Antihypertensiva läkemedel

Läkemedelsbehandling vid hypertoni med ACE-hämmare, angiotensinreceptorblockerare (ARB), kalciumantagonister, diuretika och betablockerare, inklusive graviditet, samsjuklighet och resistent hypertoni.

Testa din kunskap7 flashcards från den här artikeln.

Sammanfattning

Vid bekräftad hypertoni, blodtryck ≥140/90 mmHg, bygger läkemedelsbehandlingen enligt ESC 2024 på fyra förstahandsgrupper: ACE-hämmare och angiotensinreceptorblockerare (ARB), kalciumantagonister av dihydropyridintyp samt tiazider och tiazidliknande diuretika [1]. De flesta patienter ska starta med en lågdoskombination av två grupper, helst som fast kombination i en tablett, och gå vidare till tre grupper innan doserna höjs till maximalt tolererad nivå [1,10]. ACE-hämmare och ARB ska aldrig kombineras [1,12]. Betablockerare är inte förstahandsval men läggs till vid angina, tidigare hjärtinfarkt, hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion eller behov av frekvensreglering.

Behandlingsmålet i ESC 2024 är ett systoliskt blodtryck på 120–129 mmHg om behandlingen tolereras [1]. NICE anger kliniskt blodtryck under 140/90 mmHg för personer under 80 år och under 150/90 mmHg från 80 års ålder [3], och AHA/ACC 2025 anger under 130/80 mmHg [2]. Målet lättas hos personer som är 85 år eller äldre, har måttlig till svår skörhet eller symtomgivande ortostatisk hypotoni. Blodtrycket bör vara under kontroll inom tre månader, med återbesök var 1–3:e månad tills målet är nått [1].

Vid kvarstående hypertoni på maximalt tolererad trippelbehandling (RAAS-hämmare, kalciumantagonist och diuretikum) och verifierad följsamhet läggs spironolakton till, förutsatt eGFR ≥30 ml/min/1,73 m² och kalium ≤4,5 mmol/l [1,11]. Resistent hypertoni ska föranleda utredning av sekundär hypertoni, framför allt primär aldosteronism, och remiss till hypertonienhet.

Kalium, kreatinin och natrium kontrolleras tidigt efter start av RAAS-hämmare, diuretika och mineralokortikoidreceptorantagonister. En kreatininstegring på upp till 30 % inom fyra veckor efter insättning är väntad och är inte skäl att avbryta en ACE-hämmare eller ARB [4]. Under graviditet ska ACE-hämmare och ARB inte användas; labetalol, depotnifedipin och metyldopa är förstahandsalternativ [1].

Artikeln beskriver varje läkemedelsgrupp med verkningsmekanism, indikationer, kontraindikationer, biverkningar, interaktioner och kontroller, startdoser och måldoser enligt FASS, preparatval vid samsjuklighet, graviditet, äldre, resistent hypertoni samt läkemedelsorsakad hypertoni. Diagnostik, riskbedömning och livsstilsbehandling beskrivs i hypertoniartikeln, och akut blodtryckssänkning i hypertensiv kris.

Behandlingsmål och val av antihypertensiv behandling

Fastställ behandlingsindikation och blodtrycksmål

Behandlingsbeslutet ska baseras på upprepade blodtrycksvärden, kliniskt sammanhang och samsjuklighet. Vid varierande mottagningsblodtryck eller misstanke om vitrockshypertoni eller maskerad hypertoni kan ambulatorisk blodtrycksmätning användas för att klarlägga blodtrycksprofilen. Metoden kan även identifiera nattlig hypertoni och utebliven nattlig blodtryckssänkning, särskilt vid diabetes, kronisk njursjukdom, sömnapné, endokrin hypertoni eller autonom dysfunktion. Vid misstänkta episoder av hypotoni, exempelvis ortostatisk eller postprandiell hypotoni, behöver detta vägas in innan behandlingen intensifieras.

ESC 2024 delar in kontorsblodtrycket i icke förhöjt (<120/70 mmHg), förhöjt (120–139/70–89 mmHg) och hypertoni (≥140/90 mmHg) [1]. Läkemedelsbehandling rekommenderas vid bekräftad hypertoni oavsett kardiovaskulär risk. Vid förhöjt blodtryck rekommenderas läkemedel när bekräftat blodtryck är ≥130/80 mmHg efter tre månaders livsstilsbehandling och patienten har tillräckligt hög risk, till exempel etablerad kardiovaskulär sjukdom, diabetes, måttlig till svår njursjukdom, familjär hyperkolesterolemi, organskada orsakad av hypertoni eller en tioårsrisk på minst 10 % [1].

En metaanalys av individdata från 48 randomiserade studier med 344 716 deltagare visade att en sänkning av systoliskt blodtryck med 5 mmHg minskade risken för större kardiovaskulära händelser med omkring 10 %, oberoende av tidigare kardiovaskulär sjukdom och även vid normalt eller högt normalt utgångsblodtryck [6].

Riktlinje När läkemedel startas Behandlingsmål
ESC 2024 [1] ≥140/90 mmHg; vid 130–139/80–89 mmHg endast vid hög risk efter 3 månaders livsstilsbehandling Systoliskt 120–129 mmHg om tolererat, diastoliskt 70–79 mmHg (klass IIb); lägre så långt som rimligt om detta inte tolereras
NICE NG136 [3] Stadium 2 (kliniskt ≥160/100 mmHg) i alla åldrar; stadium 1 (140/90–159/99 mmHg) under 80 år vid organskada, kardiovaskulär sjukdom, njursjukdom, diabetes eller tioårsrisk ≥10 % Kliniskt <140/90 mmHg under 80 år, <150/90 mmHg från 80 år (klinisk bedömning vid skörhet)
AHA/ACC 2025 [2] Stadium 2 (≥140/90 mmHg) direkt; stadium 1 vid hög risk <130/80 mmHg

Ett lägre mål ska bara drivas så långt patienten tolererar det. ESC påpekar att observationsdata om en så kallad J-kurva sannolikt beror på förväxlingsfaktorer, men att det saknas belägg för att systoliskt tryck under 90 mmHg eller diastoliskt under 50 mmHg är säkert [1]. Asymptomatiskt blodtryck under 120/70 mmHg på behandling är inte skäl att trappa ned.

Initial behandling och stegvis kombination

För de flesta patienter med bekräftad hypertoni rekommenderas initial kombinationsbehandling i stället för monoterapi (klass I, evidensnivå B). Förstahandskombinationen är en RAAS-hämmare (ACE-hämmare eller ARB) tillsammans med en dihydropyridinkalciumantagonist eller ett tiazid- eller tiazidliknande diuretikum, i lågdos och helst i en tablett [1]. Om två läkemedel inte ger kontroll rekommenderas trippelkombinationen RAAS-hämmare, kalciumantagonist och diuretikum, om möjligt som fast kombination. Därefter övervägs spironolakton som fjärde läkemedel.

Steg ESC 2024 [1] NICE NG136 [3]
1 Lågdoskombination av två grupper (RAAS-hämmare + kalciumantagonist eller diuretikum) ACE-hämmare eller ARB vid typ 2-diabetes eller ålder <55 år; kalciumantagonist vid ålder ≥55 år utan diabetes eller vid afrikansk eller afrokaribisk bakgrund
2 Lågdos trippelkombination (RAAS-hämmare + kalciumantagonist + diuretikum) Kalciumantagonist eller tiazidliknande diuretikum till RAAS-hämmare; RAAS-hämmare eller tiazidliknande diuretikum till kalciumantagonist
3 Maximalt tolererade doser av trippelkombinationen ACE-hämmare eller ARB + kalciumantagonist + tiazidliknande diuretikum
4 Spironolakton (klass IIa); vid intolerans eplerenon eller betablockerare; därefter alfablockerare, centralt verkande läkemedel, hydralazin eller kaliumsparande diuretikum Spironolakton vid kalium ≤4,5 mmol/l, annars alfablockerare eller betablockerare; specialistråd om fortsatt okontrollerat

Initial monoterapi är i stället ett alternativ vid förhöjt blodtryck med behandlingsindikation, vid ålder ≥85 år, symtomgivande ortostatisk hypotoni och måttlig till svår skörhet [1]. Betablockerare kan läggas till i varje steg vid angina, genomgången hjärtinfarkt, hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion eller för frekvensreglering (klass I) [1].

Stödet för initial kombinationsbehandling kommer från studier som visar bättre blodtryckskontroll och bättre följsamhet, medan prospektiva utfallsstudier som jämför initial kombinationsbehandling med monoterapi saknas [1]. I QUARTET gav en tablett med fyra läkemedel i kvartsdos (irbesartan 37,5 mg, amlodipin 1,25 mg, indapamid 0,625 mg, bisoprolol 2,5 mg) 6,9 mmHg lägre systoliskt blodtryck efter 12 veckor än irbesartan 150 mg, och kontrollgraden var 76 % mot 58 % [10]. I ACCOMPLISH minskade ACE-hämmare plus amlodipin kardiovaskulära händelser med 20 % jämfört med ACE-hämmare plus hydroklortiazid hos högriskpatienter (HR 0,80) [8]. I ALLHAT skilde sig inte klortalidon, amlodipin och lisinopril åt avseende primärt kranskärlsutfall [7].

Fasta kombinationer av RAAS-hämmare och hydroklortiazid, till exempel kandesartan, losartan, valsartan, enalapril och ramipril med hydroklortiazid, finns hos flera tillverkare i Sverige enligt FASS [21]. Läkemedlen kan tas den tid på dygnet som passar patienten bäst, eftersom det inte finns utfallsdata som talar för kvälls- framför morgondosering [1]. Behandlingen bör fortsätta livslångt om den tolereras, även efter 85 års ålder [1].

Preparatval vid samsjuklighet

Situation Föredras Undvik eller var försiktig
Diabetes ACE-hämmare eller ARB, särskilt vid albuminuri; NICE anger ACE-hämmare eller ARB som första steg vid typ 2-diabetes oavsett ålder [3]. Se hypertoni vid diabetes Betablockerare och diuretika i kombination vid benägenhet för nyinsjuknande i diabetes
Kronisk njursjukdom ACE-hämmare eller ARB vid albuminuri, SGLT2-hämmare vid eGFR >20 ml/min/1,73 m² (klass I), loopdiuretikum vid eGFR <30 [1,4]. Se kronisk njursjukdom Dubbel RAAS-blockad; tiazid av hydroklortiazidtyp vid eGFR <30
Hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion ACE-hämmare (ARB vid intolerans) eller ARNI, betablockerare, MRA och SGLT2-hämmare (klass I) [1]. Se farmakologisk behandling vid hjärtsvikt Verapamil och diltiazem
Hjärtsvikt med bevarad ejektionsfraktion SGLT2-hämmare (klass I); ARB eller MRA kan övervägas vid blodtryck över målet (klass IIb) [1]. Se HFpEF Betablockerare utan annan indikation
Angina pectoris Betablockerare och/eller kalciumantagonist (klass I) [1] Betablockerare tillsammans med verapamil eller diltiazem
Genomgången hjärtinfarkt Betablockerare och RAAS-hämmare (klass I) [1]
Förmaksflimmer Samma blodtrycksbehandling som i övrigt; betablockerare eller annat frekvensreglerande läkemedel vid behov [1]
Stroke eller TIA RAAS-hämmare plus kalciumantagonist eller tiazidliknande diuretikum; systoliskt mål 120–129 mmHg vid bekräftat blodtryck ≥130/80 mmHg [1]. Se stroke, primärprevention Intensiv behandling hos sköra
Aortastenos, aortainsufficiens, mitralisinsufficiens RAAS-hämmare bör övervägas (klass IIa); betablockerare kan läggas till vid blodtryck >140/90 mmHg vid aortastenos [1]
Marfans syndrom ARB, ACE-hämmare eller betablockerare kan minska aortautvidgning och komplikationer [1]
Gikt Losartan och kalciumantagonister: lägre risk för gikt (RR 0,81 respektive 0,87). Tiazider och loopdiuretika: RR 2,36, betablockerare 1,48 och ACE-hämmare 1,24 [17] Hydroklortiazid och bendroflumetiazid är kontraindicerade vid manifest gikt [23]. Se gikt
Astma Kardioselektiv betablockerare endast vid stark indikation Labetalol är kontraindicerat vid astma [24]; bisoprolol vid svår bronkialastma [24]. KOL är vanligen inte hinder för betablockad
Afrikansk eller afrokaribisk bakgrund Kalciumantagonist, tiazid; NICE föredrar ARB framför ACE-hämmare [3] Angioödem är vanligare med ACE-hämmare [1]
Ortostatisk hypotoni, skörhet Långverkande kalciumantagonist eller RAAS-hämmare, därefter låg dos diuretikum [1] Alfablockerare, betablockerare, direkta vasodilaterare
Pågående litiumbehandling Kalciumantagonist ACE-hämmare, ARB, loopdiuretika och tiazider (se nedan)

ACE-hämmare

ACE-hämmare minskar bildningen av angiotensin II och sänker därmed blodtrycket. Vid hjärtsvikt motverkar behandlingen skadlig neurohormonell aktivering och minskar remodellering. Effekten omfattar förbättrade symtom, minskad risk för försämring och sjukhusinläggning samt förlängd överlevnad.

Indikationer

ACE-hämmare ska övervägas utifrån både blodtryck och samsjuklighet. De är särskilt motiverade vid:

  • Hjärtsvikt med reducerad ejektionsfraktion (HFrEF), oberoende av symtombörda, om kontraindikation saknas.
  • Hjärtsvikt med lätt nedsatt ejektionsfraktion (HFmrEF), där behandling kan övervägas för att minska risken för sjukhusinläggning och död.
  • Hypertoni i kombination med kronisk njursjukdom, särskilt vid diabetes eller proteinuri. ACE-hämmare och ARB minskar albuminuri mer än andra blodtrycksläkemedel [1], och KDIGO rekommenderar dem vid hypertoni, njursjukdom och uttalad albuminuri [4].
  • Kroniskt koronart syndrom med samtidig hypertoni, vänsterkammarens ejektionsfraktion (LVEF) ≤40 %, diabetes eller kronisk njursjukdom.
  • Hypertoni vid symtomgivande perifer artärsjukdom.
  • Genomgången hjärtinfarkt, där betablockerare och RAAS-hämmare ska ingå i blodtrycksbehandlingen [1].

Kombinationen ACE-hämmare och ARB rekommenderas inte, vare sig vid kronisk njursjukdom eller annan blodtrycksbehandling. I ONTARGET gav kombinationen av ramipril och telmisartan inget mervärde för kardiovaskulära händelser men mer hypotoni (4,8 % mot 1,7 %), synkope och njurfunktionspåverkan (13,5 % mot 10,2 %) än enbart ramipril [12].

Kontraindikationer och försiktighet

ACE-hämmare är kontraindicerade vid:

  • Tidigare angioödem i samband med ACE-hämmare.
  • Ärftligt eller idiopatiskt angioödem [21].
  • Graviditetens andra och tredje trimester samt, enligt ramiprils produktresumé, samtidig behandling med sakubitril/valsartan [21].

Värdera riskerna särskilt, och överväg specialistkonsultation, vid kraftigt nedsatt njurfunktion, hyperkalemi, systoliskt blodtryck under 90 mmHg (framför allt vid symtom), diarré, kräkningar eller annan risk för dehydrering, höga diuretikadoser samt samtidig behandling med NSAID, inklusive selektiva COX-2-hämmare. Bilateral njurartärstenos är en kontraindikation för ramipril [21].

NSAID kan bidra till försämrad njurfunktion och hyperkalemi. ACE-hämmare ökar dessutom risken för litiumintoxikation: i en populationsstudie av äldre litiumbehandlade patienter var risken för sjukhusvård på grund av litiumtoxicitet inom en månad efter start av ACE-hämmare 7,6 gånger så hög och efter start av loopdiuretikum 5,5 gånger så hög [19]. Effekten på S-litium kan vara fördröjd i flera veckor, varför kombinationen kräver tät kontroll eller val av annan blodtrycksbehandling. Se S-litium och litiumförgiftning.

Doser och titrering

Starta med låg dos och höj vanligen efter 1–2 veckor hos en stabil patient. För hypertoni anger produktresuméerna enalapril 5–10 mg en gång dagligen som startdos, med underhållsdos 20 mg och högst 40 mg per dygn, och ramipril 2,5 mg en gång dagligen som startdos, med dosökning vart 2–4:e vecka till högst 10 mg per dygn [21]. Vid hjärtsvikt sikta på dokumenterad måldos eller högsta tolererade dos.

Substans Startdos vid hjärtsvikt Måldos vid hjärtsvikt
Enalapril 2,5 mg × 2 10 mg × 2
Ramipril 1,25 mg × 2 5 mg × 2

Hos patienter med kreatininclearance 30–60 ml/min är högsta dos ramipril 5 mg per dygn, och vid 10–30 ml/min är startdosen 1,25 mg och högsta dosen 5 mg per dygn [21]. Enalapril startas med 5–10 mg vid clearance 30–80 ml/min och 2,5 mg vid 10–30 ml/min [21]. Kontrollera blodtryck, kreatinin och kalium under titreringen och återkommande tills värdena stabiliserats. Kreatinin ska tolkas med hänsyn till ålder, kön, kroppsvikt och muskelmassa.

Handläggning av vanliga problem

Asymptomatiskt lågt blodtryck kräver vanligen ingen dosändring. Vid yrsel, ortostatism eller muskeltrötthet bör annan blodtryckssänkande behandling omvärderas, exempelvis nitrater, kalciumantagonister och andra kärlvidgande läkemedel. Saknas tecken på stas kan diuretikadosen minskas. Förläng därefter titreringsintervallet och halvera ACE-hämmardosen om besvären kvarstår.

Hosta kan bero på ACE-hämmaren men även på infektion eller försämrad hjärtsvikt. I ONTARGET var hosta 4,2 % med ramipril och 1,1 % med telmisartan [12]. Vid sannolik läkemedelsutlöst hosta rekommenderas byte till ARB eller angiotensinreceptor-neprilysinhämmare (ARNI).

Kreatinin och kalium. KDIGO anger att kreatinin, kalium och blodtryck ska kontrolleras inom 2–4 veckor efter start eller dosökning av en RAAS-hämmare, och att behandlingen ska fortsätta om inte kreatinin stiger med mer än 30 % inom fyra veckor [4]. Hyperkalemi kan ofta åtgärdas med kaliumsänkande åtgärder i stället för dossänkning eller utsättning. Dosreduktion eller utsättning övervägs vid symtomgivande hypotoni eller okontrollerad hyperkalemi trots behandling [4]. Vid större stegring sätts NSAID, andra nefrotoxiska läkemedel, kaliumsparande preparat och kaliumsubstitution ut, och diuretikadosen bedöms. Titreringsschema och kontroller vid hjärtsvikt finns i artikeln om farmakologisk behandling vid hjärtsvikt.

Patientinformation och särskilda situationer

Informera patienten om att symtomförbättring vid hjärtsvikt kan dröja veckor till månader. Patienten ska rapportera hosta, yrsel och symtomatisk hypotoni samt göra tillfälligt uppehåll vid kraftiga kräkningar eller diarréer på grund av dehydreringsrisk. Hantering inför kirurgi beskrivs i avsnittet om perioperativ handläggning.

Angiotensinreceptorblockerare

Angiotensinreceptorblockerare (ARB) hämmar renin-angiotensin-aldosteronsystemet (RAAS) genom blockad av angiotensin II-receptorn av typ 1 (AT1-receptorn). Därmed minskar angiotensin II-medierad vasokonstriktion och blodtrycket sänks. ARB är tillsammans med ACE-hämmare, kalciumantagonister av dihydropyridintyp och tiazid eller tiazidliknande diuretika ett rekommenderat förstahandsalternativ vid hypertoni [1].

Val av behandling och kombinationer

En ARB kombineras i första hand med en kalciumantagonist av dihydropyridintyp eller ett diuretikum, och vid otillräcklig effekt med alla tre. Fast kombination i en tablett förbättrar följsamheten. Undantag från initial kombinationsbehandling kan vara patienter som är ≥85 år, har symtomatisk ortostatisk hypotoni eller måttlig till svår skörhet [1].

Kombinera inte ARB med ACE-hämmare. Dubbel RAAS-blockad rekommenderas inte (klass III, evidensnivå A) [1,4,12]. Kombination med aliskiren är kontraindicerad vid diabetes eller nedsatt njurfunktion med eGFR <60 ml/min/1,73 m² [21].

Kliniska indikationer utöver okomplicerad hypertoni

Klinisk situation ARB:s roll
HFrEF Alternativ när ACE-hämmare eller ARNI inte tolereras
STEMI med hjärtsvikt Ges vid intolerans mot ACE-hämmare och kliniska eller radiologiska tecken på hjärtsvikt
Kroniskt koronart syndrom Alternativ till ACE-hämmare vid intolerans och samtidig hypertoni, LVEF ≤40 %, diabetes eller kronisk njursjukdom
Kronisk njursjukdom Kan bromsa försämring av njurfunktionen, särskilt vid diabetes eller uttalad proteinuri
Unilateral njurartärstenos ARB eller ACE-hämmare bör ingå i den antihypertensiva behandlingen
Bilateral njurartärstenos Kan övervägas endast om njurfunktionen kan följas noggrant
Perifer artärsjukdom Bör övervägas som förstahandsbehandling vid samtidig hypertoni
Marfans syndrom Kan minska aortautvidgning [1]
Gikt eller hyperurikemi Losartan har en uratsänkande effekt och förknippades med lägre risk för gikt (RR 0,81), till skillnad från övriga ARB (RR 1,29) [17]

Vid hjärtsvikt med bevarad ejektionsfraktion (HFpEF) används ARB ofta vid samtidig hypertoni, diabetes eller kronisk njursjukdom. Någon enhetlig prognostisk effekt vid enbart HFpEF är däremot inte visad. I CHARM-Preserved gav kandesartan ingen statistiskt säkerställd minskning av det primära kombinerade utfallsmåttet sjukhusinläggning på grund av hjärtsvikt eller kardiovaskulär död, och ingen effekt på dödligheten sågs. I-PRESERVE visade inte heller någon fördel med irbesartan avseende total dödlighet eller kardiovaskulär sjukhusinläggning.

Doser

Enligt produktresuméerna är startdosen vid hypertoni kandesartan 8 mg en gång dagligen (högst 32 mg; 4 mg vid nedsatt njurfunktion eller hypovolemi), losartan 50 mg en gång dagligen (kan ökas till 100 mg) och valsartan 80 mg en gång dagligen (högst 320 mg) [21]. Vid hjärtsvikt startas kandesartan med 4 mg dagligen och dubbleras med minst två veckors intervall till måldosen 32 mg, valsartan med 40 mg två gånger dagligen till 160 mg två gånger dagligen, och losartan med 12,5 mg dagligen med veckovis titrering [21]. Se kandesartan och losartan.

Njurfunktion och kalium

ARB minskar konstriktionen i den efferenta arteriolen i glomerulus och därmed det intraglomerulära trycket. Efter insättning kan eGFR därför sjunka. En stabil kreatininstegring på <30 % kan tolereras och behöver inte innebära att behandlingen ska sättas ut [4]. Feltolkning av en förväntad förändring kan leda till olämplig utsättning av prognostiskt gynnsam behandling.

Kontrollera kreatinin och kalium efter insättning och dosökning. Tätare uppföljning behövs vid kronisk njursjukdom, njurartärstenos eller samtidig behandling som ökar kaliumhalten. ARB kan orsaka hyperkalemi och akut försämring av njurfunktionen, särskilt vid ischemisk renovaskulär sjukdom eller dubbel RAAS-blockad. Vid plötslig njurfunktionsförsämring efter intensifierad blodtrycksbehandling ska behandlingen omprövas. Uttalad hyperkalemi eller svår njurfunktionsnedsättning kan utgöra kontraindikation. ARB är kontraindicerade under graviditetens andra och tredje trimester och rekommenderas inte under första trimestern [21]. Kandesartan och litium bör inte kombineras [21].

Kalciumantagonister

Kalciumantagonister, även kallade kalciumflödeshämmare eller kalciumkanalblockerare, delas in i dihydropyridiner (amlodipin, felodipin, nifedipin) med huvudsaklig kärlverkan och icke-dihydropyridiner (verapamil, diltiazem) med påverkan på hjärtfrekvens och överledning. Dihydropyridiner är förstahandsläkemedel vid hypertoni [1]. Icke-dihydropyridiner används vid frekvensreglering men bör inte ges vid hjärtsvikt, och en betablockerare ska inte kombineras med dem, vare sig för angina eller blodtryck [1].

Klinisk användning vid hypertoni

Amlodipin och felodipin ingår i förstahandskombinationerna och är alternativ där ACE-hämmare, ARB eller tiaziddiuretika bör undvikas. Detta är särskilt relevant vid samtidig litiumbehandling, eftersom ACE-hämmare, ARB, tiaziddiuretika och loopdiuretika kan öka risken för litiumintoxikation [19,21]. Kalciumantagonister är också förstahandsläkemedel hos sköra patienter och personer över 85 år, och NICE anger dem som första steg från 55 års ålder och vid afrikansk eller afrokaribisk bakgrund [1,3].

Vid symtomatisk hypotoni hos en patient som samtidigt behandlas med ACE-hämmare bör kalciumantagonisten ingå i läkemedelsgenomgången tillsammans med nitrater och andra kärlvidgande läkemedel. Typiska symtom som ska föranleda omvärdering är yrsel, ortostatism och muskeltrötthet. Asymptomatiskt lågt blodtryck kräver däremot vanligen inte någon omedelbar förändring av behandlingen. Bedöm volymstatus och andra blodtryckssänkande läkemedel innan doseringen ändras.

Doser, biverkningar och interaktioner

Amlodipin startas med 5 mg en gång dagligen och kan ökas till 10 mg; felodipin startas med 5 mg depottablett en gång dagligen (högst 10 mg, lägre dos till äldre); nifedipin depot (Adalat Oros) startas med 30 mg en gång dagligen och kan ökas till 60 mg [22]. Se amlodipin och felodipin.

Vanliga biverkningar är perifera ödem, huvudvärk, rodnad, yrsel, hjärtklappning och förstoppning (nifedipin) [22]. Ödemet beror på arteriolär vasodilatation och svarar inte på diuretika. Amlodipin är kontraindicerat vid svår hypotoni, chock, utflödeshinder i vänster kammare och hemodynamiskt instabil hjärtsvikt efter hjärtinfarkt. Felodipin är kontraindicerat bland annat vid kardiogen chock, instabil angina, nyligen genomgången hjärtinfarkt och obehandlad hjärtsvikt [22]. Felodipin och nifedipin metaboliseras via CYP3A4, och grapefruktjuice samt potenta CYP3A4-hämmare (azolantimykotika, makrolider, proteashämmare) ökar plasmakoncentrationen; rifampicin är kontraindicerat med nifedipin. Samtidig simvastatin begränsas till 20 mg dagligen vid behandling med amlodipin [22]. Adalat Oros är enligt produktresumén kontraindicerat före graviditetsvecka 20 (se avsnittet om graviditet) [22].

Diuretika

Diuretika är förstahandsläkemedel vid hypertoni och kan övervägas hos de flesta patienter. Tiazider och tiazidliknande diuretika, exempelvis hydroklortiazid, klortalidon, indapamid och bendroflumetiazid, har dokumenterad effekt på både blodtryck och kardiovaskulära händelser [1]. Den initiala blodtryckssänkningen beror på minskad intravaskulär volym, och behandlingen minskar även det perifera kärlmotståndet. Läkemedlen är vanligen väl tolererade och billiga. Mekanismer, farmakokinetik och kliniska användningsområden för alla diuretikagrupper beskrivs i artikeln om diuretika.

Val av preparatgrupp

Preparatgrupp Exempel Klinisk användning och begränsningar
Tiazider och tiazidliknande diuretika Hydroklortiazid, klortalidon, indapamid, bendroflumetiazid Förstahandsalternativ vid hypertoni, ingår ofta i kombinationsbehandling. Kontraindicerade vid manifest gikt och vid kreatininclearance <30 ml/min (hydroklortiazid, klortalidon)
Loopdiuretika Furosemid Alternativ vid hypertoni vid uttalad njurfunktionsnedsättning (eGFR <30) eller vätskeretention
Kaliumsparande diuretika Amilorid, triamteren Används främst tillsammans med ett annat diuretikum; hyperkalemirisken ökar vid nedsatt njurfunktion. ESC placerar dem sent i resistensalgoritmen [1]
Mineralokortikoidreceptorantagonister (MRA) Spironolakton, eplerenon Tillägg vid resistent hypertoni. Särskilt användbara vid samtidig hjärtsvikt eller primär aldosteronism

Hydroklortiazid, klortalidon och indapamid

I Diuretic Comparison Project, en pragmatisk studie på 13 523 veteraner över 65 år, gav byte från hydroklortiazid till klortalidon ingen skillnad i kardiovaskulära händelser (HR 1,04) men fler fall av hypokalemi (6,0 % mot 4,4 %) [9]. ESC lyfter klortalidon som alternativ vid resistent hypertoni och kronisk njursjukdom men betonar att studien inte visade någon fördel [1]. NICE rekommenderar ett tiazidliknande diuretikum som indapamid framför hydroklortiazid eller bendroflumetiazid vid nyinsättning, men att patienter med välinställt blodtryck på hydroklortiazid eller bendroflumetiazid kan fortsätta [3].

Tillgängligheten i Sverige är begränsad för vissa preparat. Hydroklortiazid och bendroflumetiazid (Salures) finns som enskilda preparat, och klortalidon finns som Hygropax 25 mg; Natrilix Retard (indapamid) avregistrerades 2010 [23].

Doser enligt produktresuméerna: hydroklortiazid 12,5–50 mg dagligen initialt (effekten är föga dosberoende och lägsta möjliga underhållsdos eftersträvas; effekten är oftast full redan vid 12,5–25 mg), klortalidon 12,5–25 mg dagligen (maximal effekt vid 25 mg) och bendroflumetiazid 2,5–5 mg dagligen, hela dosen på morgonen [23].

Resistens och nedsatt njurfunktion

Vid kvarstående hypertoni trots adekvat trippelbehandling bör spironolakton övervägas. Om spironolakton inte tolereras eller ger otillräcklig effekt kan eplerenon användas i stället. Spironolakton kan orsaka gynekomasti (omkring 6 % i ESC-översikten), impotens och menstruationsrubbningar. Dessa biverkningar är mindre vanliga med eplerenon, som dock i allmänhet ger mindre blodtryckssänkning och kan behöva doseras två gånger dagligen [1].

Spironolakton ska enligt ESC begränsas till patienter med eGFR ≥30 ml/min/1,73 m² och plasmakalium ≤4,5 mmol/l, och steroida MRA är kontraindicerade vid eGFR <30 [1]. Produktresumén för spironolakton anger hypertoni som indikation när annan terapi är otillräcklig eller olämplig, med startdosen 50–100 mg dagligen, medan ESC och PATHWAY-2 använder 25–50 mg [1,11,23]. Kontraindikationer är akut njurinsufficiens, kreatininclearance <30 ml/min och hyperkalemi [23]. Eplerenon (Inspra) har i Sverige endast indikationerna hjärtsvikt och hjärtinfarkt med vänsterkammardysfunktion, inte hypertoni [23]. Se spironolakton.

Vid kronisk njursjukdom behövs ofta kombinationsbehandling, som ska inledas med en RAAS-hämmare plus en kalciumantagonist eller ett diuretikum. Vid eGFR under 30 ml/min/1,73 m² krävs ett adekvat upptitrerat loopdiuretikum för att hypertonin ska kunna klassificeras som resistent. Klortalidon kan, vanligen som tillägg till loopdiuretikum, sänka blodtrycket och minska mikroalbuminuri vid resistent hypertoni och kronisk njursjukdom stadium 4, motsvarande eGFR 15–30 ml/min/1,73 m² [1]. Produktresumén för klortalidon anger däremot kreatininclearance under 30 ml/min som kontraindikation [23], så användning vid så låg njurfunktion ligger utanför godkänd indikation och bör ske i samråd med njurmedicinare.

Säkerhetskontroller

Kontrollera elektrolyter och njurfunktion efter behandlingsstart och vid dosändring. Tiazider kan orsaka:

  • hypokalemi (klortalidon 25 mg sänker kalium i genomsnitt 0,5 mmol/l)
  • hypomagnesemi
  • hyponatremi, med neurologiska symtom i individuella fall
  • intravaskulär volymbrist och hypotoni
  • försämrad njurfunktion
  • ökat urat med risk för gikt, försämrad glukostolerans, samt för hydroklortiazid en dosberoende ökad risk för hudcancer av icke-melanomtyp [23]

För klortalidon rekommenderar produktresumén kaliumkontroll vid start, efter 3–4 veckor och därefter var 4–6:e månad [23]. Hypokalemi och hypomagnesemi ska korrigeras innan tiazidbehandling inleds, och tiazider bör inte väljas vid anamnes på hyponatremi. Följ särskilt S-kalium. Hypokalemi kan motverkas genom kombination med en RAAS-hämmare, en mineralokortikoidreceptorantagonist eller amilorid. Sådana kombinationer kräver samtidigt uppmärksamhet på hyperkalemi. Digoxin och hypokalemi ökar tillsammans arytmirisken, och tiazider minskar litiumclearance [23]. Se natrium, kalium och hyponatremi.

Hos mycket gamla, sköra eller ortostatiskt symtomatiska patienter ska behandling och dosökning individualiseras. Undvik överdriven volymminskning, som kan medföra hypotoni, njurfunktionsförsämring och fallrisk. NSAID kan motverka diuretikans effekt och bidra till behandlingssvikt.

Betablockerare

Betablockerare hämmar effekten av noradrenalin och adrenalin på betaadrenerga receptorer och minskar därmed sympatikuspåslaget. Blockad av främst β1-receptorer sänker hjärtfrekvensen och minskar myokardiets kontraktilitet, vilket reducerar hjärtats arbete och syrebehov. Den förlängda diastoliska fasen ger samtidigt mer tid för koronar perfusion. Icke-selektiva preparat blockerar både β1- och β2-receptorer, medan kardioselektiva preparat huvudsakligen verkar på β1-receptorer. Vid kranskärlssjukdom och hjärtsvikt föredras kardioselektiva eller vasodilaterande betablockerare [1].

Plats i hypertonibehandlingen

Betablockerare är inte rutinmässigt förstahandsval vid okomplicerad hypertoni. Jämfört med ACE-hämmare, ARB, kalciumantagonister av dihydropyridintyp och tiazid eller tiazidliknande diuretika är de mindre effektiva för att förebygga stroke och sätts oftare ut på grund av biverkningar [1]. En Cochraneöversikt fann att betablockerare som initial behandling inte skilde sig från diuretika eller RAAS-hämmare avseende total dödlighet men gav fler kardiovaskulära händelser och mer stroke än kalciumantagonister, och att de flesta studier gällde atenolol och hade hög risk för bias; utfallsstudier på vasodilaterande betablockerare saknas [13]. Skyddet mot fortskridande hypertoniorsakad organskada förefaller sämre än med RAAS-hämmare eller kalciumantagonister.

Betablockerare bör företrädesvis läggas till annan blodtryckssänkande behandling när patienten samtidigt har en särskild indikation (klass I) [1]:

  • symtomatisk angina
  • genomgången hjärtinfarkt
  • stabil HFrEF
  • behov av frekvensreglering vid förmaksflimmer eller förmaksfladder
  • annan supraventrikulär eller ventrikulär takyarytmi
  • vänsterkammardysfunktion.

Vid HFrEF är betablockerare en del av den prognosförbättrande basbehandlingen. Dokumenterade alternativ är carvedilol, metoprololsuccinat och bisoprolol. Behandlingen ska titreras till studerad eller högsta tolererad dos. Vid kranskärlssjukdom med angina lindrar betablockerare symtom, minskar ischemiska episoder och kan förbättra arbetsförmågan. En vilopuls på 55–60 slag/min kan eftersträvas under antianginös behandling, förutsatt att behandlingen tolereras.

Vid resistent hypertoni kan betablockerare övervägas om spironolakton inte är effektivt eller inte tolereras och betablockad inte redan är indicerad (klass IIa); en vasodilaterande betablockerare som labetalol, carvedilol eller nebivolol föredras [1]. I PATHWAY-2 sänkte bisoprolol hemblodtrycket mindre än spironolakton (skillnad 4,5 mmHg) [11].

Doser och biverkningar

Enligt produktresuméerna är normaldosen av bisoprolol vid hypertoni 5–10 mg en gång dagligen (högst 20 mg; högst 10 mg vid kreatininclearance under 20 ml/min eller svår leverfunktionsnedsättning), metoprolol depot (SelokenZOC) 50–100 mg en gång dagligen och labetalol 100 mg två gånger dagligen, med dosökning om 100 mg två gånger dagligen med 2–14 dagars intervall; de flesta når kontroll med 200 mg två gånger dagligen och upp till 800 mg per dygn [24]. Se bisoprolol, metoprolol och labetalol.

Vanliga biverkningar är trötthet, yrsel, bradykardi, kalla extremiteter och sömnstörning. Betablockerare kan maskera hypoglykemisymtom vid diabetes, och behandlingen ska inte avbrytas abrupt eftersom det kan öka risken för hjärtinfarkt; nedtrappning görs under 1–2 veckor [24].

Situationer där behandlingen bör undvikas eller omprövas

Betablockerare bör undvikas vid isolerad systolisk hypertoni eller uttalad artärstelhet. Den sänkta hjärtfrekvensen kan då öka slagvolymen och bidra till högre risk för stroke [1]. Kombinationen betablockerare och diuretikum är dessutom förknippad med ökad risk för nyinsjuknande i diabetes hos predisponerade patienter. Vid diabetes bör betablockerare därför främst användas när det finns en samtidig tydlig indikation, exempelvis HFrEF, tidigare hjärtinfarkt, angina eller frekvensreglering.

Vid HFpEF saknas särskilt stöd för förbättrade kliniska utfall. Behandlingen kan förvärra kronotrop insufficiens och därmed ansträngningsdyspné. Betablockerare bör här reserveras för andra indikationer, såsom angina eller frekvensreglering vid förmaksflimmer.

Bedöm särskilt följande före insättning eller dostitrering:

  • systoliskt blodtryck under 90 mmHg, särskilt vid symtom
  • hjärtfrekvens under 60 slag/min
  • AV-block grad I–III
  • astma
  • svår hjärtsvikt (NYHA IV)
  • försämrad hjärtsvikt under de senaste 4 veckorna
  • kvarstående stastecken, såsom förhöjt tryck i halsvenerna, ascites eller betydande perifera ödem.

KOL utgör vanligen inte hinder för betablockad. Verapamil eller diltiazem bör sättas ut eftersom kombinationen kan ge allvarlig hypotoni och AV-block [1,24]. Amiodaron kan kombineras med betablockerare, men risken för bradykardi ökar.

Övriga läkemedelsgrupper och äldre läkemedel

ESC placerar alfablockerare, centralt verkande läkemedel, hydralazin, minoxidil och kaliumsparande diuretika sist i behandlingskedjan, eftersom utfallsdata är svagare och biverkningarna fler [1]. De kan vara ett sista tillägg när övriga alternativ är uttömda.

Läkemedel Användning och begränsningar
Doxazosin Depottablett, start 4 mg en gång dagligen, högst 8 mg. Ortostatisk hypotoni vid start, priapism, floppy-irissyndrom vid kataraktkirurgi, symtomgivande hypotoni tillsammans med PDE5-hämmare [24]. Alfablockerararmen i ALLHAT avbröts i förtid eftersom nytta för det kardiovaskulära utfallet uteblev [1]. Undvik hos personer ≥85 år
Klonidin Central α2-agonist. Sedering är dosrelaterad; behandlingen ska inte avbrytas abrupt eftersom utsättningshypertoni kan uppstå. Försiktighet vid uttalad njursvikt och låg hjärtfrekvens. Se klonidin
Metyldopa Aldomet avregistrerades 2009 och tillhandahålls på licens [23]. Förstahandsalternativ under graviditet [1]. Risk för postpartumdepression
Hydralazin (Apresolin) Ges tillsammans med betablockerare eller diuretikum. Start 25 mg en till två gånger dagligen, underhåll 50–200 mg per dygn (högst 100 mg per dygn för kvinnor och långsamma acetylerare). Kontraindicerat vid SLE och dissekerande aortaaneurysm. Läkemedelsutlöst lupusliknande syndrom efter mer än 6 månaders behandling, särskilt över 100 mg dagligen. Reflextakykardi och angina kan förekomma [24]. Se hydralazin
Minoxidil Endast när alla andra läkemedel varit otillräckliga på grund av biverkningar [1]
Aliskiren Ska inte kombineras med ACE-hämmare eller ARB vid diabetes eller eGFR <60 [21]

Atenolol bör undvikas under graviditet eftersom det har förknippats med fosterväxthämning [1]. Hos personer ≥85 år är alfablockerare, vasodilaterande betablockerare och direkta vasodilaterare förknippade med ortostatism och fall [1].

Dosöversikt enligt FASS

Tabellen sammanfattar start- och underhållsdoser vid hypertoni i produktresuméerna för ett representativt preparat per substans [21–24]. Dosering vid nedsatt njur- eller leverfunktion och hos barn framgår av respektive produktresumé.

Substans Startdos Vanlig underhållsdos eller högsta dos
Kandesartan 8 mg × 1 (4 mg vid hypovolemi, nedsatt njurfunktion) 16 mg, högst 32 mg × 1
Losartan 50 mg × 1 50–100 mg × 1
Valsartan 80 mg × 1 Högst 320 mg × 1
Enalapril 5–10 mg × 1 20 mg, högst 40 mg dagligen
Ramipril 2,5 mg × 1 Högst 10 mg × 1
Amlodipin 5 mg × 1 Högst 10 mg × 1
Felodipin depot 5 mg × 1 Högst 10 mg × 1
Nifedipin depot (Adalat Oros) 30 mg × 1 Högst 60 mg × 1
Hydroklortiazid 12,5–50 mg × 1 initialt Lägsta möjliga underhållsdos; effekten föga dosberoende
Klortalidon (Hygropax) 12,5–25 mg × 1 25 mg × 1
Bendroflumetiazid (Salures) 2,5–5 mg × 1 2,5–5 mg × 1
Bisoprolol 5 mg × 1 5–10 mg, högst 20 mg × 1
Metoprolol depot (SelokenZOC) 50–100 mg × 1 50–100 mg × 1
Labetalol 100 mg × 2 200 mg × 2, upp till 800 mg per dygn
Spironolakton 50–100 mg × 1 enligt FASS (25–50 mg i ESC 2024 och PATHWAY-2) Lägsta underhållsdos efter effekt
Doxazosin depot 4 mg × 1 Högst 8 mg × 1
Hydralazin (Apresolin) 25 mg × 1–2 50–200 mg per dygn i 2–3 doser

Kontroller: kalium, kreatinin och natrium

Läkemedel Före start Efter start eller dosändring
ACE-hämmare, ARB Kreatinin/eGFR, kalium, graviditet Inom 2–4 veckor [4]; därefter vid dosökning och interkurrent sjukdom
Tiazider Kalium, natrium, magnesium; glukos, urat vid risk Kalium efter 3–4 veckor och sedan var 4–6:e månad (klortalidon) [23]; natrium vid symtom
Spironolakton Kalium ≤4,5 mmol/l och eGFR ≥30 vid resistent hypertoni [1] Snart efter start och sedan återkommande [1]; inom 1 månad enligt NICE [3]
Eplerenon Kalium ≤5,0 mmol/l Under första veckan och efter 1 månad [23]
Betablockerare Puls, blodtryck, EKG vid risk för AV-block Puls och blodtryck vid titrering
Kalciumantagonister Ingen rutinprovtagning Blodtryck, ödem

I PATHWAY-2 översteg kalium 6,0 mmol/l vid ett tillfälle hos 6 av 285 patienter som fick spironolakton [11]. Risken är störst vid samtidig ACE-hämmare eller ARB, nedsatt njurfunktion, diabetes och hög ålder. Efter publiceringen av RALES ökade antalet sjukhusinläggningar för hyperkalemi bland äldre med hjärtsvikt på ACE-hämmare från 2,4 till 11,0 per 1 000 patienter [18]. Se kreatinin och hyperkalemi.

Hyperkalemi vid blodtrycksbehandling

Hyperkalemi uppstår framför allt vid kombinationen RAAS-hämmare, MRA eller kaliumsparande diuretikum hos patienter med nedsatt eGFR. Åtgärder är att sätta ut NSAID, kaliumtillskott och kaliumhaltiga saltersättningar, korrigera dehydrering och ändra diuretikaregimen. ESC föreslår att kaliumberikat salt kan övervägas vid högt natriumintag hos patienter utan måttlig till avancerad njursjukdom, men att kalium ska följas hos dem som tar kaliumsparande läkemedel [1]. NICE avråder från saltersättning med kaliumklorid hos äldre, personer med diabetes eller njursjukdom och dem som behandlas med ACE-hämmare eller ARB [3]. Hos patienter med kronisk njursjukdom och resistent hypertoni (eGFR 25–45) gjorde en oral kaliumbindare att fler kunde fortsätta med spironolakton [1]. Allvarlig hyperkalemi handläggs enligt hyperkalemi, akut behandling.

Angioödem

Angioödem förekommer med ACE-hämmare (0,3 % i ONTARGET jämfört med 0,1 % med telmisartan) och är vanligare hos personer med afrikansk bakgrund [1,12]. Det kan drabba övre luftvägarna och bli livshotande. ACE-hämmarutlöst angioödem är bradykininmedierat och svarar därför ofta dåligt eller inte alls på antihistamin, kortison och adrenalin; handläggning beskrivs i angioödem, akut handläggning och vid ärftlig form i hereditärt angioödem. ACE-hämmaren sätts ut permanent. I en dansk registerstudie på 5 507 patienter med tidigare ACE-hämmarutlöst angioödem var risken för nytt angioödem högst vid fortsatt ACE-hämmare, och ARB ökade inte risken jämfört med andra blodtrycksläkemedel [16]. Byte till ARB kan därför övervägas när indikationen kvarstår, med observation i början.

Läkemedelsval vid diabetes och kardiovaskulär samsjuklighet

Diabetes med hög kardiovaskulär risk

Hos patienter med diabetes ska läkemedelsvalet inte enbart styras av blodtryckssänkningen. Förekomst av hjärtsvikt, kronisk njursjukdom och etablerad kardiovaskulär sjukdom påverkar valet. Behandling av hypertoni rekommenderas för att förebygga eller fördröja utvecklingen av hjärtsvikt och minska risken för sjukhusinläggning på grund av hjärtsvikt. Målet är systoliskt 120–129 mmHg hos personer med diabetes på blodtryckssänkande behandling om detta tolereras [1].

SGLT2-hämmare rekommenderas till patienter med kronisk njursjukdom och eGFR >20 ml/min/1,73 m² (klass I) och vid symtomatisk hjärtsvikt med bevarad ejektionsfraktion, och har endast måttlig blodtryckssänkande effekt; de är kardiovaskulärt riskmodifierande behandling och ersätter inte övrig indicerad antihypertensiv behandling [1].

Diabetes och hjärtsvikt

Vid samtidig hjärtsvikt ska läkemedelsvalet utgå från hjärtsviktstyp, symtom och LVEF.

Hjärtsviktstyp Definition Läkemedelsval enligt ESC 2024 [1]
HFrEF och HFmrEF LVEF ≤40 % respektive 41–49 % ACE-hämmare (ARB vid intolerans) eller ARNI, betablockerare, MRA och SGLT2-hämmare (klass I)
HFpEF LVEF ≥50 % SGLT2-hämmare (klass I); ARB och/eller MRA kan övervägas vid blodtryck över målet (klass IIb)

SGLT2-hämmare ökar utsöndringen av glukos i urinen och medför genom osmotisk effekt även diures och natriures. De kan kombineras med de flesta blodglukossänkande läkemedel, inklusive insulin. Hos patienter med långt gången typ 2-diabetes och liten kvarvarande insulinproduktion finns risk för normoglykemisk ketoacidos. Diskutera behandlingen med diabetesansvarig läkare och följ P-glukos noggrant i denna grupp. Produktresumén för empagliflozin anger att läkemedlet inte ska användas vid typ 1-diabetes, och att behandlingen ska avbrytas vid inläggning för större kirurgiska ingrepp eller akut allvarlig sjukdom. Risken för ketoacidos ökar bland annat vid insulinbrist, dehydrering, fasta, svår sjukdom, kirurgi och alkoholmissbruk [25]. Vanliga biverkningar är svampinfektioner och urinvägsinfektioner. Se dapagliflozin och empagliflozin.

RAAS-blockad och ARNI vid systolisk hjärtsvikt

ARB är ett alternativ för patienter med systolisk hjärtsvikt som inte tolererar ACE-hämmare på grund av hosta. Tidigare angioödem eller ärftligt angioödem anges som kontraindikation för ACE-hämmare. ARNI, kombinationen sakubitril och valsartan, ingår i standardbehandlingen av HFrEF, och ESC 2024 anger att ARNI minskar kardiovaskulär dödlighet och sjuklighet vid hjärtsvikt, möjligen delvis genom kraftigare blodtryckssänkning än enalapril [1]. Läkemedlet har en något högre förekomst av hypotoni. Se sakubitril/valsartan.

Hypertoni under graviditet

Hypertoni under graviditet definieras som systoliskt blodtryck ≥140 mmHg eller diastoliskt ≥90 mmHg vid upprepade mätningar [1]. ESC 2024 rekommenderar läkemedelsbehandling vid bekräftat kontorsblodtryck ≥140/90 mmHg vid både kronisk hypertoni och graviditetshypertoni (klass I), med målet att sänka blodtrycket under 140/90 mmHg men inte under 80 mmHg diastoliskt [1]. I CHAP-studien minskade behandling av mild kronisk hypertoni (mål <140/90 mmHg) det sammansatta utfallet preeklampsi med svåra tecken, medicinskt indicerad förtidsbörd före vecka 35, moderkaksavlossning samt foster- eller neonatal död (30,2 % mot 37,0 %; riskkvot 0,82) utan ökad andel barn små för tiden [14]. Äldre tröskelvärden på 150/100 mmHg för att starta underhållsbehandling bygger inte på detta underlag; följ lokalt PM och mödrahälsovårdens rutiner. Handläggning av graviditetshypertoni och preeklampsi beskrivs i graviditetshypertoni och preeklampsi.

ACE-hämmare och ARB rekommenderas inte under graviditet på grund av fetala och neonatala skador [1], och de är kontraindicerade under andra och tredje trimestern [21]. Förstahandsalternativ är dihydropyridinkalciumantagonister (helst depotnifedipin), labetalol och metyldopa (klass I) [1]. Metoprolol och bisoprolol bedöms också som säkra, men atenolol ska undvikas. Betablockerare och kalciumantagonister förebygger svår hypertoni bättre än metyldopa, som i sin tur har förknippats med postpartumdepression [1]. Tiazider har begränsade säkerhetsdata, medan furosemid inte är kontraindicerat [1].

Läkemedel Dosering enligt FASS Kommentar
Labetalol Start 100 mg × 2; höjning med 100 mg × 2 med en veckas intervall vid behov; högsta dygnsdos 2 400 mg [24] Förstahandsalternativ. Kontraindicerat vid astma, AV-block grad II–III och dekompenserad hjärtsvikt
Nifedipin depot (Adalat Oros) 30 mg × 1, kan ökas till 60 mg [22] Förstahandsalternativ i ESC. Produktresumén anger kontraindikation före graviditetsvecka 20, och användning därefter vid strikt indikation [22]
Metyldopa Licenspreparat [23] Alternativ vid intolerans eller restnotering; risk för depression efter förlossningen
Hydralazin Intravenöst vid svår hypertoni, se hypertensiv kris, läkemedel och doser Särskilt effektivt intravenöst vid svår hypertoni i graviditet [1]; peroralt inget förstahandsalternativ i ESC 2024

Efter förlossningen är blodtrycket ofta högt under första veckan. ESC rekommenderar blodtrycksmätning inom sex timmar efter förlossning och, om möjligt, dagligen under minst en vecka efter utskrivning, samt kontroll av blodtryck, urin och kardiovaskulär risk vid 6–12 veckor, 6 och 12 månader och därefter årligen [1]. Hur länge och med vilket läkemedel behandlingen fortsätter efter förlossningen styrs av lokalt PM. Alla blodtrycksläkemedel passerar över i bröstmjölk, men de flesta i mycket låga koncentrationer; propranolol, atenolol, acebutolol och nifedipin är undantag [1]. NICE anger att ACE-hämmare och ARB inte ska användas under amning om inte absolut nödvändigt [3].

Äldre och sköra patienter

ESC 2024 rekommenderar att personer under 85 år som inte är måttligt till svårt sköra behandlas som yngre, förutsatt att behandlingen tolereras (klass I). Behandlingen kan pågå livslångt även efter 85 år om den tolereras [1]. Läkemedel bör övervägas först vid blodtryck ≥140/90 mmHg för patienter som är 85 år eller äldre, har måttlig till svår skörhet, begränsad förväntad livslängd (<3 år) eller symtomgivande ortostatisk hypotoni (klass IIa) [1].

Vid behandlingsstart hos dessa patienter bör en långverkande dihydropyridinkalciumantagonist eller en RAAS-hämmare övervägas, därefter vid behov ett lågdosdiuretikum om det tolereras, men helst inte betablockerare eller alfablockerare utan tvingande indikation (klass IIa) [1]. Tiazid undviks vid gikt, ortostatisk hypotoni och miktionsbesvär. Startdosen är låg och uppstart med kombinationspreparat avråds om blodtrycket inte är mycket högt. Alfablockerare som doxazosin är särskilt benägna att ge ortostatism. Om blodtrycket sjunker vid tilltagande skörhet kan blodtryckssänkande läkemedel och andra blodtryckspåverkande läkemedel (sedativa, prostataspecifika alfablockerare) trappas ned. NICE anger kliniskt mål under 150/90 mmHg från 80 års ålder, med klinisk bedömning vid skörhet och multisjuklighet [3]. Se skörhet, fallrisk och polyfarmaci och läkemedelsbehandling av sköra äldre.

Vid samtidig litiumbehandling kräver ACE-hämmare, ARB, tiazid- och loopdiuretika särskild försiktighet eftersom de kan höja litiumkoncentrationen. Överväg alternativ behandling eller kontrollera S-litium vid dosförändringar [19,21,23].

Perioperativ handläggning

Vid icke-kardiell kirurgi bör stora blodtrycksvängningar undvikas, och det finns otillräckligt underlag för särskilda perioperativa blodtrycksmål [1]. Hanteringen av blodtryckssänkande läkemedel skiljer sig mellan grupperna.

Läkemedelsgrupp Hantering inför icke-kardiell kirurgi
Betablockerare Pågående behandling ska fortsätta perioperativt, och abrupt utsättning ska undvikas. Rutinmässig insättning är inte nödvändig; insättning före högrisk-kirurgi kan övervägas vid känd kranskärlssjukdom, myokardischemi eller minst två betydande kliniska riskfaktorer [1]
ACE-hämmare och ARB Tillfälligt uppehåll före ingreppet minskar risken för hypotoni under ingreppet men har inte kopplats till minskad dödlighet eller färre kardiovaskulära händelser, och utsättning har förknippats med postoperativ hypertoni [1]. Beslutet är individuellt
Diuretika Vid hjärtsvikt kan loopdiuretika fortsätta hos patienter som är benägna till vätskeöverbelastning [1]; i övrigt individuell bedömning
Kalciumantagonister Anses i allmänhet säkra perioperativt [1]
SGLT2-hämmare Behandlingen ska avbrytas vid inläggning för större kirurgiska ingrepp eller akut allvarlig sjukdom [25]
Klonidin Ska inte sättas ut abrupt på grund av risken för utsättningshypertoni

Resistent hypertoni och alternativa läkemedelsklasser

Definition och utredning

Resistent hypertoni definieras som blodtryck över målet trots minst tre blodtryckssänkande läkemedel av olika klasser i maximalt tolererade doser, varav ett är ett diuretikum, vilket ska bekräftas med hem- eller ambulatorisk mätning [1]. Vid eGFR <30 ml/min/1,73 m² krävs ett adekvat upptitrerat loopdiuretikum för att definitionen ska gälla. NICE definierar tillståndet som okontrollerat blodtryck på optimala tolererade doser av RAAS-hämmare, kalciumantagonist och tiazidliknande diuretikum, och kräver bekräftelse med ambulatorisk mätning eller hemmätning, bedömning av ortostatisk hypotoni och samtal om följsamhet innan nästa steg [3].

Pseudoresistens måste uteslutas. Orsaker är bristande följsamhet, vitrockseffekt, felaktig mätmetod, förkalkad överarmsartär, läkares tröghet med för låga doser eller olämpliga kombinationer, samt hög saltkonsumtion, alkohol, fetma och inaktivitet. Utredningen omfattar objektiv bedömning av följsamhet om resurser finns. Sekundär hypertoni förekommer ofta; Endocrine Society föreslår att alla personer med hypertoni screenas för primär aldosteronism med aldosteron–renin-kvot [5]. Andra orsaker är sömnapné (se obstruktiv sömnapné), njurartärstenos och feokromocytom. Remiss till hypertonienhet bör övervägas (klass IIa) [1].

Stegvis läkemedelseskalering

Vid kvarstående okontrollerat blodtryck trots tre läkemedel krävs strukturerad omprövning. Utgångspunkten är att kombinationen innehåller en RAAS-hämmare, en kalciumantagonist av dihydropyridintyp och ett tiazid- eller tiazidliknande diuretikum, om möjligt i fast kombination. Spironolakton är det etablerade tillägget. I PATHWAY-2 (285 patienter med resistent hypertoni) sänkte spironolakton 25–50 mg hemblodtrycket med 8,7 mmHg mer än placebo och med 4,3 mmHg mer än medelvärdet av doxazosin och bisoprolol, och var överlägset båda var för sig [11]. Behandlingen kräver kontroll av S-kreatinin och S-kalium tidigt efter insättning och därefter tills värdena är stabila.

Om spironolakton inte ger tillräcklig effekt eller inte tolereras bör eplerenon (50–200 mg, ofta två gånger dagligen) eller en betablockerare övervägas, därefter alfablockerare, centralt verkande läkemedel, hydralazin eller kaliumsparande diuretikum [1]. Amilorid och klonidin har data som talar för effekt jämförbar med spironolakton men saknar utfallsstudier.

Läkemedelsklass Plats vid resistent hypertoni Viktiga kliniska hänsyn
Spironolakton Tillägg till befintlig kombinationsbehandling (klass IIa) Följ S-kalium och S-kreatinin; kalium ≤4,5 mmol/l och eGFR ≥30 vid start
Eplerenon Alternativ vid intolerans mot spironolakton Högre dos (50–200 mg) och två doser per dygn; ej godkänt för hypertoni i Sverige
Betablockerare Kan läggas till om klassen inte redan är indicerad Vasodilaterande preparat föredras; följ hjärtfrekvens och blodtryck
Centralt verkande läkemedel Senare behandlingsalternativ Klonidin kan ge sedering; abrupt utsättning kan medföra utsättningshypertoni
Alfablockerare Alternativ vid fortsatt otillräcklig kontroll Risk för hypotoni och fall
Hydralazin Senare tilläggsbehandling Reflextakykardi, huvudvärk, illamående
Kaliumsparande diuretikum Alternativ när övriga tillägg inte är lämpliga Elektrolyt- och njurfunktionskontroll

Centralt verkande läkemedel och direkta vasodilaterare

Klonidin är en centralt verkande α2-adrenerg agonist som minskar sympatikusaktiviteten. Sedering är en viktig dosrelaterad biverkning. Försiktighet krävs vid uttalad njursvikt och låg hjärtfrekvens. Behandlingen ska inte avbrytas abrupt eftersom utsättningshypertoni kan uppstå.

Hydralazin dilaterar perifera resistenskärl och kan övervägas när etablerade kombinationer inte räcker eller inte tolereras. Reflextakykardi kan begränsa användningen. Dihydralazin är ett närbesläktat intravenöst alternativ för akuta situationer, men ska inte betraktas som rutinmässig underhållsbehandling vid resistent hypertoni. Nitroprussidinfusion är också avsedd för akut behandling av kraftigt förhöjt blodtryck och kräver övervakad vårdmiljö.

Renal denervering

Kateterburen renal denervering kan övervägas (klass IIb) hos utvalda patienter vars blodtryck förblir okontrollerat trots en kombination av tre blodtryckssänkande läkemedel [1]. Ingreppet bör utföras vid ett centrum med medelhög till hög behandlingsvolym och föregås av:

  • multidisciplinär bedömning
  • gemensam genomgång av förväntad nytta och risk
  • bekräftelse av att patienten, efter information, föredrar ingreppet

Rekommendationen är svagare än för fortsatt farmakologisk optimering, och renal denervering är därför inte ett rutinmässigt nästa steg för alla patienter.

Framväxande behandling med endotelinreceptorantagonism

Aprocitentan är en dubbel antagonist till endotelinreceptorerna A och B och har studerats som tillägg till standardiserad behandling med tre antihypertensiva läkemedel, inklusive ett diuretikum. Efter fyra veckor var den placebokorrigerade sänkningen av mottagningsmätt systoliskt blodtryck 3,8 respektive 3,7 mmHg med 12,5 och 25 mg dagligen, och motsvarande sänkning av systoliskt 24-timmarsblodtryck var 4,2 respektive 5,9 mmHg. Effekten kvarstod efter 40 veckor: när behandlingen därefter byttes mot placebo steg mottagningsblodtrycket med 5,8 mmHg jämfört med fortsatt aprocitentan [15].

Lindriga till måttliga ödem eller vätskeretention förekom hos 9 respektive 18 % av de behandlade under de första fyra veckorna och kan begränsa användningen [15]. ESC 2024 räknar aprocitentan, aldosteronsyntashämmare och angiotensinogenhämmande RNA-läkemedel till behandlingar som väntar på utfallsstudier innan de kan rekommenderas rutinmässigt [1].

Kombinationer att undvika

Kombination Risk Källa
ACE-hämmare + ARB Ingen vinst, mer hypotoni, hyperkalemi och njurfunktionspåverkan [1,3,4,12]
ACE-hämmare eller ARB + aliskiren Kontraindicerat vid diabetes och eGFR <60 [21]
ACE-hämmare + sakubitril/valsartan Kontraindicerat [21]
ACE-hämmare + ARB + eplerenon Ska undvikas [23]
RAAS-hämmare + kaliumsparande diuretikum, MRA eller kaliumtillskott Hyperkalemi [18,21,23]
RAAS-hämmare + NSAID + diuretikum Akut njurskada, försvagad blodtryckseffekt [20,21]
Litium + ACE-hämmare, ARB, loopdiuretika, tiazid Litiumintoxikation [19,21,23]
Betablockerare + verapamil eller diltiazem Allvarlig hypotoni och AV-block [1,24]
Simvastatin över 20 mg + amlodipin Ökad statinexponering [22]
Doxazosin + PDE5-hämmare Symtomgivande hypotoni [24]
Felodipin eller nifedipin + CYP3A4-hämmare, grapefruktjuice Ökad plasmakoncentration [22]

Läkemedelsorsakad hypertoni

Om blodtrycket är svårkontrollerat bör läkemedelslistan gås igenom, inklusive receptfria preparat och kosttillskott.

Läkemedel eller ämne Effekt och åtgärd
NSAID I en metaanalys höjde NSAID det supina medelblodtrycket med i genomsnitt 5,0 mmHg och försvagade särskilt betablockerarnas effekt (6,2 mmHg) [20]. De försvagar också effekten av ACE-hämmare, ARB och diuretika och ökar risken för njurpåverkan och hyperkalemi vid samtidig RAAS-hämning [21,23]. Byt till paracetamol när det är möjligt
Kombinerade östrogen–gestagen-preventivmedel Bland de vanligaste orsakerna till läkemedelsorsakad hypertoni hos unga kvinnor. Ska inte användas vid hypertoni om inget annat alternativ finns; rena gestagenpreparat anses i allmänhet säkra [1]
Kortikosteroider, kalcineurinhämmare Kan höja blodtrycket; ESC nämner dem bland tilläggsbehandlingar som höjer blodtrycket vid cancerbehandling [1]
VEGF-hämmare och tyrosinkinashämmare (cancerbehandling) Blodtrycket stiger hos 80–90 % vid VEGF-hämning. Hypertoni är ofta dosbegränsande men kan gå tillbaka efter utsättning; behandlas enligt vanliga principer, i samarbete med onkolog [1]
Antiandrogen hormonbehandling Kan höja blodtrycket [1]
Förkylningsmedel med sympatomimetika, energidrycker, kosttillskott och droger Utesluts vid utredning av ung patient med hypertoni [1]
Lakrits i större mängd Kan ge mineralokortikoidliknande hypertoni med hypokalemi [1]

Uppföljning och följsamhet

Efter behandlingsstart ses patienten med 1–3 månaders mellanrum tills blodtrycket är under kontroll, helst inom tre månader, därefter minst årligen [1]. NICE rekommenderar årlig översyn av blodtryck, symtom, läkemedel och livsstil [3]. Hemmätning av blodtryck rekommenderas för bättre blodtryckskontroll (klass I) [1], och patienten bör instrueras att använda valideringsgodkänd apparat.

Dålig följsamhet är en vanlig orsak till okontrollerat blodtryck, och uppges i vissa studier vara under 50 % hos unga vuxna [1]. Följsamheten kan förbättras genom fast kombination i en tablett, en doseringstidpunkt som passar patienten, motiverande samtal (klass IIa), informerade samtal om nytta och risker samt teambaserad vård [1]. Fråga alltid om följsamhet innan behandlingen trappas upp [3]. Vid osäkerhet kan drogprov i blod eller urin övervägas.

Livsstilsåtgärder fortsätter parallellt: natriumrestriktion till omkring 2 g per dygn (cirka 5 g salt), minst 150 minuters måttlig fysisk aktivitet per vecka, begränsat alkoholintag (under 100 g ren alkohol per vecka), viktkontroll, hälsosam kost och rökstopp [1]. Läkemedelsbehandlingen kan i vissa fall trappas ned om livsstilsförändringarna ger effekt. Se hypertoni, uppföljning.

Vanliga frågor

Vilket blodtrycksläkemedel ska man börja med?

För de flesta med bekräftad hypertoni (≥140/90 mmHg) rekommenderas att börja med två läkemedel i låg dos, helst i en tablett: en ACE-hämmare eller ARB tillsammans med en dihydropyridinkalciumantagonist (till exempel amlodipin) eller ett tiaziddiuretikum [1]. Undantagen är personer som är 85 år eller äldre, sköra eller har ortostatisk hypotoni; de startar med ett läkemedel i låg dos.

Hur snabbt ska blodtrycket vara under kontroll?

ESC rekommenderar att målblodtrycket nås inom tre månader, med återbesök var 1–3:e månad tills det är uppnått [1]. Okontrollerat blodtryck efter tre månader är skäl att gå vidare till nästa steg i stället för att vänta.

Vad gör man om en ACE-hämmare ger hosta?

Torrhosta är en vanlig biverkan (4,2 % med ramipril i ONTARGET) [12]. Byt till en ARB som inte ger hosta. Vid angioödem ska ACE-hämmaren sättas ut permanent, och ARB kan sedan användas med observation [16].

När används spironolakton, och vilka prover krävs?

Spironolakton används som fjärde läkemedel vid blodtryck över målet trots maximalt tolererad trippelbehandling och verifierad följsamhet. Kalium ska vara ≤4,5 mmol/l och eGFR ≥30 ml/min/1,73 m² vid start, och kalium och kreatinin kontrolleras tidigt (inom en månad) och återkommande därefter [1,3].

Spelar det någon roll om blodtrycksläkemedel tas på morgonen eller kvällen?

Nej, det finns inga utfallsdata som visar fördel med en viss tid på dygnet. Läkemedlet bör tas den tid som passar patienten bäst så att det blir en vana [1]. Diuretika tas dock lämpligen på morgonen för att undvika nattlig diures [23].

Källor

  1. McEvoy JW m.fl. 2024 ESC Guidelines for the management of elevated blood pressure and hypertension. Eur Heart J 2024. PMID: 39210715
  2. Jones DW m.fl. 2025 AHA/ACC/AANP/AAPA/ABC/ACCP/ACPM/AGS/AMA/ASPC/NMA/PCNA/SGIM Guideline for the Prevention, Detection, Evaluation and Management of High Blood Pressure in Adults. Circulation 2025. PMID: 40811497
  3. National Institute for Health and Care Excellence. Hypertension in adults: diagnosis and management (NG136). Publicerad 2019, senast uppdaterad 26 februari 2026. https://www.nice.org.uk/guidance/ng136
  4. Kidney Disease: Improving Global Outcomes (KDIGO) Blood Pressure Work Group. KDIGO 2021 Clinical Practice Guideline for the Management of Blood Pressure in Chronic Kidney Disease. Kidney Int 2021. PMID: 33637192
  5. Adler GK m.fl. Primary Aldosteronism: An Endocrine Society Clinical Practice Guideline. J Clin Endocrinol Metab 2025. PMID: 40658480
  6. Blood Pressure Lowering Treatment Trialists' Collaboration. Pharmacological blood pressure lowering for primary and secondary prevention of cardiovascular disease across different levels of blood pressure: an individual participant-level data meta-analysis. Lancet 2021. PMID: 33933205
  7. ALLHAT Officers and Coordinators. Major outcomes in high-risk hypertensive patients randomized to angiotensin-converting enzyme inhibitor or calcium channel blocker vs diuretic (ALLHAT). JAMA 2002. PMID: 12479763
  8. Jamerson K m.fl. Benazepril plus amlodipine or hydrochlorothiazide for hypertension in high-risk patients. N Engl J Med 2008. PMID: 19052124
  9. Ishani A m.fl. Chlorthalidone vs. hydrochlorothiazide for hypertension-cardiovascular events. N Engl J Med 2022. PMID: 36516076
  10. Chow CK m.fl. Initial treatment with a single pill containing quadruple combination of quarter doses of blood pressure medicines versus standard dose monotherapy in patients with hypertension (QUARTET). Lancet 2021. PMID: 34469767
  11. Williams B m.fl. Spironolactone versus placebo, bisoprolol, and doxazosin to determine the optimal treatment for drug-resistant hypertension (PATHWAY-2). Lancet 2015. PMID: 26414968
  12. ONTARGET Investigators, Yusuf S m.fl. Telmisartan, ramipril, or both in patients at high risk for vascular events. N Engl J Med 2008. PMID: 18378520
  13. Wiysonge CS m.fl. Beta-blockers for hypertension. Cochrane Database Syst Rev 2017. PMID: 28107561
  14. Tita AT m.fl. Treatment for mild chronic hypertension during pregnancy (CHAP). N Engl J Med 2022. PMID: 35363951
  15. Schlaich MP m.fl. Dual endothelin antagonist aprocitentan for resistant hypertension (PRECISION): a multicentre, blinded, randomised, parallel-group, phase 3 trial. Lancet 2022. PMID: 36356632
  16. Rasmussen ER m.fl. Angiotensin II receptor blockers are safe in patients with prior angioedema related to angiotensin-converting enzyme inhibitors: a nationwide registry-based cohort study. J Intern Med 2019. PMID: 30618189
  17. Choi HK m.fl. Antihypertensive drugs and risk of incident gout among patients with hypertension: population based case-control study. BMJ 2012. PMID: 22240117
  18. Juurlink DN m.fl. Rates of hyperkalemia after publication of the Randomized Aldactone Evaluation Study. N Engl J Med 2004. PMID: 15295047
  19. Juurlink DN m.fl. Drug-induced lithium toxicity in the elderly: a population-based study. J Am Geriatr Soc 2004. PMID: 15086664
  20. Johnson AG m.fl. Do nonsteroidal anti-inflammatory drugs affect blood pressure? A meta-analysis. Ann Intern Med 1994. PMID: 8037411
  21. Läkemedelsverket/FASS, produktresuméer för RAAS-hämmare, hämtade 2026-11-04: Atacand (kandesartan), Cozaar (losartan), Diovan (valsartan), Enalapril Krka, Ramipril STADA samt kombinationspreparat med hydroklortiazid. https://fass.se
  22. Läkemedelsverket/FASS, produktresuméer för kalciumantagonister, hämtade 2026-11-04: Norvasc (amlodipin), Felodipin STADA, Adalat Oros (nifedipin). https://fass.se
  23. Läkemedelsverket/FASS, produktresuméer och substanssidor för diuretika och metyldopa, hämtade 2026-11-04: Hydrochlorothiazide Orifarm, Hygropax (klortalidon), Salures (bendroflumetiazid), Spironolakton Pfizer, Inspra (eplerenon), Natrilix Retard, Aldomet. https://fass.se
  24. Läkemedelsverket/FASS, produktresuméer för betablockerare, alfablockerare och vasodilaterare, hämtade 2026-11-04: Emconcor (bisoprolol), SelokenZOC (metoprolol), Trandate (labetalol, SmPC-revision 2026-03-02), Doxazosin Sandoz, Apresolin (hydralazin). https://fass.se
  25. Läkemedelsverket/FASS, produktresumé för Jardiance (empagliflozin), hämtad 2026-11-04. https://fass.se

Uppdaterad 4 november 2026

Öva på artikeln7 flashcards från den här artikeln.