skilja kattklössjuka från mykobakteriell infektion, tularemi eller malignitet.

Datortomografi eller magnetkameraundersökning av buken är indicerad vid långdragen feber, hepatosplenomegali, buksmärta eller laboratoriefynd som talar för visceral sjukdom. Magnetkameraundersökning används vid fokal skelettsmärta eller neurologiska symtom. Neuroretinit kräver skyndsam ögonläkarbedömning med synskärpa, färgseende, pupillreaktion, ögonbottenundersökning och vid behov optisk koherenstomografi.

Vid endokarditmisstanke utförs transthorakal ekokardiografi, följd av transesofageal undersökning vid negativ eller inkonklusiv första undersökning och kvarstående misstanke. Vid operation ska färsk klaffvävnad skickas för histopatologi, odling och PCR eller bred bakteriell sekvensering. PCR på klaffvävnad är betydligt känsligare än PCR i blod [12].

Histopatologi

Lymfkörtelbiopsi är inte rutinundersökning vid typisk kattklössjuka. Den är indicerad när malignitet, tuberkulos, atypisk mykobakterios eller annan diagnos inte kan uteslutas, eller när förloppet är progressivt och laboratoriediagnostiken inte ger svar.

Tidigt ses follikulär hyperplasi. Senare utvecklas nekrotiserande granulom och stellata mikroabscesser omgivna av histiocyter. Fynden är typiska men inte specifika. Warthin-Starry-färgning kan påvisa bakterier men har begränsad sensitivitet och kan även färga andra organismer. Om biopsi görs bör material delas före formalinfixering så att färsk vävnad finns för PCR och mikrobiologisk diagnostik [18].

Praktisk diagnostisk algoritm

flowchart TD
A["Regional lymfadenit<br>eller atypiskt syndrom"] --> B["Anamnes, fullständigt status<br>och bedöm immunstatus"]
B --> C["Typisk lokal sjukdom<br>utan alarmsymtom"]
C -->|"Ja"| D["Bartonella-serologi<br>och klinisk sannolikhetsbedömning"]
D --> E["Förenlig klinik<br>och stödjande serologi"]
E -->|"Ja"| F["Exspektans eller azitromycin<br>vid uttalade besvär"]
E -->|"Nej eller oklart"| G["Upprepa serologi efter 2 till 3 veckor<br>och överväg PCR"]
C -->|"Nej"| H["Riktad utredning för öga, CNS,<br>lever, mjälte, skelett eller hjärta"]
H --> I["Ta PCR från relevant lesion<br>och serologi"]
I --> J["Immunsuppression, endokardit<br>eller disseminerad sjukdom"]
J -->|"Ja"| K["Infektionsspecialist och<br>organspecialist"]
J -->|"Nej"| L["Behandla efter manifestation<br>och följ kliniskt"]
B --> M["Fluktuerande lymfkörtel"]
M -->|"Ja"| N["Ultraljud och nålaspiration<br>skicka pus för PCR och odling"]

Differentialdiagnoser

Differentialdiagnosen styrs av lymfkörtelstation, tidsförlopp, exponering och immunstatus.

Vid neuroretinit omfattar differentialdiagnoserna syfilis, borrelios, tuberkulos, toxoplasmos och andra infektioner samt idiopatisk neuroretinit. Vid blododlingsnegativ endokardit ska bland annat C. burnetii, Tropheryma whipplei, Brucella, svampinfektion och icke-bakteriell trombotisk endokardit beaktas [14].

Behandling

Okomplicerad regional lymfadenit

De flesta immunkompetenta patienter behöver inte antibiotika. Informera om att lymfkörteln kan kvarstå i flera månader. Ge analgetika vid behov. Klinisk uppföljning är viktigare än upprepade antikroppstitrar.

Den enda randomiserade placebokontrollerade behandlingsstudien omfattade 29 patienter. Inom 30 dagar hade lymfkörtelvolymen minskat med minst 80 procent hos 7 av 14 azitromycinbehandlade, jämfört med 1 av 15 placebobehandlade. Efter den första månaden fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna [19]. En systematisk översikt fann inte att antibiotika säkert förbättrade utläkningsfrekvens eller total tid till utläkning vid typisk kattklössjuka [20].

Azitromycin kan övervägas vid:

• stor eller uttalat smärtsam lymfkörtel
• besvärande lokalisation
• långdragna allmänsymtom
• behov av att påskynda tidig minskning av körtelvolymen
• osäker uppföljningsmöjlighet efter att allvarlig differentialdiagnos bedömts osannolik

Antibiotika ersätter inte diagnostisk omprövning vid atypiskt eller progressivt förlopp.

Suppurativ lymfadenit

En spänd, fluktuerande och smärtsam lymfkörtel kan nålaspireras för symtomlindring. Skicka pus för Bartonella-PCR och relevanta odlingar. Aspiration kan behöva upprepas. Incision och kirurgiskt dränage bör undvikas om nålaspiration är möjlig, eftersom kvarstående fistel och långsam sårläkning kan uppstå. Exstirpation reserveras för diagnostisk osäkerhet eller terapiresistent lokal sjukdom.

Komplicerad och disseminerad infektion

Kontrollerade studier saknas nästan helt. Valet av behandling bör göras tillsammans med infektionsspecialist och relevant organspecialist. Regimerna nedan bygger främst på expertrekommendationer, observationsstudier och fallserier [21].

Neuroretinit

Många immunkompetenta patienter återfår god syn även utan behandling, men antibiotika används vanligen vid måttlig eller svår synpåverkan, bilateral sjukdom eller systemisk infektion. Doxycyklin kombinerat med rifampicin i 4 till 6 veckor är en ofta rekommenderad vuxenregim. Kortikosteroider ska inte ges som monoterapi vid misstänkt infektiös neuroretinit. Vid uttalat papillödem eller allvarlig synnedsättning kan tillägg av kortikosteroid övervägas av ögonläkare efter att effektiv antibiotika inletts. Evidensen för steroidtillägg är osäker [8].

Neurologisk sjukdom

Encefalopati behandlas understödjande, inklusive antiepileptisk behandling vid anfall. Antibiotikavalet individualiseras. Doxycyklin och rifampicin används ofta på grund av vävnadspenetration, men det saknas kontrollerade data som visar att antibiotika förkortar neurologiska symtom [9]. Alternativa infektioner och autoimmuna encefaliter ska uteslutas innan immunmodulerande behandling övervägs.

Hepatosplenisk sjukdom och osteomyelit

Mild hepatosplenisk sjukdom kan läka spontant, men antibiotika är motiverat vid hög eller långdragen feber, betydande smärta, omfattande lesioner, osteomyelit eller allmänpåverkan. Azitromycin plus rifampicin eller doxycyklin plus rifampicin används ofta. Behandlingstiden individualiseras, vanligen minst 4 till 6 veckor och längre vid osteomyelit. Publicerade fallserier visar stor variation i både antibiotikaval och behandlingstid, vilket understryker den låga evidensgraden [10,11].

Endokardit

Endokardit ska handläggas av multidisciplinärt endokarditteam. Rekommenderad riktad behandling är doxycyklin i minst 6 veckor kombinerat med gentamicin under de första 14 dagarna. Aminoglykosidkomponenten är viktig eftersom gentamicin har baktericid aktivitet mot Bartonella och har associerats med bättre resultat vid kronisk bakteriemi. Kontrollera njurfunktion och läkemedelskoncentration enligt lokala rutiner. Klaffkirurgi bedöms enligt sedvanliga endokarditindikationer, till exempel hjärtsvikt, svår klaffdysfunktion, abscess, persisterande infektion eller hög embolirisk [12,14].

Bacillär angiomatos och peliosis hepatis

Erytromycin eller doxycyklin ges i minst tre månader. Vid allvarlig, multifokal eller visceral sjukdom kan rifampicin läggas till. Återfall är vanligt om behandlingen är för kort eller immunsuppressionen kvarstår. Hos personer med HIV bör effektiv antiretroviral behandling optimeras. En systematisk översikt av bacillär angiomatos hos personer utan uttalad immunsuppression fann stor variation i behandlingstid och otillräckligt underlag för att definiera en kort standardbehandling [22].

Läkemedelsdoser

Doxycyklin kan användas hos barn när nyttan bedöms överväga risken, särskilt vid allvarlig infektion. Pediatrisk dosering vid komplicerad bartonellos ska beslutas tillsammans med barninfektionsspecialist. Rifampicin har omfattande läkemedelsinteraktioner, bland annat med antikoagulantia, antiepileptika, immunsuppressiva läkemedel och flera antivirala behandlingar. Svensk produktresumé och lokala endokardit- eller barninfektionsrutiner ska kontrolleras före ordination.

Behandling som bör undvikas

Beta-laktamantibiotika, inklusive penicillin, amoxicillin och cefalosporiner, är inte tillförlitlig behandling av etablerad kattklössjuka, även om in vitro-känslighet ibland kan påvisas. Trimetoprim-sulfametoxazol och fluorokinoloner har använts i fallserier men har inte bättre dokumentation än rekommenderade regimer.

En positiv serologi utan kompatibel klinisk sjukdom ska inte behandlas. Det finns inte heller stöd för långvariga eller upprepade antibiotikakurer mot ospecifika kroniska symtom enbart på grund av låga kvarstående antikroppstitrar. Behandlingssvar är inte ett tillräckligt diagnostiskt test.

Uppföljning och prognos

Lokal sjukdom

Okomplicerad kattklössjuka har mycket god prognos. Feber och allmänsymtom går vanligen tillbaka inom några veckor, medan lymfkörteln kan kvarstå i månader. Planera klinisk kontroll efter ungefär 2 till 4 veckor om körteln är stor, diagnosen inte är helt säker eller symtomen är uttalade.

Följ:

• lymfkörtelns storlek och smärta
• feber och allmäntillstånd
• tecken på suppuration
• nytillkomna körtelstationer
• synsymtom, neurologiska symtom, buksmärta eller skelettsmärta

Upprepade serologiska prov behövs inte vid tydlig klinisk förbättring. Antikroppstitern korrelerar dåligt med utläkning.

Biopsi eller utvidgad utredning bör övervägas om lymfkörteln fortsätter att växa, om nya körtelstationer tillkommer, om feber eller B-symtom kvarstår, eller om regress saknas efter ett rimligt observationsintervall. Ett kvarstående litet, oömt lymfkörtelrestfynd hos en i övrigt återställd patient kräver däremot sällan intervention.

Komplicerad sjukdom

Vid neuroretinit följs synskärpa, färgseende, synfält och ögonbottenfynd tills papillödem och retinala förändringar gått tillbaka. Makulära exsudat kan kvarstå längre än övriga symtom. Synprognosen är vanligen god, men permanent synfältsdefekt eller optikusatrofi förekommer [8].

Vid hepatosplenisk sjukdom följs klinik, CRP, blodstatus och leverprover. Kontroll med ultraljud kan vara rimlig vid omfattande initiala lesioner eller kvarstående symtom, men fullständig radiologisk normalisering behöver inte inväntas om patienten är kliniskt återställd. Upprepad datortomografi bör undvikas när ultraljud eller magnetkameraundersökning ger tillräcklig information [10].

Osteomyelit följs med smärta, funktion, inflammationsmarkörer och vid behov magnetkameraundersökning. Radiologiska förändringar kan kvarstå efter klinisk förbättring.

Endokardit följs enligt etablerade endokarditrutiner med klinik, njurfunktion, inflammationsmarkörer, ekokardiografi och bedömning av kirurgiskt behov. Kvarstående serologisk positivitet är inte i sig tecken på behandlingssvikt. Vid recidiverande feber, tilltagande klaffinsufficiens eller emboliska händelser krävs omedelbar ny bedömning.

Prevention

Katten behöver normalt inte avlägsnas från hemmet. Förebyggande åtgärder är särskilt viktiga i hushåll med små barn eller immunsupprimerade personer:

• använd regelbundet veterinärrekommenderat loppmedel
• undvik hårdhänt lek med kattungar
• tvätta klös- och bettsår med tvål och vatten
• låt inte katten slicka sår, ögon eller mun
• tvätta händer efter kontakt med katter
• överväg en vuxen, loppfri katt snarare än en kattunge i hushåll med uttalad immunosuppression

Profylaktisk antibiotika efter en vanlig kattklösning har inte visats förebygga kattklössjuka. Bedömning av tetanusskydd, sårinfektion och rabiesrisk görs separat utifrån skadans karaktär och exponeringsland. Det finns inget humant vaccin mot B. henselae.

Källor

1. Chomel BB. Cat-scratch disease. Revue Scientifique et Technique 2000. PMID: 11189710
2. Álvarez-Fernández A m.fl. Bartonella infections in cats and dogs including zoonotic aspects. Parasites & Vectors 2018. PMID: 30514361
3. Nelson CA m.fl. Cat-Scratch Disease in the United States, 2005-2013. Emerging Infectious Diseases 2016. PMID: 27648778
4. Windsor JJ. Cat-scratch disease: epidemiology, aetiology and treatment. British Journal of Biomedical Science 2001. PMID: 11440202
5. Angelakis E, Raoult D. Pathogenicity and treatment of Bartonella infections. International Journal of Antimicrobial Agents 2014. PMID: 24933445
6. Goaz S m.fl. Molecular Diagnosis of Cat Scratch Disease: a 25-Year Retrospective Comparative Analysis of Various Clinical Specimens and Different PCR Assays. Microbiology Spectrum 2022. PMID: 35262411
7. Biancardi AL, Curi AL. Cat-scratch disease. Ocular Immunology and Inflammation 2014. PMID: 24107122
8. Abdelhakim A, Rasool N. Neuroretinitis: a review. Current Opinion in Ophthalmology 2018. PMID: 30148725
9. Jurja S m.fl. The Clinical Profile of Cat-Scratch Disease's Neuro-Ophthalmological Effects. Brain Sciences 2022. PMID: 35203980
10. Tirotta D m.fl. Hepatosplenic Cat Scratch Disease: Description of Two Cases Undergoing Contrast-Enhanced Ultrasound for Diagnosis and Follow-Up and Systematic Literature Review. SN Comprehensive Clinical Medicine 2021. PMID: 34151189
11. Zellali K m.fl. Multifocal pelvic osteomyelitis in a child associated with cat-scratch disease: a case report and review of the literature. Paediatrics and International Child Health 2019. PMID: 30092749
12. McHugh J, Saleh OA. Updates in Culture-Negative Endocarditis. Pathogens 2023. PMID: 37623987
13. Psarros G m.fl. Bartonella henselae infections in solid organ transplant recipients: report of 5 cases and review of the literature. Medicine 2012. PMID: 22391473
14. DeSimone DC m.fl. Blood Culture-Negative Endocarditis: A Scientific Statement From the American Heart Association. Journal of the American Heart Association 2025. PMID: 40094211
15. Klotz SA m.fl. Cat-scratch Disease. American Family Physician 2011. PMID: 21243990
16. Allizond V m.fl. Serological and molecular detection of Bartonella henselae in specimens from patients with suspected cat scratch disease in Italy: A comparative study. PLoS One 2019. PMID: 30735549
17. La Scola B, Raoult D. Culture of Bartonella quintana and Bartonella henselae from human samples: a 5-year experience, 1993 to 1998. Journal of Clinical Microbiology 1999. PMID: 10325344
18. Sander A m.fl. Detection of Bartonella henselae DNA by two different PCR assays and determination of the genotypes of strains involved in histologically defined cat scratch disease. Journal of Clinical Microbiology 1999. PMID: 10074515
19. Bass JW m.fl. Prospective randomized double blind placebo-controlled evaluation of azithromycin for treatment of cat-scratch disease. Pediatric Infectious Disease Journal 1998. PMID: 9655532
20. Prutsky G m.fl. Treatment outcomes of human bartonellosis: a systematic review and meta-analysis. International Journal of Infectious Diseases 2013. PMID: 23602630
21. Rolain JM m.fl. Recommendations for treatment of human infections caused by Bartonella species. Antimicrobial Agents and Chemotherapy 2004. PMID: 15155180
22. Rotundo S m.fl. A systematic review on antibiotic therapy of cutaneous bacillary angiomatosis not related to major immunocompromising conditions: from pathogenesis to treatment. BMC Infectious Diseases 2024. PMID: 38589795