Sammanfattning
Aortadissektion ska misstänkas vid plötslig svår bröst-, rygg- eller buksmärta, särskilt vid känd aortasjukdom, hereditet, pulsskillnad, fokalneurologi, synkope, nytillkommet diastoliskt blåsljud eller tecken på organischemi. Avsaknad av klassiska fynd utesluter inte diagnosen. Stabil patient utreds i första hand med akut DT-angiografi från halskärl till femoralartärer. Transesofageal ekokardiografi är ett viktigt alternativ vid hemodynamisk instabilitet eller när transport till DT är olämplig. ADD-RS tillsammans med D-dimer kan begränsa bilddiagnostik hos noggrant utvalda patienter med låg klinisk sannolikhet, men får inte fördröja DT vid hög misstanke.
Behandling inleds omedelbart och parallellt med diagnostiken. Ge opioidanalgesi, invasiv blodtrycksövervakning och anti-impulsbehandling med intravenös betablockad, i första hand esmolol eller labetalol. Efter pulskontroll kan vasodilaterare läggas till. Målet är systoliskt blodtryck under 120 mmHg och hjärtfrekvens under 60 slag/minut enligt europeiska riktlinjer (ACC/AHA anger 60–80), eller det lägsta tryck som bibehåller cerebral, koronar och visceral perfusion. Stanford typ A kräver omedelbar kontakt med thoraxkirurg och i regel akut öppen operation. Komplicerad typ B, exempelvis vid ruptur, malperfusion, progress, terapiresistent smärta eller okontrollerad hypertoni, behandlas vanligen med thorakal endovaskulär aortareparation, TEVAR. Okomplicerad typ B behandlas initialt medicinskt under intensiv övervakning [1,2,3].
Rutinmässig TEVAR vid okomplicerad typ B ger bättre aortaombyggnad men har inte visat överlevnadsvinst i randomiserade studier, och ESVS avråder från den utanför studier. Intramuralt hematom och penetrerande aortasår hanteras efter samma principer som dissektion. Efter akuta aortasyndrom krävs livslång blodtryckskontroll och regelbunden bilddiagnostik, eftersom 20–55 procent av medicinskt behandlade typ B-dissektioner utvecklar aneurysmatisk degeneration inom fem år. Patienter med syndromdrag, ung ålder eller släktanamnes bör remitteras för genetisk utredning, och förstagradssläktingar bör erbjudas aortaundersökning [1,2,3].
Bakgrund och epidemiologi
Aortadissektion ingår tillsammans med intramuralt hematom och penetrerande aterosklerotiskt ulkus i begreppet akut aortasyndrom. Vid dissektion passerar blod genom en skada i intiman och separerar aortaväggens lager, varvid ett sant och ett falskt lumen bildas. Dissektionen kan spridas proximalt eller distalt och orsaka ruptur, tamponad, akut aortainsufficiens, koronarischemi eller malperfusion av hjärna, ryggmärg, bukorgan, njurar och extremiteter [1].
På svenska används akut aortasyndrom som samlingsbegrepp. De engelska termerna är acute aortic syndrome (AAS), aortic dissection, intramural hematoma (IMH) och penetrating aortic ulcer (PAU). Klassisk aortadissektion svarar för 80–90 procent av de akuta aortasyndromen [2].
En metaanalys av 33 populationsbaserade studier uppskattade incidensen av akut aortadissektion till 4,8 per 100 000 personår. Incidensen var 3,0 per 100 000 för typ A och 1,6 per 100 000 för typ B. Den registrerade incidensen underskattar sannolikt sjukdomsbördan eftersom en betydande andel avlider före sjukhus eller får diagnosen först vid obduktion [4].
Svenska registerdata ger högre siffror eftersom de även omfattar dem som avlider före sjukhus. Mellan 2002 och 2016 var incidensen 7,2 per 100 000 och år, och 29 procent avled utan att ha lagts in på sjukhus [28]. I ett nationellt material från 1999 till 2023 steg incidensen från 6,6 till 9,3 per 100 000, 23,3 procent avled utan inläggning och drygt hälften av de inlagda behandlades medicinskt. Ökningen anses delvis bero på ökad användning av DT [26].
De flesta patienter är 50–70 år och män är överrepresenterade. I det ursprungliga registermaterialet från International Registry of Acute Aortic Dissection, IRAD, var medelåldern 63 år och 65,3 procent var män [8]. Hypertoni är den vanligaste riskfaktorn. Andra riskfaktorer är:
- känt thorakalt aortaaneurysm eller tidigare dissektion
- bikuspid aortaklaff eller koarktation
- Marfans syndrom, Loeys-Dietz syndrom och vaskulärt Ehlers-Danlos syndrom
- hereditet för thorakal aortasjukdom eller plötslig oförklarad död
- inflammatorisk aortasjukdom, till exempel Takayasus arterit och jättecellsarterit, samt infektiös aortit [1]
- kokain eller andra sympatomimetika
- graviditet och tidig postpartumperiod, särskilt vid bakomliggande aortopati
- nyligen genomgången hjärtoperation, kateterintervention eller aortamanipulation
- trubbigt högenergitrauma, som dock vanligen ger en annan typ av aortaskada.
Kvinnor insjuknar i genomsnitt senare, rapporterar mer sällan abrupt smärtdebut och kommer senare till sjukhus. Detta bidrar till diagnostisk fördröjning [5]. I svenska registerdata var kvinnor drygt fyra år äldre vid insjuknandet (71,9 mot 67,5 år), opererades mer sällan och hade sämre relativ tioårsöverlevnad [26]. Hos gravida och postpartumkvinnor med bröst- eller ryggsmärta måste tröskeln för aortautredning vara låg, särskilt vid känt syndrom, aortadilatation eller hereditet, se avsnittet Graviditet [24].

Klassifikation
Stanfordklassifikationen styr den akuta handläggningen:
| Typ | Anatomisk definition | Primär akut strategi |
|---|---|---|
| Stanford A | Ascenderande aorta är engagerad, oavsett var den primära intimaskadan finns | Akut thoraxkirurgi |
| Stanford B | Ascenderande aorta är inte engagerad | Medicinsk behandling om okomplicerad, TEVAR vid komplikation |
| Icke-A, icke-B | Dissektion begränsad till aortabågen, eller retrograd dissektion som når bågen utan att engagera ascenderande aorta [2] | Individualiserad bedömning av aortateam. Kirurgi eller endovaskulär behandling förordas inom 14 dagar, eftersom enbart medicinsk behandling ger hög mortalitet [2] |
I DeBakey-klassifikationen, som beskrivs i äldre litteratur och i den äldre artikeln om akuta aortasyndrom, omfattar typ I dissektion i både ascenderande och descenderande aorta, typ II enbart ascenderande aorta och typ III enbart descenderande aorta. Typ I och II motsvarar Stanford A och typ III motsvarar Stanford B [2].
Tidsmässigt betecknas dissektionen enligt modern klassifikation som hyperakut under de första 24 timmarna, akut under dag 1–14, subakut under dag 15–90 och kronisk därefter. Anatomisk typ och förekomst av komplikation är viktigare än tidsgränsen för det omedelbara behandlingsbeslutet [2,3].
TEM-klassifikationen föreslogs 2020 och beskrivs i ESC-riktlinjen 2024 som den europeiska uppdateringen av Stanford. Den anger typ av dissektion (A, B eller icke-A-icke-B), var den primära intimaskadan sitter (E0 till E3) och om malperfusion föreligger (M0 till M3) [2,15]. Klassifikationen sammanfattar de uppgifter som styr valet mellan öppen kirurgi, endovaskulär behandling och medicinsk behandling, och bör därför framgå av svaret på bilddiagnostiken.

Patofysiologi som styr handläggningen
Dissektionens utbredning påverkas av blodtryck, hjärtfrekvens, kontraktilitet och tryckstegringens hastighet i aorta. Anti-impulsbehandling ska därför inte enbart sänka blodtrycket. Den ska först reducera hjärtfrekvens och vänsterkammarens kontraktilitet med betablockad. En ren vasodilaterare före betablockad kan utlösa reflektorisk takykardi och öka belastningen på aortaväggen [1,3].
Malperfusion kan vara dynamisk eller statisk. Vid dynamisk obstruktion komprimerar det trycksatta falska lumen det sanna lumen eller för dissektionsmembranet över ett kärlostium. Flödet kan då förbättras när den primära intimaskadan täcks eller avlägsnas. Vid statisk obstruktion fortsätter dissektionen in i sidogrenen med lokal förträngning eller trombos. Sådan malperfusion kan kräva stentning, fenestrering, bypass eller öppen rekonstruktion utöver behandling av själva aortan [1,3].
Malperfusion ska skiljas från malperfusionssyndrom. Det senare innebär att ischemin har lett till organskada, exempelvis neurologiskt bortfall, laktatstegring och buksmärta, akut njurskada eller hotad extremitet. Malperfusionssyndrom medför avsevärt sämre prognos och kräver omedelbar multidisciplinär planering.

Klinisk bild
Symtom
Det vanligaste symtomet är plötslig, maximal smärta vid debut. Smärtan är ofta skarp eller intensiv, men behöver inte beskrivas som rivande. Lokalisationen ger vägledning:
- främre bröstsmärta talar för proximal dissektion
- interskapulär ryggsmärta talar för descenderande dissektion
- buk-, flank- eller ländryggssmärta kan indikera distal utbredning eller visceral ischemi
- vandrande smärta kan spegla dissektionens progression.
Smärtfri dissektion förekommer, särskilt hos äldre, kvinnor och patienter som söker med stroke, synkope, hjärtsvikt eller chock. I det ursprungliga IRAD-materialet hade endast 15 procent pulsbortfall och cirka en tredjedel kliniska tecken på aortainsufficiens. Normal lungröntgen förekom hos 12 procent och normalt EKG hos 31 procent [8]. Ett enda normalt statusfynd, EKG eller lungröntgen kan därför aldrig utesluta dissektion.
Andra presentationer är:
- synkope eller medvetandepåverkan
- fokalneurologi, paraplegi eller koma
- akut hjärtsvikt till följd av svår aortainsufficiens
- hjärtinfarkt genom koronarengagemang, oftast höger koronarartär
- tamponad med hypotension, halsvenstas eller pulslös elektrisk aktivitet
- oliguri eller akut njurskada
- buksmärta, diarré, hematochezi eller laktacidos vid mesenterialischemi
- kall, smärtsam eller pulslös extremitet.
{
"$schema": "https://vega.github.io/schema/vega-lite/v5.json",
"width": "container",
"height": 150,
"title": {"text": "Klassiska fynd saknas hos de flesta", "subtitle": "Andel av 464 patienter med akut aortadissektion i IRAD", "anchor": "start", "fontSize": 15, "subtitleFontSize": 12},
"data": {
"values": [
{"fynd": "Blåsljud av aortainsufficiens", "andel": 31.6, "etikett": "31,6 %", "grupp": "Klassiskt statusfynd fanns"},
{"fynd": "Pulsbortfall", "andel": 15.1, "etikett": "15,1 %", "grupp": "Klassiskt statusfynd fanns"},
{"fynd": "EKG helt utan avvikelse", "andel": 31.3, "etikett": "31,3 %", "grupp": "Undersökningen var normal"},
{"fynd": "Lungröntgen helt utan avvikelse", "andel": 12.4, "etikett": "12,4 %", "grupp": "Undersökningen var normal"}
]
},
"encoding": {
"y": {"field": "fynd", "type": "nominal", "sort": ["Blåsljud av aortainsufficiens", "Pulsbortfall", "EKG helt utan avvikelse", "Lungröntgen helt utan avvikelse"], "title": null, "axis": {"labelFontSize": 12, "labelLimit": 220}},
"x": {"field": "andel", "type": "quantitative", "title": "Andel av patienterna (%)", "scale": {"domain": [0, 100]}, "axis": {"values": [0, 20, 40, 60, 80, 100], "grid": true}}
},
"layer": [
{
"mark": {"type": "bar", "height": 18},
"encoding": {
"color": {"field": "grupp", "type": "nominal", "title": null, "scale": {"domain": ["Klassiskt statusfynd fanns", "Undersökningen var normal"], "range": ["#b0442c", "#0e7490"]}, "legend": {"orient": "bottom", "labelFontSize": 12}}
}
},
{
"mark": {"type": "text", "align": "left", "dx": 6, "fontSize": 12},
"encoding": {"text": {"field": "etikett", "type": "nominal"}}
}
]
}Klassiska fynd i det ursprungliga IRAD-materialet med 464 patienter. Blåsljud av aortainsufficiens fanns hos knappt en tredjedel och pulsbortfall hos var sjunde patient, samtidigt som EKG respektive lungröntgen var helt utan avvikelse hos 31,3 och 12,4 procent. Inget enskilt normalfynd kan därför avskriva diagnosen [8].
Riktat status
Undersökningen ska vara snabb och får inte fördröja bilddiagnostik:
- Mät blodtryck i båda armarna om det kan göras utan dröjsmål.
- Palpera radial-, femoral-, poplitea- och fotpulsar.
- Auskultera efter nytt diastoliskt blåsljud och tecken på lungödem.
- Bedöm perifer temperatur, kapillär återfyllnad och motorik.
- Gör fokuserat neurologiskt status, inklusive medvetandegrad, pupiller, kranialnerver, språk och extremitetskraft.
- Palpera buken och värdera oproportionerlig buksmärta.
- Sök tecken på tamponad eller chock.
Hypotension är ett högriskfynd. Möjliga orsaker är ruptur, tamponad, svår aortainsufficiens, koronarischemi eller utbredd malperfusion. I detta läge ska blodtrycket inte pressas ned ytterligare.
Utredning och diagnostik
Initiala undersökningar
Ta omedelbart:
- EKG
- blodstatus och trombocyter
- natrium, kalium, kreatinin och leverstatus
- venös eller arteriell blodgas med laktat
- troponin
- PK(INR), APT-tid och fibrinogen
- blodgruppering och BAS-test, samt reservera blod inför möjlig operation
- D-dimer endast när resultatet faktiskt kan påverka beslutet om bilddiagnostik
- graviditetstest när relevant.
EKG är normalt hos 31 procent av patienterna med dissektion [8]. Ospecifika ST-T-förändringar är vanliga, och koronarengagemang kan ge ischemi eller ST-höjning.
Troponinstegring utesluter inte dissektion och kan bero på koronarengagemang, chock eller sekundär myokardskada. Trombolys eller rutinmässig antitrombotisk behandling vid misstänkt akut koronart syndrom kan vara katastrofal om orsaken är typ A-dissektion. Vid samtidig ST-höjning och kliniska aortafynd ska aortan därför bedömas skyndsamt utan att livräddande definitiv behandling fördröjs.
Lungröntgen kan visa breddökat mediastinum, onormal aortakontur, vänstersidig pleuravätska eller förskjuten intimaförkalkning. Undersökningen har otillräcklig sensitivitet och bör inte utföras om den fördröjer DT-angiografi.
Klinisk riskvärdering med ADD-RS
Aortic Dissection Detection Risk Score, ADD-RS, omfattar tre kategorier. Varje kategori ger en poäng om minst ett fynd finns, vilket ger totalpoängen 0–3.
| Kategori | Högriskfynd |
|---|---|
| Bakgrund | Marfans syndrom eller annan bindvävssjukdom, hereditet för aortasjukdom, känd aortaklaffsjukdom, nylig aortamanipulation, känt thorakalt aortaaneurysm |
| Smärta | Abrupt debut, mycket hög intensitet, rivande eller slitande karaktär |
| Status | Pulsskillnad eller systolisk blodtrycksskillnad, fokalneurologi tillsammans med smärta, nytt blåsljud av aortainsufficiens, hypotension eller chock |
En metaanalys från 2024 fann att ADD-RS över 0 hade sensitivitet 94,6 procent men specificitet endast 34,7 procent. Strategin ADD-RS 0 och D-dimer under 500 ng/mL hade mycket hög sensitivitet, motsvarande 99,8 procent för kriteriet ADD-RS över 0 eller D-dimer över 500 ng/mL, men specificiteten var då bara 21,8 procent. Studierna var heterogena och flera hade risk för selektionsbias [9]. Gränsen 500 ng/mL motsvarar 0,5 mg/L FEU, den nivå som svenska laboratorier vanligen rapporterar D-dimer mot. Den europeiska riktlinjen från 2024 rekommenderar en strukturerad, multiparametrisk utredning där ADD-RS ingår [2].
I den prospektiva multicenterstudien ADvISED (1 850 patienter, 13 procent med akut aortasyndrom) missades ett fall bland 294 patienter med ADD-RS 0 och D-dimer under 500 ng/mL, och tre fall bland 924 patienter med ADD-RS högst 1 och negativt D-dimer. Felfrekvensen var 0,3 procent i båda strategierna. Med ADD-RS 0 kunde 15,9 procent av patienterna undvika bilddiagnostik och med ADD-RS högst 1 kunde 49,9 procent göra det. D-dimer ensamt hade sensitiviteten 96,7 procent och specificiteten 64 procent, och åtta patienter med akut aortasyndrom hade negativt D-dimer [23]. Vid samtidig misstanke om koronar sjukdom, lungemboli och aortasjukdom finns även DT-protokoll som avbildar alla tre, se kranskärls-DT vid akut bröstsmärta.
Praktiskt innebär detta:
- Vid hög klinisk sannolikhet ska DT-angiografi göras oberoende av D-dimer.
- Vid ADD-RS 0 kan negativ D-dimer under 500 ng/mL stödja att akut aortasyndrom avskrivs hos en stabil patient med kort symtomduration och trovärdig alternativ diagnos.
- Vid ADD-RS 1 kan negativ D-dimer vägas in, men bilddiagnostik bör göras generöst.
- Positiv D-dimer är ospecifik och bekräftar inte diagnosen.
- D-dimer kan vara falskt negativ tidigt, vid begränsad dissektion, trombotiserat falskt lumen eller intramuralt hematom.
Bilddiagnostik
DT-angiografi
Akut EKG-synkroniserad DT-angiografi är förstahandsmetod hos de flesta patienter och ska genomföras tidigt. Undersökningen ska omfatta hela aorta och dess relevanta grenar, i praktiken från halskärlen genom thorax, buk och bäcken till femoralartärerna. Om intramuralt hematom misstänks bör en nativ serie ingå. EKG-synkronisering minskar rörelseartefakter i aortaroten och ascenderande aorta [1,2].
DT-svaret ska ange:
- om ascenderande aorta är engagerad
- primär intimaskadas läge
- proximal och distal utbredning
- sant och falskt lumen samt grad av trombotisering
- aortadiametrar mätta vinkelrätt mot kärlets längdaxel
- engagemang och perfusion av koronar-, hals-, visceral-, njur- och iliacakärl
- perikardvätska, pleuravätska, mediastinalt hematom eller fri ruptur
- tecken på organischemi
- samtidigt intramuralt hematom eller penetrerande ulkus.
Modern DT-angiografi har sensitivitet och specificitet över 95 procent. Äldre jämförande data visar likvärdig diagnostisk träffsäkerhet för DT, transesofageal ekokardiografi och magnetkameraundersökning, med sensitivitet 98–100 procent och specificitet 95–98 procent [11].

Ekokardiografi
Transtorakal ekokardiografi kan snabbt påvisa perikardvätska, tamponad, aortainsufficiens, vänsterkammardysfunktion och ibland proximal dissektionsflik. Ett negativt transtorakalt fynd utesluter inte dissektion.
Transesofageal ekokardiografi är särskilt värdefull:
- hos instabil patient som inte säkert kan transporteras
- perioperativt
- vid oklar DT men kvarstående stark misstanke
- när jodkontrast inte kan ges och magnetkamera inte är praktiskt möjlig.
Metoden visualiserar aortarot, klaff, ascenderande och descenderande aorta väl, men har blinda områden i distala ascenderande aorta och aortabågen. Den kräver erfaren undersökare och sedering kan försämra hemodynamiken.
Magnetkamera
Magnetkamera har hög diagnostisk precision och saknar joniserande strålning, men lång undersökningstid, begränsad tillgänglighet och övervakningsproblem gör den olämplig för de flesta akuta patienter. Den används främst när DT och transesofageal ekokardiografi är kontraindicerade eller som uppföljningsmetod.
Diagnostiskt flöde
flowchart TD
A["Akut bröst-, rygg- eller<br>buksmärta, synkope eller<br>oförklarad malperfusion"] --> B["ABCDE, två infarter, EKG,<br>prover, riktat status<br>och smärtlindring"]
B --> C["Hög klinisk sannolikhet<br>eller instabil patient?"]
C -->|Ja| D["Larma aortateam och<br>ge anti-impulsbehandling"]
C -->|Nej| E["ADD-RS 0 och D-dimer<br>under 500 ng/mL?"]
D --> H["Kan patienten<br>transporteras till DT?"]
H -->|Nej| I["Transesofageal<br>ekokardiografi vid<br>sängen eller på operation"]
H -->|Ja| G["DT-angiografi från<br>halskärl till<br>femoralartärer"]
E -->|Nej| G
E -->|Ja| F["Överväg alternativ<br>diagnos och klinisk<br>omvärdering"]
I --> J["Engagerar dissektionen<br>ascenderande aorta?"]
G --> J
J -->|Ja| K["Stanford A:<br>omedelbar thoraxkirurgi"]
J -->|Nej| L["Stanford B:<br>finns komplikation?"]
L -->|Ja| M["Akut aortaintervention,<br>vanligen TEVAR"]
L -->|Nej| N["Intensiv medicinsk<br>behandling och seriell<br>övervakning"]Handläggning vid misstänkt akut aortasyndrom, från första bedömningen till beslut om thoraxkirurgi, TEVAR eller medicinsk behandling. Vid hög klinisk sannolikhet görs bilddiagnostik oberoende av D-dimer [1,9].
Differentialdiagnoser
Se även bröstsmärta, differentialdiagnoser och handläggning. Tabellen sammanfattar särskiljande drag för tillstånd som oftast övervägs vid misstänkt aortadissektion.
| Differentialdiagnos | Särskiljande eller överlappande fynd |
|---|---|
| Akut koronart syndrom | Tryckande smärta, ischemiskt EKG, regional hypokinesi. Troponin kan även stiga vid dissektion |
| Lungemboli | Dyspné, hypoxemi, högerkammarbelastning. D-dimer kan vara förhöjd vid båda |
| Perikardit | Lägesberoende smärta, generaliserad ST-höjning, gnidningsljud |
| Esofagusruptur | Kräkning före smärtdebut, subkutant emfysem, pneumomediastinum |
| Pneumothorax | Ensidigt nedsatta andningsljud, pleuralinje och avsaknad av lungglidning |
| Akut pankreatit eller perforerat ulkus | Bukstatus och riktad laboratorie- eller DT-diagnostik |
| Mesenterialischemi av annan orsak | Svår buksmärta, ofta embolikälla eller ateroskleros, utan aortadissektion |
| Stroke | Isolerad stroke saknar ofta smärta, pulsskillnad och aortafynd, men dissektion kan vara strokeorsak |
| Muskuloskeletal smärta | Rörelse- eller palpationsutlöst smärta, stabil klinik och avsaknad av riskfynd |
| Akut aortit eller infekterat aneurysm | Feber, inflammationsstegring och periaortal inflammation, men kan kompliceras av dissektion eller ruptur |
| Rupturerat eller symtomatiskt bukaortaaneurysm | Buk- eller ryggsmärta, pulserande resistens och hypotension. DT skiljer tillståndet från dissektion, se bukaortaaneurysm |
Akut behandling
Omedelbara åtgärder
Handläggning och transport planeras samtidigt:
- larma thoraxkirurg, kärlkirurg, anestesi och radiologi tidigt
- övervaka EKG, saturation, medvetandegrad, diures och perifer cirkulation
- sätt två grova perifera infarter
- lägg artärkateter, men fördröj inte bilddiagnostik eller operation
- ge syrgas vid hypoxemi
- håll patienten fastande
- ge titrerad intravenös opioidanalgesi
- korrigera inte asymtomatisk hypertoni med perorala långverkande preparat i akutskedet
- dokumentera neurologiskt och perifert kärlstatus före sedering och intervention.
Definitiv vård vid ett erfaret aortacentrum är förknippad med bättre resultat. En stabil patient med typ A kan efter överenskommelse överföras skyndsamt, men överföringen får inte innebära onödig väntan. Anti-impulsbehandling och kontinuerlig övervakning ska fortsätta under transport [1].
Anti-impulsbehandling
Målet är systoliskt blodtryck under 120 mmHg och hjärtfrekvens under 60 slag/minut enligt ESC 2024 och ESVS 2026, båda med klass I (nivå B respektive C) [2,3]. ACC/AHA 2022 anger i stället hjärtfrekvens 60–80 slag/minut [1]. Målen gäller förutsatt bevarad organperfusion. Vid ryggmärgsischemi eller samtidig hjärnskada rekommenderar ESC ett högre medelartärtryck [2]. Vid neurologisk eller visceral malperfusion kan ett högre tryck behövas. Behandla i följande ordning:
- Smärtlindra.
- Ge intravenös betablockerare.
- Lägg till titrerbar vasodilaterare om blodtrycket förblir för högt efter pulskontroll.
- Om betablockad är kontraindicerad kan diltiazem eller verapamil övervägas för frekvenskontroll.
- Om patienten är hypotensiv, sök och behandla tamponad, ruptur, aortainsufficiens eller malperfusion i stället för att ge blodtryckssänkande läkemedel.
Vid samtidig svår akut aortainsufficiens ska betablockad titreras försiktigt. Takykardin är där delvis kompensatorisk och upprätthåller minutvolymen, och en snabb frekvenssänkning kan försämra hemodynamiken [1].
Doserna nedan är internationellt använda akutdoser. Lokala svenska intensivvårdsrutiner, tillgängliga beredningar och produktresuméer ska följas.
| Läkemedel | Dos | Kommentar |
|---|---|---|
| Esmolol | 500 mikrogram/kg intravenöst under 1 minut, därefter 50 mikrogram/kg/min. Titrera vanligen till 50–200 mikrogram/kg/min | Förstahandsval när snabb och reversibel betablockad önskas. Svensk produktresumé (Brevibloc) anger samma underhållsintervall, 50–200 mikrogram/kg/min [12] |
| Labetalol | 10–20 mg intravenöst under 1–2 minuter, därefter 20–80 mg var 10:e minut, högst 300 mg, alternativt infusion 0,5–2 mg/min | Kombinerad alfa- och betablockad. Svensk produktresumé (Trandate) anger i stället 50 mg intravenöst under cirka 1 minut, vid behov upprepat var 5:e minut till högst 200 mg, eller infusion [13]. Undvik vid uttalad bradykardi, AV-block, astma eller akut svår vänsterkammarsvikt |
| Nikardipin | Start 5 mg/timme intravenöst. Öka med 2,5 mg/timme var 5:e till 15:e minut, högst 15 mg/timme | Ges efter etablerad frekvenskontroll. Saluförs inte i Sverige |
| Klevidipin | Start 2 mg/timme intravenöst. Dosen kan dubbleras var 90:e sekund, vanlig effektiv dos 4–6 mg/timme, högst 32 mg/timme | Titrerbart svenskt alternativ till nikardipin, ges efter etablerad frekvenskontroll. Godkänd indikation i Sverige är perioperativ blodtryckssänkning. Kontraindicerat vid kritisk aortastenos, rubbad lipidomsättning och allergi mot soja eller ägg [14] |
| Natriumnitroprussid | Start 0,3 mikrogram/kg/min intravenöst, titrera efter effekt, högst 10 mikrogram/kg/min under kort tid | Endast efter betablockad. Risk för cyanid- och tiocyanattoxicitet, särskilt vid hög dos eller njursvikt |
Esmolol är ofta lämpligt när det råder osäkerhet om patientens tolerans för betablockad eftersom effekten snabbt avtar efter avslutad infusion. Vasodilaterare ska inte ges ensamt vid uttalad takykardi. Evidensen för exakta mål och preparatval bygger huvudsakligen på fysiologi, observationsdata och expertkonsensus snarare än randomiserade studier [1,3].
Hos stabila patienter som uppnått målen med intravenös behandling rekommenderar ESC byte till peroral betablockad efter ett dygn om tarmfunktionen är bevarad, med uppdosering av övriga blodtryckssänkande läkemedel vid behov (klass I, nivå B) [2]. Stora och snabba blodtryckssänkningar har förknippats med njur-, hjärt- och hjärnischemi, och vid tecken på njurhypoperfusion ska sänkningen omprövas [3]. Hypertensiv kris utan aortasyndrom har andra mål och handläggs enligt hypertensiv kris.
Stanford typ A
Typ A är en operationsindikation även om patienten tillfälligt är stabil. Operationen syftar till att förebygga ruptur och tamponad, avlägsna den primära intimaskadan, återställa flöde i sant lumen och behandla aortaklaff-, rot- eller koronarengagemang.
I IRAD var sjukhusmortaliteten 16,1 procent efter operation jämfört med 52,1 procent vid medicinsk behandling. Även selekterade patienter över 80 år hade bättre femårsöverlevnad efter kirurgi, och hög ålder ensam ska därför inte betraktas som kontraindikation [16].
Stroke eller cerebral malperfusion utesluter inte automatiskt operation. I en systematisk översikt av 363 opererade patienter med cerebral malperfusion var sjukhusmortaliteten 20,1 procent och neurologin förbättrades hos 54 procent. Snabb central reparation och reperfusion förefaller ge bäst möjlighet till neurologisk återhämtning [17]. Om DT av hjärnan visar stor etablerad infarkt, hjärnödem eller intrakraniell blödning måste riskerna individualiseras av thoraxkirurg, neurolog och anestesiolog.
Perikardiocentes vid tamponad orsakad av typ A-dissektion kan undanröja den tryckbegränsning som tillfälligt hämmar blödningen och utlösa fatal exsanguination. Åtgärden ska därför undvikas om patienten kan föras direkt till operation. Vid cirkulationsstillestånd eller extrem chock där transport till operationssal annars är omöjlig kan kontrollerad dränering av en liten volym vara en brygga, i direkt samråd med thoraxkirurg.
Operationsprinciper i korthet
Typ A opereras vid centrum med aortateam. ESC 2024 rekommenderar att patienter som presenterar sig på mindre centrum överförs till centrum med hög volym om det kan ske utan betydande fördröjning av operationen (klass IIa, nivå B) [2]. Hur överföringen organiseras skiljer sig mellan regioner och följer lokala rutiner. De viktigaste operationsprinciperna enligt ESC är:
- ersättning av ascenderande aorta med öppen distal anastomos, vilket förbättrar överlevnaden och ökar andelen falska lumen som trombotiserar (klass I, nivå B)
- hemibågsersättning i stället för mer omfattande bågersättning när bågen saknar intimaskada och betydande aneurysm (klass I, nivå B)
- resuspension av aortaklaffen framför klaffersättning när roten är delvis dissekerad och klaffbladen är friska (klass I, nivå B), medan rotersättning med klaffförsedd conduit rekommenderas vid omfattande rotdestruktion, rotaneurysm eller känd ärftlig aortasjukdom (klass I, nivå B)
- utvidgad reparation med stent i proximala descenderande aorta, så kallad frozen elephant trunk, kan övervägas vid sekundär intimaskada i bågen eller proximala descendens för att minska sena distala komplikationer (klass IIb, nivå C).
Malperfusion i hjärna, tarm, nedre extremiteter eller njurar är i sig en indikation för omedelbar aortakirurgi (klass I, nivå B). Ungefär 30 procent utvecklar malperfusionssyndrom, och mortaliteten vid mesenterial malperfusion anges till 65–95 procent. Vid kliniskt betydande mesenterial malperfusion kan angiografisk revaskularisering före eller direkt efter aortakirurgi övervägas på centrum med erfarenhet (klass IIa, nivå C) [2]. Den operativa mortaliteten i större material är 17–25 procent och neurologiska komplikationer förekommer hos omkring 18 procent. Utan operation avlider ungefär hälften inom 48 timmar, med en mortalitet på 1–2 procent per timme i det tidiga skedet [1,2].
Stanford typ B
Alla patienter med typ B får anti-impulsbehandling och intensiv övervakning. Dissektionen klassificeras därefter som komplicerad eller okomplicerad.
Tecken på komplicerad typ B är:
- fri eller hotande ruptur
- hypotension eller chock
- cerebral, spinal, visceral, renal eller extremitetsmalperfusion
- retrograd utbredning till ascenderande aorta
- snabb aortaexpansion eller tilltagande periaortalt hematom
- kvarstående eller återkommande svår smärta
- terapiresistent hypertoni
- fortsatt dissektionsprogress trots medicinsk behandling.
Vid lämplig anatomi är TEVAR förstahandsmetod vid komplicerad typ B. Stentgraftet täcker den primära intimaskadan, minskar inflödet till falskt lumen och expanderar sant lumen. Statisk sidogrensobstruktion kan kräva kompletterande stentning eller annan revaskularisering. I IRAD var visceral ischemi associerad med en sjukhusmortalitet på 30,8 procent, jämfört med 9,1 procent utan visceral ischemi. Enbart medicinsk behandling vid visceral ischemi var förenad med särskilt dålig prognos [18].
Okomplicerad typ B behandlas initialt medicinskt. Under vårdtiden krävs upprepade kontroller av smärta, blodtryck, neurologi, pulsar, diures, kreatinin och laktat. Ny smärta, stigande laktat, oliguri eller försvunna pulsar ska föranleda akut förnyad bilddiagnostik och interventionsbedömning. ESVS föreslår upprepad DT eller MR efter 48 timmar och en vecka samt efter 1 och 3 månader under det akuta och subakuta skedet [3].
Okomplicerad typ B och förebyggande TEVAR
Förebyggande TEVAR vid okomplicerad typ B ger bättre aortaombyggnad, men nyttan för tidig överlevnad är osäker. En metaanalys av 14 706 patienter fann ingen säker skillnad i sjukhusmortalitet, medan tidig stroke var mindre vanlig med medicinsk behandling och sena aortarelaterade utfall talade till TEVAR:s fördel. Studiekvaliteten var begränsad [19]. En senare metaanalys, dominerad av observationsstudier, fann lägre 30-dagarsmortalitet med TEVAR men ingen säker skillnad i mortalitet efter ett, tre eller fem år och betydande heterogenitet [20]. Beslut om tidig TEVAR vid anatomiska högriskfynd ska därför tas av ett erfaret aortateam.
Tre randomiserade studier har prövat TEVAR vid okomplicerad dissektion:
| Studie | Population och design | Resultat |
|---|---|---|
| INSTEAD, 2009 [6] | 140 kliniskt stabila patienter minst två veckor efter dissektionen. TEVAR plus medicinsk behandling (72) mot enbart medicinsk behandling (68) | Tvåårsöverlevnad 88,9 procent med TEVAR och 95,6 procent utan (p=0,15). Aortaombyggnad hos 91,3 mot 19,4 procent. Studien var underdimensionerad |
| INSTEAD-XL, 2013 [7] | Retrospektiv landmarkanalys av femårsuppföljningen av INSTEAD | Femårsmortalitet av alla orsaker 11,1 mot 19,3 procent (p=0,13), aortaspecifik mortalitet 6,9 mot 19,3 procent (p=0,04) och sjukdomsprogress 27,0 mot 46,1 procent (p=0,04), alla till TEVAR:s fördel |
| ADSORB, 2014 [10] | 61 patienter med okomplicerad dissektion yngre än 14 dagar. TEVAR plus medicinsk behandling (30) mot enbart medicinsk behandling (31) | Inga dödsfall första 30 dagarna. Det sammansatta effektmåttet (ofullständig trombos av falskt lumen, aortadilatation eller ruptur) efter ett år var bättre med TEVAR (p<0,001). Ofullständig trombos 43 mot 97 procent |
Ingen av studierna var dimensionerad för att påvisa skillnad i mortalitet. Tre pågående randomiserade studier ska ge säkrare underlag: den skandinaviska SUNDAY (554 patienter, randomisering 7 dagar till 12 veckor efter symtomdebut, primärt mått total mortalitet efter fem år), den nordamerikanska IMPROVE-AD (1 100 patienter) och den brittiska EARNEST (470 patienter) [3].
Följande drag har föreslagits som högriskdrag vid okomplicerad typ B [1,3]:
- största aortadiameter över 40 mm
- falskt lumen över 20–22 mm
- primär intimaskada över 10 mm eller belägen på lilla kurvaturen
- ökning av total aortadiameter med mer än 5 mm mellan två undersökningar
- blodig pleuravätska eller malperfusion som bara syns på bild
- hypertoni som inte kontrolleras trots mer än tre läkemedelsklasser i maximal tolererad dos
- smärta som kvarstår mer än 12 timmar trots maximal behandling, eller behov av återinläggning.
Enbart aortadiameter på minst 40 mm har konsekvent predicerat aneurysmatisk degeneration i observationsstudier. Stödet för övriga drag är begränsat och retrospektivt [3]. De tre riktlinjerna värderar kunskapsläget olika:
| Riktlinje | Hållning till TEVAR vid okomplicerad typ B |
|---|---|
| ESC 2024 | TEVAR i subakut fas (dag 14–90) bör övervägas hos utvalda patienter med högriskdrag (klass IIa, nivå B) [2] |
| ACC/AHA 2022 | Endovaskulär behandling kan övervägas vid högriskdrag (klass IIb, nivå B-R) [1] |
| ESVS 2026 | Rutinmässig TEVAR rekommenderas inte utanför studier (klass III, nivå B). Utvalda patienter med lämplig anatomi och tidig aortaexpansion eller stor initial diameter (över 40 mm) kan övervägas, helst i subakut fas (klass IIb, nivå C) [3] |
Om TEVAR övervägs bör den enligt ESVS skjutas till efter den hyperakuta fasen. ESVS refererar till en metaanalys av 1 051 patienter där tidig TEVAR förefaller minska aortarelaterade händelser efter ett år (OR 0,48), men där de flesta tidiga ingrepp gjordes under de första 48 timmarna, vilket förknippades med högre 30-dagarsmortalitet (OR 10,26) och fler komplikationer (OR 1,58) [3].
TEVAR vid akut typ B kan orsaka retrograd typ A-dissektion (omkring 2,5 procent, vanligare vid ascenderande aorta över 38 mm, bikuspid aortaklaff och bågavvikelser), stroke (3–10 procent), ryggmärgsischemi och ny intimaskada vid stentgraftets ändar, så kallad SINE. Proximal överdimensionering och ballongmodellering undviks. Vid känd eller misstänkt ärftlig aortasjukdom avråder ESVS i allmänhet från endograft [3], och ESC undantar ärftlig thorakal aortasjukdom från rekommendationen om TEVAR som förstahandsbehandling vid komplicerad typ B [2]. Öppen kirurgi vid komplicerad typ B bör övervägas hos utvalda patienter som inte kan behandlas endovaskulärt (klass IIa, nivå C) [3].
Intramuralt hematom och penetrerande aortasår
Intramuralt hematom (IMH) och penetrerande aortasår (PAU, penetrating aortic ulcer) hör till de akuta aortasyndromen. De ger samma symtom som klassisk dissektion, utreds med samma bilddiagnostik och behandlas efter samma grundprinciper: smärtlindring, anti-impulsbehandling och uppdelning i typ A och typ B [1,2].
Intramuralt hematom
IMH innebär blödning i aortans media utan påvisbar intimaskada eller dissektionsflik. Det utgör 5–25 procent av de akuta aortasyndromen enligt ESC och 10–30 procent enligt ESVS, och 60–70 procent av fallen engagerar aortabågen och descenderande aorta [2,3]. Patienterna är i genomsnitt äldre än vid klassisk dissektion och har oftare hypertoni och ateroskleros, och symtomen går inte att skilja från dissektion [1]. På DT ses halvmåneformad eller cirkulär väggförtjockning med hög attenuation, över 5 mm, utan flöde i något falskt lumen och utan luminal förträngning. Nativ serie före kontrast och sen venös fas underlättar bedömningen [3].
Förloppet varierar. Hematomet kan sprida sig, vara stabilt eller resorberas. Enligt ESC utvecklades IMH till dissektion hos 12 procent, till sackulärt aneurysm hos 8 procent, till fusiformt aneurysm hos 22 procent och till intimaskada hos 54 procent [2]. Rapporterad progress av typ B-IMH varierar mellan 4 och 47 procent [3]. Andelen IMH bland akuta aortasyndrom är större i Östasien, där medicinsk behandling av typ A-IMH har gett låg mortalitet, men dessa resultat kan inte säkert överföras till Europa [1,2].
Handläggning enligt ESC 2024 [2]:
- alla patienter får smärtlindring och blodtryckskontroll (klass I, nivå C)
- typ A: skyndsam eller akut kirurgi (klass I, nivå C). Expektans kan övervägas på erfaret centrum hos utvalda patienter med ökad operationsrisk och okomplicerat IMH utan högriskdrag (klass IIb, nivå C)
- typ B: initial medicinsk behandling med noggrann övervakning och upprepad bilddiagnostik med DT eller MR (klass I, nivå C)
- komplicerat typ B-IMH, det vill säga återkommande smärta, expansion av hematomet, periaortalt hematom eller intimaskada: TEVAR (klass I, nivå C)
- okomplicerat typ B-IMH med högriskdrag: TEVAR bör övervägas (klass IIa, nivå C).
Högriskdrag vid IMH är bland annat ascenderande aorta engagerad, svårkontrollerad hypertoni, kvarstående smärta trots blodtryckskontroll, största aortadiameter över 45–50 mm vid typ A och över 47–50 mm vid typ B, hematomtjocklek över 10 mm vid typ A och över 13 mm vid typ B, ökande hematomtjocklek eller aortadiameter, fokal intimaskada med ulcusliknande utbuktning, perikardvätska vid ankomst, återkommande pleuravätska och malperfusion [2]. ESVS anger att medicinsk behandling enbart misslyckas hos 47–72 procent av IMH-patienterna enligt en definition som omfattar ruptur, aortarelaterad död, diameter över 55 mm eller tillväxt över 10 mm inom ett år, och att utgångstjocklek över 8 mm är förenad med ökad risk för sådant misslyckande. ESVS påpekar dock att underlaget för markörerna är retrospektivt och snedvridet av att ingrepp ofta räknas som utfall [3].
Penetrerande aortasår
PAU är ett lokaliserat sår i ett aterosklerotiskt plack som penetrerar elastica interna in i media, ofta tillsammans med IMH och utbredd ateroskleros. Det utgör 2–7 procent av de akuta aortasyndromen och 90 procent sitter i descenderande aorta [2,3]. Typiska patienter är rökande män över 65 år med hypertoni, kranskärlssjukdom, KOL och njursvikt, och såret upptäcks ofta som ett tillfälligt fynd på DT [2]. DT är förstahandsmetod. Magnetkamera och transesofageal ekokardiografi är alternativ [2].
Behandling enligt ESC 2024 [2]:
- alla patienter får smärtlindring och blodtryckskontroll (klass I, nivå C)
- typ A: kirurgi (klass I, nivå C), med möjlighet till expektans hos välvalda högriskpatienter utan högriskdrag (klass IIb, nivå C)
- typ B: initial medicinsk behandling med noggrann övervakning och upprepad bilddiagnostik (klass I, nivå C)
- komplicerat typ B-PAU: TEVAR (klass I, nivå C). Kirurgi kan övervägas beroende på anatomi och komorbiditet (klass IIb, nivå C)
- okomplicerat typ B-PAU med högriskdrag: endovaskulär behandling bör övervägas (klass IIa, nivå C)
- isolerat, litet och symtomfritt PAU utan högriskdrag: konservativ handläggning med regelbundna kontroller (klass IIb, nivå C).
Högriskdrag vid PAU är största bredd på 13–20 mm eller mer, djup på minst 10 mm, betydande tillväxt (över 5 mm per år), samtidigt sackulärt aneurysm och tilltagande pleuravätska [2]. ACC/AHA 2022 rekommenderar reparation vid symtomatiskt isolerat PAU med kvarstående smärta som motsvaras av bildfynden (klass I), och anger att asymtomatiska PAU utan högriskdrag har låg progressionsrisk, 3,6 procent efter fem år och 6,5 procent efter tio år [1].
Iatrogen och traumatisk aortaskada
Iatrogen dissektion
Iatrogena aortaskador uppstår vid invasiva ingrepp. Efter hjärtkirurgi är typ A den vanligaste formen, och vid koronarangiografi och PCI är typ A och typ B ungefär lika vanliga. Riskfaktorer är hög ålder, kardiovaskulära riskfaktorer, ateroskleros, aortaaneurysm och perifer kärlsjukdom. Patienterna har ofta ingen smärta eller mindre smärta än vid spontan dissektion [2].
Behandlingen styrs av skadans läge och utbredning. Underlaget är begränsat, men det stöder konservativ handläggning med bilduppföljning vid Dunning typ 1 (dissektion begränsad till sinus Valsalva) och typ 2 (ascenderande aorta utanför sinus och mindre än 40 mm), och kirurgi vid typ 3 (över 40 mm). Konservativ handläggning har också beskrivits vid liten typ A-dissektion med bevarat koronarflöde. Vid koronarengagemang kan en stent som täcker flikens ursprung övervägas [2].
Traumatisk aortaskada
Trubbigt högenergitrauma, till exempel trafikolycka eller fall, kan ge partiell eller total aortaruptur. Skadan sitter oftast vid isthmus (90 procent), i aortaroten (5 procent) eller vid hiatus (5 procent). ESC graderar skadan: grad I intimaskada, grad II intramuralt hematom, grad III pseudoaneurysm och grad IV ruptur [2]. Symtomen är ospecifika och maskeras ofta av andra skador, så diagnosen kräver hög misstanke. Se även initialt omhändertagande vid trauma och kärlskador vid trauma.
ESC 2024 rekommenderar [2]:
- DT vid misstanke, och transesofageal ekokardiografi om DT inte finns tillgänglig
- smärtlindring samt kontroll av blodtryck och hjärtfrekvens hos alla patienter (klass I, nivå C)
- omedelbar reparation vid grad IV (klass I, nivå A) och reparation vid grad III (klass I, nivå C)
- TEVAR framför öppen kirurgi när anatomin tillåter ingrepp (klass I, nivå A)
- initial medicinsk behandling och noggrann klinisk och bilddiagnostisk övervakning vid grad I och II, med semiakut reparation inom 24–72 timmar om hematomet progredierar (klass IIa, nivå C).
Kronisk typ B-dissektion
Definition och förlopp
Typ B-dissektionen räknas som kronisk efter 90 dagar. Begreppet omfattar även kvarvarande typ B-dissektion efter reparation av typ A. Patienter som haft en akut episod kan vara symtomfria eller ha symtom som liknar det akuta skedet, oftast bröstsmärta. Hos patienter utan känd akut episod är dissektionen oftast ett tillfälligt DT-fynd, och anamnesen bör då utforskas för en tidigare smärtepisod. Sällsynt ger sjukdomen symtom på malperfusion (tarmangina, extremitetsischemi, försämrad njurfunktion) eller på växande aneurysm (heshet, bröstsmärta) [3].
Den vanligaste komplikationen är aneurysmatisk degeneration av den dissekerade aorta. Av medicinskt behandlade patienter utvecklar 20–55 procent aneurysm inom fem år, med en medianväxt på omkring 1 mm per år, och ESC anger att aortakomplikationer uppstår hos upp till hälften [2,3]. Tillväxt över 10 mm per år, kvarvarande flöde i falskt lumen och diameter över 55 mm är faktorer som kan motivera ingrepp [3]. Nästan en tredjedel av patienterna uteblir från det första kontrollbesöket efter dissektion, och bristande uppföljning är förknippad med högre livstidsrisk för död [3].
Medicinsk behandling
Livslång blodtrycksbehandling är rekommenderad hos alla patienter med kronisk typ B-dissektion (klass I, nivå B enligt ESC) [2]. ESVS anger målet under 130/80 mmHg, och betablockerare, ACE-hämmare, angiotensinreceptorblockerare och kalciumantagonister rekommenderas som läkemedel (klass I, nivå B) [3]. Statinbehandling bör övervägas (klass IIa, nivå C) [3]. Utöver aortan dör många patienter av andra kardiovaskulära orsaker, och rökstopp och behandling av övriga riskfaktorer ingår därför i uppföljningen [3].
När ska aortan åtgärdas
Tabellen sammanfattar riktlinjernas tröskelvärden för elektiv åtgärd vid kronisk dissektion med aneurysm i thorakala aorta:
| Riktlinje | Indikation |
|---|---|
| ESC 2024 | Diameter på descenderande aorta minst 60 mm hos patient med rimlig operationsrisk (klass I, nivå B). Minst 55 mm bör övervägas vid låg ingreppsrisk (klass IIa, nivå C). Akut ingrepp vid symtom på malperfusion, ruptur eller progress (klass I, nivå C) [2] |
| ACC/AHA 2022 | Total aortadiameter minst 5,5 cm vid kvarvarande kronisk dissektion med aneurysm: elektiv reparation (klass I, nivå B-NR) [1] |
| ESVS 2026 | Minst 6,0 cm bör övervägas (klass IIa, nivå C). Lägre tröskel, 5,5 cm, kan övervägas hos utvalda patienter (klass IIb, nivå C), till exempel enligt aortaindex eller vid snabb tillväxt. Snabb tillväxt (10 mm per år), nya symtom och tecken på malperfusion kan också motivera ingrepp [3] |
Endovaskulär och öppen behandling
TEVAR bör enligt ESVS övervägas som förstahandsbehandling när aneurysmbildningen är begränsad till thorakala aorta och det finns en tillräcklig distal förankringszon i icke-dissekerad aorta ovanför truncus coeliacus (klass IIa, nivå C). Proximal förankring bör ske i icke-dissekerad aorta eller i kirurgisk graft (klass IIa, nivå C). TEVAR ensamt är mindre lämpligt vid utbredda thorakoabdominella dissektioner. Efter TEVAR vid kronisk dissektion rapporteras återingrepp hos 31 procent inom fem år, oftast på grund av aneurysmbildning distalt om det behandlade segmentet [3]. Vid thorakoabdominellt aneurysm bör fenestrerade eller grenade stentgraft övervägas som förstahandsval (klass IIa, nivå C). Öppen kirurgi kan övervägas hos utvalda yngre patienter med låg operationsrisk och lång förväntad livslängd eller ärftlig aortasjukdom (klass IIb, nivå C). Öppen kirurgi bör begränsas till högvolymcentrum eftersom den operativa mortaliteten är 6–16 procent där och över 20 procent vid centrum med lägre volym [3]. Se även thoraxaortaaneurysm och bukaortaaneurysm.
Genetik och familjescreening
Ärftlig thorakal aortasjukdom (HTAD, heritable thoracic aortic disease) är en grupp tillstånd med aneurysm eller dissektion i thorakala aorta. Den omfattar familjära former, bekräftade genetiska tillstånd och syndrom med ökad risk. De flesta är autosomalt dominanta, och de kända generna kodar för komponenter i extracellulär matrix, TGF-beta-signalvägen eller glattmuskelcellernas kontraktila apparat [2]. Cirka 13–20 procent av patienter med thorakal aortasjukdom utan Marfan- eller Loeys-Dietz-drag har drabbade förstagradssläktingar [1]. Ungefär 20 procent av thorakala aortaaneurysm har en ärftlig orsak [1].
Vem ska remitteras för genetisk utredning
Patienter under 60 år med thorakal aortasjukdom, patienter med släktanamnes på aneurysm eller dissektion och patienter med syndromdrag, till exempel slapp hud, ledöverrörlighet eller multipla eller atypiska aneurysm, bör få genetisk rådgivning och vid behov testning [3]. ESC 2024 rekommenderar att släktanamnes tas över minst tre generationer med frågor om thorakal aortasjukdom, oförklarad plötslig död samt perifera och intrakraniella aneurysm (klass I, nivå B). Genetisk rådgivning vid expertcentrum och därefter testning om det är indicerat rekommenderas hos patienter med rotaneurysm, ascenderande aneurysm eller thorakal dissektion och riskfaktorer för HTAD (klass I, nivå B). Är en patogen eller trolig patogen variant funnen rekommenderas kaskadtestning av biologiska släktingar oavsett ålder (klass I, nivå C). Hos patienter med stark misstanke men negativ testning bör ny bedömning göras efter tre till fem år [2].
Bilddiagnostisk screening av släktingar
ACC/AHA 2022 rekommenderar aortaundersökning av förstagradssläktingar till patienter med rotaneurysm, ascenderande aneurysm eller dissektion [1]. ESC 2024 rekommenderar transthorakal ekokardiografi hos förstagradssläktingar när patienten har riskfaktorer för HTAD, negativ släktanamnes och ingen identifierad patogen variant (klass I, nivå B), med start vid 25 års ålder eller 10 år före den yngsta drabbade, vilket som inträffar först, och kontroll vart femte år till 60 års ålder om första undersökningen är normal (klass IIa, nivå C) [2]. ESVS föreslår en senare startålder, 50 år, vid familjär thorakal aortasjukdom utan syndromdrag [3]. Riktlinjerna skiljer sig alltså åt, och lokala rutiner vid aortacentrum bör följas.
Marfans syndrom, Loeys-Dietz syndrom och vaskulärt Ehlers-Danlos syndrom
| Tillstånd | Gen och särdrag | Aortaåtgärder och behandling |
|---|---|---|
| Marfans syndrom | FBN1. Dissektion typ A vid rotdilatation, typ B kan uppträda vid små diametrar. Årlig TTE, MR eller DT av hela aorta vart 3:e–5:e år | Betablockerare och angiotensinreceptorblockerare. Rotkirurgi oftast vid minst 50 mm, tidigare vid tillväxt på minst 5 mm per år, aortainsufficiens eller släktanamnes på dissektion [3] |
| Loeys-Dietz syndrom | TGF-beta-signalvägen (TGFBR1, TGFBR2, SMAD2, SMAD3, TGFB2, TGFB3). Dissektion vid ung ålder och liten diameter | Betablockerare används ofta. Profylaktisk rot- eller ascendenskirurgi vid över 40–45 mm beroende på variant och riskfaktorer [3] |
| Vaskulärt Ehlers-Danlos syndrom | COL3A1. Bräckliga artärer, tarm- och uterusperforation. Dissektion i upp till 10 procent | Celiprolol. Irbesartan som tillägg minskade artärhändelser i en liten randomiserad studie. Akuta artärkomplikationer hanteras konservativt om de inte är livshotande [2,3,25] |
Hos Marfans syndrom visade en individdatametaanalys av sju randomiserade studier med 1 442 patienter att angiotensinreceptorblockerare ungefär halverade den årliga ökningen av aortarotens z-score jämfört med kontroll (0,07 mot 0,13 per år), och effekten var likartad som för betablockerare [21]. ACC/AHA föreslår att kalciumantagonister undviks vid Marfans syndrom om inte blodtrycksmålet kräver dem [1]. Vid vaskulärt Ehlers-Danlos syndrom minskade celiprolol risken för artärruptur tre gånger under 47 månader i den randomiserade BBEST-studien enligt ESVS (HR 0,36) [3]. I en randomiserad studie med 57 patienter på celiprololbehandling nåddes det sammansatta effektmåttet (artärhändelse eller ny eller förvärrad artärskada på bild) hos 27,6 procent med irbesartan och 53,6 procent med placebo under två år (HR 0,42) [25]. Vid Turners syndrom, bikuspid aortaklaff och koarktation bedöms aortan med andra intervall och trösklar, se bikuspid aortaklaff och aortopati och thoraxaortaaneurysm.
Graviditet
Graviditet ökar risken för akuta aortasyndrom, oftast under tredje trimestern (cirka hälften) eller postpartum (cirka en tredjedel) [2]. Fallen är sällsynta. I IRAD utgjorde graviditetsrelaterad dissektion 0,3 procent av alla dissektioner men 19 procent av dissektionerna hos kvinnor under 35 år (20 av 105). Av 29 kvinnor hade 69 procent känd aortasjukdom eller släktanamnes, främst Marfans syndrom, och hos 47 procent upptäcktes den underliggande aortasjukdomen först efter dissektionen. Typ A hade 45 procent och typ B 55 procent, och typ A förekom vid dilaterad aorta medan typ B ofta förekom utan dilatation. Dissektionen uppstod under graviditeten hos 15 kvinnor och postpartum, i genomsnitt 12,5 dagar efter förlossningen, hos 12 [24]. Tröskeln för akut aortautredning vid bröst- eller ryggsmärta hos gravida och nyförlösta ska därför vara låg. Se även hjärtstopp under graviditet och förlossning.
Handläggning av dissektion under graviditet kräver ett multidisciplinärt team vid specialiserat centrum och läkemedel med lägsta möjliga teratogena effekt [2]. ACC/AHA 2022 anger [1]:
- typ A under första eller andra trimestern: akut aortakirurgi med fostermonitorering (klass I, nivå C)
- typ A under tredje trimestern: akut kejsarsnitt omedelbart följt av aortakirurgi (klass I, nivå C). ESC anger kejsarsnitt före aortareparation om fostret är livsdugligt och aortakirurgi med fostret kvar om det inte är det [2]
- typ B: medicinsk behandling om inte endovaskulär eller kirurgisk behandling krävs för komplikationer (klass I, nivå C). Omkring 20 procent utvecklar komplikationer som kräver ingrepp, och TEVAR föredras då framför öppen kirurgi när det är möjligt.
Vid tidigare kronisk dissektion rekommenderar ACC/AHA planerat kejsarsnitt (klass I, nivå C), och graviditet betraktas som högrisk. Hos kvinnor med aortasjukdom och aortadiameter under 4,0 cm rekommenderas vaginal förlossning när inget annat talar emot, och vid diameter på 4,5 cm eller mer är kejsarsnitt rimligt [1]. Vid kända aortopatier gäller förberedelser före graviditet: ESVS rekommenderar preconceptionell rådgivning, EKG-styrd DT eller MR av hela aorta före graviditet, utsättning av ACE-hämmare och angiotensinreceptorblockerare på grund av teratogenicitet, betablockad vid aortadilatation, snabb behandling av hypertoni och transthorakal ekokardiografi varje trimester. Gravida kvinnor med descenderande aortaaneurysm eller aortadissektion bör remitteras till erfaret aortacentrum (klass I, nivå C) [3].
Uppföljning och prognos
Aortadissektion är en livslång sjukdom även efter framgångsrik operation. Kvarvarande dissekerad aorta kan dilatera, och efter TEVAR kan endoläckage, stentrelaterad skada eller distal aneurysmutveckling uppstå.
Bilddiagnostisk uppföljning
Riktlinjerna ger i stort sett samma schema men skiljer sig i detaljer. Efter akut aortasyndrom bör DT eller MR av hela aorta göras vid fastställda tidpunkter, därefter livslångt med individuellt anpassat intervall. Vid frekventa kontroller kan MR övervägas i stället för DT efter första året för att minska strålningen [2,3].
| Situation | ESC 2024 [2] | ACC/AHA 2022 [1] | ESVS 2026 [3] |
|---|---|---|---|
| Medicinskt behandlad typ B-dissektion eller IMH | Efter 1, 3, 6 och 12 månader, därefter årligen om stabilt (klass I, nivå C) | Efter 1, 6 och 12 månader, därefter årligen om stabilt (klass I, nivå B-NR) | Under vårdtiden efter 48 timmar och en vecka, därefter efter 1, 3, 6 och 12 månader och årligen om stabilt |
| Efter TEVAR | Efter 1, 6 och 12 månader, därefter årligen till och med femte året om inga avvikelser (klass I, nivå B). Vid avvikelse var 3:e–6:e månad (klass IIa, nivå C) | Efter 1, 6 och 12 månader, därefter årligen om stabilt (klass I, nivå B-NR) | Individualiserad livslång uppföljning (klass I, nivå C) |
| Efter öppen kirurgi | DT och TTE inom 6 månader, DT efter 12 månader, därefter årligen om stabilt (klass IIa, nivå B). Efter tre år utan öppet falskt lumen var 2:a–3:e år (klass IIa, nivå C) | Efter 1, 6 och 12 månader, därefter årligen vid kvarvarande aortasjukdom (klass I, nivå B-NR) | Individualiserad livslång uppföljning (klass I, nivå C) |
| Kronisk typ B-dissektion | Se ovan | Se ovan | Efter 6 och 12 månader, därefter individualiserat (klass I, nivå C) |
| IMH | Som medicinskt behandlad typ B | Som medicinskt behandlad dissektion | DT 3 månader efter utskrivning, därefter efter 6 och 12 månader och årligen till år 3, sedan vartannat år |
| Medicinskt behandlat PAU | Efter 1 månad, därefter var 6:e månad om stabilt (klass I, nivå C). Längre intervall efter två års stabilitet hos lågriskpatienter (klass IIa, nivå C) | Efter 1 månad, därefter var 6:e månad i två år (klass IIa, nivå C) | Följ sårets tillväxt och aortadiameter |
Tätare kontroller behövs vid tillväxt, stort eller partiellt trombotiserat falskt lumen, kvarstående smärta, ärftlig aortasjukdom eller osäker blodtryckskontroll. Efter TEVAR avser avvikelse bland annat endoläckage, pseudoaneurysm, graftinfektion, tillväxt av den uteslutna aneurysmsäcken och migration eller brott på stentgraftet [2]. Lokala kirurgiska och radiologiska protokoll kan avvika något.
Långsiktiga mål är [1,3]:
- blodtryck vanligen under 130/80 mmHg, med lägre systoliskt mål om det tolereras
- betablockerare som basbehandling när kontraindikation saknas
- tillägg av ACE-hämmare eller angiotensinreceptorblockerare för blodtryckskontroll
- rökstopp och behandling av övriga kardiovaskulära riskfaktorer
- statinbehandling bör övervägas efter typ B-dissektion (klass IIa, nivå C i ESVS 2026). I en svensk registerstudie var statinbehandling förknippad med lägre långtidsmortalitet hos medicinskt behandlade patienter (HR 0,72) [3,27]
- undvikande av tunga statiska lyft och aktiviteter som orsakar extrema blodtryckstoppar
- tydlig information om att omedelbart söka vid ny bröst-, rygg- eller buksmärta, synkope eller neurologiska symtom.
Genetisk bedömning och släktingscreening beskrivs i avsnittet Genetik och familjescreening ovan.
Prognos
Obehandlad typ A har mycket hög tidig mortalitet, traditionellt uppskattad till 1–2 procent per timme, och omkring hälften avlider inom 48 timmar utan operation [1,2]. Prognosen försämras vid chock, tamponad, koronarischemi, njursvikt och malperfusionssyndrom. Publicerade prognosmodeller har varierande prestanda och ofta hög risk för bias. De får inte användas för att fördröja kirurgisk behandling eller neka en patient bedömning av aortateam [22].
ESC anger att sjukhusmortaliteten vid akut typ A har minskat från 31 till 22 procent tack vare bättre kirurgiska resultat, medan den vid akut typ B legat stabilt kring 14 procent [2]. Tioårsöverlevnaden efter reparation av typ A är omkring 60–65 procent. Distal aortaåteroperation behövs hos 10–16 procent inom tio år, och efter TEVAR vid typ B behövs återingrepp hos 27–39 procent på medellång sikt [1].
Svenska data
Svenska registerstudier ger en bild av hur sjukdomen hanteras i landet. Av 3 951 patienter som lades in med akut aortadissektion 2006–2015 var 3 046 (77 procent) vid liv efter 30 dagar. Inom ett år efter utskrivning hade 96 procent minst ett blodtryckssänkande läkemedel, 90 procent betablockerare och 47 procent statin [27]. I det nationella materialet 1999–2023 behandlades 53,9 procent av de inlagda medicinskt. Kvinnor insjuknade senare men opererades mer sällan än män, och den relativa tioårsöverlevnaden jämfört med befolkningen var efter operation av typ A 94,9 procent för män och 86,6 procent för kvinnor, och efter medicinsk behandling 84,1 respektive 70,9 procent [26]. Registerdata särskiljer inte alltid typ A från typ B bland medicinskt behandlade. Hur akut överföring till centrum med thorax- och kärlkirurgisk beredskap organiseras skiljer sig mellan regioner och ska följa lokala vårdkedjor.
Vanliga fel
- Antitrombotisk behandling eller trombolys vid ST-höjning utan att aortan övervägts. Dissektion kan ge koronarengagemang och ST-höjning, och blödning vid typ A kan bli katastrofal. Vid kliniska aortafynd bedöms aortan skyndsamt, se även bröstsmärta, differentialdiagnoser och handläggning.
- Normalt EKG eller normal lungröntgen får lugna. I IRAD var EKG helt normalt hos 31 procent och lungröntgen hos 12 procent [8].
- D-dimer används vid hög klinisk sannolikhet. Vid ADD-RS 2–3 görs DT oavsett D-dimer, eftersom ett negativt D-dimer inte kan avskriva diagnosen i det läget [2,23].
- Transthorakal ekokardiografi används för att utesluta dissektion. Metoden ser inte bågen och descenderande aorta och används för att hitta komplikationer.
- DT begränsas till thorax. Undersökningen ska täcka aorta från halskärl till femoralartärer så att utbredning och malperfusion bedöms [2].
- Blodtrycket sänks vid hypotension. Hypotension talar för ruptur, tamponad, svår aortainsufficiens eller koronarischemi. Då behandlas orsaken i stället för att trycket sänks ytterligare.
- Vasodilaterare ges före betablockad. Reflektorisk takykardi ökar belastningen på aortaväggen [1,3].
- Perikardiocentes vid tamponad vid typ A utan att operation är möjlig. Åtgärden kan släppa på det tryck som håller tillbaka blödningen. Direkt till operation är förstahandsvalet [2].
- TEVAR i hyperakut fas vid okomplicerad typ B. Tidig behandling under de första 48 timmarna förknippades med högre 30-dagarsmortalitet [3].
- Endograft vid ärftlig aortasjukdom utan aortateamets bedömning. Metoden avråds i allmänhet vid bindvävssjukdom [3].
- Förlorad uppföljning. Nästan var tredje patient uteblir från första kontrollen efter dissektion, vilket ger högre livstidsrisk för död [3].
- ACE-hämmare och angiotensinreceptorblockerare till gravida. De ska sättas ut före graviditet på grund av teratogenicitet [3].
Vanliga frågor
Kan man utesluta aortadissektion med ett normalt D-dimer?
Bara hos patienter med låg klinisk sannolikhet. I studien ADvISED missades ett fall bland 294 patienter med ADD-RS 0 och negativt D-dimer, men åtta patienter med akut aortasyndrom hade negativt D-dimer totalt. Vid ADD-RS 2–3 görs DT oavsett provsvar, och D-dimer kan vara falskt negativt vid tidig undersökning, begränsad dissektion, trombotiserat falskt lumen eller intramuralt hematom [9,23].
Vilka mål gäller för blodtryck och puls vid akut dissektion?
Systoliskt blodtryck under 120 mmHg, eller det lägsta tryck som bibehåller organperfusion, och hjärtfrekvens under 60 slag per minut enligt ESC 2024 och ESVS 2026. ACC/AHA anger 60–80 slag per minut. Behandlingen börjar med smärtlindring och intravenös betablockad, med vasodilaterare som tillägg [1,2,3].
Behöver en okomplicerad typ B-dissektion stentas?
Inte rutinmässigt. Okomplicerad typ B behandlas medicinskt med serieundersökningar. TEVAR ger bättre aortaombyggnad men har inte visat överlevnadsvinst i randomiserade studier, och ESVS avråder från rutinmässig TEVAR utanför studier. Vid högriskdrag, till exempel aortadiameter över 40 mm, kan TEVAR övervägas i subakut fas av ett aortateam [2,3,6,7,10].
Hur ofta ska aortan kontrolleras efter en dissektion?
Efter 1, 3 (ESC och ESVS), 6 och 12 månader, därefter årligen om bilderna är stabila, med tätare kontroller vid tillväxt eller kvarvarande öppet falskt lumen. Efter TEVAR görs kontroller efter 1, 6 och 12 månader och därefter årligen. Uppföljningen är livslång [1,2,3].
Ska släktingar till en patient med aortadissektion undersökas?
Ja, förstagradssläktingar bör erbjudas aortabilddiagnostik enligt ACC/AHA och ESC, särskilt när patienten är yngre än 60 år, har syndromdrag eller släktanamnes. Vid patogen genvariant rekommenderas kaskadtestning av släktingar [1,2,3].
Källor
- Isselbacher EM m.fl. 2022 ACC/AHA Guideline for the Diagnosis and Management of Aortic Disease. Circulation 2022. PMID: 36322642
- Mazzolai L, Teixido-Tura G, Lanzi S, m.fl. 2024 ESC Guidelines for the management of peripheral arterial and aortic diseases. European Heart Journal 2024. PMID: 39210722
- Wanhainen A, Gombert A, Antoniou GA m.fl. European Society for Vascular Surgery (ESVS) 2026 Clinical Practice Guidelines on the Management of Descending Thoracic and Thoraco-Abdominal Aortic Diseases. European Journal of Vascular and Endovascular Surgery 2026. PMID: 41448425
- Gouveia E Melo R m.fl. A systematic review and meta-analysis of the incidence of acute aortic dissections in population-based studies. Journal of Vascular Surgery 2022. PMID: 34560218
- Bossone E, Carbone A, Eagle KA. Gender Differences in Acute Aortic Dissection. Journal of Personalized Medicine 2022. PMID: 35887644
- Nienaber CA m.fl. Randomized comparison of strategies for type B aortic dissection: the INvestigation of STEnt Grafts in Aortic Dissection (INSTEAD) trial. Circulation 2009. PMID: 19996018
- Nienaber CA m.fl. Endovascular repair of type B aortic dissection: long-term results of the randomized investigation of stent grafts in aortic dissection trial. Circulation: Cardiovascular Interventions 2013. PMID: 23922146
- Hagan PG m.fl. The International Registry of Acute Aortic Dissection: new insights into an old disease. JAMA 2000. PMID: 10685714
- Ren S m.fl. Diagnostic accuracy of the aortic dissection detection risk score alone or with D-dimer for acute aortic syndromes: Systematic review and meta-analysis. PLoS One 2024. PMID: 38905181
- Brunkwall J m.fl. Endovascular repair of acute uncomplicated aortic type B dissection promotes aortic remodelling: 1 year results of the ADSORB trial. European Journal of Vascular and Endovascular Surgery 2014. PMID: 24962744
- Shiga T m.fl. Diagnostic accuracy of transesophageal echocardiography, helical computed tomography, and magnetic resonance imaging for suspected thoracic aortic dissection: systematic review and meta-analysis. Archives of Internal Medicine 2006. PMID: 16831999
- Brevibloc (esmolol) injektionsvätska, lösning. Produktresumé, FASS Vård. https://fass.se/health/product/20091219000015/fass-text
- Trandate (labetalol) injektionsvätska, lösning. Produktresumé, FASS Vård. https://fass.se/LIF/product?userType=0&nplId=19811218000045&docType=6
- Cleviprex (klevidipin) injektionsvätska, emulsion. Produktresumé, FASS Vård. https://fass.se/health/product/20090311000015/fass-text
- Sievers HH m.fl. Aortic dissection reconsidered: type, entry site, malperfusion classification adding clarity and enabling outcome prediction. Interactive CardioVascular and Thoracic Surgery 2020. PMID: 31755925
- Hemli JM m.fl. Management of acute type A aortic dissection in the elderly: an analysis from IRAD. European Journal of Cardio-Thoracic Surgery 2022. PMID: 34977934
- Wang C m.fl. Surgical treatment of type A acute aortic dissection with cerebral malperfusion: a systematic review. Journal of Cardiothoracic Surgery 2022. PMID: 35659278
- Jonker FH m.fl. Acute type B aortic dissection complicated by visceral ischemia. Journal of Thoracic and Cardiovascular Surgery 2015. PMID: 25500101
- Hossack M m.fl. Endovascular vs. Medical Management for Uncomplicated Acute and Sub-acute Type B Aortic Dissection: A Meta-analysis. European Journal of Vascular and Endovascular Surgery 2020. PMID: 31899101
- Motawea KR m.fl. Efficacy of thoracic endovascular aortic repair versus medical therapy for treatment of type B aortic dissection. BMC Surgery 2024. PMID: 39261808
- Pitcher A m.fl. Angiotensin receptor blockers and β blockers in Marfan syndrome: an individual patient data meta-analysis of randomised trials. Lancet 2022. PMID: 36049495
- Ren Y m.fl. Prognostic factors and prediction models for acute aortic dissection: a systematic review. BMJ Open 2021. PMID: 33550248
- Nazerian P m.fl. Diagnostic Accuracy of the Aortic Dissection Detection Risk Score Plus D-Dimer for Acute Aortic Syndromes: The ADvISED Prospective Multicenter Study. Circulation 2018. PMID: 29030346
- Braverman AC m.fl. Clinical Features and Outcomes of Pregnancy-Related Acute Aortic Dissection. JAMA Cardiology 2021. PMID: 33052376
- Jeunemaitre X m.fl. Efficacy of Irbesartan in Celiprolol-Treated Patients With Vascular Ehlers-Danlos Syndrome. Circulation 2025. PMID: 39906986
- Saricilar EC, Smedberg C, Hultgren R m.fl. Aortic dissection incidence, management, and outcomes: national population-based study. British Journal of Surgery 2026. PMID: 42536774
- Smedberg C m.fl. Pharmacological treatment in patients with aortic dissection. Open Heart 2022. PMID: 36396295
- Smedberg C m.fl. Sex differences and temporal trends in aortic dissection: a population-based study of incidence, treatment strategies, and outcome in Swedish patients during 15 years. European Heart Journal 2020. PMID: 32558879