Gå till index

Ekokardiografi

0% färdig
0/61 Steg
  1. Förord
  2. Introduktion till ultraljudsdiagnostik
    12 Kapitel
  3. Hemodynamik
    5 Kapitel
  4. Den ekokardiografiska undersökningen
    3 Kapitel
  5. Systolisk vänsterkammarfunktion
    9 Kapitel
  6. Diastolisk vänsterkammarfunktion
    3 Kapitel
  7. Kardiomyopati
    4 Kapitel
  8. Perikardsjukdomar
    2 Kapitel
  9. Klaffsjukdomar
    8 Kapitel
  10. Övriga tillstånd
    5 Kapitel
Avsnitt Progress
0% färdig

Störningar (artefakter)

Följande artefakter är vanliga vid ultraljudsdiagnostik:

  • Ultraljudsbilden visar strukturer som egentligen inte existerar.
  • Ultraljudsbilden visar inte strukturer som egentligen existerar.
  • Ultraljudsbilden missvisar vissa strukturers ekotäthet.

Ekotäthet (ekogenecitet) definierar hur mycket ultraljudsvågor som reflekteras av vävnaden. Strukturer med hög ekotäthet reflekterar mycket ultraljud (blir ljusare på bilden) och strukturer med låg ekotäthet reflekterar mindre ultraljud och blir mörkare på bilden.

Ekoskugga

Vissa strukturer har mycket hög ekotäthet (t ex skelett, kalcifikationer, mekaniska hjärtklaffar) och reflekterar nästan allt ultraljud. Då återstår inga, eller för få, ultraljudsvågor som kan penetrera vävnaden bakom strukturen, som därför framträder som ett mörkt område på ultraljudsbilden (sk ekoskugga). En ekoskugga orsakad av gallsten i gallblåsan ses i Figur 1.

Figur 1. Ekoskugga bakom gallsten i gallblåsan.

Reverberationer

Ljudvågor kan reflekteras flera gånger mellan två ekotäta strukturer. Varje gång ljudvågor reflekteras mellan ekotäta strukturer så kommer en del av ljudvågorna färdas tillbaka till sändaren och skapa en kopia av strukturen. På så vis kan ultraljudsbilden visa flera kopior av en ekotät struktur och eftersom reflektionerna når sändaren senare så avbildas de på större djup. Dessa artefakter kallas reverberationer.

Reverberationer kan också uppstå inom en struktur om dess gränsskikt har hög ekogenecitet. Då kan ultraljudsvågorna reflekteras en eller flera gånger mellan gränsskikten, vilket illustreras i Figur 2.

Reverberationer kan också uppstå om ljudvågor som återvänder till sändaren reflekteras på densamme tillbaka till vävnaden.

Figur 2. Reverberationer.

Reverberationer är vanliga vid undersökning av lungvävnaden. De orsakas av reflektioner på pleurabladen, vilket illustreras i Figur 3. Dessa reverberationer kallas A-lines.

Figur 3. A-lines är reverberationer på pleurabladen.

Spegeleko (mirror artifacts)

Spegeleko uppstår under en starkt reflekterande yta som fungerar som en spegel. Bakom spegeln uppstår en kopia av strukturen framfår spegeln. Mekanismen bakom spegeleko liknar den vid reverberationer.

Figur 4. Spegeleko.

Sidolober och sidolobsartefakter

Ultraljudsbilden skapas genom att låta ultraljudstrålen svepa fram och tillbaka inom bildsektorn. Ultraljudssändaren registrerar reflektioner som härrör från den centrala ultraljudstrålen (huvudstrålen). En mindre andel av ljudvågorna kan avvika från huvudstrålen och skapa så kallade sidolober (Figur 5A och 5B). Ljudvågor i sidolober sprids som regel i vävnaden utan att ge upphov till betydande reflektioner. Emellertid kan ljudvågor i en sidolob träffa en stark reflektor (t ex förkalkningar, perikardium, mekaniska hjärtklaffar, elektroder, etc). Då kan sidoloberna generera reflektioner som registreras av ultraljudssändaren. Ultraljudsmaskinen tror att dessa reflektioner härrör från huvudstrålen. När huvudstrålen sveper fram och tillbaka kan artefakter med flera sidolober uppkomma på båda sidor av den äkta reflektorn. Om många sidolobsartefakter bildas så kan de skapa en kontinuerlig struktur på bilden, vilket illustreras i Figur 5C.

Figur 5A-5C. Sidolober och sidolobsartefakter.

Refraktion och refraktionsartefakt

Reflektion och refraktion uppstår när ultraljud passerar mellan vävnader. I gränsskiktet mellan två vävnader reflekteras en del av ljudvågorna och resterande ljudvågor fortsätter genom vävnaden. Om det föreligger stora skillnader i akustisk impedans mellan vävnaderna kommer ljudvågornas vinkel ändras. Detta fenomen kallas refraktion.

Refraktionsartefakt uppstår när ultraljud färdas genom vävnad som verkar som en lins som ändrar ljudvågornas riktning. Ljudvågorna kan då färdas till ett område som redan utforskas av andra ljudvågor (Figur 6). De refrakterade ljudvågorna kommer reflekteras tillbaka till linsen, varifrån den refrakteras ånyo tillbaka till sändaren. Detta ger upphov till en kopia av reflektorn på ultraljudsbilden. Kopian kommer visas på ljudvågens ursprungliga bana. Strukturer bakom linsen kan förbli osynliga i bilden, vilket förklaras av att ljudvågor inte når dit och dessutom kan reflektionerna från artefakten vara så starka att de dominerar tolkningen av det området.

Refraktionsartefakter är som regel enkla att upptäcka eftersom de ger upphov till anatomiskt omöjliga fynd, som t ex kopior av förmak eller kammare. Fett, pleura och perikardium är exempel på vävnader som kan fungera som linser och ge upphov till refraktion. Genom att justera ljudvågornas infallsvinkel eller byta bildfönster kan man bli av med refraktionsartefakter.

Figur 6. Refraktionsartefakt.
4.7/5 (3 Reviews)
error: Innehållet är skyddat.

Lär dig EKG-tolkning på riktigt

EKG Lathund fickhandbok pdf ladda ner

Gratis fickhandbok

Gå med i vårt nyhetsbrev och få vår fickhandbok för EKG-tolkning!