Ekokardiografi: undersökningsprinciper
På mindre barn är det möjligt att genomföra transthorakal ekokardiografi (TTE) med barnet i ryggläge. Det är möjligt eftersom avståndet mellan hjärtat och ultraljudssändaren är kort och de luftfyllda lungorna skymmer inte hjärtat i lika hög utsträckning som på vuxna. På vuxna är dessutom avståndet mellan hjärtat och sändaren för stort för att genomföra undersökningen i ryggläge. Därför rekvireras i princip samtliga bilder som ingår i TTE med patienten liggandes på vänster flank. I denna position faller hjärtat ner mot vänstra bröstkorgen. Vid genomförande av ekokardiografi på akutmottagning eller annan plats där särskilda undersökningsbritsar inte finns tillgängliga, så är det svårt att inta rätt position, vilket leder till sämre bildkvalitet.
På de flesta laboratorier används undersökningsbritsar med ryggstöd för patientens bekvämlighet. Under undersökningen skall patientens vänstra arm placeras under huvudet; detta sträcker i bröstkorgen så att avstånden mellan revbenen ökar, vilket ger större fönster för ultraljudsstrålarna.
Undersökaren kan sitta på endera sida av patienten (framför eller bakom). Undersökaren skall kunna vila sin armbåge på britsen och undvika att böja sig under undersökningen.
Ultraljudssändaren greppas framtill med tumme och pekfinger, medan övriga fingrar stabiliserar greppet. Fingrarna kan med fördel stötta mot huden för att stabilisera sändarens position. Sändaren glider nämligen lätt ur position eftersom ultraljudsgelen är hal. sändaren så att fingrarna kommer i kontakt med huden. Ultraljudsgelen är viktig eftersom den maximerar kontaktytan mellan sändaren och huden. Man använder rikligt med gel under undersökningen. Utöver gelen är det viktigt att trycka sändaren hårt mot huden. Om patienten får ont måste man lätta på trycket. Ett hårt tryck är särskilt viktigt på patienter med mycket subkutant fett på thorax.
På ultraljudssändaren finns en indikator som används för att orientera sig rätt på ultraljudsbilden. Av Figur 1 framgår hur man orienterar indikatorn på ultraljudsbilden.
Bildkvalitet
Olika metoder för optimering av bildkvalitet har diskuterats tidigare. Här nämns endast huvudprinciperna.
Moderna ultraljudsmaskiner använder harmonic imaging, vilket innebär att maskinen sänder ut ultraljudsvågor med en viss frekvens och därefter lyssnar efter reflekterade ljudvågor med dubbel så hög frekvens. Det innebär att om maskinen skickar ljudvågor med 1.7 MHz så lyssnar den efter reflekterade ljudvågor på 3.4 MHz. Man kan öka sändningsfrekvensen för att studera objekt som är belägna nära sändaren. Frekvensen minskas för att studera objekt som är lokaliserade på djupet; ljudvågor med låg frekvens penetrerar bättre.
Förstärkningen regleras med TGC och gain control, vilket diskuterats tidigare. Förstärkningen måste vara lagom. Blodfyllda rum (kammarkavitet, förmakskavitet, aorta, pulmonalisartär) skall vara svarta på bilden. Om dessa rum skimrar i ljusgrått så har man för mycket gain.
Vid användning av färgdoppler bör Nyquistgränsen vara mellan 50–60 cm/s. Färgsektorn skall vara så liten som möjligt. Ju större sektor, desto sämre temporal upplösning.
Vid användning av pulsad doppler skall sample volume vara 3–4 mm bred vid mätning av stora in- och utflöden (aorta, pulmonalis, trikuspidalis, mitralis). I alla övriga mätningar (vävndsdoppler, venösa flöden, klaffringarnas rörelser) är sample volume 5–7 mm bred.
Vid användning av spektraldoppler skall bakgrunden vara svart, annars måste gain minskas. Spektralsignalen skall vara distinkt och ljus.
I nästa kapitel presenteras de moment, i kronologisk ordning, som ingår i standardundersökningen.
