Feber hos barn

Sammanfattning

Feber hos barn definieras som uppmätt kroppstemperatur ≥ 38,0 °C och ska alltid bedömas utifrån mätmetod, ålder, allmäntillstånd och omgivningsfaktorer. Bedöm omedelbart vakenhet, andning och cirkulation samt var särskilt uppmärksam på kramper, nackstelhet, petekier, hypoxi, hypotension och fokalneurologiska fynd. Ett oväntat temperaturvärde ska bekräftas med tillförlitlig mätning, och hos nyfödda ska axilltemperatur < 36,0 °C eller > 38,0 °C kontrolleras rektalt. Fortsatt utredning riktas efter symtom, sjukdomsförlopp, epidemiologi och exponeringar och kan omfatta laboratorieprover, odlingar, lumbalpunktion och bilddiagnostik. Behandlingen är orsaksinriktad och anpassas efter organpåverkan, med akut handläggning enligt ABCDE vid allvarligt tillstånd, vätskebehandling vid septisk chock och handläggning enligt lokalt PM vid krampanfall som varar längre än 5 minuter.

Definitioner och temperaturmätning

Temperaturbegrepp

Feber innebär en uppmätt kroppstemperatur på ≥ 38,0 °C. Temperaturvärdet måste alltid bedömas tillsammans med mätmetod, barnets ålder, kliniska tillstånd och omgivningsfaktorer. Ett oväntat eller avvikande värde ska bekräftas med en tillförlitlig mätning innan det läggs till grund för kliniska beslut.

Hos nyfödda används följande temperaturintervall:

För extremt för tidigt födda barn anges ett mål på 36,5–37,3 °C. Vissa särskilt känsliga nyfödda bör helst inte ha en kroppstemperatur under 37,0 °C, bland annat barn med födelsevikt under 1 000 g, pågående infektion, lågt blodsocker, abstinensproblematik eller uttalad tillväxthämning.

En temperatur över 38,0 °C behöver inte alltid bero på infektion. Omgivningsvärme och pågående värmebehandling kan bidra till överhettning, särskilt hos nyfödda och för tidigt födda barn med begränsad temperaturreglering. Temperaturvärdet ska därför sättas i relation till exempelvis kuvösvärme, vattenmadrass, klädsel, täcke, mössa, hud-mot-hud-vård, bad och ljusbehandling.

Val av mätmetod

Rektal temperatur ger ett värde som motsvarar kroppens kärntemperatur. Hos fullgångna nyfödda ska termometern eller temperatursonden placeras mer än 3 cm innanför anus. Om mätningen görs alldeles innanför anus finns risk för ett felaktigt lågt värde genom påverkan från omgivningstemperaturen eller kallare blod från ytliga områden.

Den första temperaturmätningen efter förlossningen bör vara rektal. Detta ger ett tillförlitligt utgångsvärde och möjliggör samtidigt kontroll av att anus är öppet. Därefter används ofta axillär mätning av praktiska och fysiologiska skäl.

Rektal temperaturmätning bör undvikas hos patientgrupper där slemhinneskada kan medföra särskild infektionsrisk. I sådana situationer används axillär mätning enligt lokala rutiner. Under kontrollerad kylbehandling ska kroppstemperaturen däremot följas enbart med rektal temperatursond, eftersom axilltemperaturen då inte ger ett rättvisande värde.

Så görs axillär temperaturmätning

Huden i armhålan påverkas lätt av omgivningstemperaturen. En hastigt utförd mätning kan därför ge ett felaktigt lågt resultat.

Gör så här:

1. Lägg barnets arm tätt intill kroppen.
2. Håll armen i detta läge i minst 60 sekunder före mätningen.
3. Placera termometern korrekt i armhålan.
4. Fortsätt hålla armen tätt intill kroppen under hela mätningen.
5. Dokumentera det värde som visas. Inget temperaturtillägg ska göras.

Vid axilltemperatur < 36,0 °C eller > 38,0 °C ska temperaturen kontrolleras på nytt rektalt. Om avvikelsen bekräftas vidtas lämplig åtgärd och temperaturen mäts på nytt efter 60 minuter. Kontrollen upprepas tills barnet åter är normotermt.

Vid axilltemperatur 36,0–< 36,5 °C eller > 37,3–38,0 °C åtgärdas möjliga omgivningsfaktorer och temperaturen följs upp vid nästa planerade omvårdnadstillfälle.

När temperaturen behöver följas tätare

Temperaturen bör kontrolleras vid flera tillfällen när risken för avkylning eller överhettning förändras, särskilt:

• i samband med födseln
• vid inläggning i kuvös
• vid överflyttning mellan kuvös och säng
• före, under och efter hud-mot-hud-vård
• i samband med bad
• när ljusbehandling startas eller avslutas
• vid långvarig tillförsel av ouppvärmd syrgas.

Hos barn i kuvös eller på vattenmadrass kontrolleras temperaturen minst fyra gånger per dygn. För övriga nyfödda kan en till två kontroller per dygn vara tillräckligt, med tätare mätning vid kliniskt behov.

Bakgrund och epidemiologi

Feber som klinisk manifestation

Feber hos barn förekommer vid ett brett spektrum av sjukdomar. Infektioner i luftvägarna är en viktig del av sjukdomspanoramat. Pneumoni är en vanlig orsak till feber hos barn, medan flera virusinfektioner kan ge varierande kombinationer av feber och luftvägssymtom. Barnets ålder, underliggande sjukdomar och immunologiska mognad påverkar vilka infektioner som är sannolika och risken för ett allvarligt förlopp.

Bland luftvägsvirus har respiratoriskt syncytialvirus, RSV, stor epidemiologisk betydelse. Viruset är mycket smittsamt och orsakar säsongsbundna luftvägsinfektioner. Nästan alla barn infekteras med RSV under sina två första levnadsår. Sjukdomen är lindrig hos de flesta, men en mindre andel spädbarn utvecklar allvarlig RSV-sjukdom med behov av sjukhusvård. Risken är särskilt förhöjd hos spädbarn med underliggande sjukdom eller omoget immunsystem.

Pseudokrupp, även kallad falsk krupp eller viral laryngotrakeit, är en annan virusorsakad luftvägsinfektion hos barn. Tillståndet förekommer vanligen före 6 års ålder och är vanligast mellan 6 månaders och 3 års ålder. Parainfluensavirus typ 1 till 3 är de vanligaste orsakerna, men även RSV, influensavirus och andra vanliga luftvägsvirus kan orsaka pseudokrupp.

Åldersrelaterad och medicinsk sårbarhet

Spädbarn och barn med vissa kroniska eller medfödda tillstånd har högre risk för svår RSV-infektion. Riskgrupper omfattar:

• barn födda före 32 fullgångna graviditetsveckor
• barn med svårare medfödda hjärtfel eller kronisk hjärtsjukdom
• barn med betydande hemodynamisk påverkan eller uttalad pulmonell hypertension
• barn med svår kronisk lungsjukdom, särskilt vid behov av syrgas eller andningsstöd i hemmet
• vissa barn med cystisk fibros
• barn med medfödda barnkirurgiska tillstånd som kan medföra lungpåverkan, exempelvis esofagusatresi eller diafragmabråck

Även infektionens epidemiologiska sammanhang har betydelse. Vissa febersjukdomar kräver särskild uppmärksamhet på smittsamhet och exponering, exempelvis vattkoppor, mässling, hepatit A eller B och smittsam lungtuberkulos. Vid feber efter vistelse i tropiskt område kan malaria eller annan akut tropisk sjukdom vara aktuell. Hos barn med neutropeni utgör feber ett särskilt kliniskt tillstånd, skilt från okomplicerade infektioner hos i övrigt friska barn.

Feberkramper

Feberkramper är en relativt vanlig komplikation i samband med feber och förekommer hos 2 till 4 % av barn. Familjär förekomst är tydlig: 10 till 20 % av förstagradssläktingar till ett barn med feberkramp har haft eller kommer att få feberkramper.

Efter en första feberkramp får cirka en tredjedel av barnen ytterligare anfall vid senare feberperioder. Recidivrisken är störst hos spädbarn och efter komplicerade feberkramper. Cirka 10 % får fler än tre feberkramper.

Prognosen skiljer sig mellan enkel och komplicerad feberkramp. Efter enkel feberkramp är risken att senare utveckla epilepsi 1 till 2 %, vilket endast är obetydligt över genomsnittet. Efter komplicerad feberkramp anges motsvarande risk till 5 till 10 %. Feberkramper utgör därmed en viktig del av sjukdomsbördan vid feber hos barn, både genom recidivbenägenheten och genom den oro som anfallen kan väcka hos närstående.

Klinisk bedömning och alarmsymtom

Inledande bedömning

Temperaturen får inte styra bedömningen isolerat. Värdera omedelbart barnets allmäntillstånd, vakenhet, andning och cirkulation. Ett barn med sänkt medvetande, hotad luftväg eller uttalad andningspåverkan kräver akut omhändertagande.

Bedöm och dokumentera:

• Vakenhetsgrad, kontaktbarhet och beteende
• Puls och blodtryck
• Andningsfrekvens och saturation
• Hudfärg, inklusive blekhet och cyanos
• Förekomst av utslag, särskilt petekier
• Diures
• Tecken på nackstelhet eller annan meningism
• Fokala neurologiska fynd
• Kräkningar, diarré och buksmärta

Upprepa bedömningen vid ett förändrat tillstånd. Fortlöpande värdering är särskilt viktig vid medvetandepåverkan, neurologiska symtom, cirkulationspåverkan eller misstanke om allvarlig infektion.

Alarmsymtom

Följande fynd ska betraktas som alarmsymtom och föranleda skyndsam eller akut bedömning:

• Sänkt medvetande eller medvetslöshet
• Pågående krampanfall
• Feber i kombination med påverkat allmäntillstånd och nackstelhet, meningism eller petekier
• Feber med irritabilitet och misstanke om CNS-infektion
• Hotad eller ofri luftväg, exempelvis stridor
• Hypoxi, cyanos eller andningsstopp
• Uttalad bronkobstruktion, sväljningssvårigheter eller svullnadskänsla i mun och svalg
• Hypotension
• Tilltagande medvetandestörning, konfusion eller motorisk oro
• Kvarstående fokalt neurologiskt bortfall efter ett anfall
• Tecken på ökat intrakraniellt tryck, såsom huvudvärk, kräkningar, papillödem, spänd fontanell, progredierande medvetandestörning eller sträckkramper

Vid feber och krampanfall ska barnets allmäntillstånd och neurologiska status bedömas. Feber tillsammans med allmänpåverkan, irritabilitet eller meningeala symtom ska väcka misstanke om CNS-infektion. Vid kvarstående fokala neurologiska symtom eller tecken på ökat intrakraniellt tryck krävs akut neuroradiologisk bedömning, om möjligt med MR och annars CT.

Vid status epilepticus eller anfall med andra samtidiga symtom ska även metabol rubbning, exempelvis hypoglykemi eller hyponatremi, samt intoxikation övervägas.

Riktad anamnes och status

Kartlägg symtomens debut och förlopp. Fråga särskilt efter snabb försämring, kräkningar, diarré, buksmärta, blodtillblandad avföring, huvudvärk, irritabilitet, kramper, utslag och symtom från luftvägarna. Efterfråga nylig exponering för smittsamma sjukdomar och tidpunkt för exponeringen när detta kan påverka handläggningen, exempelvis vid vattkoppor, mässling eller kikhosta.

Vid kräkningar ska tidsrelationen till födointag klarläggas. Kraftiga, upprepade kräkningar 1 till 4 timmar efter ett visst livsmedel, i kombination med blekhet eller letargi men utan typiska IgE-medierade hud- eller luftvägssymtom, kan tala för FPIES snarare än infektion. Svåra reaktioner kan ge diarré, hypotension, hypotermi och hypovolemisk chock.

Barn med ökad risk

Barn med malignitet ska förutsättas ha nedsatt immunförsvar mot vanliga smittämnen. Neutropen feber kräver särskild bedömning och kan behöva handläggas i samråd mellan barnläkare och infektionsläkare.

Spädbarn under 6 månader med infektion och särskilda medicinska eller omvårdnadsmässiga behov kan behöva pediatrisk specialkompetens och övervakning på isoleringsrum eller barnintensivvårdsavdelning. Även barn med multiresistenta bakterier, misstänkt tropisk infektion, smittsam luftvägssjukdom eller isoleringskrävande infektion behöver individuell planering av vårdnivå och placering.

Feber med utslag

Inledande bedömning

När feber förekommer tillsammans med utslag eller andra hudförändringar ska båda symtomen värderas som delar av samma sjukdomsbild, men sambandet får inte förutsättas. Klarlägg om febern och utslaget debuterade samtidigt, i vilken ordning symtomen uppkom och om barnet nyligen har påbörjat antibiotikabehandling.

Efterfråga särskilt om barnet nu, eller under de senaste 7 dagarna, har haft:

• hudutslag eller andra hudförändringar
• diarré
• kräkningar
• hosta eller andningsproblem
• annan sjukdom med feber

Beskriv hudförändringarna konkret. Det är särskilt viktigt att skilja mellan begränsade utslag utan klåda, kliande utslag, lindrig urtikaria, uttalad urtikaria och mukokutana symtom. Denna indelning påverkar bedömningen av om en pågående antibiotikabehandling kan fortsätta och om reaktionen talar för allergi.

Antibiotika som möjlig orsak

Läkemedelsutlöst feber är en viktig differentialdiagnos vid oklar feber under antibiotikabehandling. Feber är en vanlig biverkning av antibiotika och reaktionen är ofta toxisk snarare än allergisk. Feber under behandling innebär därför inte i sig att barnet har antibiotikaallergi eller att preparatet aldrig kan användas igen.

Bedömningen ska baseras på den samlade reaktionsbilden. Begränsade utslag utan klåda, eventuellt tillsammans med lindriga magbesvär såsom illamående eller diarré, ska inte likställas med IgE-medierad allergi. Urtikaria, klåda, anafylaxi eller mukokutant syndrom medför däremot en annan handläggning.

Dokumentation och fortsatt ställningstagande

Dokumentera vilket antibiotikum barnet får, när behandlingen påbörjades och hur feber respektive utslag har utvecklats i förhållande till behandlingsstarten. Ange om utslaget kliar och om urtikaria, gastrointestinala symtom, anafylaxi eller mukokutana symtom förekommer. En ospecifik uppgift om ”antibiotikaallergi” bör inte ersätta en beskrivning av den faktiska reaktionen.

Fastställ inte antibiotikaallergi enbart på grund av feber eller ett begränsat, icke-kliande utslag. Vid kliande utslag eller lindrig urtikaria ska diagnosen värderas genom utredning i lugnt skede. Vid uttalad urtikaria, anafylaxi eller mukokutant syndrom ska preparatet däremot undvikas fortsättningsvis, journalen varningsmärkas och reaktionen biverkningsanmälas.

Feber med neurologiska symtom

Omedelbar bedömning

Feber tillsammans med sänkt vakenhet, konfusion, nytillkommen språkstörning, fokalneurologi eller kramper ska väcka misstanke om CNS-infektion eller annan akut cerebral påverkan. Bedöm medvetandegrad och neurologiskt status upprepat. Dokumentera särskilt fokala bortfall, kranialnervspares, motorisk oro och förändrat psykiskt tillstånd.

Följande fynd kräver skyndsam specialistbedömning och akut handläggning:

• Progredierande medvetandestörning eller konfusion
• Kvarstående fokalt neurologiskt bortfall efter ett anfall
• Huvudvärk och upprepade kräkningar
• Papillödem eller spänd fontanell
• Sträckkramper
• Bradykardi i kombination med hypertoni, förenligt med Cushings reflex
• Nytillkommen kranialnervspares, särskilt abducenspares
• Ökande huvudomfång
• Kramper med fokalitet

Dessa fynd kan tala för ökat intrakraniellt tryck, hjärnödem, stroke, sinustrombos, hjärnabscess, hydrocefalus eller annan intrakraniell komplikation.

Misstänkt CNS-infektion eller encefalit

Virusencefalit, särskilt herpesencefalit, är ett allvarligt tillstånd som måste behandlas tidigt. Feber och huvudvärk är vanliga initialsymtom. Därefter kan dysfasi, desorientering, kognitiv påverkan, fokalneurologi, kramper eller sänkt vakenhet tillkomma. Avsaknad av nackstelhet utesluter inte encefalit, eftersom nackstelhet ofta saknas.

Vid feber och anfall ska CNS-infektion särskilt misstänkas om barnet samtidigt är allmänpåverkat, irritabelt eller har meningeala symtom. Lumbalpunktion vid misstänkt virusencefalit omfattar celler, protein, glukos, odling, serologi och multiplex-PCR. Röret för cellräkning och kemiska analyser ska skickas först. Om cellantalet är förhöjt skickas resterande rör. Vid normalt cellantal men kvarstående klinisk misstanke om virusencefalit ska resterande prover ändå analyseras.

CT eller MR kan vara utan anmärkning tidigt vid virusencefalit och utesluter därför inte diagnosen. EEG kan stödja diagnosen. Akut neuroradiologi är däremot indicerad vid kvarstående fokalneurologi eller tecken på ökat intrakraniellt tryck. Välj om möjligt MR, annars CT.

Feber och kramper

Feberkramper är oftast godartade och anfallet upphör vanligen spontant. Anfall som pågår längre än 5 minuter ska handläggas enligt ABCDE och lokalt PM för status epilepticus.

Ta en detaljerad anfallsanamnes från ögonvittne:

• Hur anfallet började och utvecklades
• Anfallstyp och eventuell fokalitet
• Medvetandepåverkan
• Duration och anfallsfrekvens
• Provocerande faktorer
• Tidigare feberkramper eller annan sjukdom
• Psykomotorisk utveckling
• Ärftlighet för epilepsi, feberkramper eller arytmi

Vid ett förstagångsanfall hos barn under 2 år ska barnneurolog kontaktas för ställningstagande till akut utredning, inklusive övervägande av infantila spasmer. Vid status epilepticus eller anfall med andra associerade symtom ska även metabol störning, exempelvis hypoglykemi eller hyponatremi, samt intoxikation uteslutas.

Otit eller sinuit med neurologiska symtom

Bilateral otit i kombination med feber, allmänpåverkan eller fokalneurologiska symtom som medvetandepåverkan, facialispares eller anfall kräver inläggning och intravenös antibiotika. Cefotaxim 50 mg/kg tre gånger dagligen anges som förslag. Kontakta ÖNH-specialist akut. Barnet ska hållas fastande inför paracentes, som vanligen utförs inom 12 timmar. Ta CRP, LPK, SR och blododling vid inläggningen.

Differentialdiagnoser

Feber är ospecifikt och differentialdiagnostiken styrs av ålder, samtidiga symtom, sjukdomsförlopp, epidemiologi, resor, exponeringar och läkemedel. Vid långdragen eller oklar feber är en atypisk sjukdomsbild vid en vanlig sjukdom oftare förklaringen än en sällsynt diagnos. Fråga aktivt: Vilka fynd passar inte med arbetsdiagnosen, och vilka allvarliga tillstånd får inte förbises?

Differentialdiagnoser efter klinisk bild

Reserelaterad och epidemiologiskt styrd differentialdiagnostik

Malaria ska övervägas efter vistelse i tropiskt område. Debuten är ofta ospecifik med sjukdomskänsla, huvudvärk, trötthet, bukobehag, muskelvärk och feber. Klassiska regelbundna feberattacker med frossa är ovanliga vid det första insjuknandet. Malaria ger inte utslag. Svår huvudvärk kan förekomma, men nackstyvhet och fotofobi som vid meningit saknas. Generaliserade kramper kan vid falciparummalaria förebåda cerebral malaria.

Vid feber, huvudvärk och muskelvärk efter relevant exponering eller resa bör även leptospiros, dengue, chikungunya, tyfoidfeber, rickettsios, hantavirusinfektion och viral hepatit övervägas. Avsaknad av reseanamnes utesluter inte leptospiros.

Långdragen eller återkommande feber

Vid oklar feber bör differentialdiagnoserna grupperas:

• Infektioner: endokardit, tuberkulos, osteomyelit, djupa abscesser, urinvägsinfektion, Epstein-Barr-virus, cytomegalovirus och toxoplasmos.
• Inflammatoriska tillstånd: juvenil idiopatisk artrit, SLE, Kawasaki-sjukdom, IgA-vaskulit, inflammatorisk tarmsjukdom och autoinflammatoriska syndrom som PFAPA.
• Malignitet: framför allt leukemi och lymfom.
• Övrigt: läkemedelsutlöst feber och termoregulatoriska tillstånd.

Praktiskt taget alla läkemedel kan orsaka feber, även efter lång tids användning. Eosinofili och lymfkörtelförstoring stärker misstanken om läkemedelsöverkänslighet. Förhöjd kroppstemperatur utan stegring av CRP eller SR och utan andra inflammationstecken talar i stället för hypertermi snarare än inflammatoriskt utlöst feber.

Utredning och diagnostiska kriterier

Principer för riktad utredning

Feber är ett ospecifikt fynd och utredningen ska styras av barnets ålder, symtombild, sjukdomsförlopp, epidemiologi, exponeringar och kliniska status. Provresultat och bilddiagnostiska fynd får inte tolkas isolerat. Alla svar är inte tillgängliga samtidigt, och diagnossäkerheten kan därför förändras under utredningens gång.

Utgå från en tydlig frågeställning och dokumentera:

• symtomdebut och tidsförlopp
• associerade symtom och organsystem
• misstänkta exponeringar, inklusive livsmedel och smitta
• aktuella läkemedel
• vilka allvarliga alternativa diagnoser som behöver uteslutas
• hur kliniska fynd och undersökningsresultat utvecklas över tid

Vid andningspåverkan utan klar orsak ska lungröntgen utföras. Bilddiagnostiken ska då värderas tillsammans med andningsljud, hjärtljud och bukens utseende. Avlägsna andningsljud, förskjutna hjärtljud och påtagligt sammanfallen buk kan tala för diafragmabråck, som inte alltid diagnostiseras före födelsen.

Feber och misstänkt CNS-sjukdom

Vid en encefalitbild är utredningen komplex och syftar till stor del till att utesluta andra tillstånd. CNS-infektion, särskilt herpesencefalit och bakteriell meningit, måste uteslutas i första hand. Detta kräver oftast två negativa PCR-analyser av likvor samt negativa bakterieanalyser.

De viktigaste diagnostiska metoderna vid misstänkt autoimmun encefalit är:

• MR hjärna
• likvoranalyser
• antikroppsanalyser i serum och likvor
• EEG

Publicerade diagnostiska kriterier är inte helt konsekventa eller heltäckande. Autoimmun encefalit bör misstänkas när båda grundförutsättningarna nedan är uppfyllda:

Likvorpleocytos definieras i dessa kriterier som ≥ 5 celler. MR-förändringarna är ofta lokaliserade till temporalloberna. EEG kan visa epileptisk aktivitet eller långsam aktivitet över de mediala temporalloberna. Inget enskilt fynd är diagnostiskt utan klinisk korrelation.

Kräkningar i anslutning till feber eller infektion

Vid återkommande kräkningsepisoder ska tidsrelationen till födointag klarläggas. Födoämnesproteininducerat enterokolitsyndrom, FPIES, kan övervägas när kräkningarna kommer fördröjt efter ett specifikt livsmedel och klassiska IgE-medierade allergisymtom saknas.

För diagnos ska samtliga huvudkriterier och minst 2 delkriterier vara uppfyllda:

Pricktest eller specifikt IgE mot det aktuella livsmedlet ska ha analyserats någon gång före diagnostisk provokation. Resultatet är vanligen negativt, men lätt förhöjt specifikt IgE kan förekomma. Vid förhöjt specifikt IgE bör provokation enligt schema för snabbreaktion övervägas.

Diagnostisk provokation används när diagnosen eller det utlösande livsmedlet är oklart. Pågående feber, infektion eller förkylning är kontraindikation för provokation, liksom dåligt kontrollerad astma eller pågående allergisk reaktion.

Behandling och uppföljning

Orsaksinriktad behandling och fortlöpande utvärdering

Behandlingen styrs av misstänkt orsak, barnets allmäntillstånd och graden av organpåverkan. Vid septisk chock krävs vätskebehandling och nära samarbete med barnanestesiolog och infektionsläkare. Eftersträva tidig konsultation med bakjour eller överläkare samt, beroende på sjukdomsbild, infektionsläkare, barnneurolog, neurokirurg, ÖNH-läkare och ögonläkare.

Utvärdera behandlingen fortlöpande genom upprepade kontroller av:

• allmäntillstånd och medvetandegrad
• andningsfrekvens och andningsarbete
• syremättnad
• cirkulation och övriga vitalparametrar
• blodgas när det är kliniskt motiverat
• nytillkomna neurologiska symtom eller kramper

Vid syrgasbehandling ska både flöde och syrgaskoncentration dokumenteras. Om syrgasbehovet överstiger 40 %, bedöm om behovet kan minskas genom nässköljning, rensugning av luftvägar, näsdroppar, lägesändring, slemmobilisering eller inhalationer. Kontrollera samtidigt att systemet inte läcker. Vid utebliven förbättring eller syrgasbehov över 50 % ska erfaren barnläkare eller medicinskt akutvårdsteam kontaktas.

Behandla hypoglykemi först när lågt blodglukos har dokumenterats, inte profylaktiskt. Elektrolytrubbningar, inklusive hyponatremi, och disseminerad intravaskulär koagulation kräver riktad behandling och tät övervakning.

Misstänkt eller verifierad bakteriell meningit

Vid bakteriell meningit anpassas behandlingens längd efter odlingssvar och barnets ålder.

Överväg ny lumbalpunktion om det kliniska tillståndet inte har förbättrats inom 36 timmar efter behandlingsstart, om febern kvarstår i 5 dagar eller återkommer. Vid gramnegativa stavar i blod- eller likvorodling bör ny lumbalpunktion övervägas efter 3 dygn.

Neuroradiologisk undersökning är indicerad vid fokala neurologiska tecken, ökande huvudomfång, kramper efter mer än 3 dygn, kvarstående positiv likvorodling trots adekvat antibiotikabehandling eller gramnegativa stavar i blod eller likvor hos barn under 3 månader.

Efter utskrivning ordnas hörselbedömning efter 1 och 6 månader. Barnmottagningen följer psykomotorisk utveckling och tecken på hydrocefalus. Ta ställning till immunbristutredning.

Febril urinvägsinfektion

Vid fastställd febril urinvägsinfektion ska urinodlingssvaret bevakas och antibiotikabehandlingen justeras vid behov. För barn från 1 års ålder beställs ultraljud av njurar och urinvägar inom 6 veckor, med uppföljning på barnmottagning inom 2 månader.

DMSA-scintigrafi efter 6 månader görs vid recidiverande febril urinvägsinfektion eller patologiskt ultraljud. Vid avvikelse på den första DMSA-undersökningen upprepas den efter 1 år. Om både ultraljud och DMSA-scintigrafi är normala behövs inga ytterligare planerade besök. Familjen ska instrueras att söka akut vid misstänkt recidiv, särskilt vid hög feber.

Procedurer och information

Inför venpunktion eller insättning av perifer venkateter bör smärta förebyggas. Kombinera farmakologiska och psykologiska åtgärder, eftersom kombinationen sannolikt är effektivare än enskilda insatser. Distraktion är särskilt användbar för att minska stress och oro. Ge barnet åldersanpassade, konkreta förklaringar och hjälp barnet att utveckla strategier för att klara proceduren.