Hjärtinfarkt och vänster kammare

Vänster kammare är det hjärtrum som arbetar mot störst motstånd och har därför högst belastning och syrebehov. Höger kammare och förmaken arbetar mot lägre motstånd och har därför lägre syrebehov. Höger kammare och i synnerhet förmaken består av färre antal muskellager och kan till viss del tillgodogöra sig syre från blodet i själva hjärtrummet. Vänster kammare är mångdubbelt tjockare än övriga hjärtrum och blodet i själva kammaren kan endast försörja endokardiet närmst kammarkaviteten.

Läs mer:
Lokalisering av hjärtinfarkt med EKG
Systolisk funktion
Diastolisk funktion

Principiellt drabbar alla hjärtinfarkter vänster kammare. Högerkammarinfarkt är ovanligt men kan inträffa om om det uppstår en proximal ocklusion i höger kranskärl (kärlet till höger kammare avgår tidigt från höger kranskärl). Då utvecklas även vänsterkammarinfarkt eftersom höger kranskärl även försörjer vänster kammare.

När man specificerar vilken del av hjärtat som är drabbat syftar man således på vänster kammare. En inferior hjärtinfarkt innebär alltså att vänster kammares inferiora vägg är infarcerad. Sämst förutsättningar vid ischemi har vänster kammares subendokardium eftersom syrekonsumtionen är högst där samtidigt som kollateral cirkulation är dålig. Vid en ocklusion startar infarceringen i subendokardiet och utbreder mot epikardiet likt en vågfront i vatten. Infarktutveckling har diskuterats tidigare. Här nedan diskuteras faktorer som modifierar förloppet.

Purkinjefibrerna lyckas ofta komma undan vid hjärtinfarkt. De löper nämligen i endokardiet. Detta är sannolikt anledningen till att retledningsinder inte är vanligare vid hjärtinfarkt.