Hypertrofi & förstoring av förmak och kammare

Förstorade hjärtrum: hypertrofi & dilatation

Alla fyra hjärtrum kan utveckla hypertrofi och/eller dilatation. Ur hemodynamisk synpunkt skiljer sig genesen till hypertrofi och dilatation:

• Volymbelastning (diastolisk belastning) ger ett ökat tryck i hjärtummet vilket leder till dilatation. En vanlig orsak är klaffinsufficiens.
• Tryckbelastning (systolisk belastning) ger ett ökat pumpmotstånd vilket leder till hypertrofi. Vanliga orsaker är hypertoni och klaffstenos.

Kardinalfyndet vid hypertrofi är kraftiga QRS-amplituder. Vid hypertrofi är myokardmassan större och därför alstrar den kraftigare potentialer. Kammardilatation kan dock också leda till förstärkta QRS-amplituder eftersom en dilaterad kammare kan hamna närmare elektroderna, som därför registrerar kraftigare potentialer. Inte sällan föreligger hypertrofi och dilatation samtidigt. Man kan inte särskilja hypertrofi från dilatation med EKG. Hypertrofi är dock vanligast och mest utforskat ur elektrokardiografisk synvinkel och den fortsatta diskussionen berör därför hypertrofi.

Hypertrofi leder även till aningen förlängd QRS-tid eftersom det tar längre tid att depolarisera den stora myokardmassan. Vidare kan hypertrofi även påverka vektorförhållanden, el-axel, ST-T-sträckan och P-vågen.

EKG kan ge starka, men inte helt säkra, indicier på hypertrofi. Det är viktigt att känna till de typiska EKG-förändringarna eftersom hypertrofi innebär en försämrad kardiovaskulär prognos. Vid misstanke om hypertrofi skall patienten remitteras till ekokardiografisk undersökning, som kan fastställa diagnosen.

Genom åren har diverse kriterier (så kallade index) presenterats för hypertrofidiagnostik. Dessa index har generellt låg sensitivet (oftast <50%) men hög specificitet (ofta runt 90%). Om patienten uppfyller EKG-kriterier för hypertrofi bör man överväga ekokardiografisk undersökning.