Leptospiros: diagnostik och behandling

Sammanfattning

Leptospiros är en zoonotisk spiroketinfektion som bör övervägas vid akut feber efter kontakt med sötvatten, översvämningsvatten, avloppsvatten, jord eller urin från gnagare och andra däggdjur. I Sverige är infektionen ovanlig och ofta reseassocierad, men inhemsk yrkesmässig eller rekreationsrelaterad exponering förekommer. Inkubationstiden är vanligen 7 till 12 dagar, med ett möjligt intervall på 3 till 30 dagar. Typiska tidiga fynd är hög feber, huvudvärk, uttalad muskelvärk, särskilt i vader och ländrygg, illamående och konjunktival kärlinjektion. Svår leptospiros kan ge akut njurskada, ikterus, trombocytopeni, blödning, myokardit, chock, aseptisk meningit och diffus alveolär blödning.

Diagnosen kräver kombination av epidemiologi, klinik och laboratorietestning. Under första sjukdomsveckan är PCR på EDTA-blod mest värdefull. PCR på urin blir mer användbar senare, men ett negativt resultat utesluter inte sjukdomen. Leptospira-IgM och mikroskopiskt agglutinationstest, MAT, är ofta negativa tidigt. Akutserum ska därför kompletteras med konvalescentserum efter ungefär 10 till 14 dagar, ibland senare. Serokonversion eller minst fyrfaldig titerstegring stärker diagnosen. Ett negativt serologiskt akutprov får inte försena behandling vid stark klinisk misstanke.

Antibiotika bör startas så snart leptospiros bedöms sannolik, utan att invänta laboratoriebekräftelse. Vid lindrig sjukdom används vanligen doxycyklin 100 mg peroralt två gånger dagligen i 7 dagar. Amoxicillin eller azitromycin är alternativ. Vid sjukhuskrävande eller svår sjukdom används ceftriaxon 1 till 2 g intravenöst en gång dagligen, bensylpenicillin 1,5 miljoner enheter intravenöst var sjätte timme eller cefotaxim 1 g intravenöst var sjätte timme, vanligen i 7 dagar. Evidensen för mortalitetsnytta är mycket osäker, men antibiotika kan förkorta feberdurationen och rekommenderas kliniskt eftersom tidig mild sjukdom inte säkert kan skiljas från ett förlopp som senare blir livshotande.

Oliguri, stigande kreatinin, dyspné, hemoptys, hypoxemi, hypotension, ikterus, blödning, arytmi och snabbt fallande trombocyter är varningssignaler. Dessa patienter behöver tät övervakning och tidig kontakt med infektionsläkare, intensivvård, nefrolog och vid behov ECMO-centrum. Kortikosteroider, plasmautbyte och andra immunmodulerande behandlingar ska inte användas rutinmässigt eftersom dokumenterad nytta saknas.

Bakgrund och epidemiologi

Leptospiros orsakas av patogena arter inom släktet Leptospira. Människan är vanligen en tillfällig värd. Bakterien koloniserar njurtubuli hos infekterade däggdjur och utsöndras i urinen, ibland under lång tid. Gnagare är viktiga reservoarer, men även nötkreatur, svin, hästar, hundar och vilda däggdjur kan föra smittan vidare.

Globalt har sjukdomsbördan uppskattats till omkring 1,03 miljoner kliniska fall och 58 900 dödsfall årligen. Den modellberäknade genomsnittliga letaliteten var cirka 5,7 procent, men variationen mellan regioner och kliniska fenotyper var stor. Nästan hälften av fallen och drygt 40 procent av dödsfallen beräknades inträffa bland män i åldern 20 till 49 år [1]. Sjukdomsbördan är störst i Sydostasien, Oceanien, Karibien, delar av Latinamerika och östra Afrika.

Leptospiros förekommer även i Europa. Under 2010 till 2021 rapporterades 12 180 bekräftade fall inom EU och EES, motsvarande i genomsnitt 0,24 fall per 100 000 invånare och år. Rapporteringsfrekvensen ökade med i genomsnitt 5 procent per år. Sverige tillhörde länderna med färre än 0,05 rapporterade fall per 100 000 invånare och år, och merparten av de svenska fall där ursprung var känt hade förvärvats utomlands. I hela EU och EES var män överrepresenterade med ungefär fyra gånger högre rapporteringsfrekvens än kvinnor. Av fall med känd utgång avled 2,6 procent, med stigande letalitet vid högre ålder [2].

Smittvägar och riskexponering

Smitta sker när urin från infekterade djur, direkt eller via kontaminerat vatten eller jord, kommer i kontakt med:

• sår, hudsprickor eller uppmjukad hud
• konjunktiva
• munhåla eller annan slemhinna
• mer sällan luftvägarna genom kontaminerade aerosoler

Förtäring av kontaminerat vatten kan också medföra smitta. Överföring mellan människor är mycket ovanlig, men transplacentär överföring och enstaka fall av sexuell eller amningsrelaterad smitta har beskrivits.

Vattenexponering är den mest konsekventa riskfaktorn. I en systematisk översikt var bad i stillastående sötvatten associerat med ökad risk i 17 av 19 studier. Fiske, kraftigt regn och översvämning var också återkommande riskfaktorer. Kontakt med gnagare hade en medianoddskvot på 2,6, men heterogeniteten var stor. Riskökning har dessutom setts vid risodling, annan växtodling, djurhållning, slakteriarbete, öppna avlopp, bristande sanitet, barfotagång och oskyddade sår [3].

I höginkomstländer är rekreationsrelaterad exponering viktig, exempelvis:

• forsränning, kajakpaddling och triatlon
• grottvandring och äventyrsresor
• simning i floder, sjöar eller vattenfyllda diken
• vistelse i översvämmade områden
• militärövningar och expeditioner

Yrkesgrupper med ökad risk omfattar lantbrukare, avloppsarbetare, veterinärer, slakteripersonal, djurskötare, militär personal och personer som arbetar med sanering eller översvämningsskador.

Humanvaccin används i några länder men ingår inte i svensk rutinpraxis. Tillgängliga vacciner är serovarberoende och ger inte ett generellt skydd [4].

Patofysiologi

Efter penetration genom hud eller slemhinna uppstår leptospiremi med hematogen spridning. Bakterierna kan nå njurar, lever, lungor, centrala nervsystemet, hjärta och skelettmuskulatur. Endotelskada, vaskulär permeabilitetsökning, trombocytpåverkan och en dysreglerad inflammatorisk reaktion bidrar till multiorgansjukdom. Både bakteriell virulens, värdens genetiska förutsättningar och immunresponsens intensitet förefaller påverka förloppet [4,5].

Den klassiska beskrivningen med en septikemisk fas följd av en immunfas är pedagogiskt användbar men inte alltid kliniskt tydlig. Organpåverkan kan börja redan efter några sjukdomsdagar, och faserna överlappar ofta.

Njurskadan är huvudsakligen tubulointerstitiell. Proximal tubulär dysfunktion och påverkan på natriumtransport kan ge natriumförlust, hypokalemi och en initialt icke-oligurisk akut njurskada. Oliguri och hyperkalemi förekommer vid mer avancerad skada. Hepatisk påverkan ger ofta uttalad konjugerad hyperbilirubinemi med endast måttligt förhöjda aminotransferaser. Kraftig ikterus med relativt begränsad hepatocellulär enzymstegring är därför ett karakteristiskt, men inte specifikt, mönster.

Lungpåverkan beror på kapillär skada och kan utvecklas till diffus alveolär blödning och akut respiratoriskt sviktsyndrom. Detta kan inträffa utan uttalad ikterus eller njursvikt. Myokardit, retledningspåverkan och cirkulatorisk svikt kan orsakas av direkt vävnadsskada, inflammation, hypovolemi, sepsis och elektrolytrubbningar.

Klinisk bild

Inkubation och tidigt förlopp

Inkubationstiden är vanligen 7 till 12 dagar men varierar från cirka 3 till 30 dagar. Insjuknandet är ofta abrupt med:

• feber och frossa
• intensiv huvudvärk
• uttalad muskelvärk, ofta i vader, lår och ländrygg
• sjukdomskänsla och svaghet
• illamående, kräkningar eller diarré
• buksmärta
• torrhosta eller bröstsmärta

Konjunktival kärlinjektion utan varig sekretion är ett klassiskt fynd. Det kan vara diskret och bör eftersökas aktivt. Fotofobi, utslag och lymfkörtelförstoring förekommer men är mindre typiska. Kombinationen feber, vadsmärta, huvudvärk och konjunktival kärlinjektion efter relevant vatten- eller djurexponering är starkt suggestiv [6].

De flesta kliniska infektioner är anikteriska och självläkande. En mindre andel utvecklar svår sjukdom, ofta efter 4 till 6 sjukdomsdagar. Frånvaro av ikterus utesluter inte lungblödning eller annan allvarlig organpåverkan.

Svår leptospiros

Weils sjukdom används traditionellt för svår leptospiros med ikterus, akut njurskada och blödningsmanifestationer. Termen fångar dock inte alla allvarliga fenotyper, särskilt inte isolerad lungblödning.

Oliguri eller anuri, dyspné, hemoptys och annan blödning är särskilt oroande. Högre ålder, samsjuklighet, hypotension, arytmi, leukocytos, trombocytopeni, hyponatremi, kreatininstegring och hyperbilirubinemi har i observationsstudier associerats med svårare förlopp. Någon enskild validerad prognostisk biomarkör eller leptospirosspecifik riskskala finns dock inte [7].

Graviditet

Leptospiros under graviditet kan efterlikna preeklampsi, HELLP-syndrom och akut graviditetsfettlever genom kombinationen feber, trombocytopeni, leverpåverkan, njurpåverkan och hemolysliknande laboratoriebild. Infektionen är associerad med fosterdöd, missfall och prematuritet, men underlaget består huvudsakligen av observationsstudier och fallserier. I en systematisk översikt fanns en relevant exponeringsuppgift i 94 procent av de beskrivna fallen, vilket understryker värdet av riktad anamnes [8].

Utredning och diagnostik

Initial bedömning

Misstanken grundas på kombinationen akut febersjukdom och exponering under de senaste 30 dagarna. Fråga specifikt om:

• resmål, datum och geografisk miljö
• bad, paddling eller vadning i sötvatten
• översvämning, kraftigt regn eller kontakt med avloppsvatten
• lantbruksarbete, djurkontakt och gnagare
• barfotagång, hudsår och skyddsutrustning
• andra sjuka i samma resesällskap eller efter samma aktivitet
• tidigare antibiotikabehandling
• graviditet och samsjuklighet

Hos hemvändande resenär får misstanke om leptospiros inte försena malariadiagnostik. Vid feber efter vistelse i malariaområde ska malaria skyndsamt uteslutas, oberoende av om annan diagnos förefaller sannolik [9].

Basal provtagning

Följande prover bör tas vid klinisk misstanke:

• blodstatus med differentialräkning
• CRP
• natrium, kalium, magnesium och kalcium
• kreatinin, urea och bikarbonat
• bilirubin, ASAT, ALAT, ALP, GT och albumin
• PK(INR), APTT, fibrinogen och D-dimer vid svår sjukdom eller blödning
• CK och eventuellt myoglobin
• glukos och laktat
• urinsticka samt urinmikroskopi
• blododling före antibiotika när det är möjligt
• blodgas vid dyspné, chock eller uttalad organpåverkan

Vanliga laboratoriefynd är neutrofil leukocytos, trombocytopeni, kreatininstegring, hyponatremi, hypokalemi, hyperbilirubinemi, måttligt förhöjda aminotransferaser, CK-stegring, proteinuri och mikroskopisk hematuri. Ett normalt trombocytantal eller kreatinin tidigt utesluter inte senare försämring.

Utför EKG vid sjukhusbedömning och upprepa vid arytmi, bröstsmärta, hypotension eller elektrolytrubbning. Förmaksflimmer, AV-block och ospecifika ST-T-förändringar är beskrivna. Hjärtpåverkan är associerad med sämre prognos, men troponin och ekokardiografi har inte någon leptospirosspecifik diagnostisk betydelse [10].

Lungröntgen är indicerad vid hosta, dyspné, hemoptys eller hypoxemi. Datortomografi kan visa bilaterala ground glass-förändringar och konsolideringar, men fynden kan inte skilja leptospiros från annan infektion, lungödem, vaskulit eller annan diffus alveolär blödning.

Specifik mikrobiologisk diagnostik

Provtagningen ska anpassas efter antal dagar från symtomdebut. Kontakta klinisk mikrobiolog eller referenslaboratorium om tillgängliga analyser och provtagningsrör.

PCR

PCR kan ge tidig diagnos innan antikroppar har utvecklats. Sensitiviteten påverkas av provmaterial, sjukdomsdag och föregående antibiotika. Blod är mest användbart tidigt, medan urin blir mer användbart efter den första veckan. Bakterieutsöndringen kan vara intermittent, varför ett negativt urinprov inte utesluter infektion.

I en diagnostisk systematisk översikt fanns endast två kvalificerade studier av PCR riktad mot lfb1. Sensitiviteten uppskattades till 92 respektive 98 procent, medan specificiteten varierade mellan 66 och 99 procent. Resultaten är lovande men kan inte generaliseras till alla PCR-metoder eller laboratorier [11].

Serologi och MAT

IgM kan ofta påvisas från ungefär dag 5 till 7 men kan utvecklas senare, särskilt efter tidig antibiotikabehandling. IgM kan kvarstå länge och ett isolerat positivt prov behöver därför värderas mot klinik, tidigare exponering och lokal bakgrundsseroprevalens.

MAT använder levande antigen från flera serovarer och betraktas fortfarande som serologisk referensmetod. Testet är arbetskrävande, utförs vid speciallaboratorium och påverkas av vilka stammar som ingår i panelen. Diagnosen stärks av:

• serokonversion från negativt till positivt prov
• minst fyrfaldig titerstegring mellan akut- och konvalescentserum
• hög engångstiter i rätt epidemiologiskt och kliniskt sammanhang

Ett enstaka negativt akut MAT har låg sensitivitet. I en metaanalys var poolad sensitivitet för MAT på ett enstaka akutprov endast 14 procent och specificiteten 86 procent. För parade prover var poolad sensitivitet 68 procent och specificiteten 75 procent, med breda osäkerhetsintervall och betydande heterogenitet [11]. MAT ska därför inte betraktas som en perfekt referensstandard.

Odling

Odling från blod eller likvor kan lyckas tidigt och från urin senare, men metoden är långsam, tekniskt krävande och har låg sensitivitet. Negativ odling saknar uteslutningsvärde. Odling är främst relevant för epidemiologi, artbestämning och forskning.

Diagnostisk algoritm

flowchart TD
A["Akut feber<br>plus möjlig exponering"] --> B["Bedöm sjukdomsdag<br>och organpåverkan"]
B --> C["Ta blodstatus, njurstatus,<br>leverstatus, urin och odling"]
C --> D["Dag 0 till 7:<br>PCR blod plus akutserum"]
C --> E["Efter dag 7:<br>serologi plus PCR urin"]
D --> F["Stark klinisk misstanke"]
E --> F
F -->|"Ja"| G["Starta antibiotika<br>utan att invänta svar"]
F -->|"Nej"| H["Utred alternativa<br>febersjukdomar"]
G --> I["Oliguri, hypoxemi, blödning,<br>ikterus eller hypotension"]
I -->|"Ja"| J["Inläggning och tidig<br>specialistkontakt"]
I -->|"Nej"| K["Poliklinisk behandling<br>med säker uppföljning"]
D --> L["Negativt tidigt test"]
L --> M["Nytt serum efter<br>10 till 14 dagar"]

Differentialdiagnoser

Differentialdiagnostiken styrs av geografi, exponering och organmanifestation. Samtidiga infektioner förekommer och ett positivt Leptospira-IgM utesluter inte annan diagnos.

Vid hemoptys, fallande hemoglobin och bilaterala infiltrat ska diffus alveolär blödning övervägas även utan synligt blod i luftvägarna. Differentialdiagnoserna omfattar vaskulit, anti-GBM-sjukdom, koagulopati, hjärtsvikt och svår pneumoni.

Behandling

Principer

Antibiotikabehandling bör startas när klinisk och epidemiologisk misstanke är tillräckligt stark. Laboratoriebekräftelse ska inte inväntas vid svår sjukdom. Tidig behandling är biologiskt rimlig eftersom bakteriemängden är störst under leptospiremin, medan sen multiorgansjukdom till stor del kan drivas av vävnadsskada och inflammation.

Det randomiserade evidensunderlaget är svagt. En Cochraneöversikt inkluderade nio studier med totalt 1 019 deltagare. Effekten på mortalitet, allvarliga biverkningar och sjukhusvårdens längd bedömdes som mycket osäker. För penicillin jämfört med placebo var relativ risk för död 1,57, med 95 procents konfidensintervall 0,65 till 3,79. Jämförelser mellan penicillin, doxycyklin och cefalosporiner gav också breda konfidensintervall utan säker skillnad [12].

En nätverksmetaanalys av 13 studier med 920 patienter fann däremot kortare tid till feberfrihet med cefotaxim, azitromycin, doxycyklin, ceftriaxon och penicillin jämfört med kontroll, men ingen säker reduktion av mortalitet eller vårdtid [13]. Skillnaden mellan översikternas slutsatser beror bland annat på att nätverksanalysen även inkluderade icke-randomiserade studier och fokuserade på feberduration. Rekommendationen att behandla kvarstår eftersom obehandlad tidig sjukdom kan progrediera och det saknas tillförlitliga metoder för att förutsäga detta.

Antibiotikaval och doser

Nedanstående doser avser vuxna med normal organfunktion. Anpassa efter njurfunktion, graviditet, allergi och lokala läkemedelsrekommendationer. Svensk praxis kan avvika beroende på preparattillgång och nationella behandlingsprogram.

Vid sepsis eller meningit där etiologin ännu är oklar måste empirisk behandling täcka andra sannolika bakterier enligt sedvanliga svenska riktlinjer. Leptospirosmisstanke är inte skäl att välja ett alltför smalt initialt preparat hos en kritiskt sjuk patient.

När patienten blivit stabil, kan försörja sig enteralt och förbättras kliniskt kan intravenös behandling bytas till peroral behandling. Den sammanlagda behandlingstiden är vanligen 7 dagar. Längre behandling saknar normalt stöd, men individualisering kan behövas vid komplicerat förlopp eller osäker alternativ diagnos [4,6,12,13].

Vid graviditet används i första hand betalaktamantibiotika, exempelvis amoxicillin, bensylpenicillin eller ceftriaxon. Gravid patient bör bedömas i samråd mellan infektionsläkare och obstetriker [8].

Jarisch-Herxheimerreaktion

Efter första antibiotikadosen kan en akut inflammatorisk reaktion uppstå med feberstegring, frossa, takykardi, hypotension, huvudvärk, myalgi och övergående klinisk försämring. Debuten sker vanligen inom några timmar, men reaktioner upp till 24 till 48 timmar efter behandlingsstart har rapporterats.

I en retrospektiv studie av 262 amoxicillinbehandlade patienter inträffade reaktionen hos 21 procent. Behandling inom mindre än tre dagar från symtomdebut var associerad med högre risk, sannolikt på grund av högre bakteriemängd [14]. En systematisk översikt visade stor variation och bristande definitioner, men beskrev reaktioner efter penicillin, ampicillin och cefalosporiner [15].

Övervaka därför svårt sjuka patienter noggrant under de första timmarna efter första antibiotikadosen. Behandlingen är understödjande med vätska, syrgas, antipyretika och vid behov vasopressor. Antibiotika ska normalt fortsätta. Profylaktiska kortikosteroider rekommenderas inte rutinmässigt.

Understödjande behandling

Vätska och cirkulation

Hypovolemi är vanligt på grund av feber, gastrointestinala förluster, kapillärläckage och renal saltförlust. Ge balanserad kristalloid med upprepade kliniska bedömningar. Undvik okritisk vätsketillförsel vid lungpåverkan eller oliguri eftersom övervätskning kan förvärra hypoxemin. Vid kvarstående hypotension efter adekvat vätska används noradrenalin enligt sedvanliga sepsisprinciper.

Akut njurskada

Följ diures, vikt, kreatinin, kalium, natrium, magnesium och syra-basstatus tätt. Hypokalemi kan förekomma tidigt, medan hyperkalemi kan utvecklas vid oliguri eller rabdomyolys. Indikationerna för njurersättande behandling är desamma som vid annan akut njurskada:

• terapiresistent hyperkalemi
• svår metabol acidos
• lungödem eller annan okontrollerbar övervätskning
• uremiska komplikationer
• uttalad eller progredierande oliguri med metabol påverkan

Tidiga erfarenheter pekade på förbättrad överlevnad när patienter med progressiv njursvikt handlades vid njurmedicinsk enhet med aktiv dialysstrategi [16]. I en intensivvårdsserie hade 14 av 15 patienter njursvikt och tre behövde njurersättande behandling. Samtliga överlevde utan dialysbehov vid utskrivning, vilket illustrerar att njurskadan ofta är reversibel med tidig organstödjande behandling [17].

Lungblödning och respiratorisk svikt

Hemoptys, snabbt sjunkande hemoglobin, trombocytopeni och nytillkomna bilaterala infiltrat ska väcka misstanke om leptospirosassocierad lungblödning. Handlägg enligt principer för diffus alveolär blödning och akut respiratoriskt sviktsyndrom:

• tidig intensivvårdskontakt
• syrgas och högflödesbehandling vid behov
• lungprotektiv ventilation vid intubation
• försiktig vätskestrategi efter cirkulatorisk stabilisering
• korrigering av uttalad koagulopati och trombocytopeni vid aktiv blödning
• restriktiv men kliniskt individualiserad blodtransfusion
• utredning av alternativa orsaker, särskilt vaskulit och anti-GBM-sjukdom

Vid terapiresistent hypoxemi trots optimal ventilation kan veno-venös ECMO övervägas efter kontakt med ECMO-centrum. Underlaget består av fallrapporter och små serier. Samtidig aktiv blödning komplicerar antikoagulationen, varför indikationen måste individualiseras [18].

Hjärtpåverkan

Telemetri rekommenderas vid svår sjukdom, arytmi, hypotension eller betydande elektrolytrubbning. Korrigera kalium och magnesium. Gör ekokardiografi vid chock, troponinstegring, hjärtsvikt eller misstänkt myokardit. Det finns ingen specifik behandling för leptospirosassocierad myokardit utöver antibiotika, korrigering av homeostas och sedvanligt cirkulatoriskt stöd [10].

Behandlingar som inte rekommenderas rutinmässigt

Kortikosteroider har använts vid svår lungpåverkan och lungblödning. En Cochraneöversikt från 2025 inkluderade fyra randomiserade studier med 253 deltagare. Evidensen var av mycket låg säkerhet. Kortikosteroider gav ingen säker mortalitetsreduktion, relativ risk 1,04 med 95 procents konfidensintervall 0,38 till 2,80, och ingen säker minskning av allvarliga biverkningar eller vårdtid [19]. Kortikosteroider ska därför inte ges rutinmässigt enbart på grund av leptospiros.

Plasmautbyte, cyklofosfamid, intravenöst immunglobulin och andra immunmodulerande behandlingar saknar robust dokumentation. De kan inte rekommenderas utanför individuella specialistbeslut eller kliniska studier.

Vårdnivå och uppföljning

Indikationer för sjukhusvård

Överväg inläggning vid något av följande:

• hypotension, takykardi eller dehydrering som inte snabbt korrigeras
• dyspné, hemoptys, hypoxemi eller lungröntgenförändringar
• oliguri eller stigande kreatinin
• ikterus eller snabbt stigande bilirubin
• trombocytopeni, koagulopati eller klinisk blödning
• arytmi, bröstsmärta eller misstänkt myokardit
• meningit, medvetandepåverkan eller fokalneurologi
• graviditet
• hög ålder eller betydande samsjuklighet
• oförmåga att ta peroral behandling
• osäker uppföljning

Poliklinisk behandling förutsätter lindrig sjukdom utan organpåverkan, stabila vitalparametrar, möjlighet till snabb återkontakt och planerad klinisk kontroll inom 24 till 48 timmar. Patienten ska söka akut vid minskad urinmängd, dyspné, hemoptys, blödning, tilltagande ikterus, svimning, förvirring eller oförmåga att dricka.

Prognos

Prognosen är god vid lindrig anikterisk sjukdom. I en systematisk översikt av äldre obehandlade fallserier var medianmortaliteten 2,2 procent, men materialet hade betydande risk för bias. Mortaliteten var omkring 19 procent i serier där samtliga patienter var ikteriska och 12 procent i serier med hög förekomst av njursvikt. Hög ålder var den tydligaste riskfaktorn [20].

De flesta överlevande återfår njurfunktionen, även efter dialyskrävande akut njurskada. Kreatinin och elektrolyter bör ändå kontrolleras efter utskrivning, särskilt efter svår njurpåverkan. En systematisk översikt fann endast två kontrollerade observationsstudier om kronisk njursjukdom efter leptospiros. Resultaten antydde något lägre eGFR bland seropositiva personer, men evidensen var otillräcklig för slutsats om kausalitet [21].

Efter svår sjukdom kan trötthet, myalgi, huvudvärk och nedsatt funktionsförmåga kvarstå i månader. Uveit kan uppträda veckor till månader efter infektionen. Vid ögonsmärta, ljuskänslighet eller synpåverkan ska patienten bedömas av ögonläkare. Den globala sjukdomsbördan har uppskattats till cirka 2,9 miljoner förlorade funktionsjusterade levnadsår per år, huvudsakligen på grund av förtida död [22].

Rekommenderad uppföljning efter sjukhusvård

Efter måttlig eller svår leptospiros är en rimlig kontroll efter 1 till 2 veckor:

• kliniskt allmäntillstånd och funktionsnivå
• blodtryck och vikt
• kreatinin och eGFR
• natrium, kalium och magnesium
• blodstatus och trombocyter
• bilirubin och aminotransferaser
• urinprov vid kvarstående njurpåverkan

Fortsatt uppföljning efter 1 till 3 månader rekommenderas vid dialyskrävande njurskada, kvarstående proteinuri eller hematuri, nedsatt eGFR, svår lungblödning, myokardit eller uttalade postinfektiösa symtom.

Prevention

Primär prevention bygger på att minska exponeringen:

• täck sår med vattentätt förband
• använd stövlar, handskar och skyddskläder vid riskarbete
• undvik bad eller vadning i misstänkt kontaminerat vatten
• drick inte obehandlat ytvatten
• minska gnagarförekomst och hantera avfall säkert
• vaccinera och behandla djur enligt veterinärmedicinska rekommendationer
• informera resenärer och deltagare i äventyrsaktiviteter om tidiga symtom

Rutinmässig antibiotikaprofylax rekommenderas inte. En Cochraneöversikt av tre randomiserade studier fann ingen säker samlad reduktion av leptospirainfektion med doxycyklinprofylax. Doxycyklin 200 mg en gång per vecka ökade däremot förekomsten av illamående och kräkningar. Eventuell profylax vid exceptionellt hög och tidsbegränsad exponering bör bedömas individuellt av infektionsmedicinsk expertis [23].

Källor

1. Costa F m.fl. Global Morbidity and Mortality of Leptospirosis: A Systematic Review. PLoS Neglected Tropical Diseases 2015. PMID: 26379143
2. Beauté J m.fl. Epidemiology of reported cases of leptospirosis in the EU/EEA, 2010 to 2021. Eurosurveillance 2024. PMID: 38362624
3. Mwachui MA m.fl. Environmental and Behavioural Determinants of Leptospirosis Transmission: A Systematic Review. PLoS Neglected Tropical Diseases 2015. PMID: 26379035
4. Rajapakse S m.fl. Leptospirosis. Nature Reviews Disease Primers 2025. PMID: 40316520
5. Bharti AR m.fl. Leptospirosis: a zoonotic disease of global importance. Lancet Infectious Diseases 2003. PMID: 14652202
6. Rajapakse S. Leptospirosis: clinical aspects. Clinical Medicine 2022. PMID: 35078790
7. Wickramasinghe M m.fl. Predictors of severe leptospirosis: a review. European Journal of Medical Research 2025. PMID: 40457496
8. Selvarajah S m.fl. Leptospirosis in pregnancy: A systematic review. PLoS Neglected Tropical Diseases 2021. PMID: 34520461
9. Paquet D m.fl. Fever in the Returning Traveler. Deutsches Ärzteblatt International 2022. PMID: 35469592
10. Navinan MR, Rajapakse S. Cardiac involvement in leptospirosis. Transactions of the Royal Society of Tropical Medicine and Hygiene 2012. PMID: 22818758
11. Valente M m.fl. Diagnosis of human leptospirosis: systematic review and meta-analysis of the diagnostic accuracy of the Leptospira microscopic agglutination test, PCR targeting Lfb1, and IgM ELISA to Leptospira fainei serovar Hurstbridge. BMC Infectious Diseases 2024. PMID: 38326762
12. Win TZ m.fl. Antibiotics for treatment of leptospirosis. Cochrane Database of Systematic Reviews 2024. PMID: 38483092
13. Ji Z m.fl. Efficacy and safety of antibiotics for treatment of leptospirosis: a systematic review and network meta-analysis. Systematic Reviews 2024. PMID: 38627798
14. Guerrier G m.fl. Jarisch-Herxheimer Reaction Among Patients with Leptospirosis: Incidence and Risk Factors. American Journal of Tropical Medicine and Hygiene 2017. PMID: 28115662
15. Guerrier G, D'Ortenzio E. The Jarisch-Herxheimer reaction in leptospirosis: a systematic review. PLoS One 2013. PMID: 23555644
16. Kennedy ND m.fl. Leptospirosis and acute renal failure: clinical experiences and a review of the literature. Postgraduate Medical Journal 1979. PMID: 111233
17. Vickery B m.fl. Leptospirosis presenting to an intensive care unit in provincial New Zealand: a case series and review. Critical Care and Resuscitation 2006. PMID: 16930102
18. Zhang XC m.fl. Leptospirosis manifested with severe pulmonary hemorrhagic syndrome successfully treated with veno-venous extracorporeal membrane oxygenation: A case report and literature review. Medicine 2024. PMID: 39705464
19. Lee N m.fl. Corticosteroids for treatment of leptospirosis. Cochrane Database of Systematic Reviews 2025. PMID: 40704556
20. Taylor AJ m.fl. A Systematic Review of the Mortality from Untreated Leptospirosis. PLoS Neglected Tropical Diseases 2015. PMID: 26110270
21. Carrillo-Larco RM m.fl. Leptospirosis as a risk factor for chronic kidney disease: A systematic review of observational studies. PLoS Neglected Tropical Diseases 2019. PMID: 31120876
22. Torgerson PR m.fl. Global Burden of Leptospirosis: Estimated in Terms of Disability Adjusted Life Years. PLoS Neglected Tropical Diseases 2015. PMID: 26431366
23. Brett-Major DM, Lipnick RJ. Antibiotic prophylaxis for leptospirosis. Cochrane Database of Systematic Reviews 2009. PMID: 19588424