Ekokardiografi i 2D
Tvådimensionellt ultraljud är den vanligaste metoden för ultraljudsdiagnostik. De två dimensioner som presenteras är bredd (X-axel) och djup (Y-axel). För ekokardiografi är ultraljudsfältet format som en sektor (Figur 1). Detta är fördelaktigt eftersom det möjliggör för ultraljudsstrålarna at passera mellan revbenen och därefter spridas ut och täcka ett större område. Sektorn skapas genom sekventiell aktivering av piezoelektriska kristaller. Det innebär att kristallerna på sändaren aktiveras från ena sidan till den andra, som illustrerat i Figur 2. Aktiveringssekvensen går från höger till vänster, från vänster till höger och detta upprepas mycket fort. För att skapa en ultraljudsbild som består av en sektor med 90° bredd och 15 cm djup, så krävs cirka 200 strållinjer och detta tar cirka 40 millisekunder att skapa.
Frame rate: uppdateringsfrekvens
Den tvådimensionella bilden uppdateras fortlöpande. Eftersom uppdateringarna visas efter varandra så skapas en film. Hastigheten med vilken bilderna uppdateras är avgörande för att få en film med hög upplösning. Detta beskrivs med den tekniska termen frame rate, som är antalet bilder som visas per sekund. Det är önskvärt med hög frame rate (dvs många bilder per sekund) eftersom det ger bättre temporal upplösning.
Frame rate beror på flera faktorer. Det tar tid för ljudvågorna att skickas ut, reflekteras och behandlas i datorn. Som nämnt ovan tar det 40 ms att skapa en bild med 90° bredd och 15 cm djup om 200 strållinjer används. Om antalet strållinjer eller bilddjupet ökas så behövs längre tid för att färdigställa bilden; då blir frame rate lägre och därmed bildkvaliteten sämre. Det omvända gäller också, dvs frame rate kan ökas genom att minska djupet eller reducera sektorns bredd. För att erhålla så hög upplösning som möjligt bör man minimera bildens djup och bredd, i den mån det är möjligt. Ultraljudsmaskinen har reglage för att justera bredd, djup och frame rate.
Ultraljudsbilden
Högst upp i bilden (Figur 3) ses strukturer som är närmast sändaren. Själva sändaren ses inte i bilden men linsens kontur ses allra högst upp i cirkelsektorn. Till höger om denna ses en liten blå cirkel (färgen kan variera beroende på tillverkare). Detta är sidoindikatorn som som hjälper undersökaren orientera höger och vänster i bild. Samma indikator finns på sändaren.
Ultraljudet har bäst upplösning (skarpast bild) där ultraljudstrålens bredd är som smalast och denna punkt kallas fokus. Fokus kan flyttas längs djupet. Maskinen anpassar kristallernas aktiveringssekvens för att placera fokus.
Hittills har samtliga illustrationer visat ultraljudsstrålen som en platt stråle men i verkligheten har ultraljudsstrålen en viss tjocklek (2 till 10 mm), vilket illustreras i Figur 4. Den bild som presenteras är en tillplattad version av hela ultraljudsstrålen. Det innebär att strukturer som egentligen inte ligger bredvid varandra kan placeras bredvid varandra på den tvådimensionella bilden.
