Förmaksförstoring: P-pulmonale, P-mitrale

Förmaken kan under patologiska förhållanden dilatera och/eller hypertrofera. EKG kan inte differentiera dilatation från hypertrofi och därför föredras ofta benämningen förmaksabnormitet. Detta ses ofta tillsammans med respektive kammarhypertrofi. Ekokardiografi erbjuder bättre diagnostiska möjligheter än EKG. Kriterierna för förmaksabnormitet har låg sensitivitet men mycket hög specificitet.

Något förenklat kan man säga att den initiala uppåtgående delen av P-vågen representerar höger förmaks depolarisation, mittenpartiet representerar båda förmaken medan den nedåtgående delen representerar vänster förmak. Den normala P-vågen är en mjuk, symmetrisk och positiv våg men kan vara aningen bifasisk i V1-V2 samt tvåpucklig i avledning II som normalfynd (förutsatt att normalvärdena inte överskrids).

• Negativa utslaget på bifasiska P-vågor i V1-V2 är normalt <1 mm.
• P-vågsduration ≤0,12 sekunder.
• P-vågsamplitud i extremitetsavledningar <2,5 mm.

Höger förmaksförstoring (P-pulmonale)

Du är inte inloggad.

Vänster förmaksförstoring (P-mitrale)

Vänster förmaksabnormitet kallas även P-mitrale eftersom de vanligaste orsakerna är mitralstenos och mitralinsufficiens (andra orsaker är aortastenos, hypertoni, hypertrofisk kardiomyopati). Eftersom vänster förmaks bidrag till P-vågen utgörs av den senare P-vågshalvan kommer denna att accentueras. P-vågsdurationen förlängs (>0,12 s) och i avledning II blir P-vågen uttalat tvåpucklig som tecken på ett kraftigare utslag från vänster förmak. I V1 accentueras det vanligtvis blygsamma negativa utslaget och når ett djup på ≥ 1 mm. Se Figur 103.

Biatrial förmaksförstoring

Innebär att EKG-tecken för abnormitet i båda förmaken föreligger; hög P-våg i avledning II samt stor bifasisk P-våg i V1.