Endokardit

Sammanfattning

Endokardit innebär att en infektion engagerar hjärtats inre hinna, oftast klaffarna, och infektionshärden på klaffen kallas vegetation. Sjukdomen är ovanlig men allvarlig: i stora europeiska register avled 17 procent under sjukhusvistelsen [3]. Misstanken ska väckas hos febrig patient med klaffprotes, tidigare endokardit, kända klaffel, medfött hjärtfel, pacemaker eller ICD, intravenöst missbruk eller hemodialys, särskilt om det finns ett blåsljud, embolier eller växande bakteriemi. Fynd av Staphylococcus aureus i blododling ska alltid leda till frågan om endokardit.

Handläggningen börjar med minst tre omgångar blododlingar innan antibiotika ges, så länge patienten är stabil, och med ekokardiografi. Transtorakal undersökning (TTE) kompletteras med transesofageal (TEE) vid kvarstående misstanke, klaffprotes eller bakteriemi med högvirulenta bakterier. Diagnosen ställs enligt modifierade Duke-ISCVID-kriterier från 2023, där CT och FDG-PET/CT numera räknas som bilddiagnostiska huvudkriterier [1,2]. En patient med misstänkt endokardit läggs in akut och handläggs i samråd med infektionsläkare och kardiolog; komplicerade fall tas om hand i ett endokarditteam med tillgång till hjärtkirurgi [1].

Behandlingen består av långvarig intravenös antibiotikabehandling riktad mot den identifierade bakterien, vanligen 4 till 6 veckor. Efter minst 10 dagars intravenös behandling kan selekterade, stabila patienter med vänstersidig endokardit gå över till peroral behandling enligt POET-studien [1,8]. Kirurgi är aktuellt vid hjärtsvikt, okontrollerad infektion eller hög embolirisk, och tidpunkten avgörs av teamet [1,7].

Primärvården och akutmottagningen ansvarar för att tänka på diagnosen, ta blododlingar i rätt ordning och remittera snabbt. Tandhälsa och information om profylax hos högriskpatienter hör till den förebyggande delen, se Endokarditprofylax vid tandingrepp.

Bakgrund och epidemiologi

Terminologi och förekomst

Svenska termer är endokardit, infektiös endokardit och bakteriell endokardit; på engelska infective endocarditis (IE). Akut respektive subakut förlopp (tidigare "endocarditis lenta") beskriver tempot, och klaffprotesendokardit (PVE), nativ klaffendokardit (NVE) och device-relaterad endokardit (CIED-endokardit) beskriver substratet. ICD-10: bakteriell endokardit I33.0, agens anges med B-kod.

Globalt uppskattades förekomsten 2019 till 13,8 fall per 100 000 invånare och år, med 66 300 dödsfall [1]. I Sverige insjuknar ungefär 500 personer per år, motsvarande 5 per 100 000 [6]. I en svensk nationell registerstudie 1997 till 2007 var 30-dagarsmortaliteten 10,4 procent, och överdödligheten kvarstod upp till fem år efter insjuknandet; den var särskilt hög hos intravenösa missbrukare och hos patienter yngre än 65 år [5].

I EURO-ENDO-registret (3 116 vuxna, 40 länder) var 56,6 procent nativklaffsendokardit, 30,1 procent protesendokardit och 9,9 procent device-relaterad endokardit; 65,7 procent var samhällsförvärvade. Emboliska händelser förekom hos 20,6 procent [3]. I den tidigare ICE-PCS-kohorten (2 781 patienter) var S. aureus vanligaste agens (31,2 procent) och de flesta (77 procent) sökte inom 30 dagar med få av de klassiska tecknen [4].

Riskgrupper

ESC 2023 delar in patienter efter risk för endokardit [1,7]:

Risknivå Tillstånd
Hög Tidigare endokardit; implanterad klaffprotes (kirurgiskt eller via kateter) eller material vid klaffrekonstruktion; medfött hjärtfel som inte åtgärdats (cyanotiskt) eller åtgärdats med protesmaterial; ventrikelassistans som slutbehandling
Intermediär Reumatisk klaffsjukdom; degenerativ klaffsjukdom; medfödda klaffavvikelser inklusive bikuspid aortaklaff; CIED (pacemaker, ICD, CRT); hypertrofisk kardiomyopati
Låg Övriga

Vid medfödda hjärtfel är incidensen 27 till 44 gånger högre än i den allmänna befolkningen [1]. Utanför hjärtat ökar risken vid intravenöst missbruk, vilket även räknas som predisponerande tillstånd i Duke-ISCVID-kriterierna [2]. Hemodialyspatienter har upprepad kärlåtkomst och därmed ökad risk för bakteriemi med hudflora, och tröskeln för TEE vid bakteriemi bör vara låg. Se även Hemodialys: indikationer, principer och komplikationer.

Mikrobiologi

Endokardit kräver oftast att bakterier når blodbanan och fäster vid en skadad eller främmande yta. Hjärtklaffarna saknar egen blodförsörjning, vilket gör det svårt för immunförsvaret att nå bakterierna och ger infektionerna lång behandlingstid.

Agens (EURO-ENDO, europeiska patienter) [3] Andel
Stafylokocker (S. aureus och koagulasnegativa) 44,1 %
Enterokocker 15,8 %
Orala (viridans-)streptokocker 12,3 %
Streptococcus gallolyticus (tidigare S. bovis) 6,6 %
Övriga: HACEK-gruppen, hemolytiska streptokocker, pneumokocker, gramnegativa bakterier, svamp Mindre vanliga

Tidigare var alfa-streptokocker från munhålan vanligast, vanligen med subakut förlopp hos patienter med skadade klaffar. Idag dominerar stafylokocker, i första hand S. aureus, som oftast ger akut och destruktiv endokardit hos äldre med klaffsjukdom, hos patienter med klaffprotes eller device och hos intravenösa missbrukare. Enterokocker, särskilt Enterococcus faecalis, kommer ofta från mag-tarm- eller urinvägar och drabbar äldre. S. gallolyticus kan signalera tarmneoplasi och motiverar utredning av kolon. HACEK-gruppen (Haemophilus, Aggregatibacter, Cardiobacterium, Eikenella, Kingella) växer långsamt och ger subakut förlopp. Coxiella burnetii (Q-feber) och Bartonella är de viktigaste orsakerna till blododlingsnegativ endokardit; se Akut Q-feber och Kattklössjuka. Den vanligaste orsaken till negativa odlingar är dock föregående antibiotikabehandling, men även svamp och svårodlade bakterier ska övervägas [7,17].

Patofysiologi

Skadat endotel, turbulent flöde och främmande material gör att trombocyter och fibrin avlagras (steril trombotisk endokardit). När bakterier når blodet kan de fastna i dessa avlagringar och bilda en vegetation av bakterier, fibrin och inflammatoriska celler. Vegetationen kan fragmentera och ge emboli till hjärna, mjälte, njurar, extremiteter och lungor (vid högersidig sjukdom), medan infektionen i klaffen leder till perforation, avslitna korda och klaffinsufficiens. Spridning till kringliggande vävnad ger abscess, pseudoaneurysm och fistel och är kopplad till sämre prognos. Immunkomplex bidrar till glomerulonefrit, Osler-knutor och Roth-fläckar.

Klinisk bild

Akut och subakut förlopp

Feber är det vanligaste och viktigaste symtomet; i Duke-ISCVID-kriterierna gäller temperatur över 38,0 grader [2]. Akut endokardit, oftast med S. aureus, ger hög feber, sepsisbild och snabb klaffdestruktion. Subakut endokardit, ofta med viridans-streptokocker, enterokocker eller HACEK, utvecklas över veckor med trötthet, viktnedgång, nattsvettningar och måttligt förhöjt CRP. Hos äldre, immunsupprimerade och patienter med protes är presentationen ofta ospecifik, och feber kan saknas.

Ett nytt eller förändrat blåsljud, hjärtsvikt eller ett nytillkommet AV-block bör göra att man tänker på klaffdestruktion eller abscess. Se Hjärtsvikt och AV-block, översikt.

Embolier och immunologiska fenomen

Duke-ISCVID-kriterierna räknar upp vaskulära fenomen (arteriella embolier, septiska lunginfarkter, cerebral eller splenisk abscess, mykotiskt aneurysm, intrakraniell blödning, konjunktivala blödningar, Janeway-lesioner) och immunologiska fenomen (reumatoid faktor, Osler-knutor, Roth-fläckar, immunkomplexmedierad glomerulonefrit) [2]. De klassiska hudtecknen är i dag mindre vanliga eftersom patienterna söker tidigare [4]. Neurologiska fynd som stroke eller meningit-liknande bild kan vara första tecknet; se Kardiell tromboembolism och Ischemisk stroke.

Utredning och diagnostik

Blododlingar

Blododlingar är grunden för både diagnos och behandling. Minst tre omgångar tas från perifer ven med cirka 30 minuters mellanrum före antibiotika, varje omgång med 10 ml blod i både aerob och anaerob flaska [7,1]. Hos en septisk patient får tidiga antibiotika inte fördröjas; se Sepsis och septisk chock och Blododling. Odlingarna ger bakterien och dess känslighet (MIC), som styr hela behandlingen. Vid negativa odlingar utan tydlig antibiotikaförbehandling görs serologi eller PCR för Coxiella, Bartonella och andra svårodlade agens, enligt infektionsläkare [7,17].

Modifierade Duke-ISCVID-kriterier 2023

År 2023 uppdaterades Duke-kriterierna av International Society for Cardiovascular Infectious Diseases (ISCVID) [2]. Säker (definite) endokardit ställs vid två huvudkriterier, ett huvudkriterium och tre bikriterier, eller fem bikriterier. Möjlig (possible) endokardit är ett huvudkriterium och ett bikriterium, eller tre bikriterier. Förkastad endokardit förutsätter en fast alternativ diagnos, symtomregress inom fyra dagars antibiotika, avsaknad av patologiskt fynd vid operation eller obduktion efter högst fyra dagars antibiotika, eller att kriterierna för möjlig endokardit inte uppfylls [2].

Huvudkriterier Bikriterier
Mikrobiologi Typiska agens i minst 2 separata odlingar: S. aureus, S. lugdunensis, E. faecalis, alla streptokocker utom S. pneumoniae och S. pyogenes, Granulicatella, Abiotrophia, Gemella, HACEK. Mer sällsynta agens i minst 3 odlingar; vid protesmaterial även koagulasnegativa stafylokocker, korynebakterier, Cutibacterium acnes, Candida med flera. PCR för Coxiella, Bartonella, T. whipplei; Coxiella-IgG fas I över 1:800; Bartonella-IgG minst 1:800 Positiva odlingar som inte uppfyller huvudkriteriet; PCR eller sekvensering från steril lokal
Bilddiagnostik Vegetation, klaffperforation, aneurysm, abscess, pseudoaneurysm, intrakardiell fistel, betydande ny klaffinsufficiens eller ny dehiscens av protes på eko eller hjärt-CT. FDG-PET/CT med onormalt upptag vid nativ klaff eller protes (protesklaff minst 3 månader efter implantation). Direkt inspektion vid operation Onormalt FDG-upptag inom 3 månader efter implantation av protesmaterial
Övrigt Predisposition (tidigare endokardit, klaffprotes eller rekonstruktion, medfött hjärtfel, mer än lätt insufficiens eller stenos, CIED, intravenöst missbruk, obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati); feber över 38,0 grader; vaskulära fenomen; immunologiska fenomen; ny insufficiens vid auskultation om eko inte finns

Jämfört med tidigare version räknas nu även E. faecalis som typiskt agens, CT och FDG-PET/CT kan uppfylla huvudkriterium, och fler predisponerande tillstånd räknas. I en retrospektiv kohort från Lund (661 episoder) var sensitiviteten för säker endokardit 72,5 procent med Duke-ISCVID jämfört med 66,1 procent med äldre modifierade Duke, medan specificiteten var likartad (92,6 respektive 95,0 procent) [21]. ESC 2023 har egna diagnostiska algoritmer för nativ klaff, protes och device [1,7]. Kriterierna är ett stöd; ett negativt resultat utesluter inte endokardit, och beslut om behandling tas i teamet.

Figur 1. Flödesschema för utredning av misstänkt endokardit.

Ekokardiografi vid endokardit

År 1973 beskrevs för första gången hur ekokardiografi (M-mode) kan användas för att diagnostisera endokardit. Med 2D- och 3D-ultraljud och transesofageal ekokardiografi (TEE) har tekniken förfinats avsevärt. Ekokardiografi används för att bedöma klaffarnas morfologi, vegetationer, hemodynamik och endokarditens omfattning. Se även Ekokardiografi.

Endokardit ger tre typiska fynd på ekokardiografi:

  1. Vegetationer.
  2. Abscesser.
  3. Lossning av klaffprotes (proteslossning).

Ekokardiografiska fynd som vegetation, klaffperforation, abscess, pseudoaneurysm, intrakardiell fistel och nytillkommen partiell lossning av klaffprotes utgör huvudkriterium (bilddiagnostik) i Duke-ISCVID-kriterierna [2].

ESC 2023 rekommenderar ekokardiografi vid all misstänkt endokardit. TEE rekommenderas även när TTE är positiv, för att bedöma perivalvulära komplikationer och små vegetationer, utom vid isolerad högersidig nativklaffsendokardit med god TTE-bild och entydiga fynd. Om undersökningen är normal eller inkonklusiv men misstanken är hög upprepas den efter 5 till 7 dagar [7]. En negativ TEE minskar sannolikheten för endokardit men utesluter den inte, särskilt tidigt i förloppet, vid protes eller oförklarad bakteriemi [27]. Ytterligare TTE och TEE under behandlingen kan avslöja tysta komplikationer och används för att följa vegetationer [7].

Vegetationer

Vegetationer är ekotäta massor som utgörs av infektionshärden. På klaffarna framstår de som rörliga massor, medan murala vegetationer är fästa vid endokardiet och mindre rörliga. TTE har låg upplösning och därmed lägre känslighet än TEE för små vegetationer. Känsligheten påverkas också av bildkvalitet, lokalisation, förkalkade klaffar, protesmaterial och undersökarens vana. Värdet av undersökningen beror på sannolikheten för endokardit före undersökningen (pre-test probability), som ska bedömas innan ekokardiografi görs: vid hög sannolikhet ökar det positiva prediktiva värdet medan det negativa minskar, och vice versa vid låg sannolikhet.

Vid misstanke om endokardit görs inledningsvis TTE. Om bilderna är av god kvalitet, de kliniska tecknen svaga och TTE saknar tecken på endokardit ska man i första hand överväga differentialdiagnoser. Kvarstår misstanken görs TEE. TEE ska alltid göras om patienten har klaffprotes, vid svårbedömda fall, när TTE-bilderna är otillfredsställande, vid misstänkta perivalvulära komplikationer och vid infektion med högvirulenta agens som S. aureus och beta-streptokocker.

Endokardit på nativa klaffar

TEE ger bättre upplösning och högre sensitivitet och specificitet för vegetationer än TTE. TEE bör göras om TTE är inkonklusiv eller negativ och misstanken kvarstår. Hos patienter med nativa klaffar gör en tekniskt god TEE utan fynd endokardit osannolik, men även en första TEE kan vara falskt negativ tidigt i förloppet [27].

Ekokardiografi görs liberalt i följande patientgrupper:

  • Patienter med bakteriemi med S. aureus.
  • Patienter med upprepade bakteriemier med samma agens utan klart fokus.
  • Patienter med devices (pacemaker, ICD, CRT) med feber utan klart fokus.

I en svensk retrospektiv studie av 480 patienter med grampositiv bakteriemi diagnostiserades säker endokardit hos 7,5 procent av dem med S. aureus, 6,6 procent med icke-beta-hemolytiska streptokocker och 3,2 procent med E. faecalis. Riskpoängsystem som VIRSTA och HANDOC hade negativt prediktivt värde över 98 procent men ledde till fler ekokardiografier, vilket gör att de är ett stöd snarare än en ersättning för klinisk bedömning [22].

Endokardit på klaffproteser

Klaffproteser försvårar transthorakal diagnostik. TTE ska därför kompletteras med TEE hos alla med klaffprotes, mekanisk såväl som biologisk. Protesen har ekotäta komponenter (sykrage, stent i perkutana klaffproteser, skivor i mekaniska klaffar) som ger artefakter och försvårar bedömningen av vegetationer. Vid vegetation på sykragen framstår den som tjockare och mer oregelbunden, men det är svårt att skilja från trombos och pannus. Ekokardiografin är normal eller inkonklusiv hos upp till 30 procent av patienter med protesmaterial som ändå har endokardit [7], vilket är skälet till att ESC 2023 betonar multimodal avbildning (se nedan). Biologiska klaffproteser kan, liksom nativa klaffar, destrueras av endokardit. Se Klaffproteser: val, antikoagulation och uppföljning.

Högersidig endokardit

Högersidig endokardit drabbar oftast intravenösa missbrukare och vegetationerna är som regel stora, vilket gör att TTE ofta räcker. Vegetationerna sitter som regel på förmakssidan av trikuspidalisklaffen. Studier visar att TTE är lika effektivt som TEE för trikuspidalisklaffen; för pulmonalisklaffen förefaller TEE ha högre sensitivitet och specificitet. Se även Trikuspidalisinsufficiens.

Svartvit transtorakal ekokardiografibild i kortaxel med två bildrutor. I den högra bildrutan pekar en pil mot en vegetation på trikuspidalisklaffen.
Figur 2. Vegetation på trikuspidalisklaffen vid högersidig endokardit (pil), transtorakal ekokardiografi hos en 24-årig man med kammarseptumdefekt. Foto: Daisuke Koya m.fl., CC BY 2.0. Källa: Wikimedia Commons, originalartikel BMC Nephrology 2004.

Infekterade elektroder och devices

TEE har högre specificitet och sensitivitet än TTE vid endokardit på pacemakerelektroder och andra devices. I en studie av 23 patienter med elektrodinfektion visade TTE vegetationer hos 30 procent och TEE hos 91 procent [26]. Reverberationer och andra artefakter gör att endokardit på elektroder lätt missas med TTE.

Komplikationer som syns på ekokardiografi

Infekterade klaffar är som regel insufficienta, på grund av destruktion (nativa och biologiska klaffar), lossning av klaffprotes eller för att vegetationen försämrar koaptationen. Skadan varierar från små perforationer till total klaffdestruktion. Om endokarditen engagerar chordae tendineae kan trådarna lossna från klaffen, och prolaps uppstår. Se även Aortainsufficiens, Mitralisinsufficiens och Aortastenos.

Infektionen kan spridas till omgivande vävnad med abscess, pseudoaneurysm och fistel, vilket har sämre prognos. Perivalvulära abscesser kan drabba alla klaffar men är vanligast vid klaffproteser. Abscesser har låg ekotäthet och ses som mörkare, välavgränsade områden. I en klassisk studie av 118 patienter hade TTE sensitivitet 28 procent och specificitet 99 procent för abscess; motsvarande siffror för TEE var 87 och 95 procent [25]. Nytillkommet AV-block är ett varningstecken för abscess.

FDG-PET/CT, hjärt-CT och MR

ESC 2023 betonar multimodal bilddiagnostik. CT är mer träffsäkert än TEE för perivalvulära och periprotetiska komplikationer (abscess, pseudoaneurysm, fistel) och kan visa mykotiska aneurysm och avlägsna embolier. Ekokardiografi är överlägsen vid små vegetationer (under 10 mm), klaffperforationer och fistlar [7]. Hjärn-MR är känsligare än CT för cerebrala komplikationer; neurologiska lesioner finns hos upp till 60 till 80 procent, oftast ischemiska och ofta asymtomatiska [7].

FDG-PET/CT och leukocytscintigrafi med SPECT/CT rekommenderas vid misstänkt protesendokardit när ekokardiografi är inkonklusiv; känsligheten och specificiteten är omkring 85 procent vid protes, men betydligt lägre känslighet (cirka 30 procent, specificitet cirka 98 procent) vid nativklaffsendokardit [7]. I EURO-ENDO var upptaget positivt som huvudkriterium hos 42,9 procent av 518 undersökta; känsligheten var 66,8 procent vid protes, 28,0 procent vid nativ klaff och 16,3 procent vid device-endokardit [3]. En systematisk översikt fann positivt men svagt stöd för att FDG-PET/CT och CT-angiografi förbättrar diagnostiken [23], och FDG-PET/CT-angiografi har visat tilläggsvärde vid protes och intrakardiella device [24]. FDG-upptag inom tre månader efter implantation av protes räknas endast som bikriterium [2]. PET/CT kan också hitta avlägsna foci och monitorera behandlingssvar [7].

Kranskärlsbedömning före kirurgi

Före klaffkirurgi vid endokardit behövs i regel en bedömning av kranskärlen. CT-koronarangiografi kan ersätta invasiv angiografi och används även för att värdera perivalvulära komplikationer och mykotiska aneurysm i samma undersökning [7]. Se Kranskärls-CT: indikationer och patientselektion. Beslut om undersökningsväg tas i teamet.

Övrig utredning

  • Blodprover: blodstatus, elektrolyter, kreatinin, CRP, SR, glukos, troponin. CRP är ofta bara måttligt förhöjt vid subakut förlopp. Urinstatus för hematuri och proteinuri som tecken på glomerulonefrit.
  • Temperaturkontroller och daglig auskultation av hjärta och lungor.
  • Vilo-EKG vid inläggning och därefter regelbundet, med telemetri vid abscessrisk. Nytillkommet AV-block indikerar abscess; se AV-block, översikt.
  • Lungröntgen eller DT thorax med frågeställning hjärtsvikt och septiska embolier.
  • DT eller MR hjärna vid neurologiska symtom och inför kirurgi.
  • Kroppsundersökning med frågeställning embolier och immunologiska fenomen, samt tandstatus.

Differentialdiagnoser

Ekokardiografi kan inte skilja infektiösa vegetationer från aseptiska. Flera tillstånd kan ge aseptiska vegetationer, däribland Libman-Sacks endokardit (SLE), antifosfolipidsyndrom och icke-bakteriell trombotisk (marantisk) endokardit vid malignitet. Andra tillstånd som liknar endokardit kliniskt är sepsis av annan orsak, vaskulit, lymfom, mixom, feber av oklart ursprung; se Feber av oklart ursprung.

Libman-Sacks endokardit

Libman-Sacks endokardit liknar infektiös endokardit på ekokardiografi men är aseptisk, och vegetationerna utgörs av immunceller, hematoxylinkroppar, koagulationsfaktorer och trombocyter. Den leder inte till klaffdestruktion och är därför mindre akut. De flesta har liten hemodynamisk påverkan och är symtomfria, och den absoluta majoriteten har SLE. Mitralisklaffen och aortaklaffen drabbas oftast. Ekokardiografiskt är det svårt att skilja dessa vegetationer från bakteriella, och de aseptiska vegetationerna kan bli säte för bakterier. Embolisering är ovanlig men förekommer. Antifosfolipidsyndrom är också associerat med Libman-Sacks endokardit; se Antifosfolipidsyndrom.

Behandling

Obehandlad endokardit är vanligen letal. Alla patienter med misstänkt endokardit läggs in, och infektionskonsult kontaktas. Antibiotikaterapin justeras efter odlingssvar. AHA:s vetenskapliga uttalande från 2026 uppdaterar 2015 års version och lyfter bland annat peroral behandling, endokarditteam och perkutan aspiration vid högersidig endokardit [15,16]. Doserna nedan baseras på ESC 2023 och på svenska regionala vårdprogram (SLL/Janusinfo och Region Västerbottens vårdprogram 2012) [1,28]; lokal rekommendation gäller, och doser justeras efter njurfunktion, se Antibiotikadosering vid nedsatt njurfunktion. Allmänt om preparaten: Antibiotika.

Endokarditteam

ESC 2023 anger att komplicerade fall ska handläggas i ett endokarditteam vid ett centrum med hjärtklaffsjukvård och att okomplicerade fall kan skötas på remitterande sjukhus i regelbunden kontakt med centret (klass I, nivå B) [1,7]. Teamet består av kardiolog, specialist på hjärtbilddiagnostik, hjärtkirurg, infektionsläkare, mikrobiolog och specialist på poliklinisk antibiotikabehandling, med tillägg av neurolog, neurokirurg, njurmedicin, anestesi, beroendevård med flera efter behov [1]. Tidig kontakt med kirurgi är avgörande eftersom beslut om operation ofta fattas inom dagar.

Empirisk behandling

Empirisk start ges efter minst tre omgångar blododlingar. ESC 2023 föreslår [1,7]:

Situation Regim (dygnsdoser) Klass, nivå
Samhällsförvärvad nativ klaff eller sen protes (12 månader eller mer efter operation) Ampicillin 12 g i 4 till 6 doser med ceftriaxon 4 g i 2 doser, eller (flu)kloxacillin 12 g i 4 till 6 doser med gentamicin 3 mg/kg en gång dagligen IIa, C
Tidig protes (under 12 månader) eller vårdrelaterad Vancomycin 30 mg/kg i 2 doser (eller daptomycin 10 mg/kg en gång dagligen) med gentamicin 3 mg/kg en gång dagligen och rifampicin 900 till 1 200 mg i 2 till 3 doser IIb, C
Betalaktamallergi, samhällsförvärvad nativ klaff eller sen protes Cefazolin 6 g i 3 doser eller vancomycin 30 mg/kg i 2 doser, med gentamicin 3 mg/kg en gång dagligen IIb, C

I Sverige har följande tillämpats i äldre regionala vårdprogram (SLL/Janusinfo) [28]:

  • Akut endokardit med stark stafylokockmisstanke: kloxacillin 3 g x 4 intravenöst (i svåra fall 6 doser). Aminoglykosid kan ges i högst 5 dygn vid svår sepsis eller septisk chock.
  • Subakut endokardit (alfa-streptokocker, enterokocker): bensylpenicillin 3 g x 4 intravenöst med aminoglykosid 3 mg/kg en gång dagligen.
  • Klaffprotes eller pacemaker/ICD: vancomycin 30 mg/kg som startdos, därefter 15 till 20 mg/kg x 2 (dalvärde 15 till 20 mg/l) och cefotaxim 2 g x 3.
  • Penicillinallergi utan typ 1-reaktion: cefotaxim 2 g x 3. Typ 1-allergi: vancomycin.

Aminoglykosider ges som engångsdos dagligen och högst 2 veckor; ESC 2023 rekommenderar dem inte längre vid nativklaffsendokardit med meticillinkänslig S. aureus på grund av njurtoxicitet [1,7]. Rifampicin tillförs vid stafylokockprotesendokardit efter 3 till 5 dagars effektiv behandling när bakteriemin klarnat [1]; äldre svenska program anger 5 till 7 dagar. Vid pacemaker- eller ICD-endokardit är grundregeln att implantaten avlägsnas.

Riktad behandling och behandlingstid

Behandling riktas efter art och MIC. Typisk längd är 4 till 6 veckor för nativ klaff och minst 6 veckor för protes [1,7]. Utgångspunkten är följande, med svensk praxis från SLL/Janusinfo och Västerbotten 2012 [28] och ESC:s principer [1,7,14]:

Agens Förstahandsval Behandlingstid
Viridans-streptokocker och S. gallolyticus, penicillinkänsliga (MIC upp till 0,125 mg/l) Bensylpenicillin 12 g/dygn i 4 doser, eller ceftriaxon 2 g x 1 4 veckor (nativ), minst 6 veckor (protes). Okomplicerad nativklaffsendokardit: 2 veckor med tillägg av gentamicin 3 mg/kg en gång dagligen [1,28]
Streptokocker med nedsatt känslighet, Abiotrophia, Granulicatella Bensylpenicillin med aminoglykosid under 2 veckor 4 veckor [28]
Beta-hemolytiska streptokocker och pneumokocker Bensylpenicillin 12 g/dygn i 4 doser 4 veckor; tillägg av aminoglykosid har inte visats ge bättre resultat [28]
S. aureus, meticillinkänslig (MSSA) Kloxacillin 12 g/dygn i 4 doser; ingen aminoglykosid vid nativ klaff 4 till 6 veckor [1,28]. Strikt högersidig okomplicerad: 2 veckor [6]
S. aureus, protes Kloxacillin med rifampicin tillagd efter 3 till 5 dagar Minst 6 veckor [1]
MRSA Vancomycin (dalvärde 15 till 20 mg/l) eller daptomycin 10 mg/kg en gång dagligen Efter infektionsläkare [1,28]
E. faecalis Ampicillin 12 g/dygn i 4 till 6 doser plus ceftriaxon 2 g x 2, eller ampicillin plus gentamicin 3 mg/kg 6 veckor (protes), annars 4 till 6 veckor; gentamicin högst 2 veckor [1,14,28]
HACEK Ceftriaxon enligt resistens Bestäms av infektionsläkare
Blododlingsnegativ, Coxiella, Bartonella Perorala regimer efter agens (till exempel doxycyklin, trimetoprim-sulfa, rifampicin, levofloxacin, klaritromycin eller hydroxiklorokin) Långvarig; bestäms av infektionsläkare [9,17]

Ampicillin plus ceftriaxon har visat sig vara likvärdigt med ampicillin plus gentamicin vid E. faecalis-endokardit, med färre avbrott på grund av njurskada (1 respektive 25 procent) [14].

Peroral nedtrappning (POET)

I den danska POET-studien randomiserades 400 stabila vuxna med vänstersidig endokardit orsakad av streptokocker, E. faecalis, S. aureus eller koagulasnegativa stafylokocker, efter minst 10 dagars intravenös behandling, till fortsatt intravenös eller peroral behandling. Det sammansatta utfallet (död, oplanerad hjärtkirurgi, emboli eller återfall av bakteriemi inom 6 månader) inträffade hos 12,1 procent i den intravenösa gruppen och 9,0 procent i den perorala gruppen; peroral behandling var icke sämre [8]. Efter i genomsnitt 5,4 år var dödligheten lägre i den perorala gruppen (23,4 mot 35,2 procent), med reservation för selektion [9]. ESC 2023 har därför infört peroral eller poliklinisk behandling i selekterade fall [1,7].

Kriterier enligt ESC 2023, sammanfattade av översikter [7,9]:

  • Minst 10 dagars intravenös behandling, eller minst 7 dagar efter hjärtkirurgi.
  • Feberfri minst 48 timmar, CRP under 25 procent av toppvärdet eller under 20 mg/l, leukocyter under 15 x 10^9/l.
  • Klinisk stabilitet, kontrollerade bakteriemier och ingen kvarstående operationsindikation. TEE ska göras innan övergången för att utesluta komplikationer.
  • Känslig bakterie, möjlighet till två aktiva perorala preparat, BMI under 40, fungerande resorption och förväntad följsamhet.

Kontraindikationer är hjärtsvikt, svår klaffinsufficiens, vegetationer över 10 mm eller progress, neurologisk engagemang, njursvikt, malabsorption och intravenöst missbruk [7]. Preparat som användes i POET var amoxicillin, linezolid, moxifloxacin, rifampicin och dikloxacillin, vanligen i kombinationer av två [9]; val och dosering styrs av resistensmönster, interaktioner och lokal PM, och uppföljningen sköts av endokarditteam eller infektionsläkare med veckovisa provtagningar. Den som skrivs ut ska ha tydlig information om feber, brytpunkter och tillgång till snabb bedömning.

Indikationer och tidpunkt för kirurgi

Kirurgi minskar dödligheten hos väl valda patienter. ESC 2023 anger tre huvudindikationer: hjärtsvikt, okontrollerad infektion och prevention av emboli. Timingen delas in som akut (inom 24 timmar), brådskande (inom cirka 3 till 5 dagar) och icke-akut (under samma vårdtillfälle) [1,7].

Indikation Exempel
Hjärtsvikt Nytillkommen NYHA IV, lungödem eller kardiogen chock: akut operation oavsett antibiotikatid. Lindrigare svikt (NYHA II till III) med svår insufficiens eller hemodynamisk påverkan: brådskande [1]
Okontrollerad infektion Fortsatt positiva blododlingar efter mer än en vecka med adekvat behandling, abscess, pseudoaneurysm, fistel, växande vegetation, nytt AV-block, resistenta eller mycket virulenta agens [1,7]
Prevention av emboli Stora, rörliga vegetationer, särskilt med S. aureus eller efter tidigare emboli trots behandling: brådskande operation övervägs från vegetationslängd cirka 10 mm [1,7]

Vegetation över 10 mm är den tröskel som bäst förutsäger emboli eller död inom 30 dagar vid vänstersidig endokardit (HR 1,38) [11]. I EASE-studien randomiserades 76 patienter med vänstersidig endokardit, svår klaffsjukdom och stora vegetationer till operation inom 48 timmar eller konventionell behandling. Det sammansatta utfallet död eller emboli inom 6 veckor inträffade hos 3 respektive 23 procent, framför allt genom färre emboli; dödligheten efter 6 månader skilde sig inte [10]. Enbart förebyggande operation vid vegetation på minst 10 mm utan annan indikation kan övervägas vid låg operationsrisk (klass IIb) [7]. Operation rekommenderas vid tidig protesendokardit [7].

Vid kirurgi för klaffendokardit med fullständigt AV-block och faktorer som talar för kvarstående block (till exempel aortarotsabscess, S. aureus eller trikuspidalisengagemang) kan epikardiell pacemaker läggas direkt (klass IIa) [7]. Operationen planeras tillsammans med kranskärlsbedömning, se ovan.

Cerebrala komplikationer och antikoagulation

Neurologiska komplikationer ses hos ungefär en fjärdedel av patienterna med vänstersidig endokardit (25 procent i en spansk kohort på 1 345 episoder), och risken ökar med vegetationsstorlek på minst 3 cm, S. aureus, mitralisengagemang och antikoagulation; antibiotikabehandling sänkte risken med 33 till 75 procent [12]. Måttlig till svår ischemisk stroke och hjärnblödning försämrar prognosen [12].

Efter ischemisk stroke är brådskande hjärtkirurgi ofta möjlig om neurologisk status inte är dålig, eftersom risken för hemorragisk konvertering (2 till 7 procent) bedöms vara lägre än risken för ny emboli [7]. En metaanalys av observationsstudier talar dock för 7 till 14 dagars fördröjning vid ischemisk stroke och mer än 21 dagar vid hjärnblödning, med reservation för att tidig kirurgi ofta görs vid försämring [13]; i den spanska kohorten var dödligheten 75 procent vid operation inom 4 veckor efter blödning mot 40 procent senare [12]. ESC 2023 anger att tidig kirurgi inom 2 veckor efter hemorragisk stroke har rapporterats utan sämre utfall och att beslutet fattas individuellt av teamet tillsammans med neurolog [1]. Neurologiskt komplicerad endokardit hanteras därför av teamet. Se Hjärnabscess. Trombolys och antitrombotisk behandling förhindrar inte embolier; mekanisk trombektomi kan övervägas i utvalda fall [1].

Antikoagulation hos patienter med vänstersidig endokardit och tidigare indikation (till exempel mekanisk klaff eller förmaksflimmer) rekommenderas fortsatt om inga andra kontraindikationer finns, och antikoagulation i sig tycks inte påverka risken för stroke eller blödning [1]. Observationsdata har dock visat fler blödningar under antikoagulation, och tillfälligt uppehåll bör övervägas efter intrakraniell blödning eller stor embolisk infarkt [12]. SLL:s tidigare vårdprogram angav uppehåll med warfarin eller NOAK i 1 till 2 veckor med lågmolekylärt heparin som överbryggning vid stafylokockendokardit, medan ESC 2023 utgår från fortsatt behandling; beslutet tas i teamet.

Endokardit hos intravenösa missbrukare och högersidig endokardit

Hos intravenösa missbrukare dominerar S. aureus och trikuspidalisklaffen. Överdödligheten på lång sikt är mycket stor (standardiserad mortalitetskvot 19,1) [5], och de som har haft en endokardit löper fortsatt mycket hög risk för nya episoder, oavsett om injektionerna fortsätter [18]. AHA beskriver att behandlingen kräver beroendevård som en integrerad del av endokarditteamet [18]. Strikt okomplicerad högersidig S. aureus-endokardit kan behandlas i 2 veckor [6]. ESC 2023 räknar intravenöst missbruk som skäl att inte rutinmässigt välja poliklinisk peroral behandling, men observationsdata talar för att selekterade patienter kan klara den [7,9]. Perkutan mekanisk aspiration av stora högersidiga vegetationer används vid okontrollerad infektion eller hög operationsrisk, men det saknas randomiserade studier [19]. Se även Opioider: heroin, fentanyl, metadon.

CIED-endokardit

Vid bekräftad infektion av elektrod och vid endokardit på klaff hos patient med CIED rekommenderas fullständig extraktion av hela systemet, även utan synlig elektrodinfektion, med hänsyn till agens (stafylokocker är mest benägna att nästla sig in i devicen), ingreppsrisk och klaffoperation [7,20]. Fullständig extraktion övervägs även vid kvarstående eller återkommande grampositiv bakteriemi eller svampinfektion utan annan fokus. Ny implantation sker på annan plats när blododlingar varit negativa i minst 72 timmar vid avsaknad av vegetationer, och minst 2 veckor när vegetationer funnits [7]. Extraktionen görs perkutant vid centrum med erfarenhet och kirurgisk beredskap. Se Pacemaker och ICD på akutmottagningen.

Profylax

ESC 2023 rekommenderar antibiotikaprofylax före tandingrepp med manipulation av gingiva eller periapikalregion hos högriskpatienter (klass I), och profylax kan övervägas vid vissa icke-tandrelaterade ingrepp hos dem (klass IIb). Profylax före transkatetermässiga klaffingrepp som TAVI ska ge täckning mot hudflora inklusive enterokocker och S. aureus (klass IIa). Allmänna åtgärder (tandborstning två gånger dagligen, tandvårdskontroll en till två gånger per år, hudhygien, sårvård, restriktivitet med kärlkatetrar, avrådan från piercing och tatuering) gäller högrisk- och intermediärgrupper [7]. Se Endokarditprofylax vid tandingrepp.

Uppföljning och prognos

Efter avslutad behandling följs patienten upp med kliniska kontroller, ekokardiografi enligt teamets bedömning, och tandstatus. Återfall (relapser och nya infektioner) inträffar hos 2 till 9 procent av överlevarna i nyare analyser, och uppföljningen avser även hjärtsvikt, behov av klaffkirurgi, stroke och njursvikt [1]. Vid feber efter behandlingen tas blododlingar innan antibiotika. Patienter med protes eller tidigare endokardit tillhör högriskgruppen och ska få information om profylax och tandvård [7].

Dödligheten på sjukhus är 15 till 30 procent, och i europeiska register 17 procent (17,1 procent i EURO-ENDO, 17,7 procent i ICE-PCS) [3,4,9]. Oberoende prediktorer för död är komorbiditet (Charlsonindex), kreatinin över 2 mg/dl, hjärtsvikt, vegetation över 10 mm, cerebrala komplikationer, abscess och att operation inte genomförts trots indikation [3]. S. aureus och protes är kopplade till sämre utfall, medan viridans-streptokocker och kirurgi när den är indicerad är kopplade till bättre [4]. Långtidsöverlevnaden är lägre än i befolkningen i minst fem år, framför allt hos yngre och hos intravenösa missbrukare [5].

Vanliga frågor

När ska man misstänka endokardit och vad gör man i primärvården?

Hos febrig patient med klaffprotes, tidigare endokardit, medfött hjärtfel, pacemaker, intravenöst missbruk eller hemodialys, särskilt om det finns blåsljud, embolier eller S. aureus i blod. Remittera akut till sjukhus. Om patienten är stabil tas minst tre omgångar blododlingar före antibiotika; vid sepsis ges antibiotika utan fördröjning efter att odlingar tagits.

Räcker det med transtorakalt ultraljud?

Nej, inte alltid. TTE har lägre känslighet än TEE för små vegetationer och abscess. TEE rekommenderas även vid positiv TTE, utom vid isolerad högersidig nativklaffsendokardit med god TTE-bild, och alltid vid klaffprotes. Vid högre misstanke efter normal eller inkonklusiv undersökning upprepas den efter 5 till 7 dagar [7].

Kan endokardit behandlas med tabletter?

Efter minst 10 dagars intravenös behandling kan selekterade stabila patienter med vänstersidig endokardit gå över till peroral behandling med två preparat enligt POET-studien och ESC 2023. Kriterier och uppföljning styrs av endokarditteamet [1,8].

När opereras en patient med endokardit?

Vid hjärtsvikt, okontrollerad infektion eller hög embolirisk, särskilt vegetation över 10 mm med tidigare emboli. Operationen är akut inom 24 timmar vid lungödem eller chock, annars brådskande inom 3 till 5 dagar eller under samma vårdtillfälle [1,7,10].

Behöver jag antibiotikaprofylax vid tandingrepp?

Det gäller patienter med hög risk: tidigare endokardit, klaffprotes eller rekonstruktionsmaterial, vissa medfödda hjärtfel och ventrikelassistans. Se Endokarditprofylax vid tandingrepp [1,7].

Källor

  1. Delgado V m.fl. 2023 ESC Guidelines for the management of endocarditis. Eur Heart J 2023. PMID: 37622656
  2. Fowler VG m.fl. The 2023 Duke-International Society for Cardiovascular Infectious Diseases Criteria for Infective Endocarditis: Updating the Modified Duke Criteria. Clin Infect Dis 2023. PMID: 37138445
  3. Habib G m.fl. Clinical presentation, aetiology and outcome of infective endocarditis. Results of the ESC-EORP EURO-ENDO registry. Eur Heart J 2019. PMID: 31504413
  4. Murdoch DR m.fl. Clinical presentation, etiology, and outcome of infective endocarditis in the 21st century: the International Collaboration on Endocarditis-Prospective Cohort Study. Arch Intern Med 2009. PMID: 19273776
  5. Ternhag A m.fl. A nationwide cohort study of mortality risk and long-term prognosis in infective endocarditis in Sweden. PLoS One 2013. PMID: 23861768
  6. Razmi R, Magnusson P. Infektiös endokardit. Läkartidningen 2019. https://lakartidningen.se/vetenskap/infektios-endokardit/
  7. Imazio M. The 2023 new European guidelines on infective endocarditis: main novelties and implications for clinical practice. J Cardiovasc Med 2024. PMID: 38916201
  8. Iversen K m.fl. Partial Oral versus Intravenous Antibiotic Treatment of Endocarditis. N Engl J Med 2019. PMID: 30152252
  9. Roland T, Yombi JC. Partial Oral Antibiotic Therapy for Infective Endocarditis: A Practical Review of Current Evidence and Guidelines. Pathogens 2026. PMID: 42796692
  10. Kang DH m.fl. Early surgery versus conventional treatment for infective endocarditis. N Engl J Med 2012. PMID: 22738096
  11. Sambola A m.fl. Predictors of embolism and death in left-sided infective endocarditis: the ESC EORP European Infective Endocarditis registry. Eur Heart J 2023. PMID: 37592753
  12. García-Cabrera E m.fl. Neurological complications of infective endocarditis: risk factors, outcome, and impact of cardiac surgery: a multicenter observational study. Circulation 2013. PMID: 23648777
  13. Tam DY m.fl. Early vs Late Surgery for Patients With Endocarditis and Neurological Injury: A Systematic Review and Meta-analysis. Can J Cardiol 2018. PMID: 30170674
  14. Fernández-Hidalgo N m.fl. Ampicillin plus ceftriaxone is as effective as ampicillin plus gentamicin for treating Enterococcus faecalis infective endocarditis. Clin Infect Dis 2013. PMID: 23392394
  15. Baddour LM m.fl. Infective Endocarditis in Adults: Diagnosis, Antimicrobial Therapy, and Management of Complications: A Scientific Statement for Healthcare Professionals From the American Heart Association. Circulation 2015. PMID: 26373316
  16. DeSimone DC m.fl. Infective Endocarditis: Diagnosis, Antibiotic Therapy, and Management: A Scientific Statement From the American Heart Association. Circulation 2026. PMID: 42708190
  17. DeSimone DC m.fl. Blood Culture-Negative Endocarditis: A Scientific Statement From the American Heart Association. J Am Heart Assoc 2025. PMID: 40094211
  18. Baddour LM m.fl. Management of Infective Endocarditis in People Who Inject Drugs: A Scientific Statement From the American Heart Association. Circulation 2022. PMID: 36043414
  19. El Sabbagh A m.fl. Percutaneous Mechanical Aspiration in Patients With Right-Sided Infective Endocarditis: A Science Advisory From the American Heart Association. J Am Heart Assoc 2026. PMID: 42095279
  20. Blomström-Lundqvist C m.fl. European Heart Rhythm Association (EHRA) international consensus document on how to prevent, diagnose, and treat cardiac implantable electronic device infections. Europace 2020. PMID: 31702000
  21. Avogadri N m.fl. Evaluation of the 2023 Duke-ISCVID criteria for infective endocarditis in patients referred to the Lund infective endocarditis team. Infect Dis (Lond) 2025. PMID: 39269886
  22. Lindberg H, Löfström E, Rasmussen M. Risk stratification score screening for infective endocarditis in patients with Gram-positive bacteraemia. Infect Dis (Lond) 2022. PMID: 35277116
  23. Gomes A m.fl. Diagnostic value of imaging in infective endocarditis: a systematic review. Lancet Infect Dis 2017. PMID: 27746163
  24. Pizzi MN m.fl. Improving the Diagnosis of Infective Endocarditis in Prosthetic Valves and Intracardiac Devices With 18F-Fluordeoxyglucose Positron Emission Tomography/Computed Tomography Angiography. Circulation 2015. PMID: 26276890
  25. Daniel WG m.fl. Improvement in the diagnosis of abscesses associated with endocarditis by transesophageal echocardiography. N Engl J Med 1991. PMID: 1997851
  26. Victor F m.fl. Pacemaker lead infection: echocardiographic features, management, and outcome. Heart 1999. PMID: 10220550
  27. Sochowski RA, Chan KL. Implication of negative results on a monoplane transesophageal echocardiographic study in patients with suspected infective endocarditis. J Am Coll Cardiol 1993. PMID: 8417064
  28. Region Västerbotten. Vårdprogram för infektiös endokardit, reviderad version 2012. https://www.regionvasterbotten.se/VLL/Filer/Endokardit%20infekti%C3%B6s%2C%20v%C3%A5rdprogram.pdf

Uppdaterad 3 november 2026