Ekokardiografi
-
Förord
-
Introduktion till ultraljudsdiagnostik12 Kapitel
-
Ultraljudets fysik
-
Ultraljudssändaren
-
Tekniska aspekter av ultraljudsbilden
-
Tvådimensionell (2D) ekokardiografi
-
Optimering av ultraljudsbilden
-
M-mode (Motion mode)
-
Doppler och Dopplerundersökningar
-
Pulsad Doppler
-
Kontinuerlig doppler
-
Färgdoppler
-
Vävnadsdoppler (tissue velocity imaging)
-
Störningar (artefakter) vid ultraljudsdiagnostik
-
Ultraljudets fysik
-
Hemodynamik5 Kapitel
-
Den ekokardiografiska undersökningen3 Kapitel
-
Systolisk vänsterkammarfunktion9 Kapitel
-
Vänster kammares funktion (vänsterkammarfunktion)
-
Myokardfibrillernas struktur & funktion
-
Tryck-volymkurvor, preload, afterload, slagvolym, wall stress & Frank-Starlings lag
-
Metoder för bedömning av systolisk kammarfunktion
-
Vänster kammares storlek och massa
-
Ejektionsfraktion (EF)
-
Fractional shortening (FS)
-
Deformation: strain, strain rate & speckle tracking
-
Regional kontraktil funktion
-
Vänster kammares funktion (vänsterkammarfunktion)
-
Diastolisk vänsterkammarfunktion3 Kapitel
-
Kardiomyopati4 Kapitel
-
Perikardsjukdomar2 Kapitel
-
Klaffsjukdomar8 Kapitel
-
Övriga tillstånd5 Kapitel
Optimering av ultraljudsbilden
Bildoptimering vid ekokardiografi
För att erhålla optimal bildkvalitet måste man som regel justera flera parametrar fortlöpande under undersökningen. Justeringen görs med hjälp av reglage som finns på maskinen. Vanligtvis börjar undersökningen med att man hittar en översiktsbild. Därefter minskar man djupet (i den mån det är möjligt). När djupet minskas så ökar frame rate, vilket ger bättre upplösning. Om det är möjligt minskas även bildens bredd, vilket också resulterar i bättre upplösning. Om man är intresserad av en särskild struktur, t ex aortaklaffen, så kan man zooma in klaffområdet. Detta förbättrar upplösningen i just det området. Alternativt kan man flytta fokus till den nivån man är intresserad av. Om man upplever bilden för mörk, eller om vävnadsgränserna är otydliga, så kan man justerar förstärkningen (eng. gain). När man ökar förstärkningen så blir vävnaden vitare. Detta är de övergripande principerna för bildoptimering. Vardera parametere diskuteras i detalj här nedan.
Djup & Zoom
Innan man justerar djup och zoom så hittar man en översiktsbild. På den bilden avgör man vilka segment som kan ignoreras. Justera därefter bredd och djup för att eliminera segment som kan ignoreras. Detta förbättrar bildkvaliteten eftersom frame rate kan ökas. Om en särskild region är av intresse så kan den regionen zoomas in. Om bilden blir för grovkornig så har man zoomat för mycket.
Förstärkning: Time Gain Compensation (TGC)
Maskinen förstärker som regel alla inkommande (reflekterade) ultraljudsstrålar men undersökaren kan också förstärka signalerna manuellt. Detta görs med gain control eller time-gain compensation (TGC).
Gain control reglerar hela bildens förstärkning. När man vrider upp gain så förstärks alla signalerna och vävnaden blir vitare. Detta kan förtydliga gränsskikten mellan vävnader, men om förstärkningen blir för kraftig så blir bilden otydlig.
Time-gain control (TGC) används för att justera gain på utvalda nivåer. TGC består av flera reglage med vilka man justerar förstärkningen på ett en viss nivå (djup).Eftersom ultraljudsstrålarna är som glesast längst bort i bilden så brukar man vrida upp TGC där.
Frekvens
Låga frekvenser ger god penetration, men sämre upplösning. Höga frekvenser ger god upplösning men sämre penetration. Om bilden är otydlig på djupet bör man prova minska ljudvågornas frekvens. Om man studerar strukturer nära sändaren bör man istället öka ljudvågornas frekvens.
Fokus
Fokus placeras på den nivån där det man undersöker är beläget. Man kan välja att placera ett eller flera fokus (multipla fokus sänker bilduppdateringsfrekvensen).
Frame rate (bilduppdateringsfrekvens)
Högt värde gör att man ser rörliga strukturer bra.